FoU Södertörn | - Rum för gemenskap · 2016-10-15 · FoU Södertörns arbetsfält är individ- och familjeomsorgen, funktionshinderområdet och socialpsykiatrin. Arbetet bedrivs

1

Rum för gemenskap En studie kring gemensamhetsutrymmen knutna

t i l l servicebostäder enl igt LSS.

Dana Hagström FoU Södertörns skriftserie nr 146/16

2

3

Rum för gemenskap

En studie kring gemensamhetsutrymmen

knutna till servicebostäder enligt LSS.

Dana Hagström

FoU Södertörns skriftserie nr 146/16

4

5

FoU Södertörn är en forsknings- och utvecklingsenhet som ägs gemensamt av

socialtjänsten i Botkyrka, Gotland, Haninge, Huddinge, Nacka, Nynäshamn, Salem,

Södertälje, Tyresö och Värmdö. FoU Södertörns arbetsfält är individ- och

familjeomsorgen, funktionshinderområdet och socialpsykiatrin. Arbetet bedrivs i nära

samarbete med praktiken. FoU Södertörn har en egen hemsida, www.fou-sodertorn.se

Här presenteras bland annat den egna rapportserien.

Rapporten kan laddas ner från www.fou-sodertorn.se

Rum för gemenskap. En studie kring gemensamhetsutrymmen knutna till

servicebostäder enligt LSS.

Dana Hagström

Fotografier Dana Hagström

© FoU Södertörn och författaren 2016

FoU Södertörns skriftserie 146/16

ISSN 1403-8358

http://www.fou-sodertorn.se/

http://www.fou-sodertorn.se/

6

7

Innehåll

Förord .............................................................................................................................. 9

Inledning ....................................................................................................................... 10

Sammanhang och syfte.............................................................................................. 11

Begrepp ..................................................................................................................... 12

Bokens upplägg ......................................................................................................... 13

Metod ............................................................................................................................ 14

Urval och förarbete .................................................................................................... 15

Deltagande observationer .......................................................................................... 15

Intervjuer ................................................................................................................... 18

Implikationer och etik ............................................................................................... 20

Gemensamhetslokalerna ............................................................................................... 22

Service – vad är det? ................................................................................................. 23

Ett första intryck ........................................................................................................ 25

Service 1 och 2 .......................................................................................................... 26

Rummet ..................................................................................................................... 28

Aktiviteter och tillgänglighet ........................................................................................ 30

Samtalet ..................................................................................................................... 36

Den fria tiden ................................................................................................................ 39

Röster om service .......................................................................................................... 45

Personalstyrd social gemenskap ................................................................................ 46

Vad brukarna vill ha .................................................................................................. 52

Önskan om kontinuitet .................................................................................................. 57

Ju fler kockar desto sämre soppa .............................................................................. 58

Regler ........................................................................................................................ 59

Platsnära ledarskap .................................................................................................... 64

Delaktighet i praktiken .................................................................................................. 68

Boendemöte – ett forum för delaktighet och önskemål? .......................................... 69

Att inte veta ............................................................................................................... 72

Den relativa tiden ...................................................................................................... 74

Mångbesökare… FoU Södertörns skriftserie nr XX/XX

8

Slutdiskussion ............................................................................................................... 77

Bilaga 1. ........................................................................................................................ 84

Bilaga 2. ........................................................................................................................ 85

Bilaga 3. ........................................................................................................................ 86

Referenslista .................................................................................................................. 87

Tack ............................................................................................................................... 90

9

Förord

Hur används gemensamhetsutrymmen knutna till servicebostäder inom LSS? Bidrar de

till social samvaro? Dessa två mycket konkreta frågor är utgångspunkten för den här

rapporten.

Frågorna kan tyckas enkla att besvara men litteratursökningar visar att det saknas

studier om hur verksamheten i gemensamhetsutrymmen bedrivs. Genom deltagande

observationer och intervjuer med både brukare och personal har Dana Hagström

undersökt vad som händer i lokalen men också vem som bestämmer vad som ska ske.

I diskussionerna om syftet med en gemensamhetslokal finns många röster. Brukarnas

röster är dock samstämmiga – man vill ha fler aktiviteter, mer socialt umgänge och

möjligheter att vara mer i lokalen. Bland personalen finns åsikter som grundar sig i

olika sätt att se på gemensamhetsutrymmets funktion. Åsikterna stannar dock inte bara

vid tyckande utan medför att personalen arbetar olika och med skilda mål för

verksamheten.

Inom LSS-verksamheter är begrepp som delaktighet och självbestämmande självklara.

Dagens funktionshinderpolitik tar starkt avstånd från historiens institutionalisering och

påtvingade kollektiva samvaro. Men vad händer då brukare vill ha mer gemensamma

aktiviteter och när man efterfrågar kollektiva sammanhang? Hur hanterar personalen,

skolad i individualitet och varianter av ”normalisering”, dessa önskemål?

Dana Hagström pekar på stora och viktiga frågor i sin rapport. Det handlar om

brukares delaktighet, om personalens uppdrag och vad det betyder att arbeta med

människor som har en funktionsnedsättning i fråga om bemötande och hjälpmedel.

Dana Hagström har yrkesbakgrund inom funktionshinderområdet och arbetar till

vardags som metodutvecklare. Det avspeglar sig i rapporten genom att den är skriven

med en tydlig ambition att kunna användas i LSS-verksamheter. Rapporten består av

kortare kapitel som avslutas med diskussionsfrågor lämpliga för exempelvis ett

personalmöte. Kapitlen kan läsas fristående från varandra.

Tumba augusti 2016

Kristina Engwall

Chef och forskningsledare FoU Södertörn

10

Inledning

En servicebostad består av ett antal lägenheter som har tillgång till

gemensam service och fast anställd personal. Lägenheterna är ofta

anpassade efter den enskildes behov och ligger ofta samlade i samma

hus eller kringliggande hus. Serviceboende är en mellanform mellan ett

helt självständigt boende i egen lägenhet och en lägenhet i gruppbostad.

(Socialstyrelsen 2007)

11

Sammanhang och syfte

En servicebostad är till för människor med en funktionsnedsättning som behöver hjälp

och stöd ibland men också klarar av att bo ensamma. Servicebostad är en av de tre

huvudsakliga bostadsformer som kan beviljas via insatsen ”bostad med särskild

service för vuxna enligt LSS” (Lag 1993:387 9:9 om stöd och service till vissa

funktionshindrade).

Att bo i en servicebostad ger brukaren vissa garantier på såväl lägenheten i sig som på

personal och kringliggande villkor. Bland annat ska lägenheten vara fullvärdig och

inte ha institutionell prägel. Brukarens individuella behov och önskemål ska

säkerställas och en fast personalgrupp ska finnas tillhands under dygnets alla timmar.

Lägenheten ska vara knuten till en gemensamhetslokal och inte ligga för långt ifrån

denna. Socialstyrelsen skriver att gemensamhetslokalen ska ”ge möjlighet till samvaro

för de boende”. Lokalen ifråga ska ses som ett komplement till de egna lägenheterna

och ska kunna erbjuda aktiviteter utifrån önskemål och intressen som brukarna har

(Socialstyrelsen 2007). Men hur används dessa gemensamhetslokaler, och vad vill

brukarna ha? Bidrar de till social samvaro och gemenskap? Det handlar den här

rapporten om.

2014 publicerade riksförbundet FUB (För barn, unga och vuxna med

utvecklingsstörning) rapporten Ett gott liv. Denna rapport, som bygger på en

enkätundersökning bland FUB:s medlemmar, påvisade att de gemensamhetsrum som

gruppbostäder och servicelägenheter erbjuder inte nödvändigtvis används utifrån

brukarens önskemål. Nästan 75 % av de 1548 svarande uppgav att de ville ha tillgång

till ett gemensamhetsutrymme som erbjöd gemensamma måltider och fikastunder,

gemenskap med grannar och vänner, olika arrangerade aktiviteter och att

gemensamhetsutrymmet alltid skulle vara tillgängligt för brukarna. Av svaren

framkom även att många önskade s.k. ”hobby-/temarum” i dessa gemensamma

lokaler, så som gym, musikstudios och spelrum (FUB 2014).

Inom funktionshinderområdet i kommunen där jag arbetar har man under de senaste

åren arbetat mycket med brukarens delaktighet och självbestämmande i sitt boende.

Som metodutvecklare har jag varit med och tagit fram olika typer av material och

hjälpmedel som ett led i att säkerställa brukarens röst, kognitiva hjälpmedel kring

genomförandeplan samt alternativ kommunikation för att göra sig förstådd och hörd.

FUBs ovan nämnda undersökning gjorde mig nyfiken på hur

gemensamhetsutrymmena knutna till servicebostäder enligt LSS nyttjas. Hur fångar

12

personalen upp brukarnas önskemål och intressen för att erbjuda individuellt

anpassade aktiviteter?

Syftet med denna studie är därför att undersöka hur det kan se ut i

gemensamhetsutrymmen. Via deltagande observationer och intervjuer med såväl

brukare och personal knutna till två servicelokaler har jag försökt få svar på hur

servicelokalerna uppfattas och används. Bidrar de till social gemenskap, och vad får

man och vill man göra i dessa lokaler?

Begrepp

Det kan redan här vara värt att titta lite närmare på vissa av de begrepp som denna

rapport baseras på. LSS – lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, är

den lag via vilken man kan bli beviljad olika insatser, däribland insatsen bostad med

särskild service för vuxna. Eftersom LSS är grunden för den insats som har studerats i

denna rapport, finns det en anledning att titta närmare på begreppen stöd, service,

delaktighet och funktionsnedsättning. Socialstyrelsen tillhandahåller ingen klar

definition av begreppen stöd och service, utan framhåller istället att orden tydligt

markerar en skillnad mot ord som vård och behandling. Att stötta och ge service

påvisar mer sociala tjänster än medicinska sådana, som istället styrs av HSL (hälso-

och sjukvårdslagen) enligt Socialstyrelsen (2003).

Med en funktionsnedsättning anses en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell

funktionsförmåga) och begreppet funktionshinder beskriver i sin tur de begränsningar

som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till sin omgivning, enligt

Terminologirådet (SOU 2008). LSS bygger alltså på att de med funktionsnedsättningar

ska kunna leva som andra utan att bli funktionshindrade i samhället. I en servicelokal

skulle man därför kunna förorda att en av personalens främsta uppgifter är att minska

brukarens funktionshinder och trygga brukarens delaktighet genom att göra servicen så

miljöanpassad som möjligt utifrån brukarens funktionsnedsättning.

Ett återkommande begrepp när man diskuterar LSS är delaktighet. ICF (den

internationella klassifikationen av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa)

använder begreppet för att beskriva hur människor agerar och fungerar i sina liv och

hur detta orsakas eller begränsas av såväl kroppsliga skäl som brister i omgivningen.

ICF definierar delaktighet som en människas ”engagemang i en livssituation”

(Socialstyrelsen 2003). Utifrån den definitionen kan man alltså tolka delaktighet som

något större och mer varaktigt än att sonika delta i en enskild aktivitet. En annan

aspekt att reflektera över är att delaktighet inte går att uppnå om en människa inte har

13

vetskap om sin möjlighet att engagera sig i sina livsval, även om det möjliggörs på

andra sätt. Därför är information och dialog på brukarens villkor en vital ingrediens för

att delaktighet ska fungera i praktiken.

Bokens upplägg

Som de flesta rapporter inleds även denna med en beskrivning av hur rapporten

kommit till, vilka metoder som använts för att samla in material och vad studien har

haft som syfte att ta reda på. Huvudfokus är dock att delge läsaren den empiri som

insamlats under studiens gång. Därför är materialet fördelat i ett antal kategorier för att

ge en utförlig beskrivning av olika områden som uppmärksammats under studiens

gång. I bokens slutdel förs ett resonemang kring de observationer och röster som

presenterats och vilka slutsatser som kan dras av dessa.

Fotografierna i boken är tagna av författaren. Ingen av bilderna är fotograferade i de

servicelokaler där studien genomförts.

Studien är kvalitativ och utger sig inte för att vara representativ för servicelokaler i

statistisk mening. Dock tror jag att liknande situationer som boken beskriver går att

uppleva och känna igen i snarlika enheter. Min förhoppning är därför att boken ska

kunna användas i ett kvalitetsutvecklande syfte i liknande verksamheter. Boken kan

läsas i sin helhet som en rapport, men den går även att använda kapitelvis som

diskussionsunderlag för personalgrupper: mellan de olika kapitlen finns

diskussionsfrågor som relaterar till det aktuella kapitlets innehåll. Tanken är att läsaren

ska kunna fokusera kring ett eller ett par kapitel åt gången, diskutera de tillhörande

frågorna med sina kollegor och därigenom synliggöra den egna verksamheten och hur

den fungerar.

På vissa ställen i boken finns visuella ”ordmoln” som fungerar på ett liknande sätt som

diagram. Jag har valt att använda ordmoln istället för sedvanliga diagram, då jag själv

tycker att de mycket enkelt synliggör flera människors röster kring ett ämne. Ju större

teckenstorlek och tjocklek ett ord eller en mening har desto fler gånger har dessa ord

sagts. Utöver den visuella fördelen med att använda ordmoln visar dessa inte heller hur

många människor som omfattas av sammanställningen, vilket ger deltagarna mer

anonymitet.

14

Metod

När resultatet av det egna arbetet blir tydligt

kan det ge chefer och medarbetare inspiration och motivation

till att initiera och genomföra förändringsarbete.


15

Urval och förarbete

Denna studie är gjord i ett samarbete mellan min arbetsgivande kommun och FoU

Södertörn. Jag har, under sex månader, fått förmånen att ägna mig åt detta projekt och

lägga mina vanliga arbetsuppgifter på hyllan. Under tiden forskningen genomförts har

jag haft FoU Södertörn som arbetsplats.

Studien är kvalitativ och gör nedslag i två av sex befintliga gemensamhetslokaler

knutna till servicebostäder enligt LSS i den aktuella kommunen. I kommunen kallas

dessa utrymmen kort och gott för ”service” av såväl brukare som personal, och

kommer därför fortsättningsvis benämnas så i denna rapport.

Planeringen inför materialinsamlingen påbörjades ca sex månader innan jag tillträdde

min tjänst på FoU. Det var viktigt att ”förarbetet” startades i god tid. Detta för att

försäkra mig om att alla involverade parter kände till att det var frivilligt att delta i

studien och att detta var förankrat hos alla som skulle komma att beröras av

forskningsstudien ifråga. I ett första skede tillfrågades verksamheternas respektive

enhetschefer om de godkände att en forskningsstudie med deltagande observationer

och intervjuer gjordes på deras enhet. Om enhetscheferna godkände detta blev nästa

steg att få ett godkännande av såväl brukare som personal knutna till den aktuella

servicen. Detta ombads enhetschefen att göra innan de återkopplade sitt svar till mig.

Då alla tillfrågade enhetschefer svarade att jag var välkommen att göra studien på

deras enhet blev således nästa steg i urvalsprocessen att välja ut två av dessa, vilket

gjordes i samråd med verksamhetschefen. Två av enheterna valdes bort på grund av att

jag nyligen varit inne och handlett på desamma, och sedan lottades två av de

kvarstående fyra ut. Därefter kontaktade jag enhetscheferna för dessa två enheter och

mailade dem även ett ”presentationsbrev” som jag bad dem dela ut till alla brukare

knutna till respektive service (se bilaga 1). Detta för att ge brukarna förberedande

information om upplägget och syftet med mina deltagande observationer på enheten.

Deltagande observationer

En deltagande observation innebär att observatören bör vara just deltagande i det som

pågår, för att kunna skapa sig en bild av olika processer och för att kunna förstå vad

som faktiskt sker (jmf. Fangen 2005). Det var naturligt att studien skulle baseras på

deltagande observationer och intervjuer med de människor som använde servicen på

de utvalda enheterna ifråga. Där de enskilda intervjuerna är ett sätt att låta såväl

brukare som personal sätta ord på sin syn på verksamheten kan observationerna bidra

till att påvisa vad som faktiskt pågår. Fokus har legat på de sociala aspekterna av

16

rummets användning. Observationer ger erfarenheter, vilket är nödvändigt både för att

få förstahandsinformation och för att etablera en kontakt med såväl brukare som

medarbetare inför intervjuer. Jag har därför vistats i servicelokalerna ifråga, där jag har

tillbringat tid både ensam och med de som rört sig i serviceutrymmet. Utifrån de

upplevelserna och betraktelserna skulle det också bli lättare att ställa relevanta frågor i

intervjuerna som skulle komma att följa de deltagande observationerna. Tanken var att

kombinationen skulle påvisa både vad som sades och gjordes på enheterna ifråga.

Avgränsningen, rent rumsligt, för de deltagande observationerna var enkel. Jag skulle

befinna mig i servicen, det vill säga det gemensamhetsutrymme som

servicelägenheterna var knutna till, då det endast var detta rum studien skulle

behandla. Vid ett tillfälle bröt jag denna avgränsning, då en brukare bjöd hem mig till

sin lägenhet. Under de omständigheter som rådde hade jag inte hjärta att avböja

erbjudandet, men begränsade mitt besök till en kvart och förklarade att jag sedan var

tvungen att återgå till service för att inte missa något som hände där.

Avvägningen av vad som var ett ”lagom” deltagande var däremot inte alltid helt

okomplicerat att förhålla sig till. Observatörens närvaro påverkar såklart de som

observeras, och flera gånger kände jag att min närvaro hade inflytande på såväl

brukarnas som personalens handlande. Att jag kände viss personal på båda enheterna

sedan tidigare påverkade till exempel mängden av interaktion som skedde oss emellan.

Där någon personal sökte så mycket kontakt med mig att de försummade sina

arbetsuppgifter för att prata med mig, fanns även personal som undvek mig så mycket

att detta påverkade deras arbetsinsats negativt av denna anledning. Flera av brukarna

sökte upp servicen specifikt när de visste att jag skulle vara på plats, och ville gärna

sitta och ta en kopp kaffe och prata med mig. Vid ett par tillfällen ägnade brukarna

mig så mycket uppmärksamhet att det blev osämja om vem som hade monopol på min

tid.

20 pass av deltagande observationer genomfördes, jämt fördelat med tio pass på

vardera enhet. Varje pass varade mellan fem och nio timmar; lite olika beroende på

vad som försiggick i servicen under passet, tid på dygnet och brukarnas preferenser för

min närvaro. De flesta av mina deltagande observationer gjordes på eftermiddagar och

kvällstid, eftersom det var då brukarna hade möjlighet att vistas i service.

Mitt aktiva deltagande varierade i såväl utsträckning som sätt under de olika passen.

Vem som jobbade och vilken eller vilka brukare som vistades i service påverkade hur

mycket jag kände mig välkommen att delta. Vissa aktiviteter gjorde att jag inte kunde

17

delta alls utan att påverka syftet negativt. Ibland satt jag still i en soffa och frös i

timmar i sträck. Vid tillfällen då jag upplevde att personalen var stressade kokade jag

till exempel kaffe och plockade disk. Vid ett annat sådant stressat tillfälle anmälde jag

mig att tillreda 16 semlor inför en stundande fikakväll. Under ett pass satt jag helt

ensam i en tom servicelokal, och vid ett annat tillbringade jag en hel kväll tillsammans

med några brukare och surfade efter roliga bilder och videoklipp som vi visade för

varandra på våra mobiler.

Det fanns dock saker jag valde att aldrig göra under mina deltagande observationer.

Jag förklarade för alla medarbetare som jag träffade att jag var där i rollen som

forskare från FoU och således inte skulle ”lägga mig i” skeenden som till exempel att

öppna dörren eller svara i telefonen om det ringde. Först och främst var detta för

brukarens skull – för att de inte skulle mötas av ett ansikte eller en röst som de inte

räknat med, men även för min egen skull. Jag ville inte försätta mig i en situation där

jag kanske skulle vara tvungen att agera som personal istället för observatör. Jag

förklarade även att jag, i rollen som forskare, inte heller kunde guida eller handleda

som metodutvecklare från kommunen under mina besök på enheten. Vid flera tillfällen

uppstod situationer där jag bröt mina egna direktiv, till exempel när jag var ensam i

service efter att en personal sprungit iväg under stressade förhållanden. Några

sekunder efter hon lämnat service ringde det intensivt på dörren. Jag tog för givet att

det var personalen som glömt nycklarna, varvid jag öppnade dörren för att mötas av en

brukare som ville komma in. Eftersom jag var ensam i service kunder jag inte hänvisa

brukaren till personal utan fick istället själv hjälpa brukaren bäst jag kunde med hans

ärende.

Under de deltagande observationerna förde jag löpande anteckningar av saker som jag

trodde kunde vara av vikt. I början skrev jag nitiskt ned klockslag, hur länge och hur

många som vistades i lokalen, vad medarbetarna gjorde och hur de i service

interagerade med varandra. Så småningom kom anteckningarna att bli mer och mer

selektiva. Jag började istället fokusera på att anteckna saker jag tyckte avvek från det

jag tidigare sett, situationer som verkade vara laddade samt annat som väckte mitt

intresse av olika anledningar. Jag renskrev mina anteckningar dagen efter eller

åtminstone inom ett par dagar efter observationstillfället.

När jag renskrev anteckningarna skrev jag även ned mina reflektioner över vissa

situationer, mitt eget agerande etcetera. Ofta upptäckte jag redan då att mitt

intressefokus hade förflyttats från det jag skrivit i min fältanteckning till andra detaljer

som inte fått stort utrymme i densamma. När jag samlat in och sammanställt allt

18

material valde jag att lägga dessa åt sidan under tiden jag utförde de enskilda

intervjuerna. Detta för att jag skulle få distans till det jag observerat och skrivit och se

om mina anteckningar väckte andra funderingar hos mig själv när jag läste igenom

dem igen. Det är dessa anteckningar och reflektioner som ligger till grund för denna

rapport, och som kommer att användas som exempel i texten för att ge dig som läsare

en bild av vardagliga händelser i en servicelokal.

Intervjuer

Det har varit viktigt för mig att låta brukarnas röster komma fram i den här studien.

Därför valde jag att genomföra enskilda intervjuer med alla brukare som ville delta.

Intervjuerna genomfördes ett par månader efter påbörjade deltagande observationer.

Dels för att brukarna och jag skulle få lära känna varandra lite först under mina

deltagande studier, dels för att de genomförda deltagande observationerna skulle ge

mig en grund till att kunna ställa relevanta intervjufrågor.

För att brukarna skulle veta vad de tackade ja eller nej till delades det ut ett

informationsbrev till alla brukare (se bilaga 2) med några av frågorna jag ville ställa

under intervjun. I brevet underströks att brukaren kunde välja var intervjun skulle ta

plats. Detta för att säkerställa att brukaren skulle känna sig bekväm och inte vara

orolig över att någon utomstående skulle kunna höra vårt samtal. Det visade sig finnas

ett stort intresse från brukarna på båda enheter att delta. Även ett par brukare som jag

inte tidigare samtalat med anmälde sitt intresse. 11 brukare blev slutligen intervjuade.

Dessa var i åldern 20-55, och majoriteten var män.

När intervjuerna hölls på café bjöd jag på fika, och till de intervjuer som hölls i service

eller i brukarens lägenhet tog jag med något att äta och dricka. Tillsammans gick vi

igenom syftet med intervjun, hur jag skulle kunna komma att använda det som sades

och möjligheten att dra sig ur under eller efter intervjun. Jag förklarade också att inga

namn skulle nämnas, utan att man som deltagare skulle vara anonym. Jag frågade om

lov att spela in intervjun för att sedan kunna transkribera vårt samtal i lugn och ro.

Intervjufrågorna (se bilaga 3) lämnades skriftligt till brukaren när vi slagit oss ner inför

intervjun innan diktafonen slogs på – allt för att möjliggöra ett så förberett och

avslappnat samtal som möjligt.

Till en början var tanken att ha en gruppintervju per enhet med den personal som ville

delta. Under mina deltagande observationer märkte jag dock ett par saker som fick mig

att omvärdera detta. Det första, och kanske viktigaste, var att många i

19

personalgrupperna ville prata med mig under mina observationstillfällen. Vissa ville

”slö-snacka” medan jag upplevde att andra hade ett uppdämt behov att få berätta om

varför de gjorde som de gjorde, om hur man engagerat sig på sin arbetsplats och saker

man var mer eller mindre nöjd med kring sitt jobb. Erbjudande om en enskild intervju

skulle kanske tillgodose dessa medarbetares önskemål om att få föra ett samtal med

mig, resonerade jag. Det andra jag uppmärksammade var att det fanns vissa

grupperingar inom båda personalgrupperna. Detta går givetvis att finna i de allra flesta

arbetsgrupper. Här tyckte jag mig skönja att vissa i personalgrupperna var mer

tongivande och starka i att framföra sina åsikter än andra. För att säkerställa att alla

medarbetares röster blev hörda (av de som ville) valde jag därför att genomföra

individuella intervjuer även med personalen istället för att ha gruppintervjuer. Det

slutade med att jag fick intervjua fem personal, vilket var färre än jag hoppats på.

Fangen (2005) poängterar att man som forskare bara under extrema omständigheter

ska ”tränga sig på” personer som undviker kontakt med en själv under tiden man

genomför deltagande observationer. Däremot, resonerar hon, bör man som forskare

dokumentera dessa samspel (eller bristen av) och fundera på om vissa

deltagarperspektiv inte kommer att finnas med i forskningen på grund av frånvaro.

Friheten att delta i intervjuerna – och att INTE delta i desamma – har självklart

betydelse för vilka åsikter som framkommit via mina intervjuer. De som ställt upp på

intervjuerna har alla varit mycket engagerade, positiva och stolta över sitt jobb, medan

personalen som jag upplevde som mer missnöjda, trötta eller misstänksamma mot min

studie inte ville delta. Detta kan ha påverkat resultatet i en positiv riktning.

Intervjuerna var semistrukturerade och frågorna som ställdes var desamma till brukare

och personal. Några av informanterna valde ändå att prata om andra teman än de jag

främst ville tala om. I dessa fall lät jag ”sidospåren” fortlöpa tills jag kände att

informanten var nöjd. Under intervjuerna, i ett steg för att inte blottlägga någon och

berätta att jag hört en liknande (eller motsatt) version från någon annan informant,

valde jag att formulera frågor som ”kan du berätta för mig om..?” istället för att säga

”jag har hört från andra att det är såhär..?”

Intervjuerna har syftat till att få nyanserade beskrivningar av hur den intervjuade

upplever saker och ting i och kring service. Det finns dock ingen standardmetod för

hur man som forskare ska göra en textanalys av det insamlade intervjumaterialet

(Kvale 1997). Alla intervjuerna spelades in via diktafon och transkriberades sedan

delvis eller i sin helhet. Analyserna av mina intervjuer har skett i flera stadier: först

redan under intervjuns gång, där jag ställde uppföljningsfrågor för att få reda på mer

eller valde att djupdyka in i något som informanten nämnt. Den andra analysen

gjordes vid transkriberingen då jag reflekterade över saker som diskuterats. Till sist i

20

det tredje reflektionsstadiet av intervjuerna då transkriberingarna lästes igenom ett

flertal gånger under arbetets gång.

Det är värt att nämna att jag i en del fall har redigerat språket i citaten som återges i

texten för att de ska bli lättare att förstå för läsaren. Vissa justeringar har även gjorts

för att ge informanten konfidentialitet.

Implikationer och etik

Det rekommenderas att den som vill göra deltagande studier i det första stadiet bör

kontakta en ledare eller någon annan person som har en central plats på det ställe där

man vill genomföra sin studie (jfr t.ex. Fangen 2005). Detta sägs vara den säkraste

vägen ”in”, då denna centrala person kan fungera som en kanal till övriga deltagare. I

mitt fall var denna person enhetschefen för respektive ställe.

Jag kan i efterhand se att det fanns nackdelar med att överlåta det informativa

förloppet i sin helhet till någon annan. Då jag inte själv var med i processen kunde jag

inte på något sätt säkerställa att min kommande närvaro och mina intentioner med

projektet faktiskt förankrades i personalgruppen och hos brukarna. Under projektets

början var det flera brukare och personal som påpekade att de inte blivit informerade

eller fått tycka till om min närvaro. Tack vare engagerade och positiva medarbetare

som ställde frågor till mig och gav mig tips på hur jag bäst skulle informera om syftet

med min närvaro samt fånga upp de frågor som florerade bland vissa brukare löste vi

tillsammans detta under projektets början.

Via såväl brev som informationslappar till brukare och personal informerade jag

fortlöpande om vilka datum och tider jag skulle befinna mig i service. Detta för att

brukarna skulle få god framförhållning om min närvaro, så att de kunde ta ställning till

om de ville vistas i service under tiden jag befann mig där eller inte.

För att avidentifiera serviceenheterna, dess brukare och personal har vissa ändringar i

de fältanteckningar som återges i denna text gjorts. I den här rapporten kommer jag

kort och gott att kalla serviceenheterna för service, utan att försöka ge läsaren en

förståelse om vad som utspelades på vilken av serviceutrymmena. Detta är av

anonymitetsskäl. Av samma anledning kommer informanten helt sonika benämnas

som ”brukare” eller ”personal” vid utdrag ur transkriberingar i texten.

21

Att utföra ett forskningsprojekt i samma kommun som jag varit anställd i under många

år har inte varit lätt. Å ena sidan har jag haft fördelar av att vara bekant med många

sedan tidigare, och på så sätt haft lätt att komma in i verksamheterna, likaväl som att

jag haft en förförståelse av den organisatoriska strukturen i kommunen i fråga. Å andra

sidan har det inneburit många utmaningar. Det var mer än en gång som

intressekonflikter, etiska dilemman och svårigheter med att skilja på mina olika roller

infann sig, såväl för mig och mina kollegor som för personal och brukare ute på

enheterna. Att göra ett ”roll-byte” från stabsrepresentant i kommunen ifråga till

opartisk forskare var en av svårigheterna jag stötte på. I rollen som deltagande

observatör var det viktigt för mig att alla kände att de kunde tala fritt med mig utan att

oroa sig för att jag var där i syfte att spionera från kommunledningshåll. Samtidigt

fanns det tillfällen då jag hade svårt att inte ”lägga mig i” och säga ifrån. Vid ett

tillfälle hamnade jag till exempel i en konversation med en medarbetare som delgav

mig hur denne tyckte att man skulle arbeta kring brukarna och beskrev ett arbetssätt

jag är starkt kritisk emot och som kommunen har riktlinjer om att inte använda. En

annan gång bevittnade jag en medarbetare ge felaktig information till en besökande

anhörig. Forskningsetiskt är det viktigt att förvalta den information man får ta del av

under sina observationer för att inte bli en spion eller rapportör (Fangen 2005), men

vid tillfällen som dessa har det varit ett svårt etiskt ställningstagande hur jag skulle

hantera situationen.

Det var inte heller okomplicerat att lägga den metodhandledande rollen som jag har till

vardags åt sidan. Vid ett flertal tillfällen uppstod situationer som jag visste att jag hade

kunnat avvärja eller underlätta för såväl brukarna som personalen, och vid ett par

tillfällen uppstod det för mig svåra etiska dilemman om var gränsen gick för att ingripa

vid missförhållande eller hot- och våldsituation. Under dessa tillfällen har det varit till

stor hjälp att ha min handledare och erfarna forskarkollegor på FoU Södertörn att bolla

dessa situationer och tankar med, där det finns en tradition av att ha seminarium där

man under strukturerade former kan lyfta svåra frågor i ett slutet forum. Vid ett tillfälle

valde jag, efter att ha bollat en allvarlig belägenhet under just ett sådant seminarium,

att kontakta enhetschefen för enheten ifråga då jag bevittnat något som inte var etiskt

försvarbart att låta bli att rapportera vidare, men i övrigt har mina kollegor på FoU

hjälpt mig härbärgera och sortera intrycken under mina deltagande studier.

22

Gemensamhetslokalerna

Där det finns flera servicebostäder skall det också finnas

gemensamma utrymmen för service och gemenskap.


23

Service – vad är det?

En service är som tidigare nämnt en gemensamhetslokal för de människor som har

blivit beviljade bostad med särskild service enligt LSS. Servicen ska ligga i ett vanligt

bostadsområde, vara i relativt nära anslutning till lägenheterna, och ge möjligheter till

samvaro och aktiviteter. Dessa aktiviteter ska enligt Socialstyrelsen (2007) utgå ifrån

brukarnas intressen. Det är värt att poängtera att servicelokalen inte är en öppen

träfflokal för vem som helst, utan är till för brukarna som bor i dessa lägenheter samt

den personal som jobbar i verksamheten.

Då bostad med särskild service är något av ett mellanting mellan ordinärt boende och

en gruppbostad, är målgruppen som bor i denna boendeform och nyttjar

serviceutrymmet ofta högfungerande med en lätt utvecklingstörning eller en s.k. NPF-

diagnos (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Självklart kan en NPF-diagnos och

dess yttringar variera i det oändliga, men för läsarens förförståelse kan det ändå vara

värt att nämna några av de svårigheter och behov som en människa med en NPF-

diagnos kan ha (Bölte & Hallmayer (ed.) 2011, Lundin & Mellgren 2012):

Annorlunda sätt att kommunicera och umgås med andra. Svårt att reglera

känslouttryck.

Svårt att motivera sig själv och ta initiativ.

Varierande planerings- och organisationsförmåga, samt ett annorlunda sätt

att skapa struktur i vardagen.

Problem med att fokusera, fördela och hålla kvar uppmärksamheten.

Behov av rutinbundenhet och svårt att skifta fokus eller vara flexibel.

Svårt att förstå och se andras perspektiv och känslor.

Hög stresskänslighet och bristande simultankapacitet.

Fastnar lätt i detaljer, svårt att se en helhet och har ofta specialintressen.

Med dessa punkter i åtanke kan man förstå att det inte alltid är helt oproblematiskt för

en brukare att umgås i en servicelokal med andra, eller för personalen att miljöanpassa

servicen så att den fungerar bra och känns inbjudande för brukarna som kan tänkas

vistas däri. Bo Hejlskov Elvén (2009) säger att ”människor som kan uppföra sig, gör

det”. Med det menar han att det inte handlar om brukarens vilja utan förmåga att styra

sina handlingar, och att personalens krav därför måste anpassas efter brukarens

förmåga. För att få servicen att kännas socialt inbjudande och tillrättalägga miljön så

24

att den passar de brukare som kan tänkas vistas där ställs således stora krav på kunskap

och pedagogik hos personalen som jobbar där.

Aktiviteterna i servicen varierar självklart utifrån vilka som använder densamma, men

ofta sker gemensamma middagar, matlagning, spel- och filmkvällar i dessa lokaler.

Servicen kan även användas vid genomförandeplansmöte eller andra möten där man

vill ha en mer neutral mötesplats än sin egen lägenhet, och alla servicelokaler brukar

ha regelbundna boendemöten för de brukare som är knutna till servicen.

Till skillnad från en gruppbostad ligger servicen inte vägg i vägg eller i mitten av

lägenheterna, utan är geografiskt fristående. Detta innebär att brukarna har större frihet

att välja ifall de vill vistas i lokalen eller inte. Det innebär också att brukaren måste

göra ett aktivt val för att ta sig till servicen, då det inte alltid (i motsats till i en

gruppbostad) är naturligt att passera servicelokalen på väg till sin lägenhet. Praktiska

faktorer som tillgänglighet och närhet till service kan alltså påverka brukarens

användande av servicelokalen, likaväl som sociala aspekter såsom huruvida lokalen

känns tilltalande eller obehaglig, betydelsefull eller inte (jmf. Paulsson & Ringsby

Jansson 2008). Även brukarens funktionsnedsättning och förmåga till initiativ kan

komma att påverka brukarens nyttjande av servicen.

Oftast ligger personalens kontor (och ibland även enhetschefens kontor) i ett separat

rum i direkt anslutning till servicelokalen. Det är inte ovanligt att servicen är

lokaliserad i en vanlig lägenhet, där kök och vardagsrum är själva servicelokalen och

sovrummen får fungera som kontor för personalen. Då lägenheter ofta är utrustade

med endast en toalett tillskrivs denna i dessa fall personalen, enligt arbetsmiljöverkets

regler. Kontoren kan vara mycket olika utformade. Där vissa verksamheter har valt att

använda kontoret som ett personalutrymme för social dokumentation och

administrativt arbete har andra servicelokaler valt att även inkludera jourrummet i

detta rum. På vissa enheter ligger jourrummet för personalen istället i ett separat rum.

Kontoren och jourrummen har låsbara dörrar och vanligtvis är dessa utrymmen ”off

limit” för brukarna. Det varierar om ytterdörren till själva servicelokalen är öppen eller

låst när den är bemannad, och i den aktuella kommunen är det ovanligt att brukarna

har nycklar till själva servicelokalen.

25

Ett första intryck

Dagen innan mitt första besök på vardera service ringde jag för att försäkra mig om att

informationen gått fram om att jag skulle komma. På det ena stället fick jag svaret att

så var fallet och att jag var hjärtligt välkommen. På det andra stället lät personalen som

jag pratade med frågande, men efter att jag förklarat tanke och syfte fick jag ett varmt

och välkomnande bemötande även där.

Över lag blev jag förvånad över hur vänligt mottagen jag blev. Flera av medarbetarena

framförde att de var glada att jag genomförde forskningen, att just deras enhet valts ut

till forskningsprojektet och att de kände att det var ”nyttigt” att någon utifrån kom och

tittade på hur det fungerade i deras verksamhet. De flesta var nyfikna och undrande

över vad studien skulle gå ut på och hur de skulle förhålla sig till att jag skulle ”sitta

med” i service under mina deltagande observationer. Det fanns också några få som

tydligt visade att de inte var glada av att se mig på deras arbetsplats. Vissa av brukarna

var skeptiska till min närvaro till att börja med. En brukare ville veta varför

kommunen skickat in FBI för att spionera (det visade sig senare att FBI hade

förväxlats med FoU, vilket löste den funderingen), och en annan tog hjälp av en

personal för att ”ställa mig mot väggen” som han uttryckte det, och ifrågasätta vad jag

”gjorde där egentligen”. Men de allra flesta var mycket positiva.

En stor skillnad mellan brukarnas mottagande av mig på de två enheterna uppdagades

på en gång. Brukare på den ena enheten hade till synes ingen aning om vem jag var

eller vad jag gjorde där, men verkade vara så vana vid ett konstant flöde av nya

ansikten att de låtsades känna mig. Flera sa när de träffade mig för första gången ”Ja,

just ja, du är den där vikarien, vi har ju träffats förut”. På den andra enheten märktes

det att personalen förberett brukarna på min närvaro på ett helt annat sätt. Brukarna

kände till mitt namn och vad mitt syfte med att närvara var. Men trots detta var

skepsisen mot min närvaro kraftigare på den här enheten till att börja med, och jag

tolkade detta som att de var mindre vana vid okända människor på enheten.

Flera faktorer bidrog till att det blev relativt lätt för mig att ”smälta in” på båda

enheterna. De flesta medarbetarna hade träffat mig i samband med föreläsningar eller

workshops i min roll som metodutvecklare vilket gjorde att jag blev mottagen positivt

av de allra flesta. Att jobbet som metodutvecklare dessutom gjort mig van att gå in i

och ut i olika verksamheter där jag regelbundet möter nya personalgrupper och

brukare underlättade för mig själv – det kändes väldigt naturligt att slå sig ner i en för

mig tidigare obekant verksamhet och göra deltagande observationer.

26

Service 1 och 2

De två enheterna är, vid första anblick, väldigt lika varandra. Båda servicelokalerna är

benägna i samma trapphus som en del av servicebostäderna. Båda är treor, även om

storleken skiljer sig åtskilligt. Båda är relativt nybyggda lägenheter – de är fräscha och

ser moderna ut såväl till byggnation som till inredning. Servicen bemannas dygnet runt

där en personal per natt ”sover jour”. Båda enheterna riktar sig till samma typ av

målgrupp: Aspergers syndrom eller annan form av NPF-diagnos och/eller lätt

utvecklingstörning. Den ena enheten har en något yngre genomsnittsålder än den andra

enheten, och båda har en majoritet av manliga brukare.

Service 1

Service 1 är stort och välkomnande. Här jobbar nio personal på ett roterande schema

inklusive sovande jour. Under hela min tid av att göra deltagande observationer är

hälften av den ordinarie personalstyrkan sjukskrivna, tjänstlediga eller har semester.

Tio brukare är knutna till servicen. I den lilla hallen finns en stor anslagstavla uppsatt,

som visar allt ifrån vilken mat som serveras i service till sådant som brev, tips på appar

och öppettider till badhuset. Från hallen vetter en dörr ut mot en stor uteplats, och

bakom en annan dörr ligger ett stort badrum. I badrummet finns tvättmaskin och

torktumlare, dusch och ett stort skåp med hyllor uppmärkta med personalens namn.

Här förvarar personalen sina personliga hygienartiklar. I badrummet förvaras även en

del av enhetens städsaker.

Förbi köket ligger ett rymligt vardagsrum. I ena sidan av rummet finns ett stort

matbord med 12 sittplatser, och i rummets mittpunkt finns en soffgrupp med plats för

åtta personer. Mellan sofforna står ett vardagsrumsbord, där det, vid mitt första besök,

ligger lite frukt och en urkramad ihoptorkad tepåse. Tre vitrinskåp med olika sorters

sällskapsspel och DVD-filmer på display står längs en vägg och en tv står i ett hörn.

Längre bort på väggen från tv:n finns ett ”serveringshål” från köket in till

vardagsrummet, vilket öppnar upp och ger in- och utsyn mellan köket och

vardagsrummet. I ett annat hörn av rummet står en dator på ett datorbord. På väggarna

hänger några tavlor, och på golvet ligger stora ryamattor. I varje fönster står en

blomkruka med en plastväxt i. Det är luftigt men varmt inrett. Själva storleken och

utformningen av lägenheten vittnar om att den här lokalen inte ursprungligen varit en

lägenhet. Även den låga temperaturen i lokalen och fönstren som sitter högst upp längs

innertaket påminner om att detta är en källarlokal som ursprungligen fyllt en annan

funktion än servicelokal och kontor.

27

Längs den ena väggen från vardagsrummet finns två dörrar. Den ena leder in till

chefens kontor, där det också finns ett par fåtöljer som kan användas vid individuella

samtal. Chefen är sällan på plats, men enhetens arbetsledare har ett roterande schema

och jobbar både i verksamheten och använder detta kontor när hon har administrativa

arbetsuppgifter.

Den andra dörren leder in till personalkontoret, där all social dokumentation förvaras

tillsammans med ekonomiska överenskommelser, information, personaldator etcetera.

Utöver allt detta finns här också joursängen. Det är ett kompakt rum. Personalen

förvarar sina väskor och personliga tillhörigheter på joursängen under dagtid. Det

sitter två anslagstavlor uppsatt på väggarna, som innehåller både aktuell och inaktuell

information. Post-itlappar och små kom-ihåg-lappar ligger utspridda runt skrivbordet

tillsammans med väl strukturerade arbetsplaneringar för det dagliga arbetet.

Service 2

Service 2 är lokaliserad i en ”vanlig lägenhet”. Här jobbar fem personal på ett

roterande schema inklusive sovande jour. Tio brukare är knutna till enheten.

I hallen finns fotografier med utskrivna namn på personalen som jobbar på enheten.

Det finns också individuella magnettavlor för alla brukare. På några av dessa hänger

A4-papper riktade till enskilda brukare. Texten på papperen är vänd mot väggen och

går således inte att läsas av obehöriga. På insidan av ytterdörren sitter information om

diverse utflykter, öppettider och annat av vikt. På en annan anslagstavla i hallen finns

information om Aspergers syndrom, om var och hur man kan få stöd i sin

funktionsnedsättning samt en pärm med kallelser och protokoll för enhetens

boendemöten.

I anslutning till hallen ligger ett badrum. Badrummet är relativt stort, men det finns

ingen tvättmaskin eller några städprodukter förutom en golvmopp och hink i duschen.

Inte heller finns några särskilda förvaringsmöjligheter förutom en liten smal möbel

med fem hyllplan i ena hörnet samt en tvättkorg.

Från hallen går två dörrar som leder in till två andra rum. I personalkontoret förvaras

all dokumentation i ett stort, brandsäkert skåp. Vid mitt första besök står skåpet öppet.

Det är tydligt uppmärkt inuti och ser välorganiserat ut. Här finns två arbetsplatser – en

28

för chefen och en för personalen. Enheten har ingen arbetsledare och chefen är sällan

på plats. På kontoret finns även en bokhylla med böcker kring Aspergers syndrom,

motiverande samtal och andra arbetsrelaterade teman. På anslagstavlan ovanför

skrivbordet hänger ny och relevant information till alla medarbetare. I det andra

rummet finns en joursäng och en garderob där personalen förvarar sina sängkläder och

hygienartiklar på hyllplan uppmärkta med deras respektive namn.

Denna servicelägenhet har en öppen planlösning där kök och vardagsrum egentligen är

ett och samma rum. Köksdelen är relativt liten och runt köksbordet finns sittplatser för

sex personer. I vardagsrumsdelen finns en fåtölj och en tre-sitssoffa framför tv:n.

Bredvid soffan står även en kontorsstol. Från vardagsrumsdelen finns en balkongdörr

som leder ut till en stor balkong.

Fönsterkarmarna i servicen är fyllda med krukväxter och fönsterbelysningar. På

borden ligger färgglada, handsydda dukar. Mattor och gardiner ger ett värmande och

lugnande intryck. Det enda förvaringsskåp som finns, förutom köksskåpen, är en låg

skänkliknande möbel som tv:n och stereon står på.

Rummet

Rummets utformning, inredning och användande bidrar till hur det uppfattas av de

som har rätt att nyttja det. Faktorer som om service är låst eller öppet, och om alla får

information om vad och när något i service ska ske signalerar delaktighet eller

uteslutande. Om chefen har ett eget kontor eller delar med personalen och om

jourrummet är separat eller är kombinerat personalkontor – allt har betydelse för hur

brukarna och personalen upplever service.

Olin och Ringsby Jansson (2008) beskriver tre olika förhållningssätt som personalen

har kring just dessa rum, och hur detta i sin tur påverkar brukarnas sätt att använda

utrymmet ifråga. Om atmosfären är familjär eller restriktiv och om personalens

förhållningssätt är omsorgsinriktat, situationsanpassat eller mål- och idéstyrt är

faktorer som kommer att påverka brukarens användande och vilja av att använda

servicelokalen, menar författarna.

I denna studie har jag tyckt mig skönja att den ena servicen oftast hade ett familjärt

omsorgsinriktat förhållningssätt, som kännetecknades av emotionell närhet och

förtrolighet, där en vi-känsla rådde bland brukare och personal. Den andra enhetens

personal upplevdes mer som om de hade ett restriktivt mål- och idéstyrt

29

förhållningssätt, där självbestämmande, genomförandeplaner och ”professionellt

vänligt men inte privat” var ledord man arbetade efter. Dock fanns det givetvis

tillfällen då individer i personalgrupperna använde ett mer situationsanpassat

förhållningssätt, där situationen och brukaren avgjorde hur man agerade. Men oavsett

vilket förhållningssätt personalen hade mot såväl brukare som service påverkade detta

användningen av service mer än kanske något annat.

Diskussionsfrågor kring gemensamhetsutrymmet

_____________________________

Vad ska den gemensamma ytan i er verksamhet ha för syfte? Hur

säkerställs det?

Vad/vem bestämmer hur mycket eller lite ert gemensamhetsutrymme

ska vara tillgängligt för brukarna?

Vad har du och dina kollegor för förhållningssätt gentemot brukarna?

Finns det för- och nackdelar med detta? Vilka?

30

Aktiviteter och tillgänglighet

Gemensamhetslokalerna och de möjligheter till samvaro och

aktiviteter dessa kan erbjuda utifrån önskemål och intressen

kan ses som ett komplement till de egna lägenheterna.


31

Båda servicelokalerna hade alltid låst ytterdörr. Ingen av brukarna hade egna nycklar

till service, utan ringde eller knackade på dörren när de ville komma in. Detta innebar

att personal måste finnas på plats i servicen för att brukarna skulle ha en möjlighet att

vistas i lokalen. Båda enheterna hade ett system för att visuellt visa brukarna om det

fanns möjlighet för dem att komma in i service eller inte. På den ena enheten

signalerade man till brukarna att service var obemannad eller att det pågick något i

service som brukarna inte kunde delta i genom att sätta upp en röd magnet på utsidan

av ytterdörren. Detta kunde till exempel vara ett personalmöte eller

genomförandeplansmöte som pågick i service och gjorde att brukaren inte kunde

komma in. På denna enhet rådde merendels ensamarbete, vilket innebar att personalen

i tjänst ofta var hemma hos någon av brukarna. Under denna tid var service således

obemannad och låst. Både personal och brukare var överens om att detta visuella

system fungerade väldigt bra och att magneten aldrig glömdes bort att sättas upp. Vid

mina deltagande observationer märkte jag dock att magneten satt uppe på ytterdörren

ett flertal tillfällen fastän personal var på plats och ingen särskild aktivitet pågick i

servicen. Vid ett par tillfällen var servicen obemannad utan att magneten var uppsatt

på ytterdörren.

På den andra enheten jobbade nästan alltid minst två personal på samma gång.

Eftersom arbetspassen dessutom överlappade varandra hände det ofta att det var upp

till fyra personal i tjänst samtidigt. Detta innebar att servicen näst intill alltid hade

någon personal på plats, vilket resulterade i att brukarna oftare hade möjlighet att

”spontanbesöka” servicen på denna enhet. De gånger servicen var obemannad hade

man som rutin att sätta upp en lapp på ytterdörren med texten ”vi är ute just nu” samt

telefonnummer till den mobiltelefon som personalen skulle bära med sig. Denna lapp

sattes alltså endast upp när service var obemannad. Rutinen om att sätta upp lappen på

ytterdörren var dock okänd för de vikarier jag pratade med under mina deltagande

observationer och lappen användes mycket sporadiskt av den fasta personalstyrkan.

Om servicen var stängd för brukare av andra anledningar än att personalen var ute

sattes inte någon hänvisning upp på ytterdörren. Detta förklarades av personalen med

att brukarna oftast hade koll på när personalen hade mötestider ändå. Knackade någon

brukare på när service var ”upptaget” av till exempel möten eller konferenser

meddelades brukaren om detta muntligen när personalen öppnade dörren, berättade

man.

Nästan alla intervjuade brukare vittnade om att servicen ibland varit obemannad eller

att dörren inte öppnats när de knackat på, även när ingen magnet eller lapp satt på

dörren. På frågan om det gick att vistas i service även när det inte fanns bestämda

aktiviteter svarade de flesta att de oftast kände sig välkomna när de knackade på, men

32

kände att de inte fick stanna länge vid dessa tillfällen. En brukare menade att det var

personbundet ifall han blev insläppt eller inte. Några berättade att de blivit

”utknuffade” av personalen efter en kort stund, eller motade i dörren av en personal

som talat om att det inte var läge att komma in vid just det tillfället.

Brukare:

Jo visst kan jag komma in, och prata och så, men jag skulle ju inte få stanna

direkt. Det är ju beroende på vad det är för tid. För har dom rapport, då är det

plötsligt stängt. Och det är ju intressant, för det här är ju faktiskt en samlingslokal,

men dom har ju sina rapporter här. Egentligen skulle dom ju ha dom där inne, på

deras kontor. (Pekar mot kontorsdörren i servicelokalen med handen). Men när

det är rapport, då kastar dom ut oss. Och jag har ju ingen rätt att ta hit en kompis

till exempel och bara sitta och spela när jag vill liksom. För då säger dom ju bara

att ”det där kan ni göra hemma hos er!”

Brukare:

Det har hänt flera gånger att de pratat i telefonen när dom har öppnat dörren – och

bara liksom VISAT att dom pratar i telefonen när de öppnar dörren, och sen

stänger dom bara igen dörren framför näsan utan att säga någonting. Och då blir

man ju bara ”jaha?!”.

På båda enheterna rådde – av olika anledningar – mycket begränsade öppettider då

brukarna kunde komma till service och umgås under strukturerade former där en

förplanerad aktivitet skulle ske. På den ena enheten var majoriteten av personalen av

inställningen att de flesta aktiviteter skulle ske i brukarens lägenhet eller ute i

samhället och inte i service. På den andra enheten hade man beslutat att dra ner på

servicens öppettider på grund av tjafs som enligt personalen ofta uppstod bland

brukarna när de vistades tillsammans i gemensamhetslokalen. Personalen tyckte att de

minskade öppettiderna hade lett till en positiv förändring, då vissa brukare hade börjat

umgås mer i varandras lägenheter, men ingen av de brukare jag intervjuade höll med

om det.

De schematiska tabellerna på nästa sida visar de olika servicelokalernas fasta tider

med förutbestämda aktiviteter under en vanlig vecka:

33

Service 1

* en gång i månaden

Service 2

* en gång varannan vecka

34

En brukare beskrev hur servicens öppettider bestämts utifrån den förutbestämda

aktivitet som skulle ske och att detta gjorde att det var mer eller mindre omöjligt att

”hänga”, umgås och bara prata med varandra under en längre sammanhängande tid –

något som flera av de andra intervjuande brukarna också lyfte som ett problem. Den

enda gången han fick vistas i service mer än två timmar i taget var när det är filmkväll,

berättade han:

… Men då är det ju för att man ska hinna se en hel film, så det är inte mycket till

umgängestid, utan då blir det ju så att alla sitter och tittar på dvd. Då kan man ju

inte direkt sitta och spela monopol eller nåt annat med nån, för det skulle ju vara

distraherande.

Någon gemensam riktlinje för när service skulle vara tillgängligt för brukarna utöver

de fast återkommande veckoaktiviteterna, eller vilken typ av aktiviteter som skulle

göras eller inte göras i service verkade inte finnas på någon av enheterna. Det föreföll

som om varken personal eller brukare tyckte att detta var något konstigt. En brukare

menade att brukarna hade olika komplexa funktionsnedsättningar och därför olika

önskemål om strukturerad gemenskap, och att det således var omöjligt för personalen

att möta allas behov:

Nä, det går ju inte alltid att ta hänsyn till vad vi brukare vill ha, för då skulle vi ju

ha hundra anställda här, och det skulle ju inte kommunen ha råd med. Eller att

man tar in personer som är utbildade till att förstå vad vi brukare behöver. Det går

ju inte heller.

Vem som får vistas var i lokalen, vad som är privat och låst eller öppet och offentligt

påverkar såväl brukare som personal. Hur rummet faktiskt används och vilka som

anses ha rätt att använda den diskuteras bland annat i Olin och Ringsby Janssons text

om gruppbostadens gemensamhetsutrymme (2008). Där används fyra

kategoriseringsnivåer på dimensionerna privat till offentligt: privat, halvprivat,

halvoffentligt och offentligt.

I det privata rummet är det individen själv som bestämmer och kontrollerar rummet

och tillgängligheten för alla andra är begränsad. I den andra nivån, halvprivat, är

rummet avsett för en bestämd grupp individer och är begränsad för andra. Det

halvoffentliga rummet är i princip öppet och tillgängligt för alla, men under särskilda

restriktioner som till exempel bara under vissa tider. Det offentliga rummet är öppet

och disponibelt för alla.

35

Om man utgår ifrån att brukarnas lägenheter motsvarar det privata rummet, där

brukaren själv bestämmer, skulle servicelokalen kunna stämma med beskrivningen av

det halvprivata rummet. Servicen är avsedd för brukarna som är knutna till densamma,

samt för personalen som jobbar där. Övriga besökare har endast begränsad tillgång till

lokalen, som till exempel vid möten.

Men man skulle även kunna applicera ovanstående kategorier på ett mer nyanserat

plan kring själva serviceutrymmet. Det privata rummet skulle då kunna likställas med

chefens kontor i den ena servicen, där chefen styr vad som får och inte får försiggå.

Det halvprivata rummet kunde symbolisera personalkontoret i de båda

servicelokalerna; tillgängligt för personalen men begränsat för brukarna. Själva

gemsamhetsytorna – det vill säga köket och vardagsrummet – skulle representera det

halvoffentliga rummet, där alla (brukare och personal) var välkomna men bara under

särskilda tider. För brukarna skulle detta vara under de tider det erbjöds aktiviteter

eller när personal var på plats och för personalen under de tider de faktiskt var i tjänst.

När man tillämpar dessa kategoriseringsnivåer på de två serviceutrymmen denna

rapport är baserad på, blir det tydligt att personalen har tillgång till rummet i mycket

högre utsträckning - både rumsligt och tidsmässigt - än brukarna. Detta återspeglades i

mina observationer, där personalen kändes mycket mer hemmastadda i service än

brukarna, som ofta fick fråga om lov om att komma in och vistas i lokalen. Att detta i

sin tur påverkade den sociala aspekten på serviceutrymmet är även det värt att

reflektera över.

Både personalen och brukarna uppskattade och pratade gott om de gemensamma

aktiviteterna. Men för att servicen skulle kunna användas optimalt och vara tillgänglig

så som brukarna önskade behövdes rätt förutsättningar för personalen. På den ena

enheten rådde oftast ensamarbete. Detta innebar att när personalen var hemma hos en

brukare saknades förutsättningar att hålla servicen bemannad och öppen. På den andra

enheten saknades förutsättningar att hantera de stökiga fikastunderna, som tidigare

varit inplanerade varje kväll. I ett försök att minska detta ”tjafs” hade personalen valt

att minska på dessa tillfällen och erbjuda ett tillfälle i veckan för gemensam fika

istället för de tidigare fem tillfällena i veckan.

36

Samtalet

Servicelokalerna användes ofta som ett samtalsrum. Mina fältanteckningar var fulla

med egna kommentarer som ”Fantastiskt motiveringsarbete!” och ”… Ett fint,

förtroligt och strukturerat samtal!” när jag fått sitta med och lyssna in medan en

personal i service pratat med en brukare i telefonen. Vid några tillfällen skedde dessa

samtal i ett fysiskt möte där personalen och brukaren satt tillsammans i service och

pratade, men oftast via telefon.

De tillfällen då personalen jobbade ensam verkade det inte möjligt att ha service öppet

samtidigt som en brukare fick individuellt stöd. Detta innebar att personalen ibland satt

i soffan i servicens vardagsrum och pratade i telefonen, vilket fick till konsekvens att

hela servicen användes som kontor och var stängt för brukarna att vistas i.

På båda enheterna föreföll telefonen vara det främsta arbetsverktyget. På det ena stället

ringde brukare och personal till varandra kontinuerligt för att bestämma tider, fånga

upp var brukaren var och hade för planer eller bara prata lite, medan kommunikationen

på den andra enheten i mycket högre utsträckning tycktes ske via sms.

En annan skillnad mellan användandet av telefonen var att man på det ena stället

spontanringde till brukarna för att locka ner dem till service och fånga upp

hemmasittare till aktiviteter, medan man på det andra stället följde strukturerade

telefontider där personal skulle ringa till brukarna enligt ett förbestämt arbetsschema.

Medan de allra flesta brukarna tycktes vara positiva till att både kunna ringa till

personalen och att personalen kontaktade dem via telefon, var processen inte alltid

problemfri. En brukare berättade att han föredrog direktkontakt med personalen genom

att gå till service istället för att försöka nå dem via telefon:

Alltså, dom säger ju att man helst ska ringa, för att dom kanske inte är i service.

Men jag känner ju att det är ju nästan alltid upptaget på deras jävla telefon så att

jag går oftast dit när jag har tröttnat på att ringa typ 30 gånger.

Forskning visar att människor med utvecklingstörning samspelar mindre och har färre

samtalspartners än andra människor (Heiser Trygg 2008). Ett samtal med någon i en

annars ensam tillvaro kan, utan att innehålla något konkret, ändå betyda väldigt

mycket. Att de vardagliga samtalen, må de vara per telefon eller i ett möte, faktiskt

hade stor betydelse för brukarna vittnade både personal och brukare om. Samtalen gav

37

ofta brukaren bekräftelse och trygghet i ett sammanhang som annars kunde vara svårt

för brukaren att greppa. Ibland behövdes inte ens samtalen. Vetskapen om att det fanns

möjlighet att ringa till en personal 24 timmar om dygnet räckte för att ge trygghet att

tordas bo själv:

Brukare:

Vi får ju ringa om nätterna om det är akut. Till exempel om jag gör illa mig eller

så… Eller om ett ljus välter och det börjar brinna för att jag glömt att släcka det…

I de fall där brukaren och personalen också hade ett förtroende för varandra visade det

sig att samtalen gav en känsla av tillhörighet (jmf Lindberg et al 2014, Andersson

2009) och ömsesidig omtanke. En brukare berättade hur han kände ett ansvar att ringa

till sin personal om han var ute sent om kvällarna, för att han kände att personalen

brydde sig om honom och oroade sig för honom om han inte hörde av sig. Framför allt

gällde det en specifik personal, som han kände brydde sig lite extra mycket om dom

som bodde på enheten och som han månade om:

[…] För hon är orolig liksom. Hon vill ju inte ha bassning om det händer mig nåt

när hon jobbar, då kan det sluta hur illa som helst. För hon är mer orolig om oss

brukare, hon vill ha alla hemma om natten, så hon kan ha kontroll på hur läget är.

Personalens intresse och omtänksamhet för brukarnas välmående återspeglades i

brukarens vilja att inte oroa henne om kvällarna.

Samtalen visade sig vara av stor betydelse för brukarna - framför allt när de skedde

med någon de hade förtroende för och som brukaren kände hade ett genuint

engagemang.

Det är näst intill omöjligt för en brukare att styra över vilka personalkontakter man

som brukare har (jmf. t.ex. Tiderman 2004). Detta till trots är det ofta relationen

mellan brukare och personal som är avgörande för hur stödet kan komma att ges och

mottagas. Relationens vikt speglas i positiv bemärkelse i exemplet här ovan. Ett

negativt exempel uttryckte en brukare när han försökte avstå från att be viss personal

om hjälp då han kände att personalen ogillade och undvek honom.

38

Diskussionsfrågor kring tillgänglighet

_____________________________

Vad innebär ett förtroligt samtal mellan personal och brukare?

Vilka för- och nackdelar finns det med att vara personlig och/eller

privat i ett samtal?

Hur kan du och dina kollegor försäkra er om att

gemensamhetsutrymmet upplevs som tillgänglig för brukarna?

Vad bör du och dina kollegor tänka på och göra för att tillrättalägga

miljön för brukarna i er verksamhet?

39

Den fria tiden

De personer som på grund av sin funktionsnedsättning behöver stöd, service eller

omsorg har rätt till insatser av god kvalitet. Insatserna som de får ska kompensera de

svårigheter och hinder som funktionsnedsättningen medför. Personalen måste därför

kunna sätta sig in i och förstå hur de ska kunna ge bästa möjliga stöd.


40

Att ha för lite meningsfullt arbete, för mycket fri tid och för lite att fylla den med är ett

vanligt problem för människor med funktionsnedsättningar. Flera studier framhäver att

fritid hos människor med insats från LSS ofta spenderas vid datorn eller tv:n, som ett

sätt att hantera sin ensamhet, och att brukare ofta beskriver jobbet som en viktig och

central punkt i livet. Ju mer fri tid en människa har, desto svårare kan det vara att fylla

tiden med meningsfulla, trevliga och stimulerande sysslor. Studier har dessutom visat

att människor med insatser via LSS eller SoL generellt har färre fritidsaktiviteter än

den övriga befolkningen, och att hushållsgöra, motion och data/tv-tittande var det som

oftast utövades på fritiden bland brukare (jmf Lövgren & Bertilsdotter Rosqvist, 2015,

Persson 2000).

Det är inte helt enkelt att se och uppmärksamma det som är vardagligt och ses som

självklart. Det är något som sker hela tiden, något vi alla känner till och är en del av.

Men i det vardagliga ligger ibland dolda svårigheter som aldrig synliggörs just på

grund av att de anses så alldagliga att vi tar dem för givet. Flera av brukarna på båda

enheterna kontaktade service på dagtid, oftast via telefon, men några knackade även

på. Av den anledningen började jag ana att många av brukarna antingen hade daglig

sysselsättning på deltid eller ingen daglig sysselsättning alls, något som bekräftades i

samtal med såväl brukare som personal. Andra brukare valde att ibland stanna hemma

ifrån jobbet av olika anledningar. Att det var många brukare hemma på dagtid var

något som tillhörde vardagen och som alla involverade kände till, men till synes få

reagerade nämnvärt över.

Det krävs förmåga för att planera, organisera och ta initiativ för att kunna sysselsätta

sig själv i ostrukturerade situationer (Sjölund & Bejerot, 2009), vilket kan vara mer

eller mindre omöjligt för en person med NPF-diagnos. Trots att många av brukarna

spenderade mycket tid hemma i sina lägenheter under dagtid var det näst intill aldrig

som servicelokalerna hade många besökare under just dagtid. Det fanns heller inga

fasta, förbestämda aktiviteter inplanerade i servicelokalen under dagtid. Under mina

observationer såg jag att några i personalgrupperna försökte fånga upp och träffa de

brukare som var hemma dagtid, medan annan personal lät brukarna ”sköta sig själva”.

Utdrag ur fältanteckning:

12.30. Arbetsledaren ber en vikarie att gå hem till en brukare för att snacka lite.

Hon förklarar för vikarien att brukaren ifråga är hemma från jobbet med ont i

magen igen. ”Det är ju så viktigt att vi inte glömmer bort honom. Vi måste ju

kolla varför han är hemma med magont varje måndag… Försöka fånga upp

honom och hjälpa honom.” säger hon förklarande.

41

13.30. Vikarien kommer tillbaks till service efter att ha varit hos brukaren med ont

i magen. Brukaren hade blivit jätteglad över besöket, berättar vikarien, och sagt

att han kanske tittar in i service lite senare för en kopp kaffe.

Arbetsledarens empatiska förmåga i kombination med kunskap om målgruppens

svårigheter gjorde att hon kunde handleda vikarien hur denne skulle fånga upp

brukaren. Att locka brukaren till service för en kopp kaffe eller lite surr med

personalen var ett steg i att erbjuda en kravlös aktivitet som i sin tur kunde leda till

något annat konstruktivt, förklarade arbetsledaren:

Vi har använt det som det, att ”är du deppad, kom ner hit och snacka lite.” Man

kan ju tänka att man ska jobba utifrån deras lägenheter… Men om man sitter i sin

lägenhet i 24 timmar så kanske bara att gå till servicen kan lätta upp dig lite grann

– bara att komma utanför dörren. Om vi bjuder in till att komma hit, det tror jag är

bra. Att locka med en kopp kaffe eller så, så är ju det ett första steg. Och sen

kanske man kommer på, när man väl sitter här i service att ”jag skulle kanske

behövt hjälp med någonting…” ja, då går vi ju upp och fixar med det! Att man

kan få en kontakt och bryta de där negativa tankarna.

Fritidsaktiviteter är viktiga avbrott, framför allt för människor som inte har en

regelbunden daglig sysselsättning. Efter en fritidsaktivitet håller ofta energin och den

ökade vakenhetsgraden i sig långt efter aktiviteten tagit slut (Winlund & Rosenström-

Bennhagen 2004). Detta leder i sin tur till att energin ökar och ger större ork att ta sig

an andra saker, precis så som arbetsledaren förklarade i citatet ovan.

Fri tid som fritid har en positiv inverkan på oss människor där vi får vara just fria och

få utrymme för intressen och självförverkligande. För många människor med

funktionsnedsättningar finns det dock sällan möjlighet att nyttja den fria tiden i positiv

bemärkelse för till exempel rekreation och fritidsintressen (Lövgren 2013). Medan ett

fåtal av brukarna gärna knackade på hos en kompis för att ”hänga”, berättade dock

flera om svårigheter att hitta på något att göra. De berättade om ensamhet, orkeslöshet

och isolering under dagarna och önskan om att servicen skulle vara öppen oftare. Att

gå till service för att umgås, prata med någon, spela ett spel eller dricka en kopp kaffe

var något som majoriteten av brukarna jag pratade med ville kunna göra mer frekvent.

Några satte även ord på en önskan om att personalen skulle vara mer hjälpsamma i att

strukturera socialt umgänge och aktiviteter som de kunde delta i.

42

Brukare:

Jag menar, om personalen bara tänkte efter litegrann så skulle dom ju kunna…

Dom skulle ju kunna kolla lite, försöka att om nån brukare accepterar mig så kan

dom ju höra av sig till den personen och säga att ”är du hemma? Har du lust att

komma till service och vara lite social för att den här personen vill umgås med

dig?” Det skulle ju vara bra av personalen, men dom... alltså... om jag vill prata

med någon måste jag ju ha dom via Facebook eller att jag bokstavligen går och

ringer på hos den personen. Personalen får ju inte ge ut något telefonnummer eller

så, och dom vill inte heller förmedla att dom har pratat med en viss person. Men

jag behöver ju det här för att jag ska kunna umgås med någon. Jag kanske fikar

med personalen på morgonen och sen umgås jag inte med någon resterande

dagen. Men då räknar dom det som om det är en del i mitt stödpass. Så då när det

är dags för mitt stödpass, då har det hänt att dom sagt att jag har haft min tid för

att jag druckit kaffe med dom på morgonen, även om det ju inte är ett stödpass.

Det har faktiskt hänt! Då skulle dom ju lika gärna bara säga nej till mig. Det går ju

emot vad hela servicen står för också. Jag ska ju få vara där, liksom. Service för

mig- alltså det är ju social träning för mig också.

Dana:

Är det viktigare för dig att umgås med personalen än med dina grannar? Eller få

social träning, som du nämnde?

Brukare:

Det spelar liksom ingen roll för mig, jag vill bara umgås med nån som är trevlig

liksom. Men det är lite träning. Men det är ju bättre att jag umgås, även om det

bara är fem minuter här och där, än att jag bara gör det ibland. För det är ju en

träning, helt enkelt. Och det tycker jag att dom ska ha i åtanke. Om personen

ifråga hör av sig och ber om att få komma och dricka en kopp kaffe, då är det ju

för att den personen vill vara social, för att den personen inte har någon att umgås

med.

En av de brukare som var frustrerad över att personalen bestämt att minska

öppettiderna i servicen berättade att han valt att inte besöka service alls längre, då han

inte längre förknippade servicen med något positivt. Han menade att lokalen nu istället

väckte ilska och påminde honom om den orättvisa han upplevde sig bli utsatt för.

Numer satt han istället ofta ensam i sin lägenhet, vilket i sin tur ledde till att han kände

sig ännu mer ensam, frustrerad och uttråkad:

43

Jag saknar alla dom här dagarna som var. Att få komma till service och dricka

kaffe. Och det är det som gör att jag inte kommer ner! På dom här veckodagarna.

Genom att jag, jag blir lite arg och irriterad på det där - nu är det bara en dag jag

får vara där, och då blir jag irriterad och tycker att då SKITER jag i det! Då kan

jag lika gärna vara här, och sitta och dricka kaffe själv i min lägenhet istället, för

jag blir ju irriterad på det där. Ja, jag reagerar och blir irriterad och tycker det är så

jävla fjuntigt att vi inte får komma och fika varje kväll. Jag tycker det var skönt att

få komma ner och sätta sig och fika, även fast man hade jobbat och var trött så

kunde man få komma ner och fika sen. Umgås, dricka en kopp kaffe och prata och

trivas. Jag saknar dom bitarna.

Att sitta stilla i en ostimulerande miljö gör lätt att de flesta ”slöar till”. Att få byta

miljö, delta i ett samspel med andra eller på något annat sätt stimulera hjärnan och

kroppen, även i liten dos, höjer energinivån. Brukaren ovan beskrev just hur han, trots

att han var trött ibland, blev gladare till mods och fick mer energi efter att ha träffat

några grannar i service, och hur han nu istället kände sig ensam i sin lägenhet efter

jobbet. Modlösheten och utanförskapet kändes märkbart i hans berättelse och blir en

tydlig beskrivning av vad för mycket ensam fri tid och för lite fritid kan skapa för

känslor hos en människa.

Servicelokalerna fyller alltså en viktig funktion för att minska ensamhet, tristess och

hemmasittande. Det är dock en fin balansgång mellan att hjälpa och uppmuntra någon

och att tränga sig på. Personalens kunskap och lyhördhet kom att spela en väsentlig

roll för att kunna fånga upp de brukare som kände att de var isolerade och samtidigt

respektera de brukare som faktiskt ville vara ensamma i sina lägenheter.

44

Diskussionsfrågor kring fri tid

_____________________________

När är en tillvaro lugn, fri och skön och när är den lugn, fri och trist

för dig? Hur kan man ta reda på hur en annan människa upplever

skillnaden på dessa tillstånd?

Hur kan du och dina kollegor uppmärksamma och fånga upp

brukarnas önskemål? Hur kan ni hjälpa brukaren att göra verklighet

av sina önskningar?

Hur fungerar ett bra, motiverande samtal? Vilka bra exempel finns i er

verksamhet?

45

Röster om service

De gemensamma lokalerna kan vara en plats

där de boende försiktigt kan närma sig andra

och få hjälp att skapa relationer som kan bli

betydelsefulla. Personalen blir ofta de som får

garantera trygghet och struktur i tillvaron.


46

Personalstyrd social gemenskap

Som citatet från Socialstyrelsen på föregående sida visar är servicen tänkt som en plats

där sociala kontakter kan skapas och upprätthållas med hjälp av personalen.

Vänskapsrelationer är inte en självklar och enkel sak för någon, men kan vara extra

besvärlig för någon med en NPF-diagnos. Personer med LSS-insatser har ofta

betydligt mindre nätverk och färre förtroliga relationer än personer utan

funktionsnedsättning. Få har vänner som de kanske själva valt att umgås med, och ofta

får personalen fylla en roll som både yrkesverksam och något som ska ersätta en riktig

vän (Persson 2000, Arvidsson 2013).

Dana:

Bidrar service till social gemenskap?

Brukare:

Ja det gör den! Med personalen där.

Många av brukarna berättade att de gick till service för att uppsöka personalen –

antingen bara för att snacka eller för att få hjälp med något specifikt. Personalen,

däremot, lyfte framför allt fram att servicelokalen skulle vara en plats som bidrog till

att knyta vänskapsband och social interaktion brukarna emellan:

För att man ska kunna umgås även om man inte vill ta in någon i sin egen

lägenhet. Om man vill umgås på en kväll och titta på dvd, äta lite godis med

andra, så ska man kunna komma till service och göra det även om man inte vill ta

emot någon annan i sin egen lägenhet. Eller om man inte vill gå hem till någon

annan i deras lägenhet. Det tycker jag den är till för. Och även att man ska kunna

ha möten, om man inte vill ha dom hemma. Det är jättemånga som inte vill ha

okända personer hemma i lägenheten. Då tycker jag det är jättebra med

servicelokalen. Det är två av grejerna i alla fall.

Trots att båda servicelokalerna inte hade många inplanerade aktiviteter och få tider

som var inplanerat ”öppna för brukarna”, var det just den sociala aspekten och

möjligheten för brukarna att få umgås med varandra som många personal nämnde som

det viktigaste med service:

47

… det är våra brukares vardagsrum. Dit ska jag kunna gå med mina kompisar,

eller mina BRUKARkompisar, som jag vill lära känna, om jag inte är modig nog

att bjuda hem dom till min lägenhet. Jag ska kunna gå dit för social gemenskap

och jag ska kunna gå dit för att träffa personalen – vare sig jag vill ha egen tid

eller jag vill ha gemensam servicetid. Och vi i personalen har varit väldigt noga

med att skapa gemensam tid. Vi har tomma luckor i våra arbetsscheman som vi

kallar dokumentations- eller servicetid. För kommer det då nån som vill komma in

till service – fika, prata, spela spel, så finns det ett utrymme för det.

Alla brukare utom en som jag pratade med berättade att de gärna umgicks med sina

grannar men ville ha hjälp av personalen med att strukturera upp de gemensamma

aktiviteterna. När personalen talade om service poängterade de flesta att lokalen var

till för brukarna. Men när de ombads specificera vad som skedde i service blev svaren

mycket mer varierande. Visserligen svarade majoriteten av personalen ”för att umgås

i”. Men där en svarade att det ”är brukarnas vardagsrum” svarade en annan att service

var ”personalens arbetsplats”. Ordmolnet nedan visar personalens sammanfattade svar.

Ju större och fetare storlek på meningarna, desto fler personer som sagt dem. Tillika ju

mindre och tunnare storlek på meningarna desto färre gånger har de sagts av personal.

De flesta i personalen var överens om att service var till för att ”ge brukarna trygghet”

och ”social träning”. Ändå hade man begränsad tillgänglighet av servicelokalen för

brukarna på båda enheterna.

48

På den ena enheten hade man minskat på öppettiderna för att få ”tjafset” att upphöra.

På den andra enheten ville personalen hellre att brukarna skulle vistas utomhus eller i

sina egna lägenheter än i service. Brukarna berättade om att de inte kände sig

välkomna att sitta och ”hänga” med en kompis, utan att man i service förväntades

umgås med personalen. Ville man umgås med sina vänner förväntades man vara i

någons lägenhet.

Personalens syn på vad servicen var till för, som ordmolnet här innan visade, var

mycket olika. På den ena servicen rådde uttalat delade meningar bland personalen om

hur mycket och vad servicen skulle användas till. Några i personalgruppen uttryckte

att det var viktigare att brukarna fick göra saker i sina egna lägenheter och få social

träning ute i samhället, medan andra tyckte att servicen skulle utnyttjas mer för att

skapa mötesrum och aktiviteter för brukarna i en trygg miljö:

Personal:

Jag är en sån som tycker att man ska göra saker i deras lägenheter. Så jag tycker

att det är bra som vi har det. Att vi har våra aktiviteter och dvd-kväller. Det

räcker. Man kan få social gemenskap hemma hos dom. Och vi går på bio, vi är

väldigt mycket ute och promenerar, så det kan man få lika mycket ute, tycker jag.

DVD-kvällar och sånt där, kan vi ju göra hemma hos någon annan. Det är flera

som tycker om att ha sånt hemma hos sig. Men frågan blir ju – de vill ju inte

bjuda in alla.

När vi har det i service då kan ju vem som helst komma och gå. Men däremot är

det ju väldigt många som inte tycker om social gemenskap. Som tycker att det är

jobbigt när det är flera stycken där. Det kan bli väldigt rörigt när det är många där.

Det blir en jobbig social gemenskap. Man kan tycka att det är jobbigt, man vet

inte hur man ska gå därifrån, man kan inte säga hejdå, vissa sitter stilla för att dom

inte vet HUR dom ska gå. Så det finns en negativ sida också. Men mycket positivt

också såklart! För dom som VILL ha en social gemenskap!

Personalens fundering kring hur brukarna kanske har svårigheter att på eget initiativ

bryta upp från något de inte tycker är roligt, liksom att vissa brukare faktiskt inte vill

ha social gemenskap med sina grannar, är en viktig synpunkt och visar på stor kunskap

om målgruppen. Det mål- och idéstyrda tankesättet som präglade enhetens personal

visade sig tydligt här. Syftet med att begränsa servicen var - enligt denna personal - att

ta hänsyn till målgruppens behov.

49

Men personalgruppen var oeniga om servicens användning. Det blir tydligt när man

ställer ovan citat mot nedan:

Personal:

Om jag fick bestämma vad service skulle användas till, då skulle jag vilja se att

vi… Det finns ofta sociala svårigheter. Bor man ensam i en pilotlägenhet, så är

man efter jobbet eller efter daglig verksamhet väldigt mycket ensam om jag inte

har lärt känna nya kompisar. Jag kanske inte har förmågan till det. Bor jag på ett

LSS-boende kanske jag har några kompisar, men jag når sällan ut till några andra

som jag kan hitta gemensamma nämnare med. […] Och så skulle jag vilja att den

här servicen användes till. Jag skulle vilja att man var mer öppen. Att man kunde

ha den mer som en mötesplats. Den här servicen skulle jag kunna tänka mig att

använda så.

Jag skulle vilja att man hade en större öppenhet, och att man kanske hade

föreläsningar, man kanske bjöd in nån dietist som berättade… man kanske bjöd in

en person med asperger som berättade att ”så här gör JAG för att få MIN vardag

att funka, och jag fick jobb på det HÄR sättet” …

Jag är en av dom som har jobbat stenhårt för att man ska klara av att göra saker

gemensamt. Blir man osams så får man bli sams, man får lösa konflikter och man

FÅR tycka olika och man får inte ta på och man får inte slå på varandra, och man

får lära sig att sätta gränser… och det är DET jag tycker att man behöver träna på,

för det är det vi har i livet.

Som båda citaten ovan visar fanns en stor förståelse om brukarnas behov hos

personalen. Ändå var meningsskiljaktigheterna bland dom tydliga om hur och var

stödet skulle ges. Det sista citatet visar på ett mål- och idéstyrt tankesätt om vikten av

att använda servicen som en trygg plats där man kan få social träning under skyddade

former – det vill säga ett mottsatt tankesätt än sin kollegas.

Både personal och brukare berättade att det ofta berodde på vem som jobbade hur

service användes. Framför allt på enheten med lägre personalbemanning, där

ensamarbete var mer regel än undantag. Intressant nog var det på denna enhet

personalen jobbade mest strukturerat och målinriktat. Genomförandeplansmålen lyftes

regelbundet och det var tydligt att arbetet var utformat och strukturerat efter dessa.

Ändå jobbade personalen åt olika håll och hade helt olika syn på vilka arbetsmetoder

som skulle appliceras och om servicen skulle användas restriktivt eller halvoffentligt. I

50

och med ensamarbetet blev detta inte synligt för personalen, men vid mina deltagande

observationer kändes det som om jag satt i helt olika verksamheter beroende på vem

som jobbade.

Forskning visar att individanpassat stöd till det brukaren själv upplever sig ha behov

av just är nyckeln till att stödet ska fungera (Arvidsson 2013). Trots detta upplevde jag

både genom observationer och genom samtal att det var brukarna som anpassade sig

efter vem som var i tjänst istället för att få samma individanpassade stöd av all

personal. Någon berättade om att den fick fika i service med viss personal på

morgonen, medan annan personal var avogt inställd till detta. En brukare kände att en

personal undvek honom och försökte därför hitta på sätt att inte behöva hjälp när

denne arbetade. En annan brukare berättade hur viss personal följde sitt arbetsschema

medan andra struntade i upplagd struktur och ägnade sig åt annat under arbetspasset,

något även jag själv reflekterat över vid mina observationer.

På den enhet där det fanns mer personalresurser och personalen således ofta arbetade

tillsammans, fanns en större känsla av ett ”vi” och att man jobbade efter gemensamt

överenskomna arbetsmetoder. Här kändes genomförandeplansmålen oväsentliga å

andra sidan. Fokus låg på att jobba omsorgsinriktat, där brukarens dagsform och

närliggande önskemål fokuserades på mer än behov och långsiktliga mål. Generellt

kändes det som om servicen ansågs vara ett halvoffentligt rum – det vill säga ett rum

för brukarna och personalen. ”Obehöriga”, däremot, som inte var en del av servicens

omsorgsinriktade förhållningssätt och gemenskapskänsla sågs näst intill aldrig på

enheten.

Trots personalens olika syn på servicen – om brukarna skulle få vara mycket eller lite,

tillsammans eller ensamma i service – fanns många idéer om vad de skulle vilja

använda service till och vad de ville ha mer av om det fanns obegränsat med resurser.

51

Gemensamt högtidsfirande, motionsaktiviteter, mer brukardelaktigheter och enskilda

samtalsrum var de saker de flesta personal nämnde som önskemål. Utöver det, som

ordmolnet här ovan visar, fanns en oändlig uppsjö av idéer på aktiviteter som de ville

se i service.

Den syn om servicens syfte för brukarna som personalen gav mig under våra samtal

varierade ofta under samtalens gång, och överensstämde inte helt med brukarnas eller

mina egna observationer av tillgängligheten av servicen. En annan personal pratade

dock om servicen utifrån ett annat perspektiv – service som en slags hjälpcentral:

Jag tycker den är till för det här... att det finns ett ställe man kan komma, där det

finns personal. Få hjälp med såna här grejer, vad det än kan vara. Om jag så bara

vill prata en stund eller ”jag har ett papper jag har fått från daglig verksamhet och

jag förstår inte vad det är, vad menar dom...” eller vad det nu än kan vara för nåt

papper. Post som man inte förstår, papper från god man… vad det än kan vara. Att

vi finns här - det finns nån här att vända sig till som kan hjälpa mig med allt det

här. Eller bara vara.

Denna beskrivning kändes mer överensstämmande av den bild jag fått av servicen

under mina deltagande observationer. Personalen fyllde en viktig roll att finnas till

hands för att hjälpa brukarna när det uppstod svårigheter, vilket också brukarna själva

lyfte som en stor del av servicens värde och som gav trygghet.

52

Bland personalen fanns många angelägna tankar och åsikter. Problemet, framför allt på

den ena, var att det just var många olika tankar och åsikter. Det rådde delade meningar

om hur servicen skulle nyttjas, och hur jag än sökte hittade jag ingen gemensam

nämnare i deras olika resonemang.

Vad brukarna vill ha

Personalens tankar kring vad servicen skulle användas till och hur ofta servicen skulle

vara tillgänglig för brukarna skiljde sig från brukarnas åsikter. I ordmolnet nedan ser

man att de tre huvudområdena som brukarna uppgav som viktigast var att få umgås

med andra, kunna nyttja servicen oftare med hjälp av generösare öppettider samt att ha

mer fika och kaffeträffar.

Fler aktiviteter i form av spel och tv-spel stod också högt på listan. Många brukare

lyfte även den psykosociala aspekten på rummet, där god stämning och delaktighet var

något man önskade sig till exempel i form av att få vara med och fatta beslut om allt

ifrån aktiviteter till inredning och regler.

I mina intervjuer uppfattade jag ofta en slags uppgiven acceptans över att inte få vara

med och bestämma och att besluten ofta fattades ovanför huvudet på de som vistades i

servicen.

53

Brukare:

Det är chefen som bestämmer. Och dum gör som dum säger.

Dana:

Okej… Har personalen något att säga till om?

Brukare:

Jo, men sen är det i sin tur deras chef som bestämmer i service. Så fattar dom

besluten tillsammans på konferenserna som dom har.

Dana:

Men brukarna då, får inte ni vara med och bestämma?

Brukare:

Nä, utan det är personalen tillsammans med chef som beslutar i frågor och så

vidare.

Dana:

Så du har inget att säga till om, menar du alltså?

Brukare:

Nej, det är chefen och personalen.

Dana:

Hur känns det?

Brukare:

Tjaa, det bara är så. Det är så det funkar. Egentligen skulle man ju fråga brukarna,

men det vill dom ju inte göra…

Av alla förslag och önskemål som brukarna uppgav fanns väldigt få som faktiskt

skulle vara en belastning kostnadsmässigt för verksamheten. Oftast handlade

önskemålen om vardagliga saker som socialt sampel och delaktighet.

54

Ett annat önskemål från brukarna var välutbildad personal som förstod

funktionsnedsättningarna och som kunde applicera individuellt stöd utifrån var och ens

problematik. En brukare uttryckte det så här:

Alltså, dom är ju inte inkompetenta. Men det är brist på att dom… Alltså, dom har

ju läst nån bok. Och den där boken är ju formad efter medelvärdet av vad

aspergers diagnos är för någonting. Men vi är tio brukare just nu, och vi ÄR olika!

Och vissa är ju mer högfungerande och andra mindre. Vissa har ju andra problem

också, inte bara aspergers. Utan i sig själva – det kan ju vara både psykiskt och

fysiskt, och då blir det ju en sån blandning. Och då behandlar ju personalen oss

efter vad dom har läst om aspergers, och dom har ju inte riktigt koll på individ för

individ.

Vikten av kunskap om funktionsnedsättningen var även en av anledningarna till att

majoriteten av brukarna lyfte att de ville ha färre vikarier, vilket kom på andra plats av

det man ville ha mindre av i service. En annan orsak, enligt brukarna, var att vikarier

inte hade mandat att göra vissa saker under sina arbetspass som att till exempel hålla i

ett boendemöte eller kontakta en anhörig. Och vikarierna var både ständigt närvarande

och många. Under mina 20 deltagande observationer var det endast vid en handfull

tillfällen som bara ordinarie personal jobbade.

Fler saker brukarna ville ha mindre av, eller tyckte var negativa inslag med servicen

var tjafset. Det rådde delade meningar om tjafset var på grund av personalen eller

brukarna men ”mindre tjafs” var, som molnet visar, det som stod högst på listan att

man ville ha mindre av:

55

Önskemål om färre tomma eller svävande löften från personalen – oftast om att de

”snart skulle öppna upp servicen mer”, och färre rapporteringstillfällen och möten för

personalen i service hängde ihop med att man ville att service skulle vara öppet och

tillgängligt mer för brukarna. Så också önskemålet om att service skulle vara mindre

lyhört. Detta med anledning av att personal hade nekat brukare att vara i

serviceutrymmet när de själva befann sig på kontoret med argumentet att det var så

lyhört att brukarna kanske kunde höra vad som sas inne på kontoret om de befann sig i

lokalen under tiden. Brukare av såväl manligt som kvinnligt kön nämnde att man ville

ha färre killkvällar och att man tyckte att det var för många killinriktade aktiviteter i

service.

Ingen av brukarna nämnde någon av de ”friskvårdande” fysiska aktiviteter som flera

av personalen uppgav som idéer för aktiviteter i service. De allra flesta tyckte det var

viktigast att helt enkelt få umgås med andra.

56

Diskussionsfrågor kring gemensamma aktiviteter

_____________________________

Vad kan vara positivt respektive negativt med att inkludera alla i en

social gemenskap?

Är det viktigare att jobba mot genomförandeplansmål eller fokusera på

brukarens närliggande mål? Varför?

Vilka för- och nackdelar finns det med att ha strukturerade aktiviteter

på förbestämda tider?

57

Önskan om kontinuitet

Struktur och visuell information anses vara hörnstenar

i arbetet med att skapa förståelse och minska förekomsten av

utmanande beteende.


58

Ju fler kockar desto sämre soppa

Mindre tjafs, färre vikarier och färre olika regler. Mindre humörsvängningar och

mindre förändringar. Som det tidigare kapitlet visar var önskan om kontinuitet

påfallande hos majoriteten av brukarna.

Mängden vikarier på den ena enheten var påfallande. Det verkade vara så många olika

människor i omlopp att brukarna helt enkelt inte kunde hålla isär alla ansikten och

istället låtsades känna igen alla – inklusive mig vid mitt första besök. De ordinarie

personal som var i tjänst verkade påtagligt stressade och tungt belastade av såväl

administrativa uppgifter som sådant som rörde brukarnas dagliga livsföring. Brukarna

berättade att vikarierna inte hade mandat att utföra många av arbetsuppgifterna, som

att till exempel hålla i ett boendemöte eller kontakta en god man. Detta lades istället på

den ordinarie personalen när de var i tjänst, som då fick ännu svårare att hinna med

sina arbetsuppgifter. Utöver detta hade enheten rätt ofta problem med att få de vakanta

arbetspassen bemannade av vikarier, och fick då inbeordra ordinarie personal att

arbeta extrapass.

Det hela föreföll vara en ond cirkel. Den ordinarie personal som var i tjänst fick både

extra arbetsuppgifter och ombads att arbeta extra arbetspass, vilket förklarade att de

ofta verkade utarbetade. Vikarierna berättade att de inte visste från en vecka till den

nästa om eller när de skulle vara på enheten igen. Detta gjorde att de inte ville påbörja

något arbete som de inte med all säkerhet visste att de kunde slutföra inom ett par

arbetspass. Utan kontinuitet för personalen och vikarierna var det omöjligt att påbörja

något som helst förändringsarbete eller starta upp några nya aktiviteter i service.

För brukarnas del innebar virrvarret av vikarier en otrygghet. En brukare berättade:

Det är väldigt många borta… En del har varit sjuka, en del har slutat. Det blir

mindre ordinarie personal, och då blir det ju mycket vikarier.

Dana:

Funkar det inte lika bra när det är vikarier eller?

Brukare:

59

Jag vet inte, jag tycker att det känns lite jobbigt liksom. Vi är nog många som

tycker att vi gärna vill ha kvar dom här ordinarie personalen som jobbar. Men det

är ju ändå så att det försvinner människor, och man saknar ju dom här personerna,

så det blir ju väldigt jobbigt. Jag förstår ju att det är lika jobbigt för dom som är

kvar, dom personal som inte är sjuka och att det blir stressigt för dom liksom, och

att dom ska hinna med till alla boende liksom, och hjälpa dom med vissa saker

som dom har svårt för, och det klart att då blir det ju stressigt. Men det blir ju lika

stressigt för oss som bor här då när det är så här. Så det är en jobbig tid just nu.

Men man får väl räkna med att få ta den smällen. Man får väl förstå att även

vuxna människor kan bli sjuka.

På den andra enheten fanns en långtidsfrånvarande personal. Detta hade man på

enheten löst genom att anställa en fast vikarie under en tidsbestämd period. Detta gav

vikarien helt andra förutsättningar att engagera sig i arbetsuppgifterna och brukarna.

Då denna vikarie hade fått den frånvarande personalens schema innebar det även att

vikarien var schemalagd att delta på enhetens konferenser och andra möten. Detta

medförde att vikarien blev insatt i chefens resonemang och gemensamt fattade beslut

och därför aktivt kunde vara en del i enhetens arbete, kort- som långsiktligt. För

brukarnas del innebar detta en trygghet i att alltid veta vilken vikarie som skulle

komma och arbeta istället för den frånvarande ordinarie personalen.

Regler

På intervjufrågan ”vem bestämmer i service” svarade alla brukare ”personalen” medan

personalen svarade mer nyanserat med att alla hade rätt att tycka till och vara delaktiga

i vissa beslut. En gemensam nämnare när regler kom på tal var att alla ville ha dessa i

service. Man ville ha tydliga, gemensamma regler, gärna tydligt uppsatta på väggen så

att ”man kan gå och peka på den och påminna sig själv och varandra när någon bryter

mot dom”, som en brukare uttryckte det.

Med en kognitiv funktionsnedsättning eller en NPF-diagnos kan det vara väldigt svårt

att kunna sortera information från omvärlden, att tolka vad andra tänker och känner

(Söderman & Nordlund 2010). Har man mentaliseringssvårigheter är det lätt att tro att

alla tänker och känner på samma sätt som en själv i alla frågor, och det kan även vara

svårt att tolka eller förstå oskrivna eller temporära regler som bara existerar ibland.

Om man applicerar detta på tio brukare som vistas samtidigt i en servicelokal, kan

detta i teorin innebära att det vistas tio individer som alla tycker olika i frågan vad som

är ok eller inte att göra i service, samtidigt som alla tio utgår ifrån att alla andra är av

60

samma uppfattning som en själv. Detta kan såklart skapa kaos och/eller osämja för de

närvarande. Med detta i åtanke kunde jag förstå att det var önskvärt för brukarna att ha

visuellt tillgängliga regler att bli påmind och kunna påminna andra om i

gemensamhetsutrymmet.

Andersen A. J. W et al (2016) beskriver hur skrivna och oskrivna husregler har en stor

del för den sociala miljön i gemensamhetslokaler. Oskrivna regler kan till exempel

gälla vad som är ok eller inte att prata om i de gemensamma utrymmena, eller hur man

förväntas interagera med andra brukare. Men för en människa med NPF-problematik

kan en oskriven regel vara helt obegriplig – framför allt om den inte är konstant, utan

bara används av vissa eller under vissa tillfällen.

May (2000) resonerar att boendestödjare ofta ser det som sitt uppdrag att lära brukare

hur man uppför sig i sociala sammanhang, vilket i sin tur leder till att brukare ofta

utsätts för större krav än många andra för hur man ”ska” uppföra sig. Detta kom ibland

till uttryck i de servicelokaler jag studerade. Kraven på brukarnas uppförande

varierade emellertid från personal till personal, vilket framkom i samtal med brukarna.

Några brukare ansåg att personalen körde med dem och använde påhittade oskrivna

regler för att utöva makt:

Men det är ju det – personalen, dom kör ju maktspel. Dom tycker att dom kan

köra lite hur dom vill, liksom.

En annan brukare tolkade att dessa ”temporära” regler var ett sätt för personalen att

slippa hantera obekväma situationer:

Personalen gillar ju inte att man pratar om vissa saker i service, det kan ju vara

känsligt för dom.

Personal och brukare hänvisade ofta till regler som skulle efterföljas i service, men när

jag frågade om vilka regler som fanns på enheten och hur man fick reda på dessa fick

jag olika svar från alla.

På den ena enheten hade man jobbat med trivselregler, som de kallade dem, på

boendemöten tillsammans med brukarna. Brukarna hade bestämt vad som var viktigt i

service och personalen hade hjälpt till att sammanställa dessa. Dock låg

anteckningarna kring trivselreglerna inne i personalkontoret sedan ett år tillbaka och

61

väntade på att bli renskrivna. Utöver dessa trivselregler fanns även skrivna och

oskrivna regler om hygienrutiner, vem som fick vara var och vad som ansågs vara

brukarnas och personalens i serviceutrymmet. Detsamma gällde på den andra enheten,

där personalen ibland hördes säga ”Men du vet ju att du inte får göra så här i service!”,

varvid jag själv tänkte ”men hur ska man veta det?”. Dessa regler varierade dock en

aning beroende på vem som jobbade.

Utdrag ur fältanteckning:

21.10 En brukare ringer på servicen. Han har sitt husdjur med sig, och står kvar i

trappuppgången och pratar med personalen.

21.15. Brukaren går iväg. Jag och personalen går tillbaks in i service, och jag

frågar om brukaren inte kom in för att han hade sitt husdjur med sig. Jag får inget

riktigt svar. Jag frågar om djur är tillåtna i service, och får svaret ”vi tycker nog

lite olika där, vi i personalgruppen”. Brukaren som sitter i soffan och tittar på tv

lyfter blicken mot mig och säger att det kanske finns någon som är allergisk.

Personalen svarar att det inte är någon som är det.

En brukare berättade under en intervju att han hade märkt att reglerna oftast var

beroende av vem som jobbade, men att det också hade att göra med personalens

dagsform:

Jag tycker faktiskt att personalen skulle få 30-40 minuter inlagd lunch på sitt

schema. Det har dom inte nu. Dom har ingen lunchrast, utan dom äter när det

finns tid. Och då blir det ju så att dom kan ju bli lite griniga om dom inte hunnit

äta någonting.

Personal på den andra enheten berättade att chefen bestämt att det inte fick finnas

regler i en servicelokal, för att det var kränkande. Chefen hade förklarat att det endast

fick finnas en generell trivselguide. Ingen av de jag pratade med på enheten visste

dock vad en generell trivselguide var. Jag försökte få klart för mig varifrån dessa

”riktlinjer” om att regler inte fick finnas i verksamheterna kommit från, men fick så

många olika svar på frågan att det inte var värt att luska vidare i. Då personalen inte

höll med om att reglerna var kränkande hade de helt sonika löst dilemmat genom att

döpa om de existerande reglerna till trivselguide, och sedan satt upp dem utan

ändringar på väggen igen. Vid mitt första besök på enheten hade enhetschefen berättat

för mig att han tagit bort även denna lapp inför att en ny brukare skulle besöka

enheten. Detta för att det inte såg så välkomnande ut, förklarade han. Ett par av

brukarna trodde att den lappen fortfarande satt kvar i service, och det var först när jag

bett dem visa mig var lappen satt som de upptäckte att den var borta.

62

Reglerna hade personalgruppen tagit fram i samarbete med en tidigare enhetschef

innan enheten öppnades några år tidigare, berättade personalen.

Dana:

Fick ni vara med och bestämma dom reglerna då?

Brukare:

Neej, det vet jag inte... jag tror det var kanske personalen som gjorde det.

Några brukare poängterade att de regler som personalen ansåg vara viktiga inte

nödvändigtvis var desamma som de som brukarna ville ha. Att det är just personalen

som skriver reglerna för brukarna är en vanlig företeelse, visar flera studier (jmf. t.ex.

Andersen A. J. W et al 2016).

Trots att regler lyftes som viktiga av så många och trots att flera brukare ville ha dem

visuellt uppsatta på väggen som ett stöd för att kunna titta på för att påminna sig själva

och andra, var det ändå inte självklart att man ville följa dem. Reglerna hölls olika hårt

av olika personal och det verkade som att få i personalgrupperna var konsekventa

kring de följder som skulle ske av att inte följa dem. På en enhet hade man beslutat att

om man inte följde reglerna i service fick man lämna service och gå hem till sig.

Dana:

Det här ” om man inte följer reglerna så åker man ut”… Hur funkar det?

Brukare:

Ja alltså, kallar man folk för fula saker, då kan personalen ge dom tre varningar,

och sen bara ”nä nu får du gå!” Mig har dom försökt med! Och jag vägrade!

Dana:

Vad hände då då?

Brukare:

Nä vaddå? Dom kunde ju inte göra nåt!

63

Dana:

Så du satt kvar?

Brukare:

Ja! (skratt)

Att skapa regler är aldrig en enkel sak. De ska accepteras av alla de berör, kunna gå att

efterleva och uppfylla. Men de ska också följa yttre rättsnören som lagar och riktlinjer.

Det är en svår balansgång. När en konfliktsituation skapas uppstår även en maktkamp,

som med stor sannolikhet kommer att sluta med att en går vinnande ur kampen och

den andre förlorat. Goffman (2004) använder uttrycket blottställdhet när han beskriver

hur en människa kan komma att förödmjukas eller såras av en auktoritet framför andra

människor. Av brukarens berättelse ovan kunde jag inte låta bli att fundera över hur

mycket av både brukarens och personalens försök till att ”vinna” i situationen som

styrdes av att andra människor var närvarande och bevittnade kampen. I

Socialstyrelsens kunskapsstöd för att förebygga och minska utmanande beteenden i

LSS-verksamheter (2015) beskriver man att brukare kan känna sig bestraffade för att

de som följd av sin funktionsnedsättning saknar vissa förmågor. Därför är det inte att

rekommendera att utestänga eller frånta brukare vissa aktiviteter på grund av deras

beteende. Så frågan är om det ens är görligt att ”slänga ut” någon från service, som

brukaren beskrev det.

En annan aspekt av regler som jag reagerade på under mina deltagande observationer

var att toaletterna på vardera enhet endast fick användas av personalen, allt enligt

arbetsmiljöverkets regler om personaltoalett. Denna specifika regel och tillika lag, tog

ingen hänsyn till att denna gemensamhetslokal, enligt lagen om stöd och service

(LSS), var brukarnas och en del i deras beviljade boendebeslut. Detta skapade ännu en

känsla av att lokalen var personalens och inte brukarnas. På ena enheten hade dock en

brukare fått dispens och fick använda toaletten av speciella skäl. Några brukare tyckte

att detta var snällt, medan andra ansåg att det var en orättvis behandling av de övriga

brukarna. Att brukarna fick gå hem till sig vid behov av toalettbesök under till

exempel en filmkväll i service lyfte många av brukarna som ett problem. Där några av

brukarna var insatta i att detta var arbetsmijöregler och inget påhitt av personalen,

tyckte andra att detta var rent kränkande särbehandling:

Vi måste gå till våra lägenheter för att använda toan. Och då tycker jag, då blir det

ju så att om jag är i service och behöver gå på toaletten, då blir det ju så att när

64

man varit på toaletten då känner man ju att ”jag orkar inte gå tillbaka”. […]

Toaletten är väldigt privat för dom. Jag menar, det är ju inte så att vi brukare

luktar av oss, men är det så så får dom väl köpa in doftspray då! Det är väl inte så

svårt!

Vissa yttre regler, som i det här fallet arbetsmiljöverkets kring personaltoaletten,

skapade hinder för inkludering och brukarinflytande. De oskrivna och obeständiga

reglerna skapade förvirring och irritation bland brukarna. Och de skrivna, konstanta

reglerna som efterfrågades lyste med sin frånvaro.

Platsnära ledarskap

Det är intressant att reflektera över att så pass stora variationer av förhållningssätts-

kulturer kan uppstå i verksamheter som vid första anblick är näst intill identiska.

Båda enheterna hade fått nya enhetschefer under det sista året. På den ena enheten

hade man även en arbetsledare, dvs. en person som både jobbade i verksamheten på

schema som övrig personal och med administration och som agerade som chefens

högra hand. På den andra enheten fanns endast en enhetschef. Tidigare hade där

funnits en arbetsledare, men denna tjänst hade plockats bort några år tidigare. De nya

cheferna, som inte var speciellt närvarande i verksamheten, skapade stor förvirring för

många av brukarna. Någon berättade att de aktivt direktetablerat en kontakt med den

nya enhetschefen, men majoriteten av brukarna uttryckte att enheterna var ledarlösa

och visste inte vem chefen var. På det ställe där det inte längre fanns en arbetsledare

var detta extra märkbart:

Brukare:

[…] Dom hade ju tidigare enhetschef och arbetsledare, och så sen har det ju blivit

så att jag vet inte var dom tog vägen…

Dana:

Men ni har väl en ny chef nu som heter /namn/?

Brukare:

Ja just det ja! Antingen är han chef eller arbetsledare.

65

Arbetsledarens roll visade sig vara enormt viktig för brukarna, som berättade att man

kunde gå till arbetsledaren för att prata om man kommit i konflikt med en personal,

och att denne ingav ett förtroende och en trygghet och kontinuitet som inte personalen

kunde fylla. På den enhet där arbetsledare inte längre fanns gav brukarna uttryck för en

stor saknad av en arbetsledare. På den enhet där det fanns en arbetsledare kunde jag se

att det var till denne man vände sig till för de extra svåra samtalen eller när man inte

riktigt förstått vad en boendestödjare menat.

Chefens frånvaro på båda enheterna lyftes av både brukare och personal. Personalen

menade att chefen ”kom in och bestämde” utan att kunna verksamheten eller

målgruppen nog bra för att kunna föra ett pedagogiskt resonemang till varför något

skulle göras på ett visst sätt eller inte. Ett tydligt exempel på detta var diskussionen om

reglernas vara eller icke-vara i servicen som beskrivits i ett tidigare kapitel, där

personalen visste att regler var något som både önskades och skulle vara av värde att

ha visuellt i servicen, och därför helt sonika bytte namn på reglerna till ”trivselguide”

som chefen sagt borde finns istället.

Brukarna vittnade också om att chefen inte var närvarande. Många visste inte, som

citatet ovan visar, vem enhetschefen var. De som hade kontakt med enhetschefen

vittnade också om hur personalen ignorerade chefens direktiv. En brukare berättade

följande:

Jag känner väl oftast att det är personalen som bestämmer, beroende på… För jag

kanske har gått till chefen, och han och jag har kommit överens om nånting. Då

blir det ju rätt sen, men det är ju oftast så att personalen försöker kringgå vad

chefen sagt.

[…] Jag och förra chefen var ofta väldigt överens om hur saker och ting skulle

vara. Men däremot – personalen kunde ju bara skita totalt i det.

Det arbetsplatsnära ledarskapet i form av en arbetsledare på plats var väldigt märkbart.

På enheten där arbetsledaren var på plats fanns det en självklar, homogen uppfattning

om servicens funktion, där arbetsledaren var mycket tydlig med att det var brukarnas

utrymme och att personalens främsta arbetsuppgift var att fånga upp brukarens

mående, önskemål och behov. När arbetsledaren var på plats handledde denne

personal i det direkta arbetet för att försäkra sig om att ingen brukare blev bortglömd

eller utanför, som exemplet i kapitlet ”fri tid” skildrade, där arbetsledaren såg till att en

66

brukare inte blev ensam i sin lägenhet under hela dagen. När arbetsledaren inte var i

tjänst blev det visserligen mer personbundet om och hur specifika arbetsuppgifter

utfördes, men samsynen kring de generella spörsmålen var konstanta även när

arbetsledaren inte var på plats, och man hänvisade ofta till vad denne sagt i en fråga

om oenigheter uppstod.

Det räcker inte att personalen besitter kunskap om målgruppen och om de arbetssätt

och rutiner som gäller på enheten. De behöver också stöd för att bibehålla ett enhetligt

arbetssätt. Därför bör arbetsledningen finnas på plats i verksamheten och vara

närvarande i det dagliga arbetet för att stötta personalen, menar Socialstyrelsen (2015).

På den enhet som inte längre hade en arbetsledare saknades en röd tråd för hur man

skulle jobba kring brukarna, i vilken utsträckning och hur service skulle användas.

Personal berättade för mig hur man hade olika uppfattningar kring arbetssätt, mål och

metoder. Brukarna bekräftade att det var personbundet hur personalen arbetade och

ifall de kände sig välkomna till service eller inte. Eftersom ingen enhetschef fanns på

plats, och mycket ensamarbete rådde på enheten var det ”fritt fram” för personalen ett

göra lite som de ville under arbetspassen:

Personal:

När man har servicetid på sitt arbetsschema, då kan man ju välja att ha nåt enskilt

eller göra nåt gemensamt i service, det är upp till personalen som jobbar.

Personalen kunde alltså själva välja om de ville göra en aktivitet med en brukare,

vilket ofta var att till exempel gå på bio eller på en promenad, eller att öppna upp

service för alla brukare som var knutna till servicelokalen. Vilken brukare som enskilt

fick göra något med personalen kunde antingen bero på vem av brukarna som var

”först till kvarn” att höra av sig med ett förslag till personalen eller så valde personalen

ut en brukare som de erbjöd en enskild aktivitet. Vid det förstnämnda alternativet

kunde detta innebära att majoriteten av brukarna inte fick chans att bryta sin ensamhet

och umgås eller utföra en aktivitet tillsammans med någon annan, medan det

sistnämnda alternativet skulle innebära motsatsen.

Dessa två verksamheter, i samma kommun med samma förutsättningar och för samma

brukarmålgrupp, verkade på väldigt olika sätt. Den ena serviceenheten bestod av en

homogen personalgrupp som jobbade omsorgsinriktat, enhetligt och utan mål. Struktur

saknades till viss del, och det var istället beroende av personalens dialog och

67

arbetsledarens ledsagning om arbetsuppgifterna blev gjorda eller inte. På den andra

serviceenheten fanns en heterogen personalgrupp som jobbade mål- och idéstyrt, men

utan enighet. På enheten fanns en fantastiskt tydlig och detaljerad arbetsbeskrivning

om vad som skulle göras under varje arbetspass. Denna följdes av viss personal och av

andra inte. Kanske hade en arbetsledare och enhetschef som regelbundet var

närvarande i verksamheten kunnat möjliggöra vägledning för personalen, som i sin tur

kunde leda till samsyn. Kanske hade detta också kunnat bidra till att servicen kunde

hållas öppet även när personalen utförde sysslor hemma hos en brukare.

Diskussionsfrågor kring regler

_____________________________

Vem har rätt att bestämma vad som gäller i ett

gemensamhetsutrymme? Vad gäller hos er? Hur förmedlas detta?

Hur länge kan en regel vara aktuell? Hur kan man säkerställa att en

regel är aktuell?

Vad händer om man inte KAN följa en regel? Vad händer om man inte

kan fullfölja konsekvensen av att bryta en regel?

68

Delaktighet i praktiken

Varje individ skall alltså ges möjlighet

att utifrån önskemål och förmåga

använda det utbud som finns.


69

Boendemöte – ett forum för delaktighet och önskemål?

LSS-lagen är en rättighetslag som baseras på brukarens rätt till stöd och service samt

möjlighet till delaktighet och självbestämmande (SOU 2008). Detta är alltså grunden

för LSS-verksamheter, och således även för servicelokaler. Lagen specificerar inte

exakt hur en servicelokal ska bedrivas, och ger således med ovanstående punkter ett

tolkningsutrymme för verksamheten att individanpassas efter brukarens önskemål

istället för att bli ett statiskt rum som ser likadant ut på alla platser i Sverige,

oberoende av brukarnas intressen och behov.

Definitionen av begreppet delaktighet har här tidigare nämnts som en individs

engagemang i sin livssituation. För att möjligöra detta krävs olika komponenter. Dels

interna faktorer som att vilja vara delaktig och ha förmåga till det, dels externa faktorer

som att få vara inkluderad och ges tillfälle samt få tillgång till de resurser som behövs

för att kunna delta (Molin 2004). Det finns olika grader av hur delaktig en människa

kan vara i olika situationer. Faktorer som till exempel lagstiftningar och ekonomiska

förutsättningar spelar in. I vissa situationer stannar delaktigheten vid att få

information, i andra att få bestämma. Det viktiga är att brukarna får vara delaktiga och

erbjuds att engagera sig i det som rör deras liv.

Ett sätt att säkerställa att det finns ett forum för delaktighet och att fånga upp

brukarnas önskemål och idéer samt att förankra vad som kommer att ske inom den

närmaste tiden är genom målgruppsanpassade boendemöten.

En viktig förutsättning för att våga delta i en aktivitet är att veta var, när, hur länge och

med vem något ska ske. Boendemötet är ofta det forum där personal och brukare

diskuterar och säkerställer svaren på frågor kring kommande aktiviteter. Detta ger

förutsägbarhet och trygghet. Precis som med servicens utformning generellt är det

viktigt att boendemötenas upplägg anpassas efter brukargruppens önskemål och behov

för att de ska fungera så bra som möjligt. Detta ställer krav på att personalen känner

till målgruppen och klarar av att skapa struktur och kognitivt stöd i form av hjälpmedel

och social anpassning (Lundin & Mellgren 2012).

Jag gjorde deltagande observationer på båda enheterna under ett par boendemöten.

Under själva boendemötet valde jag dock att inte själv delta aktivt. Innan mötet

kokade jag kaffe och pratade med brukarna som dykt upp, men när mötet började satte

jag mig en bit ifrån de andra för att ta en mer observerande roll. Fangen (2005:141)

kallar detta för att vara en ”delvis deltagande observatör” och menar att detta

70

förfarande är nödvändigt för att kunna få en inblick i deltagarnas tankevärld och för att

komma nära inpå det som pågår.

Ur fältanteckningar:

Brukarna dyker upp ett par minuter innan avsatt tid för fika och boendemöte. En

av brukarna är på dåligt humör och börjar munhuggas med personalen direkt vid

sin ankomst. Personalen försöker skratta bort det, men detta triggar bara igång

brukaren ännu mer, som blir ännu mer aggressiv och verbalt attackerande. Trots

att de övriga brukarna skrattar åt brukaren ifråga, vänder sig en av brukarna till

mig och säger ”jag är glad att jag inte är personal här, för då hade jag varit

tvungen att stå ut med att bli förolämpad”, vilket de övriga runt bordet nickar

allvarligt till och håller med om.

Den utsatta personalen gör ett försök till att påbörja boendemötet när alla fått

kaffe, genom att harkla sig och säga, ”Hörrni, ska vi ha boendemöte nu?”. Hälften

av brukarna verkar inte vara beredda på detta, och stämningen blir mer och mer

rörig, högljudd och frustrerande allt eftersom.

En annan personal kommer plötsligt ut ur kontoret och skäller på en brukare som

sitter lugnt i en soffa. Ingen förstår varför, och brukaren börjar gråta. Personalen

ifråga går tillbaks till kontoret utan förklaring. Stämningen är kaotisk. Man ska

välja en film till nästa filmkväll, och en omröstning görs, där bara de mest

högljudda får komma till tals.

Några brukare har förslag på framtida aktiviteter. Detta får knappt något gehör

eftersom det råder mer eller mindre kaos, och personalen byter samtalsämne.

När klockan är 19.49 ber personalen brukarna att ”prata om något trevligt de elva

minuter som är kvar”. Klockan 20.00 ber hon alla att ställa in sin kopp i

diskmaskinen och gå hem till sig, vilket alla gör.

Under boendemötet väcktes många känslor både hos personal och brukare, som aldrig

fångades upp. Inte heller togs några beslut. Inga minnesanteckningar gjordes, och det

kändes som om ingen visste vad som förväntades av mötet eller vad det egentligen

borde fylla för funktion.

71

Det hjärtliga, skämtsamma bemötande som det omsorgsinriktade förhållningssättet

kännetecknar uppskattades ofta av brukarna i service. Men där det vanligtvis skapade

en behaglig och hemtrevlig känsla fick det denna gång motsatt effekt, då

förhållningssättet denna gång inte balanserades med pedagogik och kunskap om

målgruppens behov.

Skillnaden var stor på den andra enhetens boendemöte, där struktur, hjälpmedel och

delaktighet präglade hela mötet:

Ur fältanteckningar:

Det ligger en dagordning på köksbordet när jag kommer till enheten, som förutom

kvällens punkter informerar om min närvaro såväl som annat som kan vara bra att

veta inför mötet. Personalen informerar mig om att alla brukare fått dagordningen

i sina respektive brevlådor för flera timmar sedan, för att bli påminda och kunna

vara förberedda.

Brukarna kommer till servicen och slår sig ner vid bordet. Det serveras kaffe med

bullar som några har bakat vid ett tidigare tillfälle i service. Alla får ”sin

favoritmugg” och det verkar mycket uppskattat.

Mötet börjar på utsatt tid. En av personalen utses som kvällens ordförande och en

av brukarna till sekreterare. Han skriver minnesanteckningarna direkt på enhetens

laptop. Man går igenom minnesanteckningarna från det senaste boendemötet och

fångar upp att allt blivit gjort som planerat. Metodiskt går man igenom alla

punkterna på dagordningen, som bland annat består av vilka nya filmer som har

kommit ut på bio och vad som händer i veckan. Varje punkt får en tidsangivelse

(”vi kommer att prata om den här punkten i 10 minuter, sen blir det en snabb

bensträckare!”, med en hänvisning och tids-genomgång av den väl synliga

klockan i rummet). Det verkar uppskattas väldigt mycket av ett par killar som har

svårt att sitta still. En av killarna har fått en kontorsstol att sitta på, han verkar

gilla att han kan rulla lite fram och tillbaka för att dämpa sitt ”spring i benen”.

Det är en trevlig stämning och alla som vill verkar få komma till tals.

Boendemötet avslutas med att ordförande tydligt deklarerar att mötet är slut. Två

av brukarna lämnar direkt servicen, medan andra stannar kvar och umgås.

I det senare exemplet av boendemöte fångades brukarnas önskemål upp, både genom

att först knyta an till de föregående mötesanteckningarna och se om det som beslutats

72

faktiskt hade blivit av, samt under dagens punkter där man gick igenom aktuella

händelser, inbjudningar till diverse aktiviteter och frågade om brukarna hade egna

idéer om vad man ville göra den närmsta tiden. Genom att ge alla ett kognitivt

hjälpmedel innan mötet, i form av dagordningen och övrig information, hade brukarna

gott om tid att förbereda sig inför mötet. Att även använda väggklockan, pauser och

kontorsstolen på hjul underlättade för brukarna att vara delaktiga under mötet.

Boendemöten är tänkta som ett forum för brukarinflytande. Exemplen ovan visar

tydligt hur viktigt det är att personalen har kunskap om brukarnas

funktionsnedsättningar och behov, och strukturerar denna typ av möten utifrån dessa.

Med rätt miljöanpassning, förberedelse och kompletterande hjälpmedel kan alla få

chans att delta och göra sin röst hörd och på så sätt vara delaktiga och inverka på sin

livssituation. Men boendemöten är bara ett av många sätt att säkerställa brukarnas

delaktighet. Dialog och information på brukarnas villkor är något som inte bara ska

ske en gång i månaden, utan varje dag i en verksamhet. Det är grunden för att ge

brukaren förutsättning att få vara delaktig och självbestämmande i sitt liv.

Att inte veta

Socialstyrelsen och LSS belyser vikten av att servicen ska anpassas efter brukarnas

önskemål och förutsättningar. Detta gäller inte bara rummets utformning, som jag

tidigare varit inne på. För att kunna vara delaktig och till exempel kunna önska sig

aktiviteter i service krävs också att man har kunskap om vad som skulle kunna finnas.

Dana:

Om du fick bestämma precis vad du vill om service och det fanns hur mycket

pengar som helst låtsas vi – vad skulle du vilja göra med service då?

Brukare:

Byta ut alla möbler! Det finns såna här kuddar man kan sitta i. Såna! Också skulle

jag vilja ha så vi kunde ha massage där också! […] och det skulle vara kul att ha

ett sånt där… vad heter dom..? Att man kan spela tv-spel med kamera, så man kan

boxas såhär (visar med händerna)! Och mer aktiviteter! Spela mera. Lite roliga

saker i servicen också. Och mer tider tycker jag. Så vi får vara där.

Dana:

Har ni tv-spel i service?

73

Brukare:

Ja, fast förut spelade vi ju väldigt mycket, men nu har det INTE blivit så. Till och

med X-boxkameran är ju urkopplad. […] Vi skulle gärna vilja ha ett tv-spel där

nere i servicen, så alla kan spela. Och ett hockeyspel. Och mera spel.

Som det tidigare kapitlet visar var det svårt för brukarna att veta vilka regler som

gällde i service. Citatet ovan skildrar hur brukarna även hade svårt att veta vad som

fanns att tillgå i service. Enheterna hade köpt in såväl tv-spel och datorer som

läsplattor och brädspel, men vissa av brukarna verkade inte veta om att de hade

möjlighet att använda dessa. Andra brukare visste om att de fanns, men kände av olika

anledningar ändå att de inte kunde nyttja dem.

Jag har tidigare gett exempel på vilka olika typer av svårigheter en NPF-diagnos kan

medföra. När brukaren har problem med att inte se helhet och/eller har svårt med att ta

initiativ kan det lätt bli som ovan. Brukaren visste att det fanns en x-boxkamera i

service, men visste också att den var urkopplad. I brukarens ögon innebar detta att

spelet inte gick att använda. Att koppla in den igen, eller att be en personal om att få

spela X-boxspel var inte en möjlighet för brukaren ifråga.

En annan berättelse om tv-spel kom från en brukare som vistades i den andra servicen:

Dana:

Finns det tv-spel i service?

Brukare:

Njaa, vi har haft PS4, men det är nog bara när personalen har tagit med sig

hemifrån. Och har nån en kontroll, då kan man ju ta med den, då kan man ju köra

två på fotboll. Men det är ju ifall nån tar med en kontroll, då, hemifrån alltså.

[…] Fotbollsspel är ju rätt roligt att köra, det var nån som tog med ett FIFA-spel,

och det var kul. En personal har ju ett PS4. Och sen tog chefen med sig en

kontroll, har jag för mig.

74

Brukaren ville gärna att det skulle finnas ett Playstation 4 – d.v.s. PS4 – i service, men

då det var personalen som tog med sig ett hemifrån visste brukaren aldrig när han

kunde få spela. Hur många som kunde vara med och spela berodde också på om någon

brukare, personal eller chefen tog med sig en extra spelkontroll till service.

En av enheterna hade installerat en dator med internetuppkoppling i service, men då de

flesta brukare hade egna datorer och läsplattor nyttjades denna väldigt sällan. Faktum

är att den inte användes alls under mina tio observationstillfällen på enheten. Många

av brukarna tog med sig sina läsplattor och bärbara datorer till service och satt och

visade varandra filmklipp, spelade musik eller delade med sig om tips på bra appar

eller hur man kunde programmera in koder. Någon enstaka gång tog en brukare ut

surfstickan ur enhetens dator och pluggade in den i sin egen dator för att spara på sin

egen surfmängd.

Under ett samtal med en brukare framkom det att han inte hade en dator men gärna

skulle vilja lära sig att använda internet och spela patients på datorn. Han var

medveten om att det fanns en dator i service som han kunde använda, men eftersom

han inte visste hur den fungerade eller hur man slog på den kunde han inte använda

den, berättade han. Han ville inte heller fråga en kompis eller personal om hjälp, då det

vore pinsamt att visa sin okunskap inför sina kompisar som ju också befann sig i

service under de tider lokalen var öppen.

Den relativa tiden

Som tidigare nämnts hade båda personalgrupperna arbetat fram ett system för att

visuellt visa brukarna när service var obemannat. I övrigt antogs brukarna ”ha koll” på

när service inte kunde nyttjas av brukarna av någon anledning, eller fick informationen

muntligt till sig på plats. Vid flera av dessa tillfällen fick brukarna då en relativ

tidsbeskrivning att förhålla sig till, som till exempel ”vi är snart klara” eller ”ge mig en

stund” eller ”vänta lite”. För en människa med en NPF-diagnos kan dessa relativa

tidsangivelser vara obegripliga och svåra att hantera.

Vare sig brukaren själv befann sig i service eller pratade i telefonen med en personal i

service återkom ofta temat att brukaren ombads att ”vänta lite”, och gavs ospecifika

tider på hur länge denna väntan skulle pågå. Ofta märktes att detta skapade ångest eller

frustration som brukaren försökte hantera med olika strategier. Om dessa

copingstrategier upplevdes som störande av personalen ombads brukaren att sluta med

dessa.

75

Utdrag ur fältanteckningar:

Brukaren börjar laga mat vid spisen i servicens kök. Han ska koka ägg och säger

till personalen att han vill koka ägget i 8 minuter. Personalen ställer timern på sin

privata mobil, och lägger sedan mobilen i sin byxficka. Brukaren ser orolig ut

efter ett par minuter och säger att han vill se hur länge det är kvar på ägget.

Personalen tar upp sin mobil ur fickan, tittar på den utan att visa brukaren, och

säger ”det är ett tag kvar.” Brukaren börjar vanka av och an i köket. Personalen

säger ”Du kan väl sätta dig ner och vänta så länge?”

Det är inte ovanligt att människor med en NPF-diagnos har svårigheter med exekutiva

funktioner så som att planera, organisera, ha tidsuppfattning samt kontrollera och

reglera känslor (Lindberg et al 2014), vilket blev väldigt tydligt i exemplet ovan. När

brukaren började gå ”av och an” för att kanalisera de känslor som framkallades av att

inte ha koll på tiden, ombads han sluta med det och sätta sig ned.

Vid flera tillfällen verkade det finnas en kunskapsbrist hos personalen som ledde till

att de ställde krav på brukarna som dessa inte kunde uppfylla. Överkraven på att till

exempel förväntas förstå hur länge något skulle pågå eller hur länge man förväntades

vänta skapade ofta frustation eller ångest hos brukarna. Att personalen angav ett

bestämt klockslag till brukaren för att sedan inte hålla denna tid var något jag

regelbundet observerade vid mina besök på enheterna:

Utdrag ur fältanteckningar:

13.30 Brukare ringer personal. Personal säger ”kom hit till service så går vi och

fixar det 13.45, inga problem”.

13.45. Brukaren dyker upp i service. Personalen öppnar dörren, med telefonen i

örat, och säger ”kom in så länge, jag är snart klar!” till brukaren. Brukaren blir på

dåligt humör och säger till mig att han tycker att personalen har misskött sig - han

ska handla och personalen är inte förberedd. Han ställer sig i ett hörn i rummet

och svär för sig själv medan personalen avslutar telefonsamtalet och börjar klä på

sig sina ytterkläder. Brukaren viftar aggressivt med handen och säger ”Nu skiter

jag i det här! Jag får väl för fan gå själv då!” och börjar gå mot ytterdörren.

Personalen skrattar mot mig och säger ”jag ska bara ta en klunk kaffe så går jag.”,

varvid han går tillbaks till kontoret och tar några klunkar av sitt kaffe. Personalen

76

hinner ifatt brukaren ute, och genom fönstret ser jag hur brukaren går några meter

framför personalen.

När kraven av förståelse från personalen överstiger brukarens förmåga är det lätt att

funktionsnedsättningen blir till ett funktionshinder. Exemplen ovan visar hur den ena

brukaren reagerar med ångest och den andra med frustration. Båda brukarna hade

hittat copingstrategier för att hantera dessa känslor, och personalen hade hittat

copingstrategier för att bemöta brukarna.

Diskussionsfrågor kring delaktighet

_____________________________

Hur presenteras det utbud som din verksamhet erbjuder brukarna?

Vad betyder begreppet delaktighet för dig? Vilka olika grader av

delaktighet finns hos er vid olika situationer? Vet alla när och i vilken

utsträckning de kan vara med och bestämma? Hur tydliggörs det?

Hur kan du säkerställa att brukarna vet vad som erbjuds och

uppmuntra till att de nyttjar detta?

77

Slutdiskussion

På alla nivåer i organisationen krävs kunskap om funktionshinder

och dess konsekvenser för människor samt kunskap om hur

handikappande situationer kan undvikas.


78

Den här studien har haft som syfte att undersöka hur servicelokalerna upplevs och

används och om servicen bidrar till social gemenskap. Studien har också haft som

syfte att titta närmre på om det servicen erbjuder sammanfaller med det brukarna vill

göra i dessa lokaler. Under de månader jag haft förmånen att följa brukarna och

personalen som rört sig i servicelokalerna ifråga har jag försökt förstå hur dessa

använts och vad som önskats.

Det har varit fint att se hur mycket värme och empati som funnits mellan personal och

brukare. Jag har blivit förvånad över brukarnas överseende med personalens

arbetssituationer och personliga preferenser, där det ibland förefallit som om brukarna

har haft större förståelse över personalens svårigheter än vad personalen haft för

brukarnas. Likaså har jag blivit överraskad över att två till synes så lika verksamheter

har fungerat på så olika sätt. Min förhoppning är att du som läst boken fått inspiration

att reflektera över hur din egen verksamhet fungerar - vara stolt och vidareutveckla det

som fungerar bra och synliggöra och förbättra sådant som fungerar sämre.

Servicelokalerna är viktiga för brukarna och fyller många funktioner som gemenskap,

aktivering, trygghet och stöd. För många fungerar servicen som ett komplement till

den egna lägenheten. I service erbjuds inkludering där alla är välkomna, vilket innebär

att det finns möjlighet att träffa andra människor även för den som har svårigheter med

att ta initiativ till socialt umgänge.

Servicen och dess användning ska enligt Socialstyrelsen utgå ifrån brukarnas intressen.

Personalen är avgörande för att brukarnas delaktighet verkligen tryggas i

servicelokalerna och ledningen är avgörande för att personalen kan genomföra

aktiviteter och jobba enhetligt mot mål och riktning. I denna studie har flera faktorer

belysts som emellanåt begränsat att servicelokalerna till fullo har kunnat användas

enligt brukarnas önskemål och intressen. Detta slutkapitel avser att belysa några av de

teman som uppdagats under studiens gång.

Tillgängligheten

Servicelokalerna är till för service och gemenskap för brukarna. De brukare som valde

att delta i intervjuerna önskade framför allt att service skulle vara öppet mer och under

längre sammanhängande tider så att de kunde umgås och få fika tillsammans oftare

och få nyttja mer aktiviteter och spel.

79

Öppettiderna då service erbjöd förbestämda aktiviteter samt det faktum att minst en

personal var tvungen att vara närvarande för att brukaren kunde vistas däri visade sig

begränsa brukarnas möjlighet till att använda service så ofta som de ville. Men även

andra faktorer inskränkte brukarnas möjlighet att vistas i service. Personalens

förhållningssätt och syn på om service var till för brukarna att ”hänga i” eller om det

var viktigare med motion och social träning under strukturerade former reglerade om

brukarna kände sig välkomna till servicelokalen eller inte.

På den ena enheten var det personbundet när brukarna kunde vistas i service och vilka

aktiviteter de då erbjöds att göra där. Om servicen var stängd signalerades detta genom

att man satte upp en visuell markör på ytterdörren. På den andra enheten var

tillgängligheten mycket större. Personalgruppen tycktes göra service tillgänglig för

brukarna som knackade på närhelst det fanns möjlighet, även bara för en liten stund.

När det inte fanns möjlighet för brukarna att komma in trots att det var personal på

plats informerade man om detta genom att ge en verbal förklaring när brukaren

knackade på ytterdörren.

Den rumsliga begränsningen var också en faktor på en av servicelokalerna. Där hade

man inte tillräckligt många sittplatser vilket omöjliggjorde för alla brukare att sitta i

vardagsrummet eller runt köksbordet samtidigt.

De lånesaker, som till exempel spel och datorer, som fanns att nyttja i service

användes sparsamt eller inte alls. Det fanns flera orsaker till detta. Dels kände vissa av

brukarna inte till att dessa fanns eller att dom var i fungerande skick, dels kunde

brukarna ha svårt med att ta initiativ och be om att få använda servicens saker. Det

faktum att vissa upplevde det generande att blotta sin brist på kunskap inför sina

grannar i service hämmade också några att våga nyttja utbudet.

Aktiviteterna

Alla intervjuade brukare ville ha fler förplanerade aktiviteter i service. Aktiviteternas

största syfte för brukarna var att kunna umgås med andra och få social gemenskap i en

annars ganska ensam tillvaro. Forskning har visat att för lite aktiviteter ofta leder till

för mycket fri tid och nedstämdhet. Flera brukare berättade om tråkigt hemmasittande

och få människor att umgås med, och att möjligheten att kunna umgås med andra och

hänga i service fyllde på energinivåerna och skapade en känsla av samhörighet.

80

I personalgrupperna hade man många idéer om aktiviteter som skulle kunna

genomföras i service. Några av personalens idéer överensstämde med de aktiviteter

som brukarna önskade. Andra idéer om aktiviteter var av mer terapeutisk karaktär.

Utifrån intervjuerna med personalen och brukarna tycktes det dock inte som om de

respektive idéerna hade förankrats hos varandra. Personalen vittnade om flera

anledningar till att de inte genomfört de olika aktiviteter som de uppgav att de skulle

vilja göra. De uttryckte att vissa idéer blivit stoppade av ledningen och andra av

oliktänkande kollegor. Några kände att det helt enkelt inte fanns tid och utrymme att

göra något utöver de arbetsuppgifter som varje dag innebar.

Delaktigheten

Brukarna önskade att få vara med och bestämma mer och vara delaktiga i planering,

inköp och annat som rörde service. De uppgav att de ofta kände sig förbigångna av

personalen och att till exempel regler ändrades såväl efter personal som efter

personalens dagsform.

Det kan vara ett problem att använda begreppet delaktighet utan att först ha en samsyn

om vad begreppet faktiskt innebär. Där personalen uppgav att brukarna var delaktiga

genom att till exempel välja vilken film de skulle titta på eller vilken mat som skulle

lagas till den gemensamma middagen ville brukarna vara med och bestämma hur

mycket aktivitetstider som servicen skulle erbjuda, hur lokalen skulle inredas och vad

som skulle köpas in.

Det krävs stor kunskap kring både funktionsnedsättningar och pedagogik hos

personalen för att säkerställa att dialog och information sker på brukarnas villkor.

Grunden för att brukaren ska ha möjlighet att i praktiken vara delaktig och bestämma

över sitt liv är att informationen ges på ett sätt som brukaren kan mottaga.

Delaktigheten bör därför ta avstamp i att brukaren får kännedom om när och i vilken

utsträckning denne kan vara delaktig i beslut kring olika typer av frågor.

Boendemötena som hölls påvisade att dessa – med rätt upplägg – kan vara ett bra

forum att föra en dialog och fånga upp önskemål och idéer. Kognitiva hjälpmedel och

individanpassad information är viktigt för att informationen kan tas in och bearbetas.

Att få vetskap om till exempel en aktivitet långt i förväg ger förutsägbarhet och

trygghet, vilket ofta skapar mod att våga delta. På enheterna användes boendemötena

för att samtala kring de ”enkla” beslut som skulle tas. Större och svårare frågor, så som

81

servicens begränsade öppettider, inköp och annat diskuterades inte med brukarna på

dessa forum de gånger jag deltog.

I de servicelokaler jag följt under mina deltagande observationer har jag upplevt olika

hållningar hos personalen gällande just brukardelaktigheten. Vilken typ av

brukardelaktighet som personalen tycktes se som viktigast varierade både mellan

enheterna och mellan personal på individnivå. Vissa ville att brukarnas intressen skulle

få styra medan andra utgick ifrån att det som ”skulle vara bra” för brukarna borde

reglera aktiviteterna som erbjöds. Det föreföll också som att den personal som hade ett

omsorgsinriktat förhållningssätt gentemot brukarna lyssnade mer på brukarens

kortsiktliga önskemål och försökte möta dessa på en daglig basis. Personalen som hade

ett mål- och idéstyrt förhållningssätt tycktes oftare lyssna på brukarens långsiktliga

önskemål, jobba mot dessa och bortse från de dagliga, ofta ombytliga, målen.

Personalen

Flera av exemplen i denna rapport har vittnat om personalens överkrav gentemot

brukarna, där man till exempel bett brukaren vänta lite, ha förståelse för att det inte

blivit som man tänkt, ha förkunskap om vad som förväntats samt att anpassa sig efter

personalens olika individuella krav. Detta speglades även i brukarnas önskan om att

personalen skulle ha utbildning och kunskap om funktionsnedsättningarna.

Brukarna var kritiska till det stora antal vikarier som fanns på den ena enheten.

Vikarierna skapade förvirring för brukarna och högre arbetsbelastning för den

ordinarie personalen. Detta skapade en ond cirkel där den ordinarie personalen fick

fler arbetsuppgifter – ofta av det administrativa slaget – och brukarna fick mindre tid

att träffa och prata med den personal de kände och kände sig trygga med.

Den personliga relationen mellan brukare och personal tycktes avgörande för trivsel,

välmående och trygghet. Det var den personliga relationen som avgjorde om brukaren

kände sig välkommen till service eller inte och om hen kände sig bekväm med att

fråga efter hjälp eller inte. Det var också den personliga relationen som avgjorde om

personalen lyckades fånga upp subtila signaler från brukaren som till exempel oönskat

hemmasittande eller ett behov av att prata om något. På flera sätt verkade umgänget

med personalen ses som viktigare än det sociala umgänget med grannar och vänner.

Från personalens sida framhölls den sociala träning som umgänget mellan brukare och

personal kunde ge. Från brukarnas håll var umgänget med personalen såväl nyckeln

82

till att få tillgång till service där man kunde umgås med sina vänner som tryggheten till

att klara ett eget boende.

Ledarskapet

Chefens närvaro var viktig för både brukare och personal, men ännu viktigare verkade

en arbetsplatsnära arbetsledare vara. För brukarna var arbetsledaren en person som

ingav trygghet, kontinuitet och någon som besatt både mandat och kunskap om

enheten ifråga. På den enhet man numer var utan en arbetsledare var saknaden av

dennes närvaro stor. På enheten där en arbetsledare fanns på plats var denne en som

man vände sig till om det hade blivit missförstånd eller dispyter med personalen och

som alltid fanns nära till hands och tillgänglig för ett samtal.

För personalen verkade arbetsledaren fylla en liknande funktion, och för

servicelokalen i sig var det arbetsledaren som ledde arbetet, guidade personalen till ett

gemensamt förhållningssätt och såg till att aktiviteterna i service genomfördes. Detta

blev väldigt tydligt i kontrast till den enhet utan arbetsledare, där personalen jobbade

utan samsyn eller gemensamma tankar om hur service skulle användas. Skillnaden

mellan enheterna var stor. Personalens syn på vad serviceutrymmet skulle användas

till varierade mellan enheterna och det platsnära ledarskapet visade sig vara avgörande

för personalgruppens samsyn och homogena arbetssätt.

Ingen människa är en ö

Att jobba inom LSS-verksamheter är svårt. Det kräver en enorm kompetens inom

oerhört många områden. Jag skulle till och med vilja påstå att det är ett av de svåraste

jobb som finns. Att kunna vända sig till sina kollegor och diskutera och bolla frågor är

inte bara till hjälp, utan ofta nödvändigt för att både orka och klara av vissa

arbetssituationer.

Som metodutvecklare kan jag inte nog framhålla vikten av att arbetsgrupper också tar

hjälp av och samverkar med andra professioner kring sina verksamheter. Ingen kan

kunna allt, men det finns ofta en uppsjö av olika experter inom ett visst område som

kan ge råd, fylla på med kunskap, förklara eller förskriva hjälpmedel.

83

Att ta hjälp utifrån synliggör också ofta de inre strukturerna. Handledning ger, förutom

tips om nya arbetssätt, även personalen utrymme för att reflektera över såväl sina egna

synsätt som arbetsgruppens förhållningssätt och målsättningar. Det är viktigt för en

verksamhet som ska fungera för många olika människor med många och konstant

skiftande önskemål och behov.

Tid för reflektion och bearbetning av ny information i personalgruppen är a och o för

att kunna förstå och sedan implementera de arbetssätt man kommit överens om.

Förhoppningsvis kan diskussionsfrågorna i denna bok vara ett sätt att komma igång att

börja samtala om verksamheten och synen på densamma. Lycka till!

84

Bilaga 1.

85

Bilaga 2.

86

Bilaga 3.

87

Referenslista

Andersen, A. J. W., Larsen, I. B. & Topor, A. (2016). Caring through discipline?

Analyzing house rules in community mental health services in Norway. I:

Scandinavian Psychologist, 3.

Andersson, G. (2009). Vardagsliv och boendestöd – en studie om människor med

psykiska funktionshinder. Rapport i socialt arbete nr. 131. Stockholms universitet.

Andersson, G. & Gustafsson, H. (2014). Vardagsliv och samhällsstöd. En studie om

personer mellan 20 och 35 år med psykisk funktionsnedsättning. FoU Södertörns

skriftserie nr. 132/14.

Arvidsson, P. (2013). Assessment of participation in people with a mild disability.

Örebro University.

Bölte, S. & Hallmayer, J. (ed.) (2011). Autism Spectrum Conditions. FAQs on Autism,

Asperger Syndrome, and Atypical Autism answered by International Experts.

Cambridge: Hogrefe.

Fangen, K. (2005). Deltagande observation. Malmö: Liber AB.

Goffman, E. (2004). Totala institutioner. I: Tössebro, J. (red.). Integrering och

inkludering. Lund: Studentlitteratur.

Heiser Trygg, B. (2008). Kommunikativ omvårdnad. Ljungby: Prinfo.

Hejlskov Elvén, B. (2009). Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga

funktionshinder. Lund: Studentlitteratur.

Ineland, J., Molin, M. & Sauer, L. (2009). Utvecklingstörning, samhälle och välfärd.

Malmö: Gleerups.

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, C., Carlberg Söderlund, J., Lindberg, A. & Valsö, M. (2014). Vill du ha

hjälp? – Nej tack gärna! Att ge stöd till personer med adhd och Aspergers syndrom.

Stockholm: Gothia fortbildning.

Lundin, L & Mellgren, Z.(red.). (2012). Psykiska funktionshinder – stöd och hjälp vid

kognitiva funktionsnedsättningar. Lund: Studentlitteratur.

Lövgren, V. (2013). Villkorerat vuxenskap. Levd erfarenhet av intellektuellt

funktionshinder, kön och ålder. Umeå universitet: Doktorsavhandling, institutionen för

socialt arbete.

88

Lövgren, V. & Bertilsdotter Rosqvist, H. (2015). ‘More time for what?’ Exploring

intersecting notions of gender, work, age and leisure time among people with

cognitive disabilities. I: International journal of social welfare, 24, 263-272.

May, D. (2000). Becoming adult: School leaving, jobs and transition to adult life. I:

May, D. (red). Transitions and change in the lives of people with intellectual

disabilities. London & Philadelphia: Jessica Kingsley Publishers.

Molin, M. (2004). Delaktighet inom handikappområdet – en begreppsanalys. I:

Gustavsson, A (red.). Delaktighetens språk. Lund: Studentlitteratur.

Olin, E. & Ringsby Jansson, B. (2008). Gruppbostadens gemensamhetsutrymme: en

tummelplats för olika trender och traditioner. I: Paulsson, J. & Ringsby Jansson, B

(2008). Boende och sociala sammanhang: för människor med funktionshinder. Lund:

Studentlitteratur.

Paulsson, J. & Ringsby Jansson, B. (2008). Rum och plats – en grund för vardagslivet.

I: Paulsson, J. & Ringsby Jansson, B (2008). Boende och sociala sammanhang: för

människor med funktionshinder. Lund: Studentlitteratur.

Persson, B. (2000). Steg för steg. En dualistisk modell för fritidsservice till personer

med funktionshinder. Lund: Booklund förlag.

Sjölund, A. & Bejerot, S. (2009). Boendestödsboken – vuxna med

autismspektrumtillstånd. Riskföreningen Autism.

Socialstyrelsen (2003). Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa.

Artikelnr. 2003-4-1.

Socialstyrelsen (2007). Bostad med särskild service för vuxna enligt LSS - Stöd för

rättstillämpning och handläggning. Artikelnr. 2007-101-6.

Socialstyrelsen (2012). Rätt kompetens hos personal i verksamheter för personer med

funktionsnedsättning. Vägledning för arbetsgivare. Artikelnr. 2012-2-17.

Socialstyrelsen (2014). Systematisk uppföljning. Beskrivning och exempel. Artikelnr.

2014-6-25.

Socialstyrelsen (2015). Att förebygga och minska utmanande beteende i LSS-

verksamhet. Ett kunskapsstöd med rekommendationer för chefer,

verksamhetsansvariga och personal. Artikelnr. 2015-12-3.

SOU 1991:46. Handikapp, välfärd, rättvisa. Betänkande av 1989 års

handikapputredning. Stockholm: Allmänna förlaget.

89

SOU 2008:77. Möjlighet att leva som andra. Ny lag om stöd och service till vissa

personer med funktionsnedsättning. Slutbetänkande av LSS-kommittén. Stockholm:

Edita Sverige AB.

Söderman, L. & Nordlund M. (2010). Utvecklingsstörning/funktionshinder.

Stockholm: Liber AB.

Tiderman, M. (2004). Socialt eller isolerat integrerad? I: Tössebro, J. (red.).

Integrering och inkludering. Lund: Studentlitteratur.

Winlund, G. & Rosenström Bennhagen, S. (2004). Se mig! Hör mig! Förstå mig!

Stockholm: Elanders Gotab.

Kristina Engwall

FoU Södertörns skriftserie nr 115/13

90

Tack

Ett stort och innerligt tack till alla brukare som deltagit i denna studie. Samtalen med

er har varit ovärderliga. Era kloka ord har lärt mig massvis, och jag är tacksam att ni

tagit emot mig med öppna armar och delat med er av era tankar. Tack också för alla

skratt! Det har varit så kul att få hänga mer er i service!

Ett lika stort och innerligt tack till all personal som deltagit under processen. Jag

uppskattar att ni varit så ärliga och låtit mig få vara en del av er arbetsvardag. Jag är

innerligt tacksam för ert tålamod och hjälp när det blivit fnurror på tråden med

information, och att ni fått mig att känna mig så välkommen.

Tack till min chef för att jag fick den här möjligheten.

Tack till alla på FoU som lyssnat, tipsat, stöttat, kommenterat och läst. Tänk att så

mycket klokhet finns samlat under ett och samma tak.

Tack till alla som hjälpt och stöttat mig under skrivandets gång, alla som ställt upp på

att bli fotograferade och ha mig hängandes med kamera över axeln, alla som kommit

med glada hejarop… Ingen nämnd ingen glömd. Jag värdesätter varenda en av er så

mycket.

Documents

FoU Södertörn | - Rum för gemenskap · 2016-10-15 · FoU Södertörns arbetsfält är individ- och familjeomsorgen, funktionshinderområdet och socialpsykiatrin. Arbetet bedrivs