1

2

Fotevikens Museum Region Skåne

3

Sven Rosborn

Den skånska historienVikingar

4

Tryck: Wallin & Dalholm Boktryckeri AB.Papper: 130 g Multiart silk.Lund 2004.ISBN:

Omslagsbilden: Lagmanssvärdet från Vikingareservatet iFoteviken (en kopia av ett vikingasvärd) samt en av plat-torna från Tamdrups kyrka som visar Harald Blåtands dop.

Då inget annat anges kommer fotografierna i denna bokfrån författarens eget bildarkiv.

Copyright Sven Rosborn 2004.

5

Innehåll

Förord

Norden under vikingatidenHistoriska utblickar 7Det vikingatida Danmark 11Sagornas folk, Två sjöfarares berättelser, Kon-takten med frankerna.Det vikingatida Sverige 22Sveonerna, Om göternas bygder, Om Småland,Om Blekinge och Skåne.Nordmännens välde 37

Skåne under vikingatidenBygderna 43Uppåkra 45Köpingarna 50Kungsgårdarna 57Bondbyarna 60De äldsta städerna 66Hemmaliv 71Konsten att berätta, Hygien, När det skymmer.

Under Harald Blåtands tidEn kung med tillnamnet Blåtand 85Trelleborgarna 90Kända trelleborgar i Danmark 91Trelleborgar i Skåne 93Borgen i skånska Trelleborg, Borgeby.Finns det fler trelleborgar? 99Roskilde, Köpenhamn, Lund, Helsingborg,Laholm, Oslo, Andra Clemenskyrkor.

Vad representerar borgarna? 111Skånska runstenar 117Personnamn och jämnställdhet, Varför resa enrunsten?Runstensbilder 126Två märkliga runstenar, Skeppsbilder medramm, Det stora djuret, Runstenar med mask-bilder, Datering av bildmotiven, Nordiska stor-män och Konstantinopel.

Två religionerAsatron 143Att dyrka det övernaturliga, De heliga byggna-derna.Mellan asatro och kristendom 156Kristendomen 163Skånska biskopar under vikingatiden,Skånska kyrkor från vikingatiden.

Efter Harald BlåtandSven Tveskägg 171Slaget vid Svolder, Danagälderna.Knut den Store 177Slaget vid Helgeå.Sven Estridsen 180Estridssönerna 183

Det vikingatida FotevikenSagans Halör 187Kungsgård - marknad - religion 189Flottan 195Hölunum - en vikingatida hamn?

6

Förord

Denna bok är en fristående fortsättning på denförsta delen av Skånes historia, ”Den skånska his-torien. Före skrivkonsten”, som utkom 1999. Skåneär en rik provins vad det gäller mycket, inte minstarkeologi, historia och kulturhistoria. Med dennabok har jag nu nått fram till forntidens slut – till denperiod som innehåller så mycket spännande mate-rial men som också är överhopad av mytbildningar,feltolkningar och snedvridna associationer.

Slå upp de flesta populärvetenskapliga böckersom handlar om vikingatiden. Du finner snabbt attdet nästan alltid är samma föremål som avbildas,samma platser som fotograferats och, vad värre är,texter med nästan samma innehåll. Efter att ha lästmin bok hoppas jag att du inte kan placera denna iden genren. Genom att kombinera nytt och gam-malt material, både arkeologiskt och historiskt, lan-seras också ett flertal nya teorier som kan kasta heltnytt ljus över delar av vikingatiden.

Harald Blåtand blir i berättelsen en centralge-stalt. Genom modern åldersbestämning av trä kannumera många spännande föremål och byggnads-verk kopplas till denne kung. Harald framstår i enhelt annan dager än den tandvärksgnällige gamlingsom t.ex. Frans G. Bengtsson i romanform odödlig-gjorde honom som. Varför reste man runstenar? Vil-ka kontakter hade man med den östromerske kejsa-ren? Varför avbildas inte nordiska vikingaskepp pårunstenarna? Fanns det fler ringborgar som grun-dats av kung Harald än de som nu är kända? Se därnågra av frågeställningarna som tas upp.

För insamling av faktamaterial såväl som bild-material vill jag tacka Historiska museet i Lund somgenom sin personal på ett förtjänstfullt sätt alltidfinns tillhands när det gäller. Här har Ulla Silvegren,Hampus Cinthio och Bengt Almgren varit till ovär-derlig hjälp. Anders W. Mårtensson har bidragit medkunskap och bilder från Lund. Historiska museet iStockholm har också varit behjälpligt med bildma-terial. Bland personalen på Malmö kulturmiljö harjag funnit stort stöd och mycken hjälp. Det speci-ella projektet ”Malmö 1692” har bistått med data-teknik vid rekonstruktionen av Uppåkra templet.

Ett stort tack till Fotevikens Museum och all denpersonal som här varit behjälplig. Speciellt vill jagvända mig till historikern Karl Fredrik Wasén somfrån bl.a. latin och gammalgrekiska översatt rele-vanta källor som tidigare kanske förbisetts. Musei-chefen Björn M Jakobsen har varit en förutsättningför att boken nu ligger färdig. Utan hans idoga ochfullständigt helhjärtade satsningar på FotevikensMuseum skulle basen för forskningen bakom bo-ken inte ha existerat.

Boken har kunnat tryckas tack vare EU-projek-tet Destination Viking – Living History med RegionSkåne som lead partner. Den mängd av institutio-ner med vikingatema runt Östersjön som deltagit iprojektet har alla varit en sann inspirationskälla.

Foteviken 2004-10-10

Sven Rosborn

7

Norden under vikingatiden

Historiska utblickar

Karaby backar, 15 kilometer nordväst om Lund!En vidunderlig utsikt åt alla väderstreck. Öresundsom ett brett, blått bälte i väster och vid horisonteni sydost vikingastaden Lund. Åt nordost, i riktningmot Dagstorp kyrka, möter den blånande himmelnskogstrakternas mörkgröna band. Åt exakt det hål-let, riktning tagen över kyrkan, ligger långt bortomhorisonten en helt annan vikingahistoria än denskånska. 155 km bort finns den småländska biskops-

staden Växjö där tre missionärer för tusen år sedanska ha mördats. 350 km bortom horisonten liggerdet på vikingatida fornminnen så rika Östergötland.425 km från Karaby ligger Uppsa kulle som är Sö-dermanlands mäktigaste gravhög från järnåldern ochnära intill, vid ”Aspa löt”, står runstenen med tex-ten: ”Astrid lät göra detta minnesmärke efter Anundoch Ragnvald, sin son. Blev döda i Danmark, varrika i Rauninge och dugligast i Svitjod”. Se där!Både Danmark och Sverige omnämnda på en ochsamma runsten! 490 km bortom horisonten, sett från

Karaby backar, ett område av naturliga moränkullar med gravhögar. På en av gravhögarna växer en tornbuske.En dansk prinsessa sägs vila i gravhögen. Hugger du bort busken drabbas du av hennes vrede.

8

Karabys ståtliga backar, reser sig 1800-talets Ans-garsmonument på borgberget i den forna vikinga-staden Birka på Björkö i Mälaren.

Det är fascinerande att stå så här och tänka påvad som döljs där borta bakom varje horisontpunkt.490 kilometer fågelvägen är en lång sträcka, t.o.m.idag. På vikingatiden var den ännu längre, mätt imänsklig restid. Vänder man blickarna mot sydvästavtecknar sig Köpenhamn vid horisonten, vikinga-staden med anor ner i 1000-talet. 260 kilometerlängre bort, men i samma riktning, låg i södra Jyllandden största vikingastaden i Norden, Hedeby. Då varplatsen en gränsstad mellan Danmark och sachsarna,i dag är den en stor äng omgiven av en jordvall någramil söder om den dansk-tyska gränsen. ÄrkebiskopRimbert i Bremen skrev i slutet av 800-talet attmissionären Ansgar hade behövt 20 seglingsdagarfrån Hedeby vid Slesvig till Birka. Adam av Bre-men skrev tvåhundra år senare att man landvägenfick färdas i en månad från Skåne för att nå Birka.Ofantliga tidsavsnitt för en resa som idag med flyggår på 50 minuter. Men dåtidens vägfarare lärdesig helt andra saker än det som vi resande nutids-människor får ut av våra resor. För oss är det vik-tigt vilken gate, vilket spår eller vilken europavägman ska välja. För dåtidsmänniskorna var det möj-ligheten att uppleva och lära känna varje udde, varjeberg och varje vattendrag som betydde en säker ochframgångsrik färd.

Tyvärr var det inte många människor för tusenår sedan som nedtecknade sina strapatser; som lå-ter oss efterlevande se med samma ögon som de engång såg sin omgivning med. Källmaterialet är såförtvivlat magert. Vi vet inte heller riktigt hur santdet är som står i de skrifter som blivit bevarade. Dehar ju under lång tid bara berättats innan de skrevsner. Det kan väl knappast finnas något av värde i

berättelser om händelser som nedtecknats först långtefter det att de utspelades? Lätt för oss att säga somlever i ett samhälle med så mycket överflöd av in-formation. I en tid när man redan efter någon timmeefter det att dagstidningen är läst kommer ihåg mind-re än några promille av den text som lästes. Det varannorlunda förr.

På den tiden var inte informationsflödet så mas-sivt. Man hade också bättre träning på att bevaraberättelser som avvek från vardagen. Man hadeockså en miljö att bättre få lov att framföra det somman kom ihåg. Under de långa, mörka höst- ochvinterkvällarna var berättandet en levande del avvardagen. Likväl är det ofrånkomligt att ju längretid som förflutit mellan händelse och nedtecknadeju fler detaljer har suddats bort och ersätts av inslagsom förhöjt spänningen i framförandet. Avsnitt sominte på något sätt har med verkligheten att göra.Huvuddragen i många av de gamla berättelserna kanvara sanna men detaljerna måste, hur ogärna vi kan-ske vill inse det, betraktas med skepsis.

Detta är självklart förödande att konstatera närjag nu ska gå åstad och berätta om en så spännandeoch mytomspunnen tid som vikingatiden. Samtidigtsom vi inte kan blunda inför detta faktum är detemellertid ur dessa, historiens dimomslutna berät-telser som vi får försöka gripa tag i personer ochhändelser och väga deras liv och leverne på akade-misk guldvåg. Resultatet blir ofta någon lärd av-handling. Det tråkiga är bara att hur mycket akade-misk möda och hur många litteraturhänvisningarsom än bifogas, blir en hel del av resultaten baravissa historieforskares mer eller mindre kvalifice-rade gissningar.

Jämfört med historikern har arkeologen det intebättre ställt när en tusen år gammal historia ska

9

skrivas. Till skillnad från historikerna tillförs arkeo-logerna hela tiden nytt källmaterial i form av nyaframgrävda fynd. Problemet är bara att nästan alladessa jordfynd uteslutande följer ett stereotypisktmönster. Spår efter hus i form av igenfyllda, mindregropar, s.k. stolphål, eller igenfyllda större gropars.k. grophus m.m.. Eller anonyma föremål från detdåtida prylsamhället i form av keramikskärvor, ros-tiga knivar, benbitar, hornkammar och jag vet intevad. Prylar som man oftast inte kan sätta in i annatsammanhang än att de varit saker som någon okändunder en relativt obestämd tid tillverkat, som någonokänd har använt och som av okänd anledning harblivit kasserade, undangömda eller tappade.

Den historiska bild som ges för gemene man uti-från det arkeologiska resultat är därför nästan alltidtotalt väldigt slätstruken och schablonmässig. Gåin på ett museum med arkeologiska samlingar. För-sök förstå hur samhället en gång såg ut genom atttitta på de föremål som ligger utställda i montrarna.Merparten är endast små saker som arkeologernafunnit under sina grävningar. Ingen ska tvivla på attdessa föremål givetvis är mycket viktiga som histo-

riska pusselbitar men hur mycket säger de egentli-gen om människorna som en gång levde?

Berättar de om sådant som för dig och mig ärliktydigt med mänskliga värderingar? Relationermellan människor, politik både i stort som i smått,lagar och förordningar som man har haft att rättasig efter, relationer mellan generationer m.m. Så-dant som är viktiga för oss människor att greppaom för att förstå helheten. På våra museer är detfaktiskt nästan alltid en slentrianmässig syn på his-torien som presenteras. Museibesökaren får klartför sig att man t.ex. tillverkade en massa järnföremåloch att man uppenbart hade en förkärlek av att slåsönder sin keramik eftersom nästan all keramik somvisas är trasig. Människoskelett visar att man dogoch begravdes. I oftast långa texter klargörs att manbodde i hus, vävde, åt och sov. Det är genom ben-avfallet som besökarna får information om det fan-tastiska faktum att också människorna förr i tidenhade mat på borden.

Ibland blir den historiska informationen fullstän-digt banal, som t.ex. den gången Sveriges television

Utsikt från borgberget över området för den forna vikingastaden Birka i Mälaren.

10

skulle visa en utgrävning av en vikingagård vid stran-den till Mälaren. En känd reporter frågade arkeo-logen om maten på den tiden och man visade framdjurben och fiskben:

-”Vad är det för fiskben?”-”Det är från abborre?”-”Näh! Från abborre! Vad kan de här benen berättaför oss?”-”Att man åt abborre här på vikingatiden.”-”Näh! Vad intressant!”

Vad var det för intressant i detta? Det torde varasjälvklart för var och en att man fiskat i vattnet di-rekt utanför gården och att man då fått upp abborre.Det behöver vi inga arkeologiska utgrävningar föratt klargöra.

Ett stort problem som arkeologen har är att kunnasätta in de små fynden i de stora sammanhangen.Oftast är det bara att konstatera att detta är en omöj-lighet. Efter att ha sett vikingatiden så som den vi-sas på de flesta museer och sedan läst de dåtida skrif-terna som omtalar livet under vikingatiden kan mani hög grad bli förvirrad. Lite bättre blir det på t.ex.Kulturhistoriska museet i Lund. I vikingastadenLund har de tjocka och blöta kulturlagren underdagens moderna gatubeläggningar bevarat mycketträmaterial och fyndmaterialet är därför rikare. Denvikingatida bilden blir mera nyanserad. Men ”Kul-turen” i Lund är tyvärr ett av de få illusoriska un-dantagen i museivärlden. Vikingatiden måste i verk-ligheten ha varit mycket mer än den enkelhet somförmedlas genom de flesta monterglas. Ett musei-besök kan faktiskt, i värsta fall, ge en totalt miss-visande bild av hur verkligheten en gång tedde sig.De skriftliga källorna, hur korta de än är, blir i dettasammanhang oändligt värdefullare för oss eftersomde ger en bredare, emotionell berättelse.

Detta låter ju förfärande negativt, men jag tyckeratt det är lika bra att ha sagt det så här i början avboken. Så är det avklarat. För trots dessa konstate-randen är ju verkligheten egentligen helt fantastisk.För tusen år sedan stod människor av kött och blodhär på Karaby backar och skådade i stort sett sammanaturformationer och samma glittrande havsvattensom du själv kan göra i dag. Självklart måste vi,trots alla begränsningar i källmaterialet, kunna vågaoss på att berätta det vi tror oss veta om livet på dentiden. Jag gör det dock med det förbehållet att detkvarlämnade materialet kan tolkas på många sätt.Min bild av det som vi kallar vikingatiden får duom du fortsätter att läsa boken.

Vad för bild av dåtiden speglar egentligen de traditio-nella museernas föremålsexposéer?

11

Det vikingatida Danmark

Sagornas folkDet som täcks i dimma blir otydligt och suddigt

– om det alls syns. Så är fallet med vår nordiskahistoria om vi vill gå längre bort i tiden än tusen år.När författare kring Medelhavet under århundra-dena efter Kristi födelse beskrev de nordiska folkenuppräknades en mängd folkslag med märkliga namn.Det behövs inte mycket fantasi för att av dessa käl-lor skapa den ena mera otroliga historien än denandra. Ofta glömmer man dock att gå tillbaka tillprimärkällan. Ta t.ex. historieskrivaren Jordanessom ca 550 e.Kr. kom ut med sin ”Historia om go-terna”. Här har moderna författare sett det återgivnaordet ”Skandia” som Skåne. Läser man originaletframgår det emellertid att Skandia är en stor ö medmånga folkslag. I norr bor ett folk som på vinternunder fyrtio dygn saknar sol och där solen underlika många dygn på sommaren aldrig går ner. Detär alltså frågan om hela den Skandinaviska halvön.

Vissa av dessa äldsta skriftliga källor kan varahistoriskt pålitliga men många har säkert hämtatsur den muntliga och fantasifulla berättarkonst somföregått nedtecknandet. Fallet med kung Skjold el-ler Sköld är t.ex. ett sådant berättarbelägg. Jag tarmed den här eftersom den måste ha varit en levandeberättelse i Sydskandinavien för tusen år sedan.

En gång för länge sedan, berättar sagan, komdet ett skepp utan åror indrivande till Skånes kust.Där fanns endast ett levande väsen ombord, en litenpojke som låg och sov på en sköld med huvudetvilande på en halmkärve. Runt omkring barnet hadenågon lagt vackra vapen och smycken. Innevånarnai Skåne tog väl hand om barnet och de gav honomnamnet Skjold efter den sköld han vilat på. När bar-net blivit en vuxen man valde danskarna honom till

Ett av vikingatidens många symboliska föremål. Svär-det har ett fäste av förgyllt silver. Funnet år 1870 i entorvmosse på Dybecks mark, Östra Vemmenhög. FotoHistoriska Museet, Stockholm.

12

sin kung. Kung Skjold blev en regent med hederoch ära. Det var en lycklig tid för landet. I ställetför att supa sig fulla i mjödhallarna fick ungdomenöva sig i olika bedrifter och snart blev landet såmäktigt att omgivande länder fick betala skatt tillkung Skjold. Sachsarna var bland dessa sedan kung-en egenhändigt dräpt deras jarl Skate.

Det var ingen hejd på hur skicklig Skjold var iatt regera. Han avskaffade gamla lagar som vardåliga och gav i stället nya och goda. Gamla män-

niskor tog han hand om och givmildhet var ett kän-netecken. Sina hövdingar belönade han väl. Eftervarje slag fick de dela på bytet utan att kungen blan-dade sig, för, som Skjold ska ha sagt, ”för en kungräcker det med äran”. Med den inställningen är detinte att förundra sig över att Skjold kom att bli sa-gornas grundare av Danmark. Hans arvingar ska-pade den mytomspunna skjoldungaätten med säte iLejre invid Roskilde på Själland.

Denna detaljerade berättelse om barnet i skep-pet kommer från ett manuskript som skrevs i 1100-talets England. Berättelsen måste emellertid gå till-baka på äldre, numera försvunna handskrifter. I varjefall finns en del av sagan om Skjold redan omtaladi Beowulfsdikten, ett verk som några menar kan hanedtecknats i England redan på 700-talet. Slutet påSkjolds historia blir i Beowulfskvädet till ett ståt-ligt skådespel. Här följer ett citat ur Björn Collindersöversättning:

Rundspänne av guld. Depåfynd funnet i Lackalänga år1920. Foto Historiska Museet, Stockholm.

Praktsvärd. Lösfynd från Dybeck, Östra Vemmenhög.Foto Historiska Museet, Stockholm.

13

”Då tiden var inne gick Skjold till sina fäder,den mäktige man gick att möta sin Herre.Till havet bar de honom, hans kämparsom han, danernas härskare, hade befalltmedan han ännu kunde tala.Högtälskad hade han styrt sitt land i många år.Vid havet låg skeppet med ringprydd stäv,kungaskeppet, isande kallt och segelklart.Djupt ner i skeppet lade de honom,sin älskade drott, ringgivaren, hjälten vid masten.Stora skatter där,äretecken från när och fjärran sattes upp.Ej i mannaminne låg något skepp så stoltmed krigarens vapen och kämpens rustning,med brynja och med svärd;där vid hans hand otaliga kostbarheter som följe.

De gav honom i hemfärd ej färre härliga vapenän de som fordom i fjärran landsänt honom ut på havet ensam och nyfödd.Åt havet gav de drotten att bäras,dystra var de, sorgsna till sinnes.”

Det är självklart att inte glömma bort sagan omSkjold från 1100-talet när Danmark och Skånesvikingahistoria ska berättas. Det var ju här han, en-ligt en version, drev i land. Skjold tillhör sagornasvärld. För att få fram verkliga fakta om Danmarkunder vikingatiden är det emellertid viktigt att förafram de mera historiskt pålitliga berättelserna.Beowulfkvädet innehåller t.ex. berättelser varavvissa med en rimlig sannolikhet kan åsyfta verkligahändelser. Kvädet anses som en av den fornengelskalitteraturens mera märkliga verk. Tidsmässigt börhändelserna ha ägt rum på 600-talet. Tack vareBeowulfs farbror, Hygelak, menar vissa forskareatt man kan koppla samman Beowulfkvädet med enkänd årtalshändelse. Hygelak kan nämligen varaidentisk med den geatiske eller gautiske kung som

besegrades och dräptes någon gång år 515-525 e.Kr.under ett krigståg mot den frankiska kusten. Nam-net Hygelac svarar till det fransk-latinska namnetChochilaich. Om denna händelse skriver den sam-tida Gregor av Tours:

”Emellertid kom danerna med deras kung vidnamn Chochilaich seglande över havet till Gallien.De gick i land och härjade ett av Theodoriks land-områden och tog många fångar. Då de hade fått skep-pen fyllda med fångar och annat byte, ville de vändahem, men deras kung blev kvar på stranden. Förstnär skeppen hade kommit i rum sjö, skulle han följaefter. Det hade emellertid sänts bud till Theodorikatt hans land härjades av främlingar. Han sände dåsin son Theodobert dit med en stor och välrustadhär. Kungen dräptes och fienden blev slagen ochtillintetgjord i ett sjöslag, och området fick allt by-tet tillbaka.”

I Beowulfkvädet omtalas händelsen på detta sätt:

”Ovänskap bitter uppstod hos hugarna, då Hygelakkom farande med flottan till frisarnas land.Där vart han av hetvarars här anfallen,fram gingo de ivrigt, med övermakt,där fick han sin bane, brynjeklädd kämpe –han föll ibland fotfolket.”

Beowulf sägs själv ha varit med i slaget menöverlevde genom att simma hem. Även om vikingar-na kunde simma ska vi inte tro på uppgiften. Släkt-relationerna kring hjälten Beowulf är däremot för-vånansvärt detaljerade och sträcker sig över fleragenerationer. Beowulf var son till hövdingen Eggt-heow. Hans mor var dotter till gauternas kung Hredeloch hans morbror var Hygelak. Bland fantasifullasimmarbragder och andra överdåd gömmer sig alltsåi kvädet troligtvis delar av en dåtida verklighet.

14

Beowulfkvädet grupperas kring tre hjältedåd somBeowulf stod bakom. Med sina gauter seglar hanöver till danerna för att befria dem från odjuret Gren-del som härjar i danerkungen Hrodgar stora gilles-hall. Den andra kampen sker mot Grendels mor, ettfruktansvärt vidunder. Beowulfs sista kamp står moten grym drake som vaktar över en stor skatt. Det ärbl.a. i denna slutdel av kvädet, när Beowulf dödatdraken, och, själv dödligt sårad, sitter och försökerblicka både bakåt och framåt i tiden som en mängdintressant information dyker upp. Hjälten är bekym-rad för vad som ska hända efter hans död. Ska fran-ker och friser ta hämnd för Hygelaks framfart?

Också svearna har hämnd att fordra på Hygelak.Mellan svear och gautar hade nämligen utkämpatsstora slag och vänskapen var inte given:

”Detta är den fejd och den fiendskap,den mordiska ofred jag oroas för –månne svearnas folk skall söka oss med härnad,så snart de få höra att vår hövding är död,han, som hållit sin hand över riketoch håvorna fredat mot fienders anfall.”

I Beowulfkvädet omtalas ett flertal folk. Gauternabor i Vädermark och när Beowulf seglar ut för att

På de gotländska bildstenarna från ca 700-talet återges för oss numera tyvärr mestadels anonyma berättelser.Bildsten från Bunge Museum, Gotland.

15

göra sina hjältedåd är det till västdanerna han styrskeppet. I kvädet omtalas också Hrodgar som öst-danernas drott. Under striden mot Grendel står nord-danerna utanför gilleshallen och hör oroligt ljudetav kampen inomhus. I dikten omtalas också attBeowolfs fader i unga år tvingats att fly från gau-ternas land till syddanerna. Danerna verkar såledesha varit uppdelade i olika grupperingar. Den storafrågan, som alltid ställts i samband med detta unikakväde, är emellertid var gauternas folk bott? Att detsvårligen kan vara frågan om väst- och östgöterframgår av att man färdas över havet i alla kon-takter med detta folk. Därmed kan både Västergöt-land och Östergötland bortföras ur resonemanget.Är gauter lika med gotlänningar? Kan kanske såvara men det verkar inte rimligt att dessa fört krigmot friserna och frankerna i Nordsjön på andra si-dan Jylland. Däremot skulle Jylland svara väl till debeskrivningar som finns på gauternas land Väder-mark. Att Jylland dessutom inte vid början av vi-kingatiden varit en självklar del av Danmark fram-går av en mycket säker ögonvittneskälla.

Två sjöfarares berättelserTill kung Alfred den stores hov i England kom

ca 870 e.Kr. en norrman vid namn Ottar. Han varhandelsman från Hålogaland norr om nuvarandeTrondheimområdet i Norge och han kunde detalje-rat berätta om sina seglatser i nordliga vatten. Ensådan färd utgick från en handelsplats som låg isydligaste Norge:

”Han berättade att han från Skiringssal på femdagar reste till den handelsstad som heter Hedeby.Den ligger mellan venderna, sachsarna och anglernaoch tillhör danskarna. Då han seglade dit frånSkiringsal hade han på babord sida Danmark, påstyrbord sida det öppna havet i tre dagar. Och så,två dagar innan han kom till Hedeby, hade han på

styrbord sida ́ Gotland´ och Sillende och många öar.I dessa trakter bodde anglerna innan de kom tillEngland. Och under dessa två dagar hade han ombabord de öar som tillhörde Danmark.” I Ottars textframgår också att vid Elbes mynning ligger Fris-land och norr därom ”är det land som kallas Angeloch Sillende och, till en viss grad, danerna.”

Ottar seglade alltså utmed Bohusläns och Hal-lands kust under tre dagar, vilka områden tillhördedanerna. Därefter gick han över till Jylland, vilket ioriginaltexten blir kallat Gotland. Ottar färdades vi-dare genom Lilla Bält ned till staden Hedeby vidSlesvig. Öarna Själland och Fyn passerades på ba-bord sida och det är dessa som tillhörde Danmark.

Mansfigur av trä från den norska båtgraven i Oseberg,daterad till 830-talet e.Kr.

16

Jylland, troligtvis Gautland, inbegrips inte i dettaland. Danskarna ägde emellertid den stora handels-staden Hedeby men staden sägs samtidigt vara om-given av venderna, sachsarna och anglerna.

Ottar nämner också, liksom i Beowulfkvädet, attdanerna är uppdelade i olika grupper. Väster omsyddanerna är en del av det världshav som omflyterBritannien och norr om dem den havsarm som kal-las Östersjön. Denna beskrivning överensstämmermed verkligheten om syddanerna placeras i Hede-by. Öster om dessa och mot norr bor norddanerna,både på öarna och på fastlandet. Med fastlandetmåste här menas Skåne och kusten upp mot Norge.

Vi är nu i den tursamma situationen att vi harytterligare ett ögonvittne från samma tid, alltså ca

870 e.Kr. Handelsmannen Wulfstan berättade omen resa han företog från Hedeby vid Slesvig till våradagars Polen: ”och om babord hade han Langeland,Lolland, Falster och Skåne, dessa land hör alla tillDanmark. Så hade vi Bornholm om babord och dehar deras egen kung. Så efter Bornholm hade vi deland som heter först Blekinge, Möre, Öland ochGotland till babord och dessa land tillhör svearna.”

Av dessa källor från slutet av 800-talet verkardet alltså som om svearna innehade de stora öarna iÖstersjön samt kustområdena utmed Kalmarsund(Möre) och Blekinge. Bornholm var ett eget rike.Danmark innefattade de nutida stora danska öarnasamt Skåne, Halland och Bohuslän. Mitt- och Nord-jylland verkar däremot inte ha ingått i begreppetDanmark.

Karta över de sjövägar som Ottar och Wulfstan berättade om för kung Alfred i England ca 870 e.Kr.

17

Kontakten med frankernaStrax söder om våra dagars Jylland ligger Slesvig

och resterna efter den berömda och mycket storavikingastaden Hedeby. Det är ingen tvekan om attHedeby har spelat en avgörande roll i det politiskaspelet i vikingatidens Danmark. Staden låg på dentiden i danskarnas land men många hårda kamperstod under 800- och 900-talen om vem som skullevara herrar på platsen. En viktig handelsrutt mellanvästra Europa och Östersjön/Ryssland gick nämli-gen vid denna tid den korta landvägen över södraJylland där landet är som smalast. Här fanns ocksådet mäktiga försvarsverket Danevirke som än i dagminner om områdets storhetstid. Från Hedebys halv-cirkelformade stadsvall sträckte sig Danevirke medett antal försvarsvallar västerut. Längre inåt landgick vallarna sedan samman i en enda vall vilkenlöpte ända fram till sumpmarkerna invid havet i väs-ter. Genom bevarade träkonstruktioner och s.k. års-rings- eller dendrokronologi har man kunnat dateraden äldsta av dessa vallar tillbaka till i varje fallåret 737 e.Kr. medan de yngsta träproverna i en avde anslutande vallarna visar på byggnadsverksam-het under 950- och 960-talen.

Tyvärr sviker oss källorna om vilken kung somkan ha stått bakom bygget av den första vallen re-dan i början av 700-talet. Danevirke har varit ettför den tiden väldigt byggnadsverk som uppförtsgenom en kombination av kraftiga timmerkonst-ruktioner och höga jordvallar. Endast en stark kunga-makt har kunnat skapa ett sådant skydd; arbetet harunder lång tid fordrat tusentals arbetares svett ochsvordomar. Vallen har tjänat som ett säkert skyddmot inträngande fiendestyrkor söderifrån men hargivetvis också stått som en symbol för en danskhärskarklass och dess beskydd av en av Nordensviktigaste internationella handelsvägar över land;den som förband Nordsjön med Östersjön.

Om vikingarnas bedrifter utanför Norden finnsmånga källor bevarade medan skrivna berättelsernär det gäller hemförhållandena är betydligt färre.Detta är fullt logiskt. Här uppe i Norden satt ju intealltför många skrivkunniga män som kunde ned-teckna vad som hände. Genom de krig som i slutetav 700-talet och början av 800-talet fördes mellandanskar och franker har dock en liten men ack såvärdefull information om danerna på hemmaplansparats till eftervärlden.

Det hela började med att frankernas mäktige Karlden Store året 768 e.Kr. kommit till makten och treår senare blev ensam härskare av frankerriket. År772 började han utvidga sitt väldiga rike åt nord-väst, in i sachsarnas land. Samma område är i dagtyska Sachsen, Westfalen, Hannover och Oldenburgnorr om Lübeck. Inte mindre än arton fältslag komatt stå mellan franker och sachsare innan fred kundeuppnås. En av sachsarnas ledare, Widukind, tvinga-des år 777 att fly till danskarnas kung Sigfred. Ävenom danskarna inte direkt var inblandade i kriget blevdet förhandlingar mellan kung Sigfred och Karl denStore. Att den segerrike frankerhärskaren med sinastora styrkor inte attackerade Sigfred kan tyda påatt danskarna har varit så starka att detta inte låtitsig göra. Karl den Store verkar dock inte ha haftnågra höga tankar om sin granne i norr, vilket fram-går av hans ord till en av sina fredsmäklare: ”om ejheller du vill träda fram för den uppblåste Sigfredsom med gudalös stav nu styr ett förpestat rike”.

Widukind fick snart tillfälle att återvända hemtill sachsarna. Karl den Store hade nämligen liditnederlag i Pyrenéerna. Sachsarnas uppror miss-lyckade emellertid totalt och många år senare kapi-tulerade Widukind och lät sig döpas. Åren 804-805tvingade kejsare Karl tusentals sachsare i gränsom-rådet till Danmark att flytta till andra delar av fran-

18

kerriket. De ersattes av ett slaviskt folkslag, obod-riterna, som slog sig ner i det övergivna landområdet.I Danmark härskade sedan ca år 800 kung Gode-frid. År 804 samlade kungen både flotta och armévid staden Hedeby i södra Jylland för att vara be-redd om Karl den Store skulle gå till anfall. Dennagång blev det fred. Året 808 attackerade Godefridmed sin flotta obodriterna, trängde in i landet ochödelade också deras blomstrande handelsstad Reric.Denna stad har antagligen snabbt växt sig stor ochblivit en konkurrent till danernas stad Hedeby. Go-defrid lät bortföra stadens handelsmän; troligen harde tvångsförflyttats till Hedeby.

År 810 mördades kung Godefrid av en av sinahirdmän. Brorsonen Hemming blev ny kung. Han

dog visserligen redan två år senare men hann trotsdetta sluta fred med Karl den Store. Det är underdessa fredsamtal som Skåne plötsligt stiger fram ihistoriens ljus. Visserligen blir det bara som en blixtfrån klar himmel och i form av ett namn, men ändå.Med i fredsförhandlingarna hade nämligen Hemmingi sitt följe sin bror Hankwin och Angandeo, Osfridmed smeknamnet Turdimulo, Warstein, Suomi, Urm,Osfrid - Heiligens son, Osfrid från Schonen, Hebbioch Aowin.

Osfrid från Skåne! Inget mer, bara ett namn! Vemvar denne Osfrid, vad hade han för rang? Eftersomhan speciellt omtalas med sitt namn och varifrånhan kom, kan man tolka det som att han varit härs-kare över just Skåne. Kanske antyder denna notis

Den mäktiga vikingastaden Hedeby var Skandinaviens största stad fram till dess den ödelades på 1000-talet. Idag återstår en hög försvarsvall och en naturskön ängsmark invid den forna hamnbassängen.

19

att Skåne vid denna tid inte varit en självklar del avDanmark men att befolkningen trots detta räknatsig som daner varför man stod på Hemmings sida ikampen? Eller var det så att man ingått i det territo-rium som kallades Danmark men inte räknade sigtill danerna? Eller …? Som synes är frågetecknenmånga och tyvärr kommer de aldrig att rätas ut.

Det är viktigt att klargöra att nästan all den skrift-liga kunskap som vi har om Danmark under 800-talet, med undantag av Ottars och Wulfstans be-skrivningar, endast berör de geografiska områdenai södra Jylland samt de härjningståg som man före-tog västerut mot frankerriket och mot de engelskaöarna. Det var utanför Danmark som historieskrivar-na fanns; det var här som motståndarna nedtecknadevad som hände. Det finns med andra ord ofantligtstora kunskapsluckor i vårt skriftliga material frånden äldre vikingatiden. Detta gäller för nästan helaSkandinavien. Jag vill påstå att kunskapen enbartutifrån det skrivna ordet tyvärr är i det närmastenattsvart. Det är därför i detta sammanhang mycketlätt att få en felaktig bild av t.ex. den dåtida poli-tiska situationen i Sydskandinavien. Det som var enrealitet i gränslandet mot frankerna och sachsarna isydväst har definitivt inte behövt gälla längre öster-ut, på t.ex. Själland eller i Skåne. Ska sanningenfram har vi faktiskt ingen som helst kunskap omvilken makt de danska kungarna som regerade isödra Jylland hade i övriga Danmark.

År 826 stiger en av dessa syddanska kungar frami ljuset på ett mycket detaljerat sätt. Av en ödetsnyck har det bevarats en omfattande dikt som be-rättar hur det gick till när den danske vikingakungenHarald Klak besökte den frankiske kejsaren Ludvigden fromme för att låta döpa sig. Det var munken -kanske var han abbot - Ermoldus Nigellus som sam-tidigt med händelsen skrev en längre dikt för att för-

härliga kejsaren. Den gode Ermoldus hade all an-ledning att ställa in sig i leden eftersom han råkat ionåd. Verket är skänkt till Ludvig den frommes sonPippin, underkung i Akvitanien, dvs. han var härs-kare i Sydfrankrike. Själva dikten var antagligentänkt att framföras till musik men Ermoldus me-nade själv att den enda passande musiken var detenformiga pipet från den typ av flöjter som bond-drängar lätt kunde skära sig!

Trots Ermoldus påtagliga blygsamhet får vi varaglada för att dikten skrevs och att den har bevarats.I denna finner man som vikingaintresserad läsarenämligen många spännande saker av utomordent-ligt intresse. Den ger också en bra bild av det stor-slagna liv som faktiskt levdes av överklassen undervikingatiden:

”Dessa folk man förr kallade med ett namn, som ärgammalt,danerna, fortfarande ännu kallar man dem så;men normanner det frankiska språk dem ofta be-nämner,rappa och raska de är, vapnen använder de flinkt.Detta folkslag känner man vitt och brett,skeppet är deras omsorg, havet de nästan bebo,fagra i åsyn de är, och växten och hållningen ädel.Sagan berättar, från dem härstammar frankernasätt.”

En biskop Ebo hade fått kejsarens uppdrag attresa till kung Harald i Danmark och försöka om-vända honom till den kristna tron. Uppdraget lycka-des och stolt kunde biskopen rapportera till sin härs-kare att Harald själv skulle komma till Ingelheim,kejsarens mäktiga borg vid Rhen för att låta sigdöpas. Nu var det säkert ingen överdriven och plöts-lig kristen hängivenhet som drabbat den danskevikingakungen. Snarare behövde han i stället kejsa-

20

rens hjälp för att slå ner sina medtävlare om kunga-titeln i hemlandet.

”Se, där svävar på Rhens böljor väl hundra sneckor(vikingaskepp),vackert är vart enda skepp prytt med snövitt segel.Det är den sändefärd stolt, som kommer från da-nernas stammar,Harald, som drott, står på det första skepp.Dig, kejsar Ludvig, han söker och bringar dig hyll-ning som sig bör.…De närmar sig stranden och styr inåt hamnen,Från sin väldiga borg Ludvig den fromme det ser.…Hästar han sänder i mängd med tömmar och täckenav purpur,Så att var nykommen gäst hastigt kan nå till hansborg.Harald närmar sig allt, på en frankisk gångare hanrider,medan hans hustru och folk gör sig redo därtill.Och i sin härliga hall honom kejsaren mottog medglädjeBjuder att mat bäres fram, bland gästerna delas ut.”

När väl Harald med hela sitt följe tagit dopetoch alla festligheterna var överståndna återvändehan till Danmark. Med sig på resan tillbaka hadekungen två munkar; den ene hette Ansgar. Det är nusom ”Nordens apostel” för första gången på allvarträder fram på den kristna missionens arena. Ans-gars missionärsliv började i Danmark. Här kom hanatt verka i staden Hedeby i tre år innan han kalladesatt missionera i vikingastaden Birka uppe i sveoner-nas land. Harald Klak blev emellertid redan år 827förjagad från Danmark och en ny kung trädde fram,Horik den äldre, en av gamle kung Godefrids söner.Denne tvingades år 847 till fred med kejsare Lud-

vig. Samtidigt började han uppvaktas av Ansgar,som då hunnit bli biskop i Bremen. Den danskekungen blev välvilligt inställd till de kristna och enträkyrka byggdes året 849 i Hedeby.

Horik stupade år 854 under ett inbördeskrig. Nykung blev Horik den yngre. Några stormän kringden nye kungen försökte driva bort de kristna. IHedeby gick jarlen Hovi så långt att han stängdekyrkan. Prästen flydde staden. Kungen blev emel-lertid förbittrad över detta tillvägagångssätt och för-drev sin jarl samtidigt som han lät meddela Ansgaratt han ville att den kristna församlingen skulle åter-uppstå i Hedeby. Det fick t.o.m. finnas en klocka ikyrkan, vilket hedningarna tidigare motsatt sig. Istaden Ribe ett par mil norr om Hedeby tillät kungensamtidigt de kristna att bygga en kyrka och där hållaen egen präst.

När Horik den yngre dog vet vi inte men det måsteha varit efter år 864. Han mottog nämligen detta årett brev från påven. Påven uppmanade i detta dendanske kungen att låta sig döpas. Går vi tio år framåti tiden, till året 873, verkar det ha funnits två kungari Danmark, bröderna Halvdan och Sigfred. Uppgif-ter om dessa härstammar från handskrifter somskrevs i klostret Fulda. En fred slöts med kejsarLudvig den tyske. Adam av Bremen skrev om dettapå 1070-talet:

”Sigfred regerade samman med sin bror Halv-dan. De sände gåvor till kung Ludvig, nämligen ettsvärd med fäste av guld samt andra ting och bad omfred. Efter att det från bägges sidor var sänt för-handlare till Ejderfloden, svor de på sina vapen –sådant är seden hos detta folk – att de ville hålla enobrytbar fred. Det fanns också andra kungar hosdanerna eller nordmännen, som på den tiden här-jade Gallien med sjörövarangrepp”.

21

Sju år senare var eden glömd och danskarna gickmed en stor flotta upp i floden Ejdern. I den föl-jande kampen mellan danskar och sachsare blevsachsarna nedhuggna i tusental, däribland den mäk-tige sachserhertigen Bruno med stormän och niobiskopar. År 891 förlorar danskarna ett stort slagvid Dyle i Brabant och två kungar, Sigfred och God-fred, stupade. Av dessa händelser förstår man attdet inte är helt lätt att hålla ordning på alla dessadanska kungar med samma namn. Namnet Sigfredåsyftar tydligen två, kanske tre personer, Godefridhar troligtvis varit namnet på två olika kungar, li-kaså de som bar kunganamnet Horik. Kanske levdekungarna under olika tider, kanske är det så att dedåtida återberättarna blandat ihop dem. Men sådanär nu tyvärr verkligheten bakom den tidiga danskavikingahistorien.

Om den politiska situationen i södra Jylland ochHedeby under början av 900-talet skriver Adam avBremen: ”Följande har jag hört direkt av den pålitligedanske kungen Sven, när han på min begäran räk-nade upp sina förfäder. Efter nordmännens neder-lag, sade han, härskade, så vitt jag har mig bekant,Helge, som var älskad av sitt folk på grund av sinrättvisa och helighet. Han efterträddes av Olof, somkom från sveonernas land och med vapenmakt er-övrade danernas rike. Han hade många söner, avvilka Chnob och Gurd bemäktigade sig tronen efterfaderns död.”

Två runstenar från Hedebyområdet stödjer fak-tiskt Adams uppgifter om sveadynastin i Hedeby.Båda är resta av Asfrid, dotter till en trolig danskvid namn Odinkar. Hon var gift med Gnupa (Chnob)och hade med honom sonen Sigtrygg. På den enastenen omtalas dessutom att Sigtrygg varit kung. Ibörjan av 900-talet skulle det alltså ha funnits tregenerationer av ättlingar från sveonernas rike som

satt som kungar i Hedeby - Olof, Gnupa och Sig-trygg. Vi tror oss veta när detta välde tog slut. En-ligt samtida källor förde kejsar Henrik I år 934 krigmot danerna och tvang då deras kung Gnupa attdöpa sig. Biskop Unni från Bremen besökte daner-na året efter och försökte då få kung Gorm att låtasig döpas, något som helt misslyckades. Gorm hadeuppenbart tagit över kungamakten i södra Jylland.Med honom lämnar vi för tillfället Danmark.

I Hedebys hamnbassäng påträffades vid utgrävningardenna vikingatida kyrkklocka.

22

Det vikingatida Sverige

SveonernaNär det gäller förhållandena norr om Skåne, hos

svear och göter, är bilden än mera svårtydd ochmotsägningsfull än vad fallet är i Danmark. Låt migförst försöka beskriva sveonerna som de stiger frami det ynkligt lilla källmaterial från den äldre vikinga-tiden som står till vårt förfogande. Vilka områdenär det som vi med tämligen stor säkerhet vet attsveonerna härskade över? Några av de yttre grän-serna för deras välde under andra hälften av 800-talet har redan omtalats genom Ottars och Wulfstansberättelser. Enligt Wulfstan tillhörde Gotland, Kal-marsund med Möre samt Blekinge sveonerna. Ottarbekräftar detta genom att konstatera att norr om önBornholm fanns sveonerna.

Ottar bodde själv i Halgoland, dvs. någonstansnorr om nuvarande Trondheim. Mot öst låg vildafjäll bebodda av ”finnas”, dvs. lapparna. Dessa kal-lades också för ”skridfinnar”. På andra sidan fjäl-len gränsade ”Sweoland” till Norges södra del och inorr gränsade landet till ”Cwena land”, kvenernasland. Ottar berättade också om en sjöfärd som hangjorde norrut, förbi våra dagars Nordkap, vidareösterut under fyra dagar och därefter söderut underfem dagar. Han måste alltså under sin färd ha rundatKolahalvön och gått söderut ner i Vita havet.

Sveonernas landområden gränsade således åtnorr till kvenernas land. Var detta gränsområde gåttfram är tyvärr omöjligt att närmare bestämma. Tit-tar vi på sveonernas östra gränsområde, finns från800-talet en antydan om att väldet inte enbart inne-fattade Gotland mitt ute i Östersjön. Uppgifternakommer från ärkebiskop Rimbert i Bremen. Hanskrev i slutet av århundradet sin föregångare Ansgarslevnadshistoria såsom Ansgar själv berättat den förhonom. Ansgar kände givetvis väl till förhållandenai sveonernas land. Han ska t.ex. två gånger ha fär-dats sjövägen till Birka. Under den första resan blevhans skepp överfallet av sjörövare och han tvinga-des gå en lång sträcka innan han nådde fram tillvikingastaden. För Rimbert har Ansgar emellertidockså berättat om en händelse som är av stor viktför oss när det gäller att förstå storleken på sveo-nernas välde i Östersjön. Rimbert skriver:

”Vi ska inte underlåta att berätta om hur Her-rens makt uppenbarades för sveonerna efter Ansgarsavresa. Det fanns nämligen ett folk som kalladeskurer och som bodde långt borta från sveonernasland och förr i tiden hade lytt under deras välde.Men redan för länge sedan hade de gjort uppror ochvägrat acceptera sveonernas överhöghet.” Rimbertberättar vidare hur danskarna efter det att Ansgar

Vid Vendel kyrka i Uppland, på den plats där man fannunika båtgravar från 600-talet, finner du denna staty.

23

kommit till Birka på sin andra resa, vilket skett nå-got av åren 851-854 e.Kr., attackerat kurerna. Kurer-na segrade, högg ner halva danska hären och plund-rade halva fiendeflottan. Kung Olof och sveonernasamlade då en flotta och avseglade mot Kurland.Man härjade landet, brände bl.a. ner en stor stadsom hette Seeburg och belägrade en annan stadApulia med femtontusen mans försvar. Detta vi-kingatida Kurland bör ha motsvarat det nuvarandeLettland runt Rigabukten. Sveonerna ansåg uppen-bart att i varje fall delar av den östra Östersjökusteningick i deras intressesfär.

Vilken roll har då den rika ön Gotland spelat isveonernas välde? Enligt Wulfstan tillhörde Gotlandsveonerna i slutet av 800-talet. Går vi lite längrefram i tiden kan vi med den s.k. Gutasagans hjälpförsöka förstå situationen på den stora ön. Gutasa-gan nedtecknades på 1100-talet och den ger en tro-ligtvis god bild av relationerna mellan öborna ochdet svenska fastlandet strax innan ön kristnades på1000-talet:

”Många kungar stred mot Gotland, medan detvar hedniskt. Dock behöll gutarna alltid segern och

När man talar om vikingatiden i Sverige är fokus ofta satt på Gamla Uppsala. Längre västerut, i Västmanland,har emellertid också funnits rika järnåldersbygder. Invid Västerås, eller Västra Aros som det då kallades, liggerden mäktiga Anundshögen med runsten och skeppssättningar.

24

rätten sin. Sedan sände gutarna många sändebudtill svearnas rike, men ingen av dem fick fred förränAvir Strabain från Alva socken. Han var den förstesom slöt fred med sveakungen.”

Avir kom överens med sveakungen om att dennevarje år skulle erhålla 40 mark silver och jarlen 20mark silver. ”Så gick gutarna av egen fri vilja undersvearnas kung, så att de kunde fritt och utan riskfara till alla platser i sveariket utan tull och andraavgifter. Så äga ock svearna att fara till Gutlandutan kornband och andra förbud. Skydd och hjälpskall kungen ge gutarna, när de behöver det ochsjälva begär det. Sändebud ska kungen och ävenjarlen sända till gutarnas ting, och där taga skattsin. Dessa sändebud ska lysa frid för gutarna attfritt fara över hav som Uppsala kung tillhör ochdetsamma gäller de som söka sig till Gotland.”

I texten omtalas alltså att det före den kristnatiden varit många strider om Gotland. Hade det nuvarit som texten anger, att gutarna alltid segrat, kanman med fog fråga sig vad det var som gjorde attman till slut tvingades att förhandla sig fram till attunderkasta sig svearna. Intressant är också upplys-ningen om att man fick rätten att handla på de havsom låg under Uppsala kung. Uppgiften är unik ef-tersom den inte följer det samtida maktspråket. Närdet gällde makt i de tidiga texterna talas det nämli-gen enbart om landområden, inte vatten.

Det som komplicerar bilden av vikingatiden inomdet som senare skulle bli det medeltida Sverige äratt kvenerna, skridfinnarna och svearna inte är deenda folkslag som bebott området. Vi har även go-terna eller göterna, uppdelade i västgötar och öst-götar. Namnet på de två folkslagen goter och sveonerkan föras långt tillbaka i tiden. Redan den romerskehistorieskrivaren Jordanes omtalade ca 550 e.Kr. att

det bodde ett flertal folk i Skandza, dvs. i Skandina-vien. Bland de uppräknade kan noteras Suehans el-ler Suetidi, som väl åsyftar sveoner, samt Ostragot-hae och Vagoth som bör åsyfta öst- och västgoter.Ett stort problem för att förstå relationerna mellangoter och sveoner är att goterna helt saknas i detskriftliga källmaterialet mellan mitten av 500-taletfram till slutet av 1000-talet. I t.ex. både Ottars,Wulfstans och Rimberts berättelser från slutet av800-talet nämns endast sveonerna. Samtidigt somdenna totala tystnad är irriterande för oss som villförstå dåtiden är den också intressant då den fak-tiskt indirekt kan kasta ljus på maktförhållandena.

En sammanhängande röd tråd när det gäller detre 800-tals resenärernas beskrivningar är att de allaåterger situationen sedd från relingskanten på en båt.

Gotland är rikt på fornminnen, inte minst från den yngrejärnåldern. Här de två bildstenarna vid Änge. Bildernapå stenarna är dock sedan länge försvunna.

25

Av detta kan man våga dra slutsatsen att sveonernasmaktsfär, förutom ett relativt begränsat område runtMälaren och in mot norska riket i väst och nord-väst, i huvudsak utgjorts av havet och dess kustom-råden. Jag skulle vilja uttrycka det så att sveoner-nas välde mer har varit baserat på ett sjövälde i Ös-tersjön än på ett traditionellt landvälde.

Med denna bild som utgångspunkt blir det lo-giskt att göterna på allvar stiger fram i det skriftligakällmaterialet först på 1070-talet med Adam av Bre-men. Han tar nämligen, till skillnad mot de äldreskribenterna, upp resor även till lands. Adams be-skrivning av de nordiska folken är ovärderlig somsamtidskälla för den senvikingatida perioden. Hanvar präst i Bremen och tack vare hans detaljeradehandskrift ”Historien om Hamburgstiftet och dessbiskopar” har vi ett relativt trovärdigt källmaterialtill vårt förfogande. Adam skriver själv att han fåttflera av sina uppgifter under långa och många sam-tal med danernas kung Sven Estridsen, död år 1074.Här har vi en säker sagesman. Sven var nämligen isin ungdom i landsflykt hos sveonerna. I inte mind-re än tolv år tjänade han i sveonernas land underkungen Anund Jacob.

I Adams beskrivning berättas om landskapetSkåne och, skriver han, ”öster därom bebor götarnaett vidsträckt område upp till Birka. Därefter kom-mer sveonerna, som härskar över stora områdenända fram till Kvinnolandet (Finland)”. Adam harett genomgående fel i sina väderstrecksangivelser.Vid läsning av hans skrift ska man vrida alla vä-derstrecksuppgifter ett kvarts varv motsols för attde ska svara till verkligheten. Göterna bodde alltsåinte öster utan norr om Skåne. Enligt Adam härskarsveonerna också över det redan på 800-talet omta-lade Kurland. Sveonernas huvudområde beskrivs avAdam på följande sätt:

”I väster (dvs. söder) innefattar det götarna ochsamhället Skara, i norr (dvs. väster) värmlänningar-na med skridfinnarna, som styrs från Hälsingland, isöder (dvs. öster) det förut omtalade baltiska havet(Östersjön) i hela dess längd. Där ligger det storasamhället Sigtuna. I öster (dvs. norr) slutligen grän-sar det till de ripheiska bergen, där det finns väldigaödemarker och höga snömassor.”

Om göternas bygderNär Adam skrev sin historia ca 1070 hade up-

penbart sveoner och goter enats under endast ettbegrepp, sveoner. Exakt hur och när detta gått tillär emellertid inte känt. Om man utgår från att sveo-nerna makt varit baserat på ett sjövälde skulle manom göterna kunna våga påstå att deras makt iställetvarit baserat på ett typiskt landvälde. Ingen avcentralbygderna i Västergötland och Östergötlandnår nämligen ut till kusten. Detta framgår med önsk-värd tydlighet av den kyrkotäthetsanalys som för-fattaren utförde på 1980-talet.

Kartan på nästa sida visar den tidigmedeltidakyrkotätheten i Sverige – Danmark. För varje soc-kenkyrka har beräkningar gjorts hur många och hurnära varandra grannkyrkorna har legat. Då man kanförutsätta att det i folkrikare bygder byggts betyd-ligt fler kyrkor än i glesbygder, visar alltså kartanvar de olika befolkningskoncentrationerna funnitsför tusen år sedan. För Östergötlands del finns mer-parten av befolkningen i den västra och mellerstadelen av landskapet. Kustbygden ut mot Östersjönstår med sin glesbygd i stark kontrast mot övrigadelar av landskapet. Vad det gäller Västergötlandfinns två huvudbygder, dels runt Husaby invid Vä-nern, dels vid Falköping längre söderut. Kartan an-tyder också att Vättern måste ha spelat en viktigroll som sammanbindande länk mellan de två gö-tiska regionerna.

26

Karta över den tidigmedeltida kyrkotätheten i Sverige och Danmark. Ju mörkare områden desto tätare medkyrkor. Kartan är också en grafisk bild över hur befolkningsfördelningen varit under medeltiden men också undervikingatiden. Mörkröda punkter anger kända ringborgar från Harald Blåtands tid under sent 900-tal, ljusrödapunkter troliga ringborgar från samma tid.

27

Liksom fallet varit i östra Östergötland har det iden västra delen av Västergötland också funnits enbefolkningsgles områdesbarriär med endast mindreoch spridda bebyggelseområden som här legat utmot Halland och havet. Kartan visar tydligt hur Ätt-rans floddal varit förbindelseled mellan den rikaFalköpingsbygden och Kattegatt. Med Ottars upp-gift om att Halland och Bohuslän på 870-talet till-hörde Danmark öppnar analysen av kartan en spän-nande tolkningsmöjlighet. Falköpingsområdet harnämligen genom sina naturliga transportvägar motkusten varit direkt riktat mot danernas välde.Husabyområdet i norra Västergötland har bl.a. ge-nom vattenvägen över Vänern via Värmland och denhär befintliga Byälven haft en naturlig kontakt medgränsområdena in till det forna Vikenområdet, dvs.Oslofjorden och Vestfold. Redan i den s.k. Ynglinga-sagan berättas t.ex. om de nära kontakter som detfanns under perioden strax före vikingatiden mellanbosättarna i Värmland utmed norra Vänern och justdetta norska fjordområde.

Även i texterna på Västergötlands runstenar kandu avläsa kontakterna med det dåtida danska väl-det. Nästan samtliga stenar är av dansk typ, troligt-vis resta i slutet av 900-talet. Fem runstenar omta-lar långfärder österut. Dessa finns alla inom ett om-råde på endast en mils avstånd från varandra just ilandskapets sydliga del. Runstenarna ligger här påen lång rad utmed Ättran. Här finns också, ristadpå en runsten, den praktfullaste återgivningen i Väs-tergötland av det s.k. stora djuret. Denna bild varsannolikt en speciell symbol för den danska kunga-makten och de danska stormännen. Liknande typiskadanska maktsymboler på runstenar finns i nordöst-ra Västergötland nära Husabyområdet.

För att förstå göternas område under den senavikingatiden måste man ta i beaktande denna orien-tering mot danernas välde. Det kan t.o.m. vara fogatt ställa frågan om inte Västergötland styrts av en”skattekung”, dvs. av en eller flera härskare somhaft lojalitetsband till danerkungen. Det finns fak-

Gravhögen i Högsäter vid stranden till Byälven i Värmland. Enligt lokal tradition är högen uppkastad över svea-kungen Olof Trätälja som på 600-talet invandrade till Värmland och befolkade landskapet.

28

tiskt en mycket tydlig antydan om att så varit fallet.Jag tänker på två alldeles speciella ord som finnsinhuggna i vissa runstenar.

Det rör sig om två högre titlar som framträder idet nordiska runstensmaterialet från sent 900-tal.Ett av orden är ”dreng” (trik, trak, trek) vilket före-kommer på en mängd runstenar. Titeln finns spriddöver hela det svenska och danska runstensområdet.Den andra titeln, thegn (þiakna, þiakn, þikn), före-kommer mera sparsamt och endast i begränsadeområden i Sverige och Danmark. Att det varit frå-gan om en hög titel framgår av att den nästan alltidär kopplad till ordet ”velbyrdig” (kuþn, kuþan). Idet på runstenar så enormt rika Uppland saknasemellertid titeln helt vilket ger tydliga bevis på attden inte alls har att göra med sveonernas makt-organisation. I Danmark och Västergötland finns detemellertid en stor mängd av thegnstenar. Titeln äralltså en tydlig och säker koppling mellan dessa om-råden. I just denna titel kan man skymta de närarelationerna mellan göterna och den danska kunga-dynastin under slutet av 900-talet; troligtvis underkung Harald Blåtand regenttid.

De flesta av våra runstenar är resta av mission-tidens kristna stormän eller deras släktingar. Om detnu har funnits nära relationer mellan stormännen iVästergötland och Harald Blåtand är det logiskt attkristendomen redan under Haralds tid vunnit fäste ilandskapet. Haralds maktsfär har troligtvis ocksåinnefattat Vikenområdet, dvs. området runt Oslo-fjorden, varför han så att säga haft kontroll överbåda huvudvägarna in till göternas land. Efter Ha-rald Blåtand har det under 1000-talet fortsatt attkomma missionärer till göterna, dels anglosaxiskafrån Norge, dels tyska från Danmark och Skåne.Tyvärr känner vi bäst missionärerna från söder, vil-ket vi har Adam av Bremen att tacka för. Problemet

är att Adam inte ”torgförde” missionärer som inteutsänts av ”hans” tyska ärkebiskop. Kan kanskedetta förklara det märkliga förhållandet att Öster-götland inte alls omtalas av Adam? Kanske verkadehär missionärer från anglosaxiskt område?

Kanske är det också en maktkamp mellan deanglosaxiska missionärerna och de tyska som göratt vi har motstridiga uppgifter vad det gäller deförsta biskoparna i Skara? Enligt Adam var tyskenThurgot Skaras förste biskop, i tjänst i varje fallåret 1013. Sedan följde fyra biskopar, alla tyskar:Gottschalk, Adalvard den äldre, Acilinius och Adal-vard den yngre. Jämför man nu med den s.k. biskops-listan som nedtecknats i en avskrift av den äldreVästgötalagen blir bilden däremot en annan. Här ärdet Sigfrid som var den förste biskop som kristnadeVästergötland. Han kom från England. Efter honomföljde Unni som också vigts i England, Astmund,

Karta över existerande runstenar med den vikingatidavärdighetstiteln ”thegn”.

29

Stenfind; Adalvard den gamle, Adalvard den unge,Rokolvard, Rikulf från England och Hervald frånEngland. Dessa två olika biskopslistor kan alltsåtyda på att Västergötland under 1000-talet hamnatmitt i en kristen maktkamp mellan kyrkliga ledarelångt utanför Nordens gränser.

Om SmålandSmåland betyder ”de små landen”, dvs. områ-

den som tidigt räknats till mer eller mindre själv-ständiga områden och där befolkningen haft en storinre kulturell samhörighet. Även i Danmark hademan fram till 1600-talet begreppet ”smålanden” vil-

De olika ”smålanden” i Småland. Med ljusare färg är markerat den del av Hallandskusten som i forntiden kanha ingått i Finnveden. Svarta punkter anger runstenar, röda punkter runstenar med texter om långväga färder.

30

ket här syftade på de stora öarna söder om Själlandoch Fyn. Med stor sannolikhet har det under vikinga-tiden och tidigare funnits kungar eller stormän somsjälvständigt styrt i dessa små landområden.

Småland har varit uppdelat i inte mindre än 12”småland”. Tre utmärker sig i storlek och genom enförtätad fornlämningsbild. I sydväst finns Finnvedenoch direkt öster om detta ligger Värend. Norr omVärend hittar du Njudung. Av dessa ”centralområ-den” skulle Värend komma att bli det kyrkliga cent-ret när biskopsdömet i Växjö upprättades under slu-tet av 1100-talet. Det är också till detta område somnågra tidiga missionärslegender är knutna genomden s.k. Sigfridslegenden. Missionären Sigfrid sändei början av 1000-talet sina brorsbarn att missionerai området men dessa led martyrdöden. Då anländeSigfrid själv till platsen, byggde kyrka i Växjö ochhan och brorssönerna kom senare att räknas somlokala helgon.

Intressant är att konstatera hur bygderna i Små-land fördelar sig på de stora sjösystemen och de stora

Den s.k. Inglingehögen ingår i ett större gravfält i söd-ra Värend. På högens topp står en bautasten och bred-vid denna ett ornerat, runt s.k. gravklot.

31

åar som finns i landskapet. Finnveden i sydväst ärkoncentrerat till den stora sjön Bolmen och dess ut-flöde västerut genom ån Lagan. Värend koncentre-ras kring Helgasjön och Åsnen och dess flöden sö-derut genom nordöstra Skåne och västra Blekinge.Njudung och dess granne i norr, småriket Vedbo,har ett centrum kring bl.a. de sjöar som bildar käl-lor för Emån vilken rinner ut i Kalmarsund.

Vad det gäller Finnveden i sydväst har arkeolo-ger kunnat konstatera att bebyggelsemönstret radi-kalt förändrades mellan den äldre och den yngre järn-åldern, dvs. ca 400 - 500 e.Kr. Bebyggelsen över-gavs på vissa områden och i stället koncentreradesbefolkningen kring Lagan och de stora sjöarna Bol-men och Vidöstern. Antalet gravar på gravfälten öka-de vilket tyder på en befolkningsexpansion. I Finnve-den finns t.ex. flera bevarade gravfält med mer änhundra gravar där Kånna gravfält på ca 250 styckenär det största.

Sättet hur man begravde sina döda förändradesockså vid samma tid i Finnveden och i Njudung.Den äldre järnålderns olika gravtyper med resta ste-nar ersattes av endast den mindre, uppkastade grav-högen. På många av gravfälten i Finnveden från denyngre järnåldern uppgår speciellt gravhögarna tillrunt 90% av gravtyperna. Skillnaderna med förhål-landena i t.ex. Värend längre österut är här påtag-liga. Förtätningen av bebyggelsen och införandet aven enhetlig begravningsform tyder på att en starkcentralmakt bildats i början av vikingatiden.

Redan historieskrivaren Jordanes på 500-taletomtalar ett folkslag som kan vara identiskt med finn-vedingarna. Han nämner nämligen både ”finnaithe”och ”theustes”. De sistnämnda skulle kanske kunnavara folket i Tjust i östra Småland. Kännetecknandeför de äldre beskrivningarna med en mängd upp-

räknade, troliga nordiska folkslag, verkar nämligenvara att de alla har varit bosatta utmed kusterna.Skeppen var ju vid denna tid viktiga vid långvägakontakter. Om vi nu från Finnveden vänder blickar-na österut mot landet Värend har med stor sanno-likhet detta område före den svenska överhöghetenhaft sina handelskommunikationer utmed vatten-dragen rakt söderut till den blekingska kusten. Ut-med denna vägsträckning finns ett större järnålders-gravfält med Inglingehögen som praktfullt blickfång.Gravhögen är troligtvis från 500-talet eller 600-ta-len. I det aktuella kustområdet i Blekinge söder omdetta gravfält finns från samma tid också en av lan-dets större ansamling av tidiga runstenar.

Om Inglingehögen markerar den eventuella för-historiska kungsplatsen och kultplatsen för Värendär motsvarande område för Finnveden Bolmsön isjön Bolmen. Här finns en storhög, ”Kungshögen”samt i närheten av denna flera gravhögar med s.k.vapengravar. Även rika kvinnogravar har påträf-fats i anslutning till området. Här finns också ort-namnet ”Hov” som tyder på en forntida kultplats.Även ortnamn som ”husa” och ”Husaby” visar varkungen av Finnveden en gång i tiden haft sitt säte.

Det är endast kring dessa tre stora ”småland”som man kan tala om runstensresning i större skala.Detta framhäver områdenas betydelse redan underslutet av 900-talet och början av 1000-talet, den tiddå de flesta av landskapets runstenar är resta. Kar-tan på sidan 29 visar de runstenar som berättar omfärder till främmande länder. Intressant att konsta-tera är att dessa endast finns i två smärre områden,ett i Finnveden i sydväst och ett i Njudung i norr (ensten finns också i västra delen av Värend). Stenarnai Finnveden talar om döden i England och västerutsamt en runsten om en död viking i Grekland. Detre stenarna i Njudung talar om död västerut och i

32

England. En av dessa berättar dessutom att den dödeligger i stenkista i engelska Bath.

Bilden av Finnveden som ett område som öpp-nat sig mot södra Halland och danernas vikinga-välde är helt klar. Den form som Finnvedens grän-ser bildar gör det dessutom möjligt att antaga attområdet i äldre tider nått ända ut till Västkusten.Förbindelseleden utmed Lagan måste ha spelat enväsentlig roll. Vid denna tid fanns inget av det enadeSverige som under 1100-1200-talen skulle kommaatt markera en gräns mellan Småland och Halland.Visserligen finns ett tidigt gränsdragningsavtal menen mycket stor osäkerhet råder om detta dokumentär tillkommet på 1000-talet eller 1200-talet.

Om Blekinge och SkåneDet hände sig en gång att kungarna i Danmark

och i Sverige beslöt att sätta gränsstenar mellan sinariken. Vi läser med gammal text inledningen på dennagränstraktat:

”Hær byrias landamærke mællin Danmark okSuerike. Ømundær slema uar konung i Opsalum okSuen tiuhuskæg i Danmark.” Tolv män utsågs somskulle bestämma platserna: ”Rangaldi af Tinda landi,Botuiþær af Hælsingga lande, Bote af Fiæþrundælande, Grimalde af Østræ gøtlandæ, Tole ok Toteok Tokke af Iutlande, Gunkkil af Sialande, Dan afSkane och Grimmulf af Grimitunum af Hallande.”

Stenarna sattes med början vid den norra grän-sen till Halland på en plats som kallades ”Snutrua-se”. Exakt var denna plats legat är omtvistat. Denandra stenen stod i ”Danabæk”, dvs. troligtvis näraDanebäck mellan Fagereds och Älvsereds socknar.Den tredje blev ”Kirkiy sten”. Detta kan vara enfelskrivning för den Kinna sten som var erkänt gräns-märke år 1555 och som bör ha stått nära Kinnared.

Sten nummer fyra stod i ”Uraksnæs”, dvs. i Vrångs-näs i Femsjö socken 35 kilometer nordost om Halm-stad. De två övriga stenarna har troligen bildat gräns-märken mot Blekinge. Den femte är nämligen ”Huitesten”. Placeringen bör sökas på gränsen söder omInglingehögen invid den forna vägen in till Värendsöderifrån. Här finns på gränsen i norra Kyrkhult,mellan byarna Farabol och Bjellerhult ”Vitasten”som gammal benämning. Denna utgjorde gränsmar-kering på 1700-talet och kallades då ”Whidastajn”.Det ska dock noteras att inga äldre källor knuterdenna sten till den som omtalas i gränstraktaten.Den sista gränsstenen var ”Brimsæ sten mællin Ble-kong ok Møre”. Stenen, som stod nära Kalmarsund,är välkänd, inte minst från krigen mellan Sverigeoch Danmark på 1600-talet.

Problemet med gränsläggningsdokumentet är attde åberopade kungarna inte verkar ha regerat sam-tidigt. Sven Tveskägg dog redan år 1014 och Ed-mund slemæ kan vara den Emund pessimus somAdam av Bremen omtalar som verksam ett fyrtiotalår senare. Några forskare menar t.o.m. att dokumen-tet kan avse 1200-talet. Jag ska låta den frågan varaobesvarad och i stället rikta in fokus på en historiskföreteelse som brevet helt säkert återger. Tidigareforskare verkar inte ha noterat frågan vad det varsom gjorde dessa sex platser lämpliga som gräns-markeringar? Det är emellertid självklart att engränssten måste stå invid en huvudväg. Att ställa ensten mitt i skogen är tämligen meningslöst. När detgäller vikingatid – tidig medeltid ska vi alltså räknamed fem huvudvägar från Västergötland/Smålanddirekt ut till kustbygderna. Fyra vägar skulle då hanått ut till Västkusten och en från Värend söderuttill Blekingekusten.

De vikingatida bygderna låg som klungor invidde blekingska åarnas utlopp i Östersjön. Längst i

33

väster fanns bygden från Sölvesborg norrut. I dettaområde återfinner vi flera runstenar från ca 500-talet, en indikation på en gammal centralbygd. Dessarunstenar har svårtydda texter som vållat huvudbryför många forskare. Några har velat se en bakgrundi folkvandringarna ute i Europa runt 500 e.Kr. Bl.a.skulle det av äldre historieskrivare omtalade folket”erulerna” ha slagit sig ner här. Att ett mansnamn”Hathuwolf” återfinns på tre stenar skulle tyda påen högt uppsatt ledare, kanske en kung. Dessa tolk-ningar är givetvis omöjliga att kunna bekräfta ochfår därmed tas med stor källkritisk skepsis.

Lite längre österut, strax öster om Ronneby, lig-ger Hjortsberga och Hjortahammar, två mycket storajärnåldersgravfält i Blekinge. Hjortsberga ligger någ-ra kilometer in från kusten utmed en gammal vägupp mot Småland. Gravfältet är placerat i centrumför en gammal kulturbygd med många ålderdom-liga ortsnamn och ett flertal fornlämningar både frånbrons- såväl som järnåldern. Gravarna har anlagts

på krönet av en rullstensås. Genom sitt läge har devarit väl synliga för vägfarande i det under järnål-dern säkert öppna landskap som skapats av betandetamdjur. Inte mindre än ca 110 gravar finns i Hjorts-berga, samtliga troligen från den yngre järnåldern.Här finns en rik provkarta på olika gravmonument:gravhögar, resta stenar, stensamlingar utlagda i tre-uddsform, fyrkantiga stensättningar samt skepps-sättningar.

Gravfältet vid Hjortahammar ligger i direkt an-slutning till kusten på en låg ås som avskiljer vattenpå båda sidor. Ca 120 synliga fornlämningar är be-varade. Den norra delen av gravfältet har anlagtsunder den äldre järnåldern medan den södra delenhar brukats under den yngre järnålder. Bland de yng-re gravarna finns treuddar, högar, skeppssättningaroch både fyrsidiga såväl som runda stensättningar.

Den danske fornforskaren Worsaae besökte grav-fältet år 1844 och berättade två år senare om detta

Gravfältet vid Hjortahammar ligger på en ås med vatten på båda sidor. Till vänster skymtar den vikingatidahamnbassängen.

34

och övriga fornminnen i Blekinge i sin bok ”Bleking-ske Mindesmærker fra Hedenhold”. Tidigare forsk-ning förknippade gärna forntida gravfält med storafältslag men Worsaae konstaterar att detta inte kanha varit fallet eftersom det finns både kvinno- ochbarngravar på gravfälten. År 1885 reste en danskfolkskollärare förbi och passade även han på att grä-va lite i gravfältet. I tre gravar, bl.a. i en skeppssätt-ning, påträffades brända ben. I en tresidig stensätt-ning hittades en spjutspets, ett knivblad, ett ring-spänne av brons, järnnaglar samt keramikskärvor. Iflera mindre gravkullar hittades däremot bara askaoch brända ben.

Hjortahammar var långt fram i tiden en av destörre bondehamnarna i Blekinge. Gravfältet visar

att denna tradition går mer än tusen år bakåt i tiden.Ute i vattnet finns också pålspärrar som försvåratför en fiende att sjövägen attackera den inre hamn-bassängen invid gravfältet. Sådan här system avpålspärrar har även påträffats någon mil längre ös-terut strax utanför Lyckeby samt ytterligare en milösterut vid Hallarumsviken. För Hallarum och Hjor-tahammar finns C14-prover som anger att spärrar-na troligtvis tillkommit under 1000-talet.

En intressant fråga är under vilket vikingaväldesom Blekinge legat? Landskapet tillhörde ju Dan-mark under medeltiden men så kan det näppeligenha varit under vikingatiden. Som vi sett ovan hadesjöfararen Wulfstan på 870-talet väldigt klart försig att ”Blekinge, Möre, Öland och Gotland … till-

35

hör svearna”. Om biskop Egino och blekingarna be-rättar Adam av Bremen ca 1070 följande:

”Sålunda vann denne man för Kristus många avde folkstammar, som ännu var hängivna åt avguds-dyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallasblekingar samt de som bor på ön Holm (Bornholm),granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägsde alla ha rörts till tårar och visat ånger över sinvillfarelse på så sätt att de genast slog sönder sinagudabilder och självmant tävlade om att bli döpta.Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hadeför biskopens fötter och bad ivrigt att han skullevärdigas ta emot det. Men biskopen avböjde dettaoch uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya

kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, somdet finns många av i dessa trakter.”

Egino verkade runt år 1060. Eftersom HaraldBlåtand redan i slutet av 900-talet lade Skåne undersitt välde och införde kristendomen har vi här enmycket stark antydan om att Blekinge, som uppen-bart först kristnades knappt hundra år senare, intetillhört det som under Haralds tid räknats till Dan-mark. När Adam på 1070-talet berättar om Dan-mark nämns Jylland, Fyn, Själland och Skåne me-dan Blekinge över huvud taget inte omtalas i annanform än dess innevånare i citatet ovan. För Skåneheter det dessutom att ”Skåne är den yttersta delenav Danmark och utgör en halvö.”

I Gutasagan, omtalad tidigare, möter oss upp-giften att gotlänningarna fick rätten att handla påde hav som låg under Uppsalas kung. Min tolkning,att sveaväldet till stor del varit baserat på ett sjö-välde i Östersjön, stämmer väl in på den historiskabilden av Blekinge. Ett sjöfararefolk har givetvisvarit intresserat av i första hand stödjepunkter ut-med kusterna där handel kunde bedrivas och maktutövas. Det mäktigaste exemplet på detta torde varaden dynasti av svear som satte sig som härskare iHedeby i början av 900-talet. I Blekinge kan vi tro-ligtvis också skönja detta system av stödjepunktervid kusten. På tre platser i landskapets östra del harlandningsplatser för skepp skyddats genom storapålverkssystem under vatten. Dessa verkar alla varabyggda under 1000-talet. Runt dessa landnings-platser fanns rika kustbygder som motiverade be-fästa stödjepunkter.

Hur långt västerut har då detta troliga sveaväldei Blekinge sträckt sig? Arkeologen Fredrik Svan-berg har analyserat alla kända gravar från vikinga-tiden i Skåne och Blekinge och funnit fram till int-En av de två svenska runstenarna vid Simris kyrka.

36

ressanta resultat. Jag har valt att sammanställa någraav dessa på kartan på föregående uppslag. UtmedÖresundskusten finns i stort bara gravar där de dödalagts ner utan att kremeras. I Blekinge och på Ös-terlen i Skåne är det däremot nästan enbart kreme-ring av de döda som varit aktuellt. Ett mindre om-råde kring Helgeå svarar dock till begravningsskicketi västra och sydvästra Skåne. Det verkar såledessom om svearnas maktsfär under den yngre vikinga-tiden även kan ha innefattat Österlens kustbygder.Detta förklarar de två märkliga runstenar som stårinvid Simris kyrka nära Simrishamn. Av alla skåns-ka runstenar är dessa de enda som skiljer sig genomatt de är huggna av en svensk runristare, troligtvisen god bit in på 1000-talet. En sten bär t.o.m. ordet”Svitjod”, dvs. sveariket: ”Bjarnger lät resa stendenna efter Ravn, broder sin, svenn hos kun(u)-s iSvitjod”. Vem han varit svenn hos är omtvistat. Iäldre litteratur är det ofullständiga ordet ”kun(u)-s”översatt som ”Gunn(ulf)”, i senare skrifter som ”ko-nung”. På den andra stenen står ”Sigrev lät resasten denna efter Forkun -, fader (till) Asulv, Knutsdreng. Hjälpe Gud ande hans.” Knut åsyftar säkertden danske kungen Knut den store, död år 1035.

Ytterligare en skånsk runsten bör nämnas i sam-manhanget. Denna påträffades år 1965 i Elleköpingekyrkoruin invid Helgeå. Stenen är mer än tre meterlång men texten ack så korthuggen: ”Billing resteefter Skröte denna sten”. Det som ändå gör stenenintressant är att runorna är huggna på ett sätt somär helt främmande för Skåne och Danmark. Stilenåterfinns i stället i Sverige och på Bornholm. I sam-manhanget ska noteras att alla runstenarna på Born-holm tillhör 1000-talet och att även dessa har lik-heter med de svenska runstenstexterna.

Den bild som de litterära källorna, gravfyndenoch runstenarna ger oss i Blekinge och östra Skåne

är spännande. Uppenbart kan vi när det gäller Skåneunder vikingatiden inte tala om det kulturellt sam-manhängande landskap som vi är vana att se det.Österlen, Blekinge och Bornholm har genom sinakontakter med havet varit influerade av sveaväldet.Delar av Skåne under sveavälde för tusen år sedan!För en del moderna skåningar torde sådana tankarvara likvärdigt med att svära i kyrkan!

Runsten vid Simris kyrka.

37

Nordmännens välde

När jag talar om det vikingatida Norden måstegivetvis också Norge och Atlantöarna tas med. Dettaområde har den unika förutsättningen att det finnsbevarat väldigt mycket skrivet material från tidensom berättar dess historia. Den rika skatt av isländs-ka sagor och historieberättelser som nedtecknatsunder 1100-talet och det tidiga 1200-talet är ovär-derlig när det gäller vår vetskap om vikingatiden.Inte minst en persons författarmödor har vi att tackaför detta. På Island föddes år 1178 ett gossebarnsom fick en så märklig levnad att han aldrig kom-mer att bli bortglömd. Hans namn var Snorre Stur-lasson. Fadern var en av öns mäktiga hövdingar,Sturla Tordsson, och modern var Gudny Bödvars-dotter som kom från förnäm ätt. Som treåring över-lämnades Snorre för uppfostran utanför hemmet;han kom då till gården Udden på Island. Här fickhan insikt i den litterära världen. Udden var nämli-

gen vid den tiden en av Islands mest ansedda gårdaroch många kända skribenter hade vistats här.

Snorre var en produkt av sin tid. Svärdet ochyxan hängde löst på väggen; det var en tid av intri-ger och blodsdåd. Samtidigt var han allmänt kändoch aktad för sin skolning och sin lärdom. År 1215blev han lagman på Alltinget, dvs. Islands stora ting,och tre år senare finner vi honom vid den norskekungens hov i Nidaros, dvs. Trondheim, som ”skutil-sven”, dvs. han hade den hedervärda tjänsten sombordsuppassare. Bistra tider skulle emellertid snartkomma. Relationerna mellan islänningarna och norr-männen tog sig våldsamma former och Snorre er-bjöd sig att medla genom att bli norske kungensbetrodde man på ön. Härigenom kom han i stridmed många mäktiga män på Island. Snorres liv un-der hela 1220- och 1230-talen var invävt i ett endastort intrigspel om makt och ära, vilket vi inte skagå in på här. Vi kan endast konstatera att Snorre,

Gravfältet vid Borre invid Oslofjorden uppvisar flera storhögar från vikingatiden.

38

gammal och orkeslös, år 1241 blev ihjälhuggen ibadstugan på sin gård Rökahult.

Bland Snorres mest kända litterära verk finnervi Eddan, en lärobok i skaldekonst samt Heims-kringla. Den senare, som innehåller en mängd nors-ka kungasagor, anses vara skriven runt året 1230.Heimskringla börjar i tidernas gryning och beskri-ver sedan de norska kungarnas historia fram till kungSverre på 1170-talet. En omfattande del av verketbehandlar Olof den heliges saga, dvs. historien omden kung som fram till sin helgondöd i slaget vidStiklestad år 1030 behärskade Norge under mångaår. I Heimskringla finns också utförliga berättelserom Olav Tryggvason, död vid Svolder år 1000 samtom Harald hårfagre, Norges store kung runt 900.Till sin hjälp inför det stora arbetet med Heims-kringla har Snorre haft en mängd redan då ned-tecknade sagor och berättelser. Snorres uppväxttidpå gården Udden har säkert satt sina spår i dettasammanställningsarbete. Så var t.ex. Olav Trygg-vasons saga tidigare skriven av Udd och Gunlög,båda munkar. Gunlög var klosterbroder i Tingörekloster och han hade på sin tid visat sin handskriftför den lärde islänningen Gissur Hallsson, vilkenSnorre under sin uppväxt ofta måste ha träffat.Heimskringla utgår alltså från en mängd skrivetmaterial som i början av 1200-talet alltjämnt exis-terade på Island. Självklart är det viktigt att inte troatt de återgivna händelseförloppen bokstavligenutspelats som de nedtecknats. Men att inte ta till sigmånga av uppgifterna som intressant källmaterialär att göra Snorre Sturlasson en stor otjänst.

Heimskringla börjar med Ynglingasagan. Dennaberättelse kastar ljus över kungarna i sveariket från600-talet upp i 800-talet. Tyvärr är mycket somberättas just sagor. Ju längre fram i tiden berättel-sen kommer desto troligare är det att mer faktama-

terial insmugit sig i texten. De få uppgifter som kanvara historiskt riktiga är emellertid omöjliga att sä-kerställa. Intressant är själva upplägget i Ynglinga-sagan. Första delen handlar helt om sveariket runtMälaren. Denna del slutar med Olof Trätälja somgår i landsflykt och skapar en stor bosättning i Värm-land. Till honom kommer en så stor mängd svear attlandet inte kan föda dem alla. Kungen blir då mör-dad och många bosättare drar västerut, in i Norge.

Berättelsens andra del handlar om kungarna isydöstra Norge, runt Oslofjorden och härifrån någratiotal mil vidare uppåt landet. För första gången sti-ger nu de stora bygderna i denna del av Norge framur historiens dimmor: Vestfold, Romerike, Oppland,

Karta över några av de viktigaste platserna med vi-kingatida fynd kring Oslofjorden.

39

Hedmark, Toten och Hadeland. Det hela börjar medkung Halvdan Kvitbein någon gång i slutet av 600-talet och slutar med Halvdan Svarte vid mitten av800-talet. Med Ynglingasagans kända kungar ochdrottningar har forskare försökt att placera in demärkliga båtgravar från både Oseberg och Gokstadsom påträffats i området. Modern åldersbestäm-ningsteknik av trä har t.ex. visat att de två kvin-norna i Osebergsgraven dog år 834. Gokstadskeppetär på samma sätt daterat till året 901. Att knyta dedöda till sagans personer har dock inte lyckats.

Utmed Oslofjordens västra strand ligger de vi-kingatida fornlämningarna tätt. Längst i söder fin-

ner du Kaupang, den stora vikingatida handels-platsen som omtalas redan av Ottar på 870-talet.Norr härom finns Gokstad med sitt berömda grav-skepp och några mil längre norrut Oseberg med yt-terligare ett praktskepp. Ytterligare en bit in i denlånga fjorden ligger Borre. En mängd bevarade stor-högar vittnar här om den forna makten hos härskar-klassen i Vestfold. Redan år 1852 utgrävdes en avhögarna som visade sig innehålla ett gravskepp medbl.a. en praktfull hästutrustning. Av skeppet åter-stod dock endast rostiga nitar och små träfragment.

Det är i Heimskringla som vi möter kung Haraldhårfagre, den kung som man menar var den förste

På 1100-tals dopfunten i den skånska kyrkan Löderup på Österlen finns scener ur den norske kungen Olof denheliges strid vid Stiklestad år 1030.

40

som var härskare över hela Norge. Enligt sagan vil-le Harald äkta den norska kungadottern Gyda. Hen-nes svar var att hon endast ville gifta sig med denman som lagt hela Norge under sig. Harald tog dådet märkliga löftet att han inte skulle klippa sig för-rän så hade skett. Först efter slaget vid Havsfjordca 870 infriades löftet, kungen kunde bli av medhåret och få Gyda i säng. Resultatet av deras sänga-läge blev både söner och döttrar. Nu var Harald enstor kvinnokarl och hade många andra hustrur ochbarn. Med t.ex. Ragnhild den stora, en dotter tilldanerkungen Erik, fick han Erik Blodyxa, som medjärnhand skulle komma att fara fram i Norge.

I sydvästra Norge ligger Stavanger ute vid kus-ten. Strax norr om staden finner vi Karmöy. Vid detsmala sund som skiljer ön från fastlandet anladeHarald hårfagre en kungsgård i Avaldsnes. Platsenskulle komma att bli ett norskt center för rikets ti-diga kungmakt. En mängd stora gravrösen från bå-de bronsålder och järnålder visar platsens strate-giska betydelse under flera tusen år. Det var också

här som Harald hårfagre, enligt Heimskringla, hög-lades någon gång på 930-talet.

I slutet av 900-talet framträder nästa store kungi Norge, Olav Tryggvason. Under denna tid påbör-jades bl.a. uppbyggandet av det som snart skulle blitvå av Norges stora vikingatida städer, Oslo ochTrondheim. Genom att kung Olof den digre (denhelige) år 1030 stupade i slaget vid Stiklestad straxnorr om Trondheim började en blomstrande periodför denna stad. Kungen fick nämligen snabbt helgon-rykte och hans grav blev välbesökt. Adam av Bre-men berättar följande om pilgrimstrafiken till Trond-heim vid mitten av 1000-talet:

”Där ligger kvarlevorna efter den salige kungenoch martyren Olof. Vid hans grav låter Herren ännui dag märkliga helbrägdagörelser ske, varför de somhoppas på att bli hjälpta genom helgonets förtjäns-ter strömmar dit från fjärran orter. Resan går så-lunda: om man går ombord på ett fartyg i danernasÅlborg eller Vendel, kan man på en dag segla över

På den plats i Stiklestad där det stora slaget stod år 1030 och där kung Olof stupade restes snart en kyrka. Tillplatsen vallfärdade pilgrimer redan på 1000-talet.

41

till Viken, ett samhälle hos nordmännen. Därefterseglar man till vänster utmed Norges kust och nårpå femte dagen det samhälle som heter Trondheim.Man kan också färdas en annan väg, som leder fråndanernas Skåne och vidare landsvägen fram tillTrondheim. Men den tar längre tid på grund av fjäl-len, och eftersom den är riskfylld, undviks den avresande.”

Även om det ligger kanske väl långt avlägset fördenna boks tema måste ändå också nämnas den ko-lonisation av Atlantöarna som speciellt norrmännensysslade med. Färöarna verkar ha börjat befolkas ibörjan av 800-talet. Island blev aktuellt från 860-talet. Norrmannen Nadd-Odd och svensken GardarSvavarsson förde nyheten om upptäckten av den

stora ön till fastlandet. Gardar seglade själv runt önoch efter honom kallades den Gardarholm. I sam-band med Harald hårfagers hårda styre i Norge ut-vandrade tusentals familjer till det nya landet. I slu-tet av 900-talet kom en landsflyktig viking, Erik denröde med hela sin familj och tog land på Island. Ef-ter ett dråp tvingades han år 982 att fly från ön.Han seglade västerut och upptäckte då Grönland.Hans son, Leif Eriksson, var sedan den förste somlandsteg på Canadas kust ca år 1000. En kolonigrundades här men den dukade snart under.

Efter dessa, mina långa geografiska utfärder, vil-ka alla har haft avsikten att ge dig läsare ett nog såviktigt perspektiv på vikingatiden i Norden, åter-vänder jag nu till den feta skånska myllan.

På nordspetsen av Newfoundland i Canada ligger L´Anse aux Meadows. Här påträffades år 1960 lämningar efteren vikingatida bosättning. I dag finns på platsen en rekonstruerad vikingagård.

42

De skånska häraderna utlagda på en karta som också visar författarens analys av den tidigmedeltida kyrkotäthe-ten. De röda punkterna anger kungsgårdarna i början av 1200-talet. Blå punkter visar de äldre tingsplatser somär kända i bevarat skriftligt material.

43

Skåne under vikingatiden

Bygderna

Skåne och Danmark är sedan urgammal tid upp-delade i olika härader. Ett härad var en administra-tiv enhet, skapad av kungamakten till uppgift attunderlätta myndighetsutövningen. Exakt när härads-indelningen infördes i Skåne är inte känt. Kung Knutden helige gjorde år 1085 en stor donation som bil-dade grundkapital till Lunds blivande domkyrka. Idenna donation skänktes till lundaprästerna kung-liga egendomar både i Skåne och i övriga Danmark.Intressant i detta sammanhang är att alla de ortersom låg utanför Skåne är angivna med tillhörandehäradsnamn medan dessa helt saknas för orter iSkåne. Detta har tagits som belägg på att häradsin-delningen vid denna tid ännu inte etablerats i Skåne.Under ärkebiskop Eskils tid, åren 1138-1177, om-talas emellertid Skytts härad i landskapets sydväst-ra del. Uppgifterna antyder således att de skånskahäraderna uppstått i början av 1100-talet.

Detta betyder inte att många av de centralbygdersom häraderna representerar inte existerat redaninnan häradsindelningen. Redan på 1980-talet sam-manställde författaren en karta över den medeltidakyrkotätheten i Danmark och Sverige. Arbetet ini-tierades av en önskan att undersöka var mera exaktSkånes olika bebyggelsekoncentrationer låg undervikingatiden. Genom att analysera förekomsten avde senmedeltida kyrkorna skapades en statistiskt settmycket säker bild. Merparten av dessa tegel- ochstenkyrkor har ju haft föregångare i träkyrkor på

exakt samma platser. Genom att för varje kyrkaberäkna närheten till andra kyrkor fick de olika kyr-korna ett mätvärde. Dessa kunde sedan lätt omvand-las till en grafisk karta. Eftersom en sockenkyrkarimligtvis har stått i proportion till storleken på denomgivande befolkningen, gav den erhållna kartanen bild av den dåtida befolkningstätheten.

Ur mina kartor och beräkningar skapades pådetta sätt en nygammal bild av Skåne för tusen årsedan, dvs. vid tiden för kristendomens införande.Adam av Bremen skrev på 1070-talet att Skåne dåägde trehundra kyrkor vilket antyder att den socken-indelning som vi möter under medeltiden redan varinförd. Det resultat som kyrkotäthetskartan visar gåralltså tillbaka till i varje fall sen vikingatid. En jäm-förelse mellan kyrkotäthetskartan och häradskartanger ytterligare indikationer på de forna skånskacentralbygderna. I nordväst finner vi en bebyggelse-koncentration i Södra Åsbo härad söder om Rönneå. Namnet ”södra” respektive ”norra” för två hära-der belägna direkt invid varandra antyder att detursprungligen funnits endast ett Åsbo härad. Söderom Helsingborg finner vi centralbygden i Luggedehärad. Strax norr om Lund ligger nästa centralbygd,Torna härad, som också sträcker sig in i Harjagershärad norr om den breda Löddeå - Kävlingeå. Sö-der om Lund finns Bara härad. Utmed sydkustenligger en centralbygd i Vemmenhögs härad. På Ös-terlen löper en förtätning av kyrkor som ett bandutmed sydkusten från Ystads inland österut upp motTommarp strax invid Simrishamn. Detta är central-

44

området för Ingelstads härad. På Skånes östsidafinns bebyggelsecentret för Gärds härad söder omKristianstad. En bra bit uppströms Helgeå och norrom Kristianstad ligger centralbygden för Göinge hä-rad. Mitt i Skåne avtecknar sig också Färs häradöster om Vombsjön med en förhöjd kyrkotäthet.

Det absolut kyrkotätaste området ligger emel-lertid i sydvästra Skåne. Detta sträcker sig från södraMalmö ner mot Trelleborg. Vid den statistiska be-räkningen upptäcktes att detta område ligger påfrämsta plats även om man innefattar kyrkotätheteni hela Norden. Den kyrka som fått det absolut högs-ta mätvärdet av Nordens alla kyrkor är Hököpingesom ligger mitt i denna centralbygd. När häradsin-delningen genomfördes verkar det ha varit angelä-get att splittra upp denna stora och rika centralbygdi två administrativa delar, Oxie härad och Skyttshärad. Att den utlagda gränslinjen mellan de bådahäraderna är ”konstruerad” syns tydligt. Till skill-nad från de flesta andra häradsgränser används näm-ligen inte här någon å eller något mindre vattendrag

som en naturlig gräns. Från kusten utgår härads-gränsen i stället från en rund vallanläggning somanlagts på stranden vid Foteviken norra del. Grän-sen följer sedan Vellinges norra bygräns österut.

Tar man i skärskådande de centralbygder somkartan avslöjar och som funnits innan häradsin-delningen på 1100-talet, behövs det inte någon störreslutledningsförmåga för att förstå att det varit till-gången till brukbar och bördig jord som skapat dennabefolkningsfördelning. Det talas ofta om hur vik-tiga kommunikationslederna har varit när det gällervåra centralbygder. Frågan är emellertid hur mycketdetta egentligen spelat in. I Göinge ligger visserli-gen centralbygden i skärningen mellan den bredaHelgeå och ett av dess anslutande, större vatten-drag. Här kan ån ha haft en viss betydelse som trans-portled. För övriga byggelsecentra verkar däremotåarna inte ha spelat någon större roll – utom i ettviktigt hänseende. Invid vattendragen låg central-bygdernas speciella marknadsplatser mot omvärl-den. Dessa finner vi i de s.k. ”köpingarna”. Innan

Ute vid Öresundskusten, nära gränsen mellan Skytts och Oxie härader, finns på Eskilstorps ängar denna rundavattengrav, ursprungligen ett möjligt landmärke för insegling genom stenspärren vid Foteviken.

45

jag berättar om dessa måste dock den spännandebebyggelsen i Uppåkra söder om Lund lyftas fram.

Uppåkra

Söder om Lund rinner Höje å. På höjden på and-ra sidan om ån finner du Uppåkra kyrkby. Uppåkraär ett namn som under det senaste decenniet oftaförekommit i dagspressens spalter. Numera är dentämligen oansenliga byn också ett stort namn i ar-keologiska sammanhang. Detta beror på de fantas-tiska fynd man gjort; fynd som har placerat Uppåkrai samma klass som t.ex. vikingastaden Birka i Mä-

laren. Sedan länge kände man till att det hade exis-terat en järnåldersbebyggelse på platsen. Det varemellertid bl.a. tack vare skickliga danska amatör-arkeologer från Bornholm som intresset att utforskavad jorden gömde åter kunde väckas till nytt liv.Med sina metalldetektorer avsökte de det överstajordlagret på en stor yta invid Uppåkra kyrka. Fynd-materialet var överväldigande. Drygt tretusen små-föremål kunde tillvaratas, merparten i brons menockså åtskilliga i silver och guld.

Efter många års utgrävningar har bilden av bo-sättningen på platsen klarnat betydligt. I tid sträcker

En av de ursprungligen tre gravhögar som funnits i Uppåkra kyrkby. Framför högen ses den urgamla landsvägsom löpt söderut genom hela Söderslätt fram till den skånska sydkusten.

46

den sig från 100-talet e.Kr. till 900-talet e.Kr. Kul-turlagerdjupet varierar. I de forna svackorna kanlagret vara upp till två meter djupt. Detta särskiljerden forntida bebyggelsen i Uppåkra från andra vi-kingatida och forntida boplatser i Skåne, där ju kul-turlager i allmänhet nästan helt saknas eller är yt-terst tunna. Tolkningen kan endast bli att det iUppåkra har varit frågan om ett relativt tättbebyggtområde med en alldeles speciell karaktär.

Uppåkra verkar att som centralort ha upphörtunder slutet av 900-talet. Av påträffade vikingatidamynt är arabiska silvermynt rikt förekommande. Detyngsta arabiska myntet är präglat året 959. Sådanamynttyper som är vanliga i skattfynd från tiden när-mast före och efter år 1000 saknas helt. Det bordealltså inte vara omöjligt, snarare sannolikt, att seUppåkras försvinnande i samband med att kungHarald Blåtand anlade staden Lund på andra sidanån. Tyvärr ligger övergivandet av Uppåkra strax föreden tidpunkt då det skrivna källmaterialet börjarflöda. Tolkningarna kring vad som hände här förlite mer än tusen år sedan kommer därför bara attbli mer eller mindre kvalificerade spekulationer.

I diskussionerna om det äldsta Lund har det alltsedan slutet av 1500-talet figurerat en speciell mark-nad - ”Tre högars marknad” - vilken skulle ha exis-terat redan långt före stadens tillkomst. HermanChytræus berättade år 1599 i sin ”Monumenta Sca-nensia” om ett hedniskt kultställe, bestående av enljuvlig lund med många klara källor som fordomskulle ha funnits i trakten av tre högar öster om sta-den. Dit strömmade folket samman för att dyrka detre gudarna Tor, Oden och Frigga, vilka stod sombilder på högarna. Nu ska vi ta Chytræus berättelsemed en nypa salt. Givetvis är framställningen enfantasiprodukt av sin tid där man friskt blandat medkända uppgifter om hednatemplet i Uppsala.

Då framstår Mogens Madsen lite mer saklig närhan på 1580-talet nedtecknade den tradition som dåfanns. ”Det sägs att engelsmän fordum i stora ska-ror för köpenskaps skull strömmat samman till den-na trakt av Skåne och särskilt till Lund, där det dålångt före Malmös och Köpenhamns grundläggningskall hava funnits en bekant handelsplats.”

Vid medeltidens slut och långt senare hade Lundmärkligt nog två stora årsmarknader. Den ena in-

Vid undersökningarna i Uppåkra har arkeologerna kun-nat gräva i djupa kulturlager med rika fynd från denskånska järnåldern.

47

föll den 10 augusti och var festdagen för domkyr-kans skyddshelgon Laurentius. Den andra markna-den, som bar namnet ”Tre högars marknad”, höllspå våren. År 1504 anges marknadstiden för dennatill ”näst efter påska” och året 1516 till måndagennäst efter Kristi himmelsfärdsdag.

Att ”Tre högars marknad” mycket väl kan havarit en marknad som har sitt ursprung långt innanstaden Lunds uppkomst tyder namnet på. Före ut-grävningarna i Uppåkra hade man kopplat dennaursprungliga marknadsplats till ett område någrakilometer öster om Lund. Här låg tre gravhögar ochområdet kallades år 1569 för ”Östre-” respektive”Vestre trehöij berg agir”. Det faktum att Lunds jor-dar på 1700-talet tämligen omotiverat varit utdragnaåt öster varvid dessa högar kommit innanför sta-dens jordar gör att man kan tänka sig att markna-den legat här. Utgrävningarna i Uppåkra har emel-lertid nu gett en mer trolig lokalisering av den ur-sprungliga Tre högars marknad. Även om det i dagendast finns två gravhögar vid Uppåkra kyrka hardet nämligen ursprungligen funnits tre. Rester efterden sedan länge försvunna tredje gravhögen haravslöjats vid de arkeologiska undersökningarna.

Höje å och dess dalgång har spelat en viktig rollunder vikingatiden. Ett antal betydelsefulla orterfinns utmed ån. Vid åmynningen ligger Lomma, etttroligt senvikingatida, stadsliknande samhälle. Läng-re uppströms, sett från Uppåkra och Lund, liggerDalby norr om ån. Året 1060 förändrades den danskakyrkoorganisationen och ett antal nya stift inrätta-des. I Skåne blev Lund men också Dalby biskops-stift. Dessa två orter ligger mindre än två mil frånvarandra, en till synes fullständigt ologisk place-ring så tätt tillsammans. Både Lund och Dalby kanses som samhällen vilka etablerats av kungamak-ten. Vad det gäller grundandet av Dalby är det inte

omöjligt att Harald Blåtand eller i varje fall hansson Sven Tveskägg haft ett finger med i spelet. Väs-ter om och direkt intill den stora stenkyrkan i Dalby- påbörjad vid mitten av 1000-talet - har nämligenlegat en mycket tidig kungsgård.

Hur ska man då kunna förklara stiftsorterna Lundoch Dalby i förhållande till Uppåkra? För att förståhelhetsbilden saknas några pusselbitar. Ytterligareett troligt forntida bebyggelsecenter bör nämligenlyftas fram. Jag talar om det forna Heddinge på densödra sidan av Höje å mitt emot och endast någrakilometer från Dalby. Den forntida bebyggelsen in-dikeras här än så länge endast genom kraftigt för-höjda fosfathalter i jorden.

Att det funnit en mäktig forntida bebyggelse iUppåkra har varit känt sedan året 1934. Då publice-rade nämligen Sockerfabriksbolaget en karta överSkåne på vilken man sammanställt fosfathalten i deskånska jordarna. Jordar med hög fosfathalt är näm-ligen bra för odling av sockerbetor. Vad man fickpå köpet var ett forntida bebyggelsemönster efter-som mänsklig aktivitet genom urin och gödsel ska-

Fågelsmycke från Uppåkra. Under den yngre järnål-dern utvecklas många vackra stilar med speciellt djuri olika former. Foto Bengt Almgren, LUHM.

48

pat höga fosfathalter. På kartan framstår områdetrunt Uppåkra kyrka som det i särklass mäktigastefosfatområdet i hela Skåne. Två andra större områ-den med kraftigt förhöjda fosfatvärden ligger emel-lertid i just Heddingeområdet. Det ena finns direktsöder om Kyrkheddinge utmed Höje å, det andrastrax bredvid, intill Kornheddinge. I en nyligen gjordundersökning över området påpekas att det inte finnsnågra anmärkningsvärdt höga fosfatvärden i dettaområde utan att de befintliga, förhöjda värdena kanförklaras av den gödsel som man under århundra-dena kört ut på åkrarna i byarnas närhet. Om dettaskulle var fallet borde emellertid bilden varit lika

för många andra skånska byar. Så är det inte. Jagmenar att när det gäller Heddinge kan vi stå införett alldeles speciellt historiskt fenomen.

Tre platser med namnet Heddinge ingår i Kyrk-heddinge socken: kyrkbyn själv, Kornheddinge ochMossheddinge. Namnformen tillhör en grupp somman allmänt anser för mycket gammal. Tre ortermed samma namn tyder på att de en gång bildat ensammanhängande bebyggelse som senare splittrats.Denna bebyggelse utmärker sig under medeltidenpå ett alldeles speciellt sätt. Av socknens alla går-dar ägs inte mindre än 75% av domkyrkan i Lund.En sådan samlad ägobild är mycket ovanlig och kantyda på att kungamakten i ett tidigt skede skänktmånga av gårdarna till kyrkan, alltså att kungen ägtstora egendomar i området. Något som också styr-ker tanken om att det funnits en större forntida be-byggelse i Heddingeområdet är den tidigmedeltidakyrkotätheten som här söder om Höje å bildar enutlöpare från Bara åt öster inåt landet.

Är det kanske så att Heddinge varit en större orti forntid och vikingatid, en bebyggelse som senaredelats upp i mindre bebyggelseenheter? Har kungenfrån början haft ett stort inflytande i Heddinge? Harrelationen Heddinge - Dalby varit liknande det somär fallet för Uppåkra - Lund? Att området legat ifokus för den styrande makten är höljt över all tvi-vel. Under medeltiden finns t.ex. uppgifter om attSkånes landsting samlades mellan Lund och Dalby.Den äldsta skånska kyrkolagen är dessutom på 1100-talet antagen i området. Tingsplats - kultplats - han-delsplats är kanske de tre faktorer som spelat storroll i det senvikingatida bebyggelsemönstret utmedHöje ås dalgång.

Låt mig nu återvända till Uppåkra. Om Uppåkravarit Lunds föregångare, vilket allt tyder på, förkla-

Vikingatida bronsnyckel från Uppåkra.Foto Bengt Almgren, LUHM.

49

rar detta kanske vad en isländsk saga har att be-rätta. Islänningen Egil Skallagrimsson levde vid mit-ten och slutet av 900-talet. Han var en ytterst brutalviking som företog många vikingafärder och deltogi åtskilliga krig och fejder. En gång hade han medsina följeslagare varit på härjningståg i Östersjön.På hemväg genom Eyrasundet, Öresund, frågadeEgil sin skeppskamrat Ake om eventuella platservid sundet där det kunde vara rikt byte att vinna.Ake kände väl till förhållandena i Danmark. Hankunde då berätta att det uppe i landet låg en storköpstad, som hette Lund. Där fanns möjligheter tillgott byte men det var troligt att de skulle möta mot-stånd från köpstadsmännen. Egil kvad då följande:

”Vasst ska vårasvärd i sommar vina,vi, som ulvtand ofta färgat,dåd må öva.Upp till Lund envar avhärmän brått må ila,att oskön svärdsång sjungainnan solen sjunker.”

Hur det sedan gick berättar sagan ingående.”Därefter rustade sig folket till landgång och de drogmot köpstaden. När köpstadsmännen blev varse attofred nalkades, samlades de till motstånd. Runtomstaden var en träborg. På den satte de män till mot-värn, och där blev det strid. Egil trängde först in-nanför träborgen. Då tog köpstadsmännen till flyk-ten och det blev stort manfall. Vikingarna plundra-de staden och brände den innan de drog bort. Däref-ter återvände de till sina skepp.”

Även om den stora handelsplatsen vid Uppåkraverkar ha försvunnit i slutet av 900-talet, har säkertinte platsen helt avfolkats. Kung Knut den heligeskänkte t.ex. år 1085 en mängd kunglig mark tillden blivande domkyrkan i Lund. I det berömdagåvobrevet, som bevarats i original, omtalas att kyr-kan bl.a. fick mark i Uppåkra: ”I södra Uppåkra4½ bol, i det andra Uppåkra lika många bol.” Detvå Uppåkra syftar på dagens kyrkby Uppåkra ochdet en kilometer söder därom liggande Lilla Upp-åkra. Här fanns alltså ett starkt kungligt intressevid slutet av vikingatiden. 4½ bol är faktiskt blandde största egendomarna som omtalas i gåvobrevet.Kungen har således ägt mycket stora markområdeni Uppåkra även efter det att platsen minskat i bety-delse i slutet av 900-talet.

En bevarad runsten från runt år 1000 visar ocksåatt en storman bott kvar i området. I Hjärup strax

Runstenen i Hjärup nära Uppåkra är en av Skånes meraanonyma. Sedan 1800-talet står den i en trädgård.

50

väster om Uppåkra står nämligen en runsten i enträdgård. Den är inte helt lätt att finna. Det var förstnär jag gick igenom fornforskaren Nils GustafBruzelius gamla papper som jag fick klart för migrunstenens existens. Han skriver att stenen flyttatsfrån sin ursprungliga plats: ”Det är många år se-dan. Då låg han lite inne på planen. Och då hadeHans Bengtsson flyttat honom fram till gården, ochhan la upp en stenhög i haven och satte stenen där,och gården fick namnet Stenshög. Men förut hadejag hört att där var en som hette Ola Nelsen, somhade den gården. Och han flyttade stenen hem ochskulle ha den till grindstolpe. Men det blev oro igården, så de hade ingen riktig fred, och de måtteflytta den ut igen. Det spökade på nätterna och därblev rent fullt med krigsfolk i gården. Hans Bengts-son låg mycket sjuk på gamla dar och de skyllde påatt det var av att han hade flyttat stenen.”

Runstenen står fortfarande kvar i trädgården tillgården Stenshög där den restes i slutet av 1880-ta-let. Inskriptionen lyder: ”Navne reste denne sten ef-ter sin broder Toke. Han fann döden västpå.” Engod vän till mig äger nu huset och trädgården. Föratt förbipasserande ska kunna se stenen har ett titt-hål klippts upp i häcken åt gatan! Runstenen är idag det sista spåret ovan mark som vittnar omUppåkraområdets vikingatida storhet.

Köpingarna

Från Uppåkra ska vi nu gå att skärskåda de s.k.köpingeorterna. I Skåne finner vi dessa utmed kus-terna. Redan tidigt antog de lärde att dessa köpingarvarit någon form för centrala handelsplatser innanstädernas uppkomst under den sena vikingatiden.Bilden klarnar väsentligt om man nu jämför kö-pingarnas läge med Skånes ovan omtalade tidigacentralbygder. Samtliga kustbygder, med ett undan-

tag, har en köpingeort. Undantaget är Vemmenhögshärad vid Skånes sydkust. Alla köpingorterna lig-ger i närheten av större vattendrag. Söder om Hel-singborg, i anslutning till Råån, finns Köpinge. VidLöddeå ligger Löddeköpinge, vid Pilebäcken Hö-köpinge och vid Dalköpingsån öster om Trelleborgfinner du Dalköpinge. Öster om Ystad ligger StoraKöpinge invid Nybroån och söder om Kristianstadfinner vi Gärds Köpinge en bra bit uppför den seg-lingsbara Helgeå. Nära åns mynning har man vidorten Transval hittat en omfattande bebyggelse avbåde långhus och grophus från den yngre järnål-dern. Rester efter olika hantverk, t.ex. glaspärle-tillverkning, visar att platsens befolkning verkar havarit mera specialiserad på särskilda varor vilketinte är känt från andra skånska boplatser.

Två köpingeorter finns på Söderslätt i sydvästraSkåne. Detta kan rimligtvis förklaras av den rika

Kartan visar förhållandet mellan de kyrktäta bygder-na och de gamla handelsplatserna med köpingenamn.

51

bygd som det här är frågan om. Marknadsplatsen iHököpinge har varit riktat västerut mot Öresunds-kusten medan Dalköpinge riktat sig söderut mot Ös-tersjön. Det ska noteras att det, liksom i fallet Hed-dinge ovan, direkt invid Dalköpinge finns andra or-ter med namnet köpinge.

Just Hököpinge har fascinerat mig en längre tid.Låt mig ge en svunnen situationsbild från byn. Väs-ter om mig dånade den intensiva trafiken på motor-vägen från Malmö söderut mot Trelleborg. Österom mig, bakom ett mäktigt drivhus, stack Hököping-es kyrka upp mitt i den trädridå som omger Hökö-pinge gamla kyrkby. Själv gick jag på nyplöjd åker.Med jämna, stegade mellanrum kröktes det rygg föratt gräva ett hål i marken och ta upp ett jordprov.Proverna lades i märkta plastpåsar. Jag hade fåttlov av bonden att på detta sätt förringa volymen påhans jord. Det hela skedde året 1984 och var ett ledi ett försök att hitta en vikingatida handelsplats.

Genom att analysera jordproverna på Malmömuseum kunde fosfathalten bestämmas. Ju högrevärden, ju mer troligt att det i forntiden funnits enintensiv mänsklig aktivitet på platsen. Resultatet avfältarbetet visade att det i just Hököpinge bys nord-västra del, på sluttningarna ner mot Pileån, finns enförhöjd fosfatkoncentration i marken. Det var ock-så i detta område som den stora marknadsplatsenunder vikingatiden kan ha legat. Det var ju här somman år 1820 hittade den stora silverskatten!

Truls Pålssons två drängar var ute och grävde ien åker nära intill själva bondgården. Plötsligt lågde bara där, de 422 silvermynten. Truls tog genasthand om skatten men förde den snart in till Malmöför att få mynten värderade. Guldsmeden ChristianSilow tog mynten till landshövdingen och på så sätthamnade dessa slutligen i Kungliga Myntkabinettets

samlingar i Stockholm. Det är en storstilad skatt.Två av mynten är bysantinska, präglade under kej-sare Konstantins regering fram till året 959 e.Kr.195 mynt är anglosachsiska, 223 kommer från Tysk-land och två från Sverige, präglade under Olof Sköt-konungs tid. Dessa mynt är också de yngsta ochanger den bakre tidsgränsen för skattens nedgrä-vande till åren runt 1000 e.Kr.

Plottar man nu ut den mark som Truls Pålssonhade i anslutning till sin gård i Hököpinge, låg dennautmed Pileån på samma plats som visade sig ha för-höjda fosfatvärden. Nog måste det vara här vi skasöka efter Hököpinges vikingatida handelsplats? Änhar inga arkeologiska undersökningar skett i områ-det men med tanke på Hököpinges geografiska rollsom centrum för den största kyrkotätheten i Nordentorde framtida utgrävningar kunna ge spännande re-sultat.

Hököpinge ligger relativt långt från kusten, när-mare fyra kilometer. Många teorier har därför fun-nits om att Pileån en gång varit så stor att man kun-nat segla eller pråma upp varor till marknadsplatsen.Dessa spekulationer tror jag inte alls på. Pileånsmynningen i Öresund kan däremot ha utgjort en ut-märkt landningsplats för handelsskeppen. Kanskeär det i detta sammanhang som man ska se den ring-vall med dubbla vallar och vattengravar som finnspå strandmarken vid åmynningen. När denna ring-vall anlagts vet vi tyvärr inte. Jag ledde själv undernågon vecka på 1980-talet en mindre utgrävning föratt försöka utröna detta men utgrävningsområdet vi-sade sig vara i det närmaste fyndtomt. Troligt ärdock att vallen går tillbaka till sen vikingatid - tidigmedeltid. Det finns nämligen två efterföljare tilldenna försvarsanläggning. Endast något hundratalmeter längre uppåt ån lokaliserades en större, kvad-ratisk vallkonstruktion. Någon kilometer uppströms

52

ligger dessutom Pile medeltida sätesgård, ocksådenna med en kvadratisk försvarsvall, möjligtvis an-lagd redan på 1200-talet.

Blickar vi utanför Skåne på jakt efter köpinge-orter finns det i östra Blekinge en rik järnålders-bygd ute vid kusten kring Lösens kyrka. Här hittarman ett namn som ”köpingegården”. Namnet kangivetvis ha en helt annan bakgrund än att vara enindikation på en vikingatida handelsplats. Så längeinga arkeologiska lämningar framkommit får där-för köpingeorten här anses som osäker. Ett helt an-nat förhållande är det för Köpingsvik på norra de-len av Öland. Köpingsvik har haft en mycket storvikingatida bosättning som avsatt rika kulturlager.På andra sidan Sverige, i Halland, finner vi ytterli-

gare en köpingeort. Endast några mil norr om denskånska gränsen, i direkt anslutning till den bredaLagan, ligger samhället Köpinge. Närheten till denmedeltida staden Laholm och denna orts tänkbaravikingatida betydelse är företeelser som kommer atttas upp längre fram i boken under avsnittet om des.k. trelleborgarna.

Både i Stora Köpinge och Löddeköpinge har detföretagits utgrävningar. I båda fallen har man kun-nat hitta spår efter internationellt präglade handels-kontakter. Köpingeplatserna verkar ha varit i brukunder hela vikingatiden men försvinner under 1000-talet. Troligtvis beror detta på uppkomsten av ettmera organiserat samhälle med av kungen styrdahandelsaktiviteter inne i de äldsta städerna.

Ett av de vikingatida grophusen från Löddeköpinge. Husets form avtecknar sig som en rektangulär, jordfylldgrop. I de vid utgrävningen sparade jordbänkarna ses de olika översandningslagren. Foto LUHM.

53

De första vikingaspåren i Löddeköpinge upptäck-tes av en cyklist år 1965! Vid avschaktning inför envillabebyggelse hade det blottats stora svarta fläckari marken. Arkeologer kom till platsen och så star-tade ett formidabelt detektivarbete. Mycket omfat-tande utgrävningar genom åren har gjort att dennahandelsplats numera är den bäst kända av alla kö-pingeorterna. Det var i slutet av 700-talet som be-byggelsen i området radikalt förändrades från attha varit av en vanlig agrar typ till att bli en säsongs-mässig handelsplats. Denna handelsplats uppstoddrygt två kilometer uppför den breda Lödde å. Påplatsen har funnits en stor mängd grophus; dvs. småhus delvis nedgrävda i marken. Storleken varieradekraftigt, från ca sex till tjugo kvadratmeter. Sand-lager i flera hus visar att de periodvis stått över-givna. Mycket av keramiken som hittades var ocksåav en typ som inte var vanlig här hemma, s.k. sla-visk keramik. En rest av en vall har avslutat områ-det norrut, en vall som kan ha bildat en försvars-linje mellan ån och ett befintligt sankmarksområde.

Bara någon knapp kilometer längre uppströms,också vid åns norra sida, har samtidigt med handels-platsen funnits en mera ordinär bondbebyggelse. Ivarje fall har man tolkat de huslämningar som på-träffats här som mera permanenta bostäder. Medanhandelsplatsen längre ut mot kusten upphör runt ca900 e.Kr. fortsätter denna bebyggelse och under and-ra hälften av 900-talet ökar t.o.m. aktiviteterna på-tagligt. Söder om ån uppförde Harald Blåtand viddenna tid en större ringborg i Borgeby. Denna makt-symbol har givetvis betytt mycket för framväxtenav en större och fastare bosättning med handeln somviktig drivkraft. Harald Blåtand erövrade delar avSkåne och han införde kristendomen. Som jag skavisas längre fram har hans ringborgar, s.k. trelle-borgar, spelat en viktig roll i denna process. Invidalla borgar restes också en träkyrka som bör ha an-vänts av borgens besättning och innevånare. I Löd-deköpinge byggdes runt år 1000 även en träkyrkaför bosättningen norr om ån. Till denna kyrka harhört en mycket stor kristen kyrkogård.

Vikingatida skepp inristat på en skifferplatta, funnen i Löddeköpinge. Foto Bengt Almgren, LUHM.

54

Arkeologerna kom den vikingatida kyrkogårdenpå spåren genom en något udda händelse. Året 1974meddelade en historisk intresserad byinnevånare att

han vid markarbeten på en åker strax öster om kyrk-byn på 1940-talet funnit ett kranie. Platsen besiktiga-des och bondens medföljande hund passade då på

Planritning över alla de senvikingatida gravar som påträffades i Löddeköpinge. Gul färg markerar rännor somavgränsat de två kyrkogårdarna. Svart färg visar syllstenarna till den yngre träkyrkan. Till höger om denna finnsett gravtomt område där den äldsta träkyrkan stått. Av denna återstod endast en del av ett dike för plankorna tillden norra träväggen.

55

att attackera ett kaninbo. Den ivrigt krafsande hun-den sprätte på detta sätt fram delar av ett kranie,människotänder och andra människoben. En av Skå-nes största kristna begravningsplatser från vikinga-tiden var avslöjad!

Efter en lång utgrävning kunde arkeologernablicka tillbaka på ett hårt slit med att gräva och putsafram inte mindre än 1412 döda. Samtliga är begrav-da på det kristna sättet där kroppen ska vila på ryggi öst-västlig riktning med huvudet åt väster. På det-ta sätt är huvudet riktade mot soluppgången i österdär Gud Fader ska visa sig på uppståndelsens dag.De döda har dessutom inga gravgåvor med sig vil-ket är en avgörande skillnad från hedniskt begrav-ningsskick. Ett litet föremål kan dock förekomma,speciellt bland de första kristna gravarna – ett sil-vermynt. I Löddeköpinge påträffades sådana silver-mynt i 13 gravar varav åtta endast var halva mynt.Traditionen bakom mynten var att den döde införfärden över dödsrikets gränsflod Styx skulle behövabetala färjemannen Karon. Seden kom från Grek-land där de döda fick ett silvermynt i munnen. Int-ressant att notera är att denna betalningstraditionlevt kvar långt fram i tiden. Förre riksantikvarienGlob i Danmark kunde en gång personligen berättaför mig att fiskare i Jylland under hans barndomhade guldringar i öronen för att vara säkra på att hanågot att betala med om de drunknade.

Tack vare dessa mynt har vi en uppfattning omdatering av kyrkogården i Löddeköpinge. Fyra styc-ken av de inhemska mynten är slagna under SvenEstridsens tid (1047-1074) och sedan följer myntfrån olika regenter fram till det yngsta som är frånOluf Hungers tid (1086-1095). Eftersom mynten ärså få i förhållande till antalet gravar ger de dockinga säkra dateringar på själva kyrkogården mer änatt den verkar ha fungerat fram till runt år 1100.

Under kyrkogårdens brukningstid har det fun-nits två träkyrkor på platsen. Spåren efter den yngstaär relativt tydliga. Kyrkan har stått på den västradelen av kyrkogården. Här markerar ett antal störreoch mindre stenar platsen för byggnadens ytterväg-gar. Träväggarna har varit fastsatta i en träram somvilat uppe på stenarna, en s.k. träsyll. Genom dettaförfaringssätt har man skyddat virket från att ruttna.Denna yngre kyrka har haft ett långhus på 14 me-

En påkostad kvinnograv inne i den yngsta träkyrkanvisar vem som under 1000-talet varit med och bekostatkyrkans uppförande. Foto LUHM.

56

ters längd och ett mindre kor i öster på fem meterslängd. Bredden har varit 7 meter. Det är alltså frå-gan om en relativt ansenlig byggnad. Männens in-gång i långhusets sydvästra del verkar ha varit litemera påkostad med en utskjutande portaldel.

Dåtidens kristna begravningsplatser utmärker sigav att intensiteten i begravningarna ökat ju närmaresjälva kyrkobyggnaden man kommer. Det var heltenkelt fint att ligga i närheten av de tjärdoftandeträväggarna. Speciellt småbarn fick gärna sina gra-var direkt invid kyrkväggarna. Samtidigt fick inte

det vanliga folket begravas inne i själva kyrkan. ILöddeköpinge är denna bild tydlig. Inne i kyrkan,utmed dess västvägg, finns endast några få gravar.Två stenkammargravar med en kvinna i den norraoch en man i den södra avslöjar här var initiativta-garna till kyrkans byggande har fått sin sista vila.

På kyrkogården längre österut finns också ettöppet område med relativt få gravar, omgivet av enförtätning av gravar samt av ett flertal barngravar.Här har den äldsta träkyrkan legat. Eftersom mar-ken här i öster använts som kyrkogård efter det attden yngre kyrkan byggts, har de flesta spåren efterden äldsta träkyrkan försvunnit. En bevarad ränna imarken är troligtvis en rest efter denna äldre kyrko-byggnad. I Löddeköpinge står vi alltså inför två trä-kyrkor varav den yngre rivits i samband med byg-gandet av Löddeköpinges nya stenkyrka i början av1100-talet. Den yngre kyrkan har legat på en träsyllvilket gett den en längre brukningstid. Det är såle-des möjligt att tänka sig en datering av den äldstakyrkan till åren runt 1000 e.Kr., kanske t.o.m. litener i 900-talet.

Kyrkotäthetskartan över Skåne ger tydliga be-lägg för att köpingeorterna har varit centralbyg-dernas ”portar” mot omlandet, dvs. mot havet. Omvi ska våga generalisera utifrån de arkeologiska re-sultaten från Löddeköpinge har dessa internationel-la handelsplatser uppstått i början av vikingatiden,strax innan 800 e.Kr. På frågan varför de uppståttkommer vi aldrig att kunna ge ett säkert svar. Kan-ske har de varit naturliga samlingsplatser för demånga vikingatågen mot England? Kanske har kon-takterna över havet plötsligt ökat och som en följdav detta har marknadsplatser invid större åmyn-ningar uppstått av sig själva? Kanske har det legatett stormannaintresse bakom idén att dra sammanbygdens större handelsaktiviteter till en plats?

Barngrav från Löddeköpinge. Barnen begravdes oftastintill kyrkans sydvägg. Foto LUHM.

57

Kungsgårdarna

Har kungen nöjt sig med maktutövning koncent-rerad till sina garnisonsplatser, dvs. till området inärheten av ringborgarna? Vad det gällt Harald Blå-tand, som dog redan ca 986, är det väl rimligt atttro så. Med häradsindelningen möter vi emellertiden ny administrativ organisation. Enligt en förord-ning från år 1284 förutsattes att det på Själland ochi Skåne fanns en kungsgård per härad. Kungsgårdar-na var knutna till s.k. kungalev, dvs. egendomar somlåg under kungaämbetet och som inte kunde förde-las vid t.ex. arv inom den kungliga familjen. För attutöva makt var ju kungen tvungen att kunna kont-rollera riket. Kungsgårdarna, som fanns placeradepå strategiska punkter, var i detta sammanhang vik-tiga stödjepunkter. Här satt kungens förtroendemänoch det var hit som kungen ofta kom. På kartan påsidan 42 finner du de skånska kungsgårdarna utmar-kerade.

Som vi möter kungarna under medeltiden vardessa ständigt på resande fot. Efter speciellt upp-gjorda, återkommande resrutter besökte man mednågra få års mellanrum sina kungsgårdar och härhöll kungen, i egenskap av landets högste domare,speciella ting i ärenden som inte kunnat tas upp påde vanliga tingen. De medeltida kungarnas resorgenom landet kan följas utifrån när och var de ut-färdat sina brev och förordningar. Även om detal-jerna på detta sätt blir allt otydligare längre bakåteftersom mindre antal brev är bevarade, framgårdet med önskvärd tydlighet att kungarna i varje fallredan under 1200-talet ständigt satt på hästryggen.De fordrade därför säkra övernattnings- och tillfäl-liga vistelseställen runt om i riket. I den s.k. ”KungValdemars jordebog” från år 1231 finns en förteck-ning över allt kungalev med kungsgårdar i Danmark.Jämförs dessa platser med de kontinuerliga kung-

liga inspektionsresorna i Skåne som detaljerat är be-lagda under flera tillfällen från slutet av 1400-taletoch början av 1500-talet finns stora likheter. Tabellenhär ovan visar detta förhållande.

Det ska noteras att i tabellen är inte orterna SödraÅsum, Gårdstånga och Sireköpinge i Skåne med-tagna från 1231-års lista. Dessutom saknas Vambåsai Blekinge och Sjönevad och Tölö i Halland.

Hur långt tillbaka går då detta system med kungs-gårdar? Vissa forskare menar att vi ska ner i 1000-

Kungsgård år 1231 Senmedeltida resmålHelsingborg HelsingborgSäby LandskronaLund LundOxie MalmöSkanör FalsterboGylle TrelleborgÖrsjö VemmenhögNedraby TommarpRavlunda RavlundaMörrum SölvesborgBräkne Hoby En okänd övernattningRonneby RonnebyLösen LyckebyNosaby BäckaskogVä VäÖnnestad VannebergaStenestad Herrevadskloster”Thymæn” ? Luntertun ?Hallandsås ? Båstad ?Laholm LagaholmHalmstad HalmstadFaurås FalkenbergGrimeton Varberg

58

talet. Det finns inget skäl att misstro denna uppfatt-ning. Frågan är bara hur tidigt på 1000-talet. I beva-rade skrifter från vikingatiden är det endast Knutden heliges donationsbrev till Lunds domkyrka frånår 1085 som antyder några av kungaleven; nämli-gen de i Lund och Helsingborg. Som ska visas längrefram i boken sker emellertid en total förändring avbondesamhället i slutet av 900-talet och början av1000-talet. Detta har inte varit möjligt att genom-driva utan kraftfulla direktiv ovanifrån. Sådana di-rektiv kunde endast genomföras om kungen har haftsina betrodda män ute i bygderna. Att bönderna ifanatisk iver plötsligt skulle börja riva ner sina gamlabyggnader och uppföra nya längre bort och att desjälvmant och jublande i grunden skulle förändrauråldriga brukningssystem är det ingen som tror på.Den maktorganisation som kungsgårdarna är uttryckför måste således ha funnits redan runt år 1000 e.Kr.

I detta sammanhang ska nämnas att man i Dalbyhar grävt fram rester efter en tidig, trolig kungsgårds-anläggning. Direkt väster om den nuvarande sten-kyrkan påträffades omfattande murverk efter ettantal stora byggnadslängor som grupperat sig runten gårdsplan likt en stor atriumanläggning på ca 25gånger 25 meter. Den västra längan har dessutomhaft en stenkällare. Byggnadstekniken och C14-provindikerar att denna palatsliknande bebyggelse kanvara samtidig med den av Sven Estridsen på 1000-talet uppförda kyrkan. Rester efter stolpar visar attstenpalatset bör ha föregåtts av en träbebyggelse.Ett myntfynd från åren 1017-1025 tyder också påen anläggning som går tillbaka till 1000-talets tidi-gare hälft.

Fogdarna på kungsgårdarna har haft mycket attansvara för. Kungen var ju landets högste domare ibrottsmål. Genom sina fogdar upprätthöll han lagoch ordning i riket. Adam av Bremen nämner olika

straff som kunde drabba brottslingar i Danmark.Kvinnor som bedrivit otukt blev sålda som trälar.Om någon man greps för något brottsligt föredrogde att bli halshuggna i stället för piskade. ”Där finnsinget annat straff än avrättning eller träldom, ochman sätter sin ära i att visa glädje, när man blivitdömd. För tårar och klagan och andra uttryck förhjärtats ånger, som vi anser hälsobringande, avskyrdanerna till den grad, att ingen får begråta sina syn-der eller sina anhörigas död.”

Detta något märkliga och hårda beteende för-tydligar Adam i en liten tilläggsnotering under sinbeskrivning av Skåne; kanske åsyftar han stadenLund: ”Bilan hänger på torget, synlig för alla, ochhotar de skyldiga med dödsstraff. Om det händeratt ett sådant utmäts, kan man se den dödsdömdemed jublande glädje gå till sitt straff liksom till ettgästabud.”

Ute på landsbygden hade varje härad sin tings-och avrättningsplats. En del av dessa är kända ge-nom att de fungerat långt fram i tiden. När författa-ren t.ex. på 1970-talet satt och samtalade med engammal man, Gustav Pålsson, berättade denne atthans mormor berättat att hon som liten flicka varitmed och öppnat grind för folk som skulle bevittnaen avrättning på galgbacken i Oxie utanför Malmö.Genom de gamla ort- och åkernamnen har ocksåminnet bevarats efter dessa gamla rättskipnings-platser, vilka har rötter ner i vikingatiden. Självatingsplatsen låg skiljd från avrättningsplatsen. Densenare hade alltid ett dominerande läge i terrängen.Avrättningar och de hängdas kroppar var ju påtag-liga bevis för var och en på att de alla lydde underen dömande, allseende makt.

Till en del kungsgårdar har myntningsrätten va-rit förlagd. Tillverkning av silvermynt påbörjades i

59

stort sett samtidigt under 990-talet i både Danmark,Norge och Sverige. Förlagorna för dessa äldsta nor-diska mynt är de engelska s.k. ”cruxmynten”, dvs.de har på ena sidan ett likarmat dubbelkors medtexten CRVX. Till skillnad från Danmark och Norgeär de svenska mynten försedda med uppgifter ommyntorten – Sigtuna. En dansk mynttyp bär textenZËEN REX AD DNER och GODPINE M AN DNERdvs. ”Sven kung av Danmark” och ”Godwine, mynt-mästare i Danmark”. Var har Godwine arbetat?Kanske i Roskilde – kanske i Lund. Dessa båda stä-der hade nämligen fungerande myntverkstäder i varjefall redan under 1020-talet.

Ytterligare en mynttyp finns som med stor san-nolikhet börjat präglas i Danmark så tidigt som på970- eller 980-talen. Dessa silvermynt är myckettunna och har på ena sidan ett sirligt mönster, påandra ett kors. De skiljer sig avsevärt från de senaremynten. Dessa första försök på myntslagning härhemma har således skett under Harald Blåtands re-

geringstid. Två större fynd av dessa mynt finns frånJylland, ett från Fyn och två från Skåne. Ett fyndfrån Södra Sandby består av 55 mynt medan ettannat från Baldringe norr om Ystad innehåller 50exemplar. Till dessa ska också läggas ett litet mynt-fynd i nära anslutning till det förmodade myntverketi Lund. Denna lilla silverskatt, det äldsta i sitt slag iLund, består av två mynt från Harald Blåtand före986, ett engelskt Ethelredmynt (976-1016), ett avOtto III (983-996) samt fyra stycken av Otto IIIoch Adelheid (991-995).

År 1018 blev den engelske vikingakungen Knutden store efter det att brodern Harald dött även re-gent i Danmark. Knut är den förste kung som medsäkerhet slog mynt i Skåne. I England hade man viddenna tid tillverkat silvermynt med kungens bild påena sidan och ett kors på den andra. Bilderna om-gavs av en instämplad text. Liknande mynt börjadenu Knut den store slå i Skåne, närmare bestämt iLund. På ena sidan av dessa mynt läses CNVD REXIN DANOR och på andra sidan ASCETEL MO

Lundamynt från Knut den stores tid.Foto Bengt Almgren, LUHM.

Mynt från Sven Estridsens tid med runinskrift.Foto Bengt Almgren, LUHM.

60

hand höggs av. Från Danmark möter vi också falsk-myntaren i den äldsta laggivningen. Det var ”hals-lös gärning och domsmål om man sätter ambolt ochstämpel och slår penning utan kungens tillåtelse el-ler bud”. Straffen var raffinerade. Ett var att denertappade fick dricka smält bly!

Bondbyarna

Fram till nästan modern tid har jordbruket varitden största näringen. Under medeltiden levde merän 90% av den nordiska befolkningen ute på landet.När vi i dag ser de vidsträckta skånska slätternakan vi lätt missledas att tro att det var så här somlandskapet också såg ut i äldre tider. Inget kan varamera felaktigt. Det skånska, öppna slättlandskapetär en mycket sen skapelse. Innan det s.k. enskiftet ibörjan av 1800-talet låg bondgårdarna samlade iklungor i de s.k. bygatorna. Mellan byarna fannsvidsträckta områden utan tillstymmelse till bebyg-gelse. Sankmarkerna var mycket vanligare än i dag.Man har beräknat att från början av 1800-talet harde skånska slätterna dikats ut så till den grad attupp till 70-80% av de vattensjuka markerna för-svunnit. Det är nästan obegripligt. Om vi fick för-månen att förflytta oss bara några hundratal år till-baka skulle vi alltså inte känna igen Skåne.

Detta betyder inte att markerna inte utnyttjades,bara att de inte användes på det sett som vi gör idag. Redan Adam av Bremen berättar att Skåne vardet bördigaste landskapet i Danmark. Mot dennabild kan vi ange de små anteckningar som en prästIvan från norra Tyskland vidarebefordrade till bis-kop Otto av Bamberg när han år 1124 besökte är-kebiskop Ascer i Lund:

”Och förvisso var jordbruksmarken på den plat-sen av den karaktär, att den skall ha ansetts ge god

LVNDI, alltså ”Knut Danmarks kung” och ”Ascetel,myntmästare i Lund.”

Påträffade myntstampar visar att myntverket iLund bör ha legat strax söder om domkyrkan ochnordväst om Stortorget. Inte mindre än tre stamparhar hittats vid olika utgrävningar. Den yngsta äranvänd under den svenske kungen Magnus Eriks-sons regeringstid (1332-1360) medan den äldsta ärfrån Kristofer I tid (1252-1259). Området ligger ianslutning till kungsgården och till Lunds troligtvisäldsta träkyrka, Clemenskyrkan. Även om mynt-stamparna inte är från vikingatiden är detta sanno-likt också platsen för Knut den stores myntsmedja.

Från denna tid, alltså med början en bit in på1000-talet, har det troligtvis också funnits en mynt-ningsplats i Borgeby vid Löddeköpinge. Vi befinneross då i kungarna Sven Estridsens (1047-1074) ochen av hans söner Knut den heliges (1080-1086)regeringstider. Namnen ”BURG” och ”BORBI” påmynten antyder platsen. En samtida mynttyp harmyntningsorten ”GORI” instämplad. Vissa forskarevill härleda denna till Gylle nära Trelleborg. Härfanns ju också en känd kungsgård. Exakt vad ordetGORI står för är dock osäkert.

Med silvermynten uppstod också falskmyntaren.Redan i romarriket utdömdes hårda straff för dennatyp av brottslingar; gruvarbete eller korsfästning. Ien lagtext från år 438 e.Kr. angavs straffet till attbli levande bränd på bål. I England förekom redanpå 900-talet en omfattande falskmyntning. Visserli-gen var varje mynt tunt och vägde endast runt 1gram men med sämre silverhalt kunde stora vinstergöras. Falskmyntare blev så vanliga att Henry I år1125 ska ha bjudit in falskmyntare till ett stort jul-gille i Winchester. Gillet slutade dock inte alltförfestligt. Var och en togs avsides och deras högra

61

avkastning och vara allmänt fruktbar. Men förvissovar inte alla de icke bördiga och ofruktbara jordlotte-rna uppodlade, hade förvildad växtlighet. Städernahade fästningar utan torn och murar, dock av träoch med vallgrav. Det fanns kyrkor och låga stor-manshus och enkla, timrade hus.

Människornas sysselsättning var jakt och fiskeeller betande boskap. Av dessa kommer i korthetalla deras rikedomar, eftersom jordbruk är ovanligthos dem. Vidare har deras levnadssätt och kläder-nas utseende föga elegans och skönhet. Våra egnamediokra paltor framstår som praktfulla i jämfö-relse.”

Detta är ju en föga vacker bild som denne utlän-ning här målar upp. Sett med den urgamla väster-ländska kulturens ögon har han noterat skåningensom en primitiv varelse. Intressant är Ivans beskriv-ning om att boskap och fiske varit dominerande nä-ringar och att jordbruket var av mindre omfång ändet han var van vid. Ivan har givetvis endast sett enmycket liten del av Skåne. Han kom ju sjövägenoch har från kusten tagit sig upp till Lund för attmöta ärkebiskop Ascer. Men ändå! En jämförelsemed dagens Skåne stämmer inte alls.

Före slutet av 900-talet låg bebyggelsen meraspridd i landskapet än vad den kom att göra underslutet av vikingatiden. Med det menar jag inte attdet var ensamma hus som låg utslängda här ochvar. Arkeologerna har kunnat konstatera att underhela forntiden har klungor av hus och gårdar flyttatrunt över stora arealer. Varför man efter ett antalgenerationer ansett sig behöva flytta sina bopålarska jag låta vara osagt. Resultatet har i varje fallvarit att odlingsmarken knappast kan ha varit såuppdelad och så intensivt utnyttjad som den skullekomma att bli efter 900-talet. En annan intressant

företeelse är att den äldre bebyggelsen inte verkarha varit så hårt knuten till lågmarker med rikligt avrinnande färskvatten. Det säger sig självt att ju mermänniskor som ska bo på ett område, desto viktiga-re har vattenfrågan varit. Vad det gäller de nya byar-na som uppstod under sen vikingatid - tidig medel-tid ligger själva bebyggelsen alltid vid rinnande vat-ten och större vattenansamlingar. Personligen trorjag att detta visar på att man skaffat sig störreboskapshjordar som alltså under den kallare årsti-den fordrat en större vattentillgång hemmavid. Ivansuppgift från år 1124 om att det fanns stora mängderav boskap motsäger inte denna tanke.

Det hände att jag i början av 1980-talet var kal-lad som föredragshållare till ett stort forskarmöteför arkeologer i Odense på Fyn. De resultat jag pre-senterade förvånade storligen. Allt berodde på att vipå Malmö museum introducerat utgrävningar meden annan utgrävningsteknik än tidigare. En av ini-tiativtagarna var min gamle vän Göran Winge. Detvar under ”den gröna vågens” tid runt år 1970. IMalmös ytterkanter började stora moderna bebyg-gelsekomplex i form av industribyar och villaområ-den att växa upp. Folket skulle ut i naturen medsina bostäder och arbetsplatser. Fosie industriom-råde kom att bli en tummelplats för oss arkeologer.Enorma schaktmaskiner banade av matjorden påofantliga ytor. Några dagar efter att sådana schakt-ningarna var gjorda vandrade museimän över mar-kerna och noterade större, mörka partier i jorden.På detta sätt hittade vi avfallsgropar, gravar ochs.k. grophus. Men fanns det inte mer att finna?

Genom att låta en arkeolog vara med redan vidjordavbaningen kunde betydligt fler mindre nedgräv-ningar avslöjas i den då ännu fuktiga schaktbottnenän vad som var fallet om ytan fått lufttorka någontid. Nu började de plötsligt poppa upp i stora mäng-

62

der, alla igenfyllda små stolphål efter de forntidalånghusen. Vi kunde nu, faktiskt som bland de förs-ta arkeologerna i Sverige, genom de omfattandeschaktningarna kartlägga hela bykomplex från sten-ålder fram till vikingatid. Det var bl.a. resultaten avdetta arbete som jag presenterade den där dagen iOdense. Tidigare hade lärde från Sverige varit överoch berättat att man i t.ex. Skåne under vikinga-tiden endast bott i simpla grophus!

Speciellt en stor utgrävning, Fosie IV, gav pådetta sätt helt ny kunskap om vår forntid. Här kundeman se hur husklungorna från stenålder till järn-ålder flyttat till olika lägen i terrängen. Boplatsernai området försvann däremot helt under vikingatiden.Den sena vikingatidens bebyggelse fann vi iställetinne i och strax utanför Fosie kyrkby. En av utgräv-ningarna inne i Fosie skedde i samband med an-läggandet av en ny minneslund invid den medeltidakyrkan. Vid grävningen påträffades tjocka jordla-ger som samlats i botten på den kraftiga sänkannedanför den höga kyrkbacken. Diken eller rännorfrån sen vikingatid har genomkorsat området ochvisar på den äldsta tomtindelningen av Fosie by. Tvåbrunnar från vikingatiden dök också upp. Den enavar cirkelrund med stensatta sidor. Som bottenramhade man använt ett fortfarande välbevarat vagns-hjul av trä. Till den andra brunnen hade man använtsig av kasserat byggnadsvirke i eketrä; rester efterFosies bys äldsta kända hus.

I denna träbrunn fann vi många spännande fyndav just trä. Detta är mycket ovanligt ute i våra bond-byar. Bönderna körde ju ut gödseln på åkrarna ochinga kraftiga kulturlager kunde därför bildas innebland bebyggelsen. Fukten och det tjocka fyllnads-lagret på platsen för Fosies nuvarande minneslundhade emellertid bevarat de organiska föremålen. Ettmindre laggkärl och en huggklubba, väl sliten eftermånga slag, var några av tillvaratagna saker. Enstor, flätad korg tillhörde också de ovanligare fyn-den. Korgen var gjord i samma teknik och med näs-tan samma utseende som potatiskorgarna under1900-talet. Men tusen år skiljde – jag grävde självfram den och förundrades.

Hur tolka resultaten av vårt grävande i Fosie?Någon eller några hade runt år 1000 bestämt att enby skulle uppföras på platsen. Till skillnad mot äldre

För att kunna se de mörka färgningarna som avslöjarigenfyllda gropar måste schaktytan hållas fuktig. Hären bild av utgrävning i den vikingatida bondbyn Oxie.

63

bosättningsmönster grupperades gårdarna runt enmindre sankmark med delvis öppna vattenansam-lingar, den s.k. ”allmänningen”. Mitt i denna rundacirkel av gårdar restes en runsten. Denna är av entyp som bör kunna knytas till tiden kring slutet av900-talet. Stenens text berättar om en storman:”Esbern rejste denne sten efter sin fælle Dværg, envelbyrdig dreng.” Dværg har varit en ”dreng” vilketvar en hög titel på den tiden. Här spårar vi alltså tvåstormän som med stor sannolikhet har haft mycketatt säga till om när Fosie by grundades.

Det är inte osannolikt att runstenen är rest underHarald Blåtands tid. Denne kung har redan figure-

rat ett antal gånger i boken. Han kommer att dykaupp vid många fler tillfällen framöver. Under hansregenttid fram till ca 986 började nämligen hela detdanska samhället i grund att omvandlas. En av destora reformerna som denne kung bör ha varit in-blandad i har gällt förändringen av jordbruket. Gi-vetvis har detta endast kunnat ske med maktpå-tryckning och med hot. Harald kom till Skåne somen erövrare från Jylland. I sitt sällskap hade han enmängd soldater. De skånska stormännen eller bonde-ledarna har antingen tvingats eller självmant anslu-tit sig till den nye härskaren och hans nya hierarkis-ka maktapparat. Genom att i de erövrade områdenabörja samla gårdarna i större byar kunde man skapa

Utgrävning av ett grophus strax utanför Fosie bykärna. Genom de intensiva utgrävningarna i Malmös ytterom-råden under 1970- och 1980-talen kunde forntida bebyggelsemönster över mycket stora arealer kartläggas.

64

Denna stensatta brunn från sen vikingatid grävdes fram i Fosie minneslund. I botten hade man lagt ett vagnshjulsom bottenram för brunnens stenvägg.

65

en ny maktstruktur där män trogna kungen satt iledningen. Byarnas placering i direkt anslutning tillvatten tyder på en ökad boskapsskötsel men ävenatt åkermarken radikalt förändrats. Låt mig belysadetta genom att återvända till Löddeköpinge somjag berättat om i avsnittet om köpingarna.

I Löddeköpinge kunde arkeologerna finna en förSkånes jordbrukshistoria mycket viktig pusselbit.Genom det två meter tjocka kulturlager som påträf-fades strax sydväst om den nuvarande kyrkan fickman under bl.a. arkeologerna Tom Ohlssons ochHampus Cinthios ledning bokstavligt talat ett djup-snitt genom historien. Schaktväggen är återgiven pånästa sida. I botten fanns ett jordlager med några fåfynd från romersk järnålder dvs. ca 200-400 e.Kr.Genom att flygsand under olika perioder täckt om-rådet kunde spår efter odlingsredskapen dokumen-teras. I denna äldsta fas hade man använt sig av etts.k. årder. Ett årder är ett redskap som, till skillnadmot plogen, inte vänder jorden utan endast ritsarlånga fåror i marken. För att ordentligt bereda mar-ken måste man först ritsa jorden i en riktning, där-efter vinkelrätt mot tidigare riktning. Genom att ård-rets spets gått genom de täckande flygsandslagrensågs ett rutmönster över hela utgrävningsytan.

Högre upp i kulturlagret fanns marknivån förden äldsta vikingabosättningen från 800-talet e.Kr.Denna bosättning har övergivits runt 900 e.Kr. ochnya spår av årder visade att man på 900-talet ut-nyttjat marken som åker enligt de gamla metoderna.Området har åter översandats och innan nästa be-byggelse kom runt 1000 e.Kr. har man än en gångodlat jorden. Nu saknas emellertid de korsande få-rorna och i stället ligger dessa helt parallellt medvarandra. Plogen, dvs. jordbruksredskapet som meden fastsatt träskiva vänder jorden, hade införts. Tid-punkten för plogens införande i Löddeköpinge har

alltså varit i slutet av 900-talet. Med detta redskapförändrades landskapet radikalt. I stället för att åk-rarna varit kvadratiska - vilket varit en praktisk för-utsättning för de vinkelräta fårorna - blev de nu lång-smala. Bonden kunde plöja längre sträckor utan attständigt behöva vända dragdjur och plog. Det ford-rades också större kraft för att driva fram plogen.

Genom att dessa långa åkrar, s.k. parceller, låginvid varandra och tillhörde olika gårdar i byn, låste

En stor flätad korg från sen vikingatid under utgräv-ning i Fosie minneslund.

66

man fast jordbruket i ett mönster som svårligenkunde rubbas. Kravet på en gemensam ledning förbyn var givet. Längre fram under medeltiden mötervi denna i form av en ålderman och ett byalag förvarje by. Åldermannen var kanske en kvarleva frånden tid för tusen år sedan då storbönder satt somvikingakungens övervakare runt omkring i byarna.

Det är givetvis inte så att allt kan ha förändratsunder kung Harald Blåtand korta livstid. EnligtAdam av Bremen fanns det emellertid i slutet av1000-talet trehundra kyrkor i Skåne. Detta betyderatt merparten av sockenindelningen då varit genom-förd, dvs. att i varje fall kyrkbyarna har varit etab-lerade på sina nuvarande platser. De senare årensutgrävningar runt omkring i Skåne visar dock på

exempel av byar som bör ha uppstått så sent somunder 1100-talet. De första byetableringarna redanunder kung Harald har rimligtvis endast genomförtsi de områden i Skåne som då varit viktiga makt-center, dvs. i sydvästra och södra Skåne. Uppen-bart var det system som då infördes och påbörjadessådant att det inte fanns någon vilja eller möjlighetatt återgå till gamla förhållanden när nya regentertog vid. Grunden till det bondesamhälle som vi mö-ter under medeltiden och fram till 1800-talet var lagd.

De äldsta städerna

Med vikingatiden började våra äldsta städer attuppstå och frodas. För tusen år sedan innebar dettaen mycket stor förändring av ett uråldrigt, invant

En markprofil i Löddeköpinge. Från ett av de nedre jordlagren har man grävt ner ett grophus. Sandlinser i husettyder på flygsand. Efter en tid har området åter igensandats ett flertal gånger. Översandningarna avslöjar attman hårdexploaterat marken så att den vegetation som band jorden försvunnit. Foto LUHM.

67

livs- och kulturmönster. I staden fanns givetvis sam-ma triviala livsnödvändigheter som i bondbyn - till-gång till mat, närhet till släkt m.m. - men själva li-vet måste ändå ha tett sig mycket annorlunda, alltfrån vem som styrde till relationer grannar emellan.

Hedeby söder om Jylland och Ribe ett antal millängre norrut är bland de första stadsliknande sam-hällena i Skandinavien. Hedeby var under vikinga-tiden Danmarks mest betydande handelsstad. Denäldsta bebyggelsen går ner till andra hälften av 700-talet. Vid mitten av 900-talet byggdes en jättelik,halvcirkelformad vall runt staden. Det är en fantas-tisk känsla man får om man besöker platsen i dag.Allt är en stor äng, inramat av vallen och av vattneti den forna hamnen. Undrar vad missionären Ans-gar, som vistades här på 820-talet hade sagt om hansett denna moderna idyll! Ansgar begav sig senaretill Birka, ett dåtida stadsliknande samhälle på en öi sjön Mälaren. I dag är också detta en stor blomster-äng. Förutom Hedeby, Ribe och Birka kan nämnasden stora handelsplatsen Kaupang i södra Norge,Köpingsviks stora handelsplats på Öland och Paa-vikens handelsplats på västra Gotland.

Om vi tittar på den yngre vikingatiden så har detdå hunnit dyka upp fler stadsliknande samhällen iSkandinavien: Viborg, Aarhus, Roskilde, Helsing-borg och Lund. I Norge försvann Kaupang och istäl-let grundades städer som Sarpsborg och Oslo. Läng-re norrut utvecklades Trondheim till en stad av storbetydelse. I Sverige försvann i slutet av 900-taletBirka och ersattes av staden Sigtuna. På Gotlandverkar handelsplatsen Paaviken ha ersatts av Väs-tergarn med sin halvcirkelvall runt bebyggelsen. Re-dan efter en kort tid distanserades dock denna ortav det tidiga Visby lite längre norrut på kusten. ISveriges inland var Skara tidigt en betydande ort iVästergötland. Linköping i Östergötland har säkert

också anor ner i sen vikingatid. Staden är nämligenplacerad mitt i en vikingatida centralbygd.

I Skåne finns flera tidiga tätorter. Helsingborgär en sådan. Den kommer att tas upp längre fram iboken. Kustorten Lomma strax norr om Malmö ären annan. I Knut den heliges donationsbrev till Lundsdomkyrka år 1085 omtalas att kungen skänkt en delav sina skatteintäkter i Lomma: ”Av den årliga pen-ningen som gives för tomterna i Lomma 3 mark.”Detta är alltså inte skatt för någon bondby utan fören stadsbebyggelse med tomter. Lomma omtalasdock inte som stad i början av 1200-talet så dessstatus som stadsliknande ort har varit av mera över-gående natur. Orten ska antagligen ses som en hamn-plats till det äldsta Lund. Intressant är den halv-cirkelformade vall som öppnade sig mot den bredaHöje å och som skyddat mot angrepp från havet.Vallen är numera försvunnen men den finns medta-gen på äldre kartor.

Söder om Kristianstad ligger samhället Vä. Föresvenskarnas skövling år 1612 var detta en viktighandelsstad i östra Skåne. Arkeologen Egon Thunledde på 1960-talet utgrävningar i Vä i sambandmed att nya avloppsrör skulle läggas ner i alla ga-torna. Genom detta arbete fick man en god bild avden äldre bebyggelsen över hela det medeltida stads-området. Bebyggelsen i Vä har anor ända ner i vi-kingatid; ja, även spår efter bebyggelse ner till 400-talet har påträffats. En stor mängd grophus är på-tagliga lämningar från den sena vikingatiden. Självaboplatsytan i det vikingatida Vä är bland de större iSkåne, uppskattningsvis ca 6 ha stor.

Utgrävningarna har alltså visat att vi i Vä, somligger i nära anslutning till köpingeorten vid Helgeå,har haft en fastare bosättning under en mycket långtid av den yngre järnåldern. Ortnamnet Vä, av forn-

68

nordiska ”Vi”, visar på en förhistorisk kultplats avstörre dignitet. Som brukligt är vid dessa vi-namnfinns också den tidiga kungamakten representeradpå platsen. Den forna stadskyrkan är nämligen upp-förd av troligtvis någon dansk kung under det tidiga1100-talet. Trots att Vä inte omtalas som stad för-rän tidigast på 1200-talet antyder den tidiga sten-kyrkans enorma dimensioner att det funnits ett stads-liknande samhälle med kungsgård här redan i bör-jan av 1100-talet. Hur långt tillbaka i tid denna typav intensivare bebyggelse går är omöjligt att säga.En viss parallell till Uppåkra kan man kanske vågagöra. I Uppåkra fanns också en central kultplatsoch en bebyggelse som sträckt sig långt ner i järnål-dern. Medan Uppåkra av den tidiga kungamaktenmedvetet ersattes av Lund verkar utvecklingen i Väinte ha varit så våldsam. Här kan den istället havarit baserad på en successivt ökande handel, vilketlångsiktigt skapat ett ekonomiskt centrum.

I diskussionen om Skånes äldsta stadsliknandesamhällen har även framkastats Tommarp på Ös-terlen som en tänkbar kandidat. Tommarp liggernågon mil inåt landet nära den medeltida kuststadenSimrishamn. Omkring år 1155 grundades ett pre-monstratenserkloster på platsen. Denna speciellaklosterorden tyder på att det här vid denna tidpunktfunnits en kungsgård och ett större samhälle. KungHarald Hein, en av Sven Estridsens söner, regeradeDanmark åren 1074-1080. Under hans korta rege-ringstid verkar en kunglig myntreform ha ägt rum.Antalet mynttyper minskade och förvirrande inskrif-ter på mynten försvann. I Skåne präglades underkungens tid endast mynt i Lund och i Thumatorp,dvs. Tommarp. Detta tyder eventuellt på att samhäl-let vid denna tid kan ha räknats som stad.

Lund är Nordens mest utgrävda vikingastad. Ge-nom arkeologernas idoga arbete alltsedan slutet av

1800-talet vet vi väldigt mycket om den tidiga sta-den och dess innevånare. Det är inte osannolikt attHarald Blåtand omkring 980 lagt grunden till denblivande staden genom att här anlägga en stor ring-borg. Denna befästning låg i vägkorsningen där enlandsväg i norr-söder mötte en väg i väst-östlig rikt-ning, se karta på sidan 105. Väster om borgen utla-des torget och nordväst om detta kungens egen kyrka,en Clemenskyrka. Tomtmarker har skapats och upp-

Vä stadskyrka är uppförd under det tidiga 1100-talet isamma stenteknik som Lunds domkyrka.

69

låtits till de som antingen av fri vilja eller genomtvång flyttade till den nya staden. Direkt väster omtorget har funnits en djup bäckravin och på höjdenväster om denna byggdes redan på 990-talet en soc-kenkyrka i trä.

Så här kan alltså den allra äldsta stadsbilden iLund ha sett ut. Ska vi försöka göra oss en ingåen-de bild av människorna i denna stad blir det emel-lertid värre. Visserligen vet vi en del genom det sto-ra skelettmaterial som grävts fram från stadens ti-digkristna kyrkogårdar. Så kan vi t.ex. ange män-nens snittlängd på den tiden till 171 cm och kvin-nornas till 160 cm. Vi vet att genomsnittsmänniskanlevde under en väldigt kort tid, runt trettio år. Vadvi desperat saknar är emellertid samtida berättelserom människorna, berättelser som ger de anonymaskeletten liv. För t.ex. en annan stad, Hedeby, har vifrån ca 975 följande beskrivning av ett av få ögon-vittnen. Det är en arabisk köpman som skriver:

”De håller en fest där de samlas för att hylla singud och äter och dricker. Var och en som slaktar ettdjur som offer har en stång utanför dörren till sitthus och hänger det offrade djuret där, antingen detär en oxe eller en bagge, en getabock eller en galt,så att folket kan se att han gjort sitt offer till singuds ära. Staden är torftigt försedd med gods ochrikedom. Folkets förnämsta föda är fisk, ty det finnsen myckenhet sådan. Om ett barn föds där kastasdet i sjön för att man ska slippa uppfostra det …Jag har aldrig hört värre sång än slesvigarnas. Denliknar ett morrande som kommer ur deras struparsom skall av hundar, bara mycket mera vedervär-digt.”

Tänk om vi haft fler sådana här berättelser omegenupplevda situationer! Och då inte bara av uti-från kommande iakttagare som nog inte riktigt för-

stått allt det som de tog del av. Vi får dock bita i detsura äpplet och förlita oss till det spännande menack så begränsande arkeologiska materialet. Genomdetta kan vi i varje fall göra oss en grov bild av dedåtida människornas bostads- och arbetsmiljöer.

Genom utgrävningar runt om i Norden har viganska god uppfattning om hur husen i de tättbe-byggda samhällena en gång såg ut. I Trondheim iNorge har under de senare åren ett mycket stortmaterial kunnat dokumenteras. Här fanns långsmalatomter, åtskiljda av små streden. På tomterna låggårdarnas hus efter varandra i långa kedjor. Tvåtyper av hus dominerade. Den mindre hustypen hadeendast ett rum med dörr på gaveln medan den större

Lomma ligger vid Höjeås utlopp i Öresund. Den bredaån har fungerat utmärkt som hamn för vikingaskeppen.

70

hade en tvärsgående förstuga utanför med dörrenmot långsidan. Även andra vikingastäder, som t.ex.Hedeby och Sigtuna, uppvisar samma typ av hus-konstruktioner.

Det är kanske lätt att inbilla sig att husen varituppförda av samma material enligt en enhetlig bygg-nadstradition. Så tror jag emellertid inte det funge-rat. IKEA-modellen fanns inte under vikingatiden.Självklart har man tagit det byggmaterial som fun-nits i omgivningen. Ägarens ekonomiska ställninghar också spelat in vid val av material. Tittar vi påt.ex. de äldsta gravkistorna i Lund finns det en mängdolika varianter, allt från nytt virke till återanvändaträtråg, ja t.o.m. båtdelar; från gedigna kistor tillenkla flätverksbehållare. Liknande bör ha gällt förbyggnadsmaterialen till husen. Ett tydligt fall sombevisar detta kan vi hämta från Gotland. I det storaTingstäde träsk har på en väldig, nästan kvadratiskträplattform med 170 meters längd under den kortatidsperioden 1120-1129 byggts upp en mycket stormängd hus. Här finns byggnader av olika typer, så-väl knuttimrade som i skiftesverk och stavteknik.Även takbeklädnaden har skiftat från hus till hus.

Tillbaka till Lund! Den djupa bäckravinen di-rekt väster om torget har mycket snabbt fyllts uppav avfall, byggnadsrester och gödsel. En mängdhusrester visar att området under den äldsta tidenvarit bebyggt med enklare hus. I både bostads- så-väl som verkstadshus har funnits någon form av pri-mitiv eldstad. Ofta låg denna som en öppen härdmitt på golvet men ibland har den byggts som enugn av sten och lera vid en av kortväggarna. Tyvärrfinns inte många inredningsdetaljer bevarade fråndessa hus. Träföremål som förslitits och kasseratshar slutat som ved i de säkert både dragiga och fuk-tiga husen. För att bilden ska bli fullständig måstevi därför med fantasins hjälp föreställa oss både

sängar, bord, kistor och mängder med träredskap.Den avancerade snickarteknik som använts till attförfärdiga bevarade gravkistor ger en uppfattningom att vissa hus kan ha haft många påkostade in-redningsdetaljer. Delar av en återfunnen, vacker stolmen också svarvade möbeldelar visar att åtmins-tone vissa hus haft mer ombonade hemmiljöer.

I detta Lundaområde från vikingatiden väster omStortorget påträffades ett hus som markant skiljer

Denna stolsrygg från 1000-talets Lund visar att det ide små husen funnits fristående möbler av hög klass.Foto Anders W. Mårtenssons arkiv.

71

sig från den övriga bebyggelsen. Huset har legatmed kortsidan upp mot torget i öster medan den norralångsidan har nått ut till en gata som från torgetsträckt sig västerut in till den träkyrka som funnitsinne i kvarteret. Huset har stått från ca år 1010 tillca år 1030. Byggnaden är av en form som är vanligvid denna tid; långsidornas väggar buktar ut påmitten. Huset har jordgrävda stolpar och sparrarnaför taket har gått ner snett i marken utanför lång-väggarna. Byggnaden har haft ett mittrum och tvågavelrum. Mitt på golvet i mittrummet fanns denöppna eldstaden. Ägaren har givetvis varit bättrebemedlad än de många stadsinnevånare som bott imindre och primitivare hus. Vem han varit får vi

dock aldrig reda på. Påträffade sländtrissor invidhärden visar på en kvinnas arbetsredskap för tusenår sedan. Hon är dock lika anonym som mannen.Det som är irriterande är att de båda antagligen idag ligger paketerade i papplådor i museets maga-sin. Rimligt är ju att de begravts på den närliggandekyrkogården. Här har stora mängder med gravargrävts fram och skeletten tillvaratagits.

Hemmaliv

I en av Eddans dikter, Rigsthula, möter vi treskikt av sociala nivåer, hämtade från det dåtida sam-hället. Asaguden Heimdall begav sig en gång ut på

Ett vikingatida långhus strax väster om Stortorget i Lund. En stensatt gång har gått fram till husets gavel. Tillvänster ses de snedställda taksparrarna som gått ner i jorden utanför huset. Foto Anders W. Mårtenssons arkiv.

72

en vandring i människornas rike och kom då till treolika familjer. De första som han stötte på var ettträlpar i sitt hus. Här bjöds han på mat i form av enstor, degig bulle och i en bunke på bordet låg kalv-kött i sitt kokespad. Heimdall fick bo där i tre da-gar, tackade för sig och vandrade sedan vidare. Kvin-nan födde emellertid ett barn efter nio månader ochde kallade honom Träl. I berättelsen framstår Träloch hans senare brud samt deras barn som fula ochförsedda med korta fingrar och skrynklig hud. De-ras arbete var ett ständigt slit, de lade ut gärdsgårdar,gödslade åkrar, gödde svin, vallade getter och grävdeupp torv till bränsle. Dessa människor blev uppho-vet till trälarnas ätt.

Heimdall kom så fram till ett annat par i en an-nan gård. ”Mannen täljde trä till vävbom, skäggethan hyfsat, håret låg i pannan, glatt satt skjortan;

på golvet var en kista.” Hustrun satt och spann,”klädsel var på huvudet, krås på bröstet, duk var påhalsen, ´dvärgar´ på axlarna”. Även hos detta parbjöds gästen på mat av nästan samma beskaffenhetsom hos trälparet. Också här stannade Heimdall ettantal dagar och hade det tydligen inte så illa. Resul-tatet blev i varje fall det samma. Sonen som föddesblev en rask yngling som inte var rädd att arbeta.”Oxar han tämjde, årder han gjorde, timrade hus,och hopsatte lador, gjorde kärror och körde plog.”Också han tog sig en brud ”med hängande nycklaroch getskinnskjortel”. De och deras barn lade grun-den till böndernas ätt.

Så kom då Heimdall till ett tredje hus. ”Husfa-dern satt och snodde bågsträng, pilbågen krökte ochpilar skaftade. Men husmodern armarna ihågkompå sig, strök linnet, stärkte ärmarna. Satte duk högt

Det påträffade vikingatida långhuset i Lund rekonstruerades i full skala i vikingabyn Hög nära Löddeköpinge.

73

på huvudet, hängsmycke på bröstet. Blått sirat varlinnet med släpande ärmar; brynen bjärtare, bröstetljusare, halsen vitare än vitaste snö”.

Nu skulle det vankas mat. Här var förvisso heltandra matvanor än i de två tidigare hushållen: ”Dåtog moder en märkt duk, vit av lin, och lade på bor-det. Därpå tog hon tunna kakor och lade dem, vitaav vete, på duken. Fulla fat fram hon satte, silverbe-slagna, med sovel på bordet, fett fläsk och fåglarstekta; vin var i kannan, kalkar beslagna; de druckooch språkade; dagen gick till ända”. Så gick det somdet gick. Efter gångna nio månader hade kvinno-karlen Heimdall utökat sin barnaskara med ytterli-gare en son. ”Upp där växte den unge Jarl, sköldhan bar och bågsträngar fäste, pilbågar krökte ochpilar skaftade, slungade spjut och svängde lansar,hetsade hundar och på hästar red, svängde svärdoch simning övade”.

Heimdall vände då åter till denne sonen, lärdehonom att tyda runor och bad honom att erövramark. På detta sätt lade Jarl med våld under sigarton gårdar. Han förde hem en mö med mjuka fing-rar, ljuslätt och klok. Hon ”gick under brudlin” ochtillsammans levde de lyckliga i alla sina dagar. De-ras söner ”redo in hästar, rundade sköldar, skavdepilar och skakade spjut”.

Denna saga ger en liten inblick i de livsvillkorsom de olika befolkningsgrupperna i slutet av vi-kingatiden hade att leva efter. Trälarna hade det gi-vetvis sämst. Vi ska dock akta oss för att sätta lik-hetstecken mellan vikingens träl och den slav somvi möter i t.ex. Amerikas historia. Skillnaderna varmånga. Helt sant är att en träl inte var fri och därförkunde behandlas som ägarens egendom. Om trälenbegick brott hade han förverkat sitt liv, något somkan verka väl hårt i dagens ögon. I en tid där de

flesta kunde mista livet för endast smärre förseelservar detta dock inte märkvärdigt. Intressant är emel-lertid att se att flera trälar uppenbart tjänat som per-sonliga tjänare med relativt hög status. En fri maneller kvinna som kom i trångmål kunde också frivil-ligt välja att bli träl. Trälskapet innebar stora nack-delar men också att man som en del av husfolketfick beskydd, bostad och mat.

En träl kunde också avancera på den sociala sam-hällsstegen. Som ”bryte” kunde man få ansvaret fören gårds skötsel, alltså motsvarande arrendator i dag.Trälen kunde av sin ägare få en egen odlingsmarkoch han kallades då för ”fostre”. Han skulle dockfortfarande göra tjänst hos sin husbonde. Fri frånträloket kunde man bli genom s.k. ”ättledning”. Omt.ex. en fri man fått barn med en trälkvinna kundemannen ta upp saken på tinget och få barnet anta-get i sin ätt. Detta verkar faktiskt också ha gälltträlar utan släktkoppling till ägaren.

Många moderna bilder av vikingarnas vardagär präglade av en syn på det dåtida livet som tämli-gen primitivt. Jordgolv, bänkar, öppna eldstäder mittpå golvet etc. Självklart har bostadsstandard såvälsom social standard skiljt sig från familj till familjmen hur såg livet ut för den normale familjen undervikingatiden? Jag delar absolut inte den primitivaskolan, vilken oftast utgår enbart ifrån det fåtal, ochdessutom mycket bristfälligt, bevarade huslämningarsom arkeologin kan visa fram. Om man studerar degamla skrivna berättelserna stiger nämligen en heltannan bild fram än den simpelhet som husresterna ijorden ofta presenterar. Man kan givetvis hävda attdessa berättelser återger miljöer som de såg ut närde nedtecknades på 1100-talet men det gör faktisktinte så mycket. Miljöerna som lyfts fram har säkertvarit relevanta bakåt i tiden, åtminstone för den se-nare delen av vikingatiden.

74

Konsten att berättaDet var under gillen och kvällsstunder som be-

rättelserna frodades. I sagorna möter vi dessa gillenoch anar mänsklig glädje och samvaro. I t.ex. EgilSkallagrimssons saga berättas många gånger omdessa festligare stunder. När det var frågan om attbjuda till gille inreddes gilleshallen eller också stor-stugan. Gästerna anlände och genast bars det framöl. Vid ett tillfälle satt gästerna på detta sätt underlång tid och drack ”men innan borden skulle bärasin, sade värden att de skulle dra lott om sätena. Enman och en kvinna skulle dricka tillsammans, sålångt det räckte, och de, som blev över, fick drickaför sig”. Att borden, en form av klaffbord eller lösaskivor på bockar, bars in i gillessalen omtalas ofta isagorna. Borden täcktes också med dukar. Män sattbredvid kvinnor. Seden att dra lott om vem man skul-le sitta samman med verkar ha varit utbredd.

Att vara en riktigt god berättare räknades undervikingatid och tidig medeltid som en stor merit. Klas-sisk är historien om en man vid namn Sturla somlevde under 1200-talet. Sturla seglade med den nors-ke kungen men kom i onåd hos sin herre och ficksitta kvar på skeppet bland de vanliga sjömännennär man låg i hamn. På kvällen samlades manska-pet och man ville ha underhållning i form av berät-telser. Sturla var den ende som kunde berätta på ettlevande sätt. Berättaren ställde sig i förskeppet och”många trängdes på fördäcket för att höra så brasom möjligt. Det var en stor trängsel där.” Ävendrottningen kom till skeppet för att höra Sturlas be-rättelse om trollkvinnan Huld. Nästa dag fick kungenhöra talas om Sturlas berättarkonst och han blev dååter tagen till nåd.

Denna episod visar hur mycket det talade ordet,framfört på ett mästerligt sätt, betydde i det dåtidasamhället. Ja, givetvis inte bara då. Sturla har många

moderna efterföljare, inte minst inom ståuppko-miken. Nu var det emellertid inte enbart påhittadelegender och sagor som var aktuell berättarereper-toar för tusen år sedan. Historiska berättelser varockså populära. I början av 1100-talet hölls t.ex. ettstort bröllop på hövdingagården Reykjahólar på Is-land. ”Där var feststämning och stor glädje, godunderhållning och många slag av lekar, både dan-ser, brottning och berättande.” I nedteckningen överdetta bröllop har ögonvittnet själv skrivit ner vadsom berättades under festen. Hrólfr från Skálmar-nes berättade en lång saga om en viking Hröngvidroch om en vikingakung Olafr Lidsmannakung ”ochdär var många verser med. Med denna historia blevkung Sverre en gång underhållen, och han hade sagt,att sådana lögnhistorier var de roligaste.” Islänning-en Ingimundr präst berättade sedan sagan om Ormr

En god berättare var guld värd i vikingarnas samhälle.Tack vare berättarkonsten har vi i dag ett rikt kunskaps-material bevarat.

75

Barreyjarskáld som var på många verser och somIngimundr själv diktat ”och där var många klokamän, som ansåg denna saga för sann.”

I detta ögonvittnes berättelse får vi satt sökljusetpå några av de problem som vidhäftar den tidigaisländska och norska berättelseskatt som i nedskri-ven form bevarats till våra dagar. Kung Sverre kundegenast klassificera en berättelse som en lögnhistoriamedan å andra sidan en historia som en trovärdigtalare diktat ansågs som sann. Hur ”sann” dennavar kan inte klargöras. Bestod Ingimundr prästs dikt-ning av en sammanställning av kända historiskahändelser framburna med hans egen personliga be-rättarstil eller var det kanske rena skrönor som han

framställt så skickligt att många trodde att de varsanna?

De isländska sagorna och berättelserna har be-varats tack vare att de nedtecknats med fjäderpennapå pergament. Pergament, speciellt behandlat skinn,var emellertid dyrt. Behövde man små korta minnes-anteckningar var i stället bark och kol perfekt attanvända. Tusentals bevarade näverbrev har kunnatgrävas fram på platser där vikingar vistats. Förut-sättningen att hitta sådana är att det finns feta kul-turlager som hindrat förruttnelse. Ett lite finare sättatt göra minnesnoteringar var att använda sig avvaxtavlor. En träplatta försänktes på ena sidan ochhär hälldes det varma vaxet ut så att det bildade en

Olika tidiga skrivredskap, påträffade vid utgrävningar i Lund. Överst och till höger vaxtavlor. Foto Anders W.Mårtenssons arkiv.

76

tunn platta. Med ett spetsigt föremål, en s.k. stylus,kunde man sedan skriva i vaxet. Behövde man ra-dera fanns på ”pennans”andra ände en slät yta somman kunde stryka mot vaxet.

I Lund har grävts fram både vaxtavlor och olikaformer av ritstift. Det vackraste exemplet är lockettill ett avlångt skrin, se ovan. Trälocket är plant påundersidan men välvt på översidan. Ena kortändanhar skjutit ut framför asken och fungerat som hand-tag. Den vackra djurornamentiken har förebilder frånsent 900-tal i bl.a. England. På lockets undersida är

en fördjupning i vilken en vaxplatta en gång suttit.Locket har alltså även fungerat som en smart an-teckningsbok. Bokstäverna LEO på handtaget av-ser kanske personnamnet Leowine, den i övrigt okän-de tillverkaren.

HygienIbland händer det att man stöter på människor

som av en eller annan anledning inte brukat någonav den uppsjö av ”dofta-gott”-produkter som vårmoderna värld kräver för att människor ska kunnaumgås. Människokroppen avger fräna dofter somnumera definitivt inte gör umgänget lyckligt ochangenämt. Under min tid som museichef i Malmöhade jag ansvar för bl.a. en av Sydsveriges störredräktsamlingar. Förbluffad kunde man konstateraatt 1800-talets borgerliga kvinnor till fest burit dyr-bara dräkter av sådan beskaffenhet att de inte gåttatt tvätta. Under ärmarna hade dessa vackra dräk-ter därför förhårdnat tyg, resultatet av svett blandatmed parfymer. Hur har det egentligen luktat på ensådan dåtida baltillställning? Hur luktade egentli-gen samhället för bara hundra år sedan?

Sådana enkla saker som lukter och hygien ärnågot som oftast inte tas upp i historieböcker. Dehar liksom inte något berättigande när man talar ompolitiska händelser, ekonomiska uppgörelser, krigeller vad det nu är som mest av allt fyller våra böckersida upp och sida ner. En människa som idag intehar deodorant under armarna luktar hemskt. Vän-der man på bilden kan man emellertid konstatera attmänniskor som förr ofta tvättade sig också måsteha luktat märkligt inför omvärlden. Kanske var detjust detta som hände ärkebiskop Adalbert under slu-tet av 1000-talet.

Adalbert var ärkebiskop i Bremen; nära vän medden danske kungen Sven Estridsen och ofantligt rik,

Det vackra pennskrinslocket från Lund. På undersidanav det smalare skaftet finns en vaxtavla. Foto AndersW. Mårtenssons arkiv.

77

fåfäng och kanske också odräglig. Fem år före sindöd år 1072 beslöt han sig för att sluta upp med attbada. Adam av Bremen konstaterar att han underdessa fem år aldrig badade trots att mannen tidigareälskat varma saltbad ”vilka han dagligen brukadeta”. Varför han frångick denna sin invanda sedvänjaatt bada var bara ett sätt för honom att gå folket tillmötes, eftersom ”han märkte att detta var anstötligtför folket”.

Araben Ahmad ibn Fadhlan träffade på 800-ta-let ett antal nordbor i Ryssland och han berättar bl.a.följande: ”De tvättar sig varje dag i sina ansiktenoch händer i vatten, som är så smutsigt och orentsom väl är tänkligt. Så här går det till. Flickan kom-mer tidigt varje morgon och har ett stort fat vattenmed sig. Det räcker hon till sin herre och så tvättarhan sina händer, sitt ansikte och sitt hår, han bådetvättar och kammar det nere i karet. Därpå snyterhan näsan och spottar i vattnet … När han så ärfärdig bär flickan karet till hans sidoman, och hangör det samma. Flickan slutar inte att bära karet

från den ena till den andra, förrän hon har låtit detgå en runda till alla som är i huset, och varje snytersig, spottar och tvättar sitt ansikte och sitt hår i det.”

Låt mig ta ytterligare en ärkebiskop som exem-pel på en annan hygienisk aspekt under vikingatid –tidig medeltid. Thomas Beckett, ärkebiskop av Can-terbury, mördades i sin kyrka år 1170. Det berättasav samtida att ”hela kroppen var svept från hals tillhäl av ett lusfyllt kläde gjort av hår; lössen kliadeoch klädet sved, så att man säkert kan säga att helahans kropp var martyr för Gud.” Nu var seden attplåga sig med en tagelskjorta inget ovanligt för enkristen så Thomas har kanske i kristen iver medve-tet valt ett maximalt utnyttjande av lössplågan. IFostbrödrasagan möter vi en berättelse som kanskebättre svarade till den allmänna vardagen. Det ärTormod Kolbrunarskjald som på Grönland byterkappa med Lusa-Oddi. Namnet hade han fått efter-som hans kappa var full av löss. I en annan isländskskrift, den s.k. Landnámabóken, finner vi dennakloka sentens: ”En hungrig lus biter värst”.

Typiska vikingakammar av ben och horn, påträffade i Malmöområdet.

78

En del av lössen kunde hållas borta med hjälp avkammar. Från vikingatiden finns åtskilliga fynd avjust benkammar. I de vikingatida städerna är detdessutom inte ovanligt att finna också avfall frånbenhantverk som avslöjar de platser där de dåtidakammakarna utövat sitt yrke. Bland de äldre kam-marna är det långa kammar med tänder endast påena sidan som är de vanligaste. Dessa är uppbyggdaav utsågade, plana hornplattor vilka hålls sammangenom att de är fastnitade i två beslagsskenor avben. Efter sammanfogningen har man med en finmetallsåg sågat ut de mycket smala mellanrummenmellan kammens tänder. Under den senare vikinga-tiden blir kammarna gärna kortare och har tänderåt båda hållen, s.k. dubbelkammar.

En speciell typ av kammar har kommit att kallasvävkammar. Dessa är smala och avlånga, gjorda avendast ett benstycke. Själva kortsidan, handtaget,är nästan alltid försedd med en enkel streckdekor.De extremt långa tänderna har gjort att man trott

sig veta att dessa använts vid vävning, något somdock i praktiken skulle ha varit tämligen ineffektivt.Någon har föreslagit att de använts att karda ullmed vilket emellertid skulle ha varit ett nästan hopp-löst företag. Det tredje alternativet är nog det mesttroliga; att de ha fungerat som ”hårklämmor” viduppsättning av kvinnofrisyrer.

En för mänskligheten mycket viktigt plats, spe-ciellt när boendeytan blivit trängre, har varit avträ-det eller toaletten. Trots detta omtalas denna förete-else ytterst sällan, faktiskt nästan aldrig, när manbeskriver ett forntida samhälle. Jag deltog en gång ien märklig jultävling med min gamle chef, den intehelt okände arkeologen Bengt Salomonsson. Detgällde att bygga det mest originella, historiska pep-parkakshuset! Bengt vann med sin fantastiska re-konstruktion av ett vikingatida långhus från Fosie.Själv byggde jag det medeltida Kompanihuset frånMalmö. Det som avgjorde till Bengts fördel var nog

Vikingatida bronskam från Fosie utanför Malmö.

Laggat träämbar från 1000-talets Lund. Foto AndersW. Mårtenssons arkiv.

79

den gula missfärgning som långhuset hade utanförsitt ena hörn. Domarna fick förklaringen att dettavar ”gårdens ̀ pisseställe`, en naturlig men av arkeo-loger ofta bortglömd företeelse som funnits i allagårdar”.

Ett avträde hette under medeltiden ”hemlighet”eller ”privet” vilka båda antyder en dold plats, nå-got som fanns men som man inte talade om. Dethemlighetsfulla håller faktiskt fortfarande i sig. Idag finns mängder med uppförda kopior av forn-tida gårdar. Säg emellertid den rekonstruerade forn-tida miljö där man försökt att återskapa ett avträ-de? Dessa lyser helt med sin frånvaro, även om deen gång kanske varit bland de viktigare platsernapå gården, antingen det varit ett enkelt avträde in-hägnat av ett högt flätverk eller en mindre byggnad.

Det var i de större vikingagårdarna som det fannsspeciella avträdesbyggnader. Vi känner dem frånSnorre Sturlasons berättelser. Dessa är visserligennedtecknade runt år 1200 men det finns ingen an-ledning att inte misstänka att sådana avträden fun-nits redan i de äldsta vikingastäderna. Om svea-kungen Fjolne berättar Snorre t.ex. att han underett besök i Danmark på natten skulle gå ut på svalenför att finna ”en viss plats”. På tillbakavägen gickhan fel och drunknade i ett stort mjödkar! I berättel-sen om Olof den helige, död 1030, berättas om kungRörek som en gång kom till staden Tönsberg vidOslofjorden. På natten blev han tvungen att gå utoch tog två män med sig. ”Ett stort salerne (dvs.avträde) stod i gården på stolpar och en trappa fördeupp till dörrarna.” När kungen nu satt härinne hör-des larm utanför. De två vakterna störtade då utmen blev dräpta och kungen togs tillfånga.

Både i Sturlungasaga, Eyrbyggja, Didriks saga,Landnàmabok, och i lagboken Gràgàs berättas om

avträden som små stängda rum, s.k. ”kamar”. För-utom dessa fanns det uppenbart, som framgår avTönsbergsfallet, stolphus med flera avträden. Ge-nom att gå en våning upp kunde gödslet falla ner ien stor dynghög. I de fall där gårdarna låg invidstranden kan dessa stolphus ha stått ut över vattnet.Metoden känner vi redan i de äldsta nordiska klost-ren från 1100-talet där munkarna byggde sina storaavträden över rinnande bäckar.

Många av dessa avträden verkar ha varit gemen-samhetsanläggningar med flera hål bredvid varand-ra. När t.ex. Torstein Klak, en av Olav Tryggvasonshirdmän, besökte gården Rein i Norge berättadekungen att ingen av hans män fick ensam gå ut i”salernni” om natten. Torstein vaknade men ansåginte att han behövde väcka någon utan gick själv uttill gårdens ”hæimilishuss”. Detta avträde var avanmärkningsvärda dimensioner, ”det var ett så storthus att elva man måtte sitta mot varandra”, alltsåett avträde med två bänkar med elva hål vardera.Torstein upptäckte efter en stund till sin fasa att pådet innersta hålet satt en liten djävul. Som tur varringde kyrkklockorna och räddade hirdmannen.

Självklart har både människo- såväl som krea-tursgödslet inte kunnat spridas hur som helst i detidiga städerna. Man löste säkert detta problem ge-nom att samla gödslet i stora möddingar – med ellerutan hus ovanpå. När sedan dessa högar jämnadesut vid uppförandet av nya hus bidrog de till bildan-det av städernas s.k. kulturlager. Ute i byarna sak-nas emellertid gödsellager. Här har man uppenbartredan från det att byarna uppstod under sen vikinga-tid kört ut gödseln på åkrarna. Det är inte osanno-likt att denna teknik var en nyhet som introduceratssamtidigt med att plogen infördes under slutet av900-talet. Plogen vände ju jorden så att ytlagret ham-nade ner i marken, ett tillvägagångssätt som i allra

80

högsta grad gynnade gödselns spridning på djupet.Från den berömda vikingasagan om Gunnar påHlidarende kan vi hämta en episod som belyser dendåtida misstron mot att gödsla markerna. Gunnarshustru Halgerd försökte sätta käppar i hjulet närdet gällde vänskapen mellan Gunnar och Njal. Endag frågade hon sitt folk vad det var Njals karlarhade för sig.

- ”En av dem kör gödsel på backarna.”- ”Vad ska det vara bra för?”- ”Han sa att så blev höet bättre där än på andraplatser.”- ”Där ser man”, sa Halgerd, ”att Njals visdom inteär stor i allt, han som annars vet råd för allting.”

När det skymmerUtgrävningar av nästan kompletta, medeltida

kyrkogårdar har i Lund visat att stadsbornas medel-livslängd i början av medeltiden endast varit runttrettio år. Jag vägrar tro att detta inte haft att göramed ett mera ansträngt liv i städerna – sämre livs-miljö och större risk för epidemier. Staden var enmötesplats för långväga gäster men säkert också fördet slödder och de fattiga som aldrig omtalas i vårtbevarade skrivna källmaterial från den tiden. Jagvill här inte gå i fällan, att vara så blåögd att skön-måla dåtida stadsliv. En stor misär har varit varda-gen för många, för att inte tala om alla svåra sjuk-domar som säkert grasserat.

Ta bara detta med dricksvattnet. När Harald Blå-tand troligtvis anlade Lund runt år 980 måste hanha utgått från det faktum att det skulle komma attfordras rikligt med dricksvatten i området. Vid dentiden fanns strax väster om det blivande torget enstörre bäckravin. På bara ett sekel fylldes emeller-tid denna ravin upp med byggnadsavfall och oren-ligheter med säkert många direkt onämnbara ting.Hur påverkade inte detta tillgången till rent dricks-vatten! Med dåligt vatten följde epidemier. Låt migbara ta ett senare exempel från Malmö. Under 1570-talet var dricksvattnet i Malmö brunnar så förore-nat att man, utifrån S:t Petri dödsklockas använd-ning, kunnat uppskatta att ¼ av stadens befolkningunder bara en tioårsperiod dött i ”pestilenze”. Tro-ligtvis har det varit vattenkvaliteten som varit bo-ven. Under 1580-talet tvingades man anlägga Pil-dammen och föra dricksvatten i stora mängder ge-nom borrade trästammar ner till staden två kilome-ter därifrån.

Gå gärna till Kulturen i Lund och titta andäktigtpå den s.k. ”kulturpelaren” som finns här. Från justområdet väster om Stortorget har man skurit ut en

I de kompakta jordlagren i Lund bevaras ofta järnföre-mål utan att rosta. Foto Anders W. Mårtenssons arkiv.

81

nästan sex meter hög markprofil som visar hurmycket markytan höjt sig i detta område sedan vi-kingatiden. Visst blir alla besökare imponerade. Mendet ska heller inte mycket fantasi för att inse att det-ta berg av avlagringar också vittnar om svåra tiderför de stadsinnevånare som en gång bott i områdetpå ”toppen av berget”.

De skånska vikingastäderna grundades på jung-frulig mark. Här fanns inga förkristna begravnings-fält utan alla som dog kom i jord som redan frånbörjan varit invigd enligt Vite Krists lära. Från detdu som stadsinnevånare föddes till dess du slutadedina dagar har det varit prästerskapet som varit dinledstjärna. Innanför de enkla trägärdsgårdar somomslöt kyrkogårdarna låg också träkyrkorna. Lundhade extremt många. Inne i det mörka kyrkorum-met stod dopfunten av trä strax innanför dörren. Härneddoppades det nyfödda barnet efter det att fadd-rarna utanför kyrkdörren på barnets vägnar avsvu-rit sig djävulen och ondskan. I kyrkornas långhushar den dåtida vikingamänniskan stående tillbringatmånga timmar av sitt liv. Här har de åhört mässoroch följt prästers arbete framför lekmannaaltaret.Eller också har man hört och anat de hemliga ritua-ler som skett vid huvudaltaret inne i det avskiljdakoret som i öster gränsade till långhuset.

När döden kom har de efterlevande haft likvaka.Så känner vi det från medeltiden och så har det sä-kert också varit under det första kristna århundra-det i Skåne. Denna vaka kunde vara flera nätter var-under en präst hade skyldighet att närvara under deförsta. Sedan fördes liket i procession till kyrkan.Här följde den viktiga dödsmässan. Färden till gra-ven skedde med kors, rökelsekar och ljus. Innan dendöde sänktes ned välsignades graven med vigvatten.Efter nedsänkandet började man genast att fylla igengraven. Härigenom hindrade man den döde från att

Handtaget till en träkrycka från 1000-talets Lund. Äga-rens namn Ulfkil finns ingraverat med runor i käppen.Foto Anders W. Mårtenssons arkiv.

82

gå igen. Att en grav skulle stå öppen och på så sättinbjuda mörkrets härskare under nattetid var full-ständigt uteslutet.

Liksom i samhället i övrigt har rangordningenpå kyrkogården varit given. Kvinnorna placeradesnorr om kyrkan, männen söder därom. Detta begrav-ningssätt fick jag själv en ingående kännedom omår 1980 när vi grävde ut den första kristna kyrko-gården i Tygelsjö i södra delarna av Malmö. Resterefter en stavkyrka och en mängd gravar från 1000-talet hade dykt upp. Av drygt hundratalet döda varmindre än tio procent kvinnor. Denna påtagliga sned-fördelning berodde på att utgrävningen endast om-

fattade platsen för själva kyrkan samt kyrkogårdensöder därom. Vad vi arkeologer alltså här hade av-slöjade var att män och kvinnor under i varje fallden yngre vikingatiden behandlades olika t.o.m. in idöden. Bilden från Tygelsjö är samstämmig med detidiga gravfynden från Västerhus kyrkogård i Norr-land. Detta könsförhållande bekräftas också i ennorsk lagtext från 1100-talet som rakt på sak kons-taterar att: ”karlmenn skulu liggia firi sunnan kirkiuen konor firi nordan.”

I den vikingatida staden Lund med sitt väldigagravmaterial märker man dock inte denna fördel-ning på olika kön. Här har vi alltså ett starkt belägg

Senvikingatida gravar strax öster om den första träkyrkan i Tygelsjö. De döda ligger tätt vilket visar att platsenvarit attraktiv.

83

på att livet i de nya städer som anlades under vi-kingatidens slut har förändrat det sociala mönstret iförhållande till livet i bondbyarna. Därmed banadesdet också väg för andra seder och bruk. En tendenstill uppluckring av detta könsmönster möter vi fak-tisk också i den tidigare omtalade kyrkogården från1000-talet i Löddeköpinge. Kring de två träkyrkornahar merparten av männen begravts i söder medankvinnorna hamnat i norr. Trots detta finns på kyr-kogården ett relativt stort antal av döda som ham-nat på ”fel sida”. Den stora mängden av gravar iLöddeköpinge visar att denna begravningsplats intevarit en vanlig bondkyrkogård utan i stället utgjortett mellanting mellan bondby och stad.

I den medeltida Borgartingslagen från Norgeberättas att kyrkogårdarna varit uppdelad i fyradelar, fjärdingar. Den finaste fjärdingen var straxöster om kyrkan och utmed kyrkans södra långsida.Därnäst kom de friborna böndernas område följt avde frigivna trälarnas område. Längst borta i utkan-ten av Guds åker fanns trälarnas eviga hemvist. Hitförpassade man också, åtminstone enligt den norskalagen, de ilandflutna som hade nordisk frisyr. Debästa platserna har således varit runt kyrkans koreller utmed kyrkans södra sida. Under medeltidenfinns det dessutom uppgifter om att man gärna be-gravde spädbarn direkt invid kyrkans södra vägg.Regnvattnet som rann utmed kyrktaket ansågs bli”laddat” och gav religiös kraft när det droppade nerpå gravarna. Själv har jag konstaterat en mängd så-dana barnskelett från 1300-talet vid utgrävning in-vid sydmuren till S:t Petri stadskyrka i Malmö. Attdenna tradition gått ner i vikingatiden bekräftademan redan vid en utgrävning av en 1000-tals kyrkai Lund på 1960-talet. Här återfanns 64 barngravar– vilket var 35% av alla gravar man grävde fram –av vilka många låg i grupper utmed just träkyrkanskor och södra långhusvägg.

Genom utgrävningarna av Lunds tidiga kyrko-gårdar känner vi också ett enormt stort material avbevarade träkistor. Under stadens första halvsekelgjordes kistorna i en mängd olika typer. Vanliga kis-tor blandades med kistor tillverkade av bordlägg-ning från båtar, kistor av plank som noggrant tap-pats ihop, kistor i flätverk, kistor med hel botteneller enbart ribbotten. Här finns också s.k. trågkistordär man tagit ett stort trätråg av t.ex. typen slakt-tråg och använt som kista. Har trågen varit för kortahar man huggit bort ena kortsidan och låtit den dödesfötter sticka ut, en till synes något makaber form avlikkista.

I Lund, men även på andra platser i Norden, hararkeologerna också ofta hittat smala käppar frånunga träd eller buskar av hassel, vilka lagts i speci-ella mönster under, i eller på kistorna. Vid utgräv-ning av en kyrkogård väster om Stortorget visadedet sig att av ett mycket stort antal gravar nästanhälften var försedda med hasselkäppar. Denna sedhar varit vanlig under hela 1000-talet. Kanske har

Senvikingatida kista från Lund bestående av risflätningpå ena sidan och kasserade båtsplankor på den andra.Foto Anders W. Mårtensson arkiv.

84

man här en äldre, förkristen tradition som i sin harm-löshet tillåtits av den nya, kristna lärans övervakare.I det skrivna materialet kan man ana sig till att justhasseln hade magisk betydelse. Begrepp som att”hassla en vall”, dvs. att markera ett område för ettting eller tvekamp, har varit vanligt.

En annan begravningssed, om än alls inte så van-lig som hasselkäppar, har varit att placera den dödepå en bädd av träkol. Träkolslagret, som alltid ver-kar ha legat under kistan, kan vara upp till en halvdecimeter tjockt. Fenomenet har iakttagits även vidutgrävningar i bl.a. Winchester i England, där se-

den blev vanlig under 900-talet. Bruket med träkolmåste ha en kristen bakgrund eftersom denna, tillskillnad mot gravkäpparna, levde kvar under helamedeltiden. Från 1200-talet förändrades seden ge-nom att man endast satte in kärl med träkol i självakistan. Jag menar att denna tradition kanske kan haatt göra med helgonet Martin. I den helgonbeskriv-ning som man före år 1224 gjorde över den heligeVilhelm från Själland, död 1201, berättas om hansdödsstund: ”Efter det att salvningen var utförd, blevhan lagd på aska och hårskjorta för att i överens-stämmelse med den helige Martinus lära dö som enkristen och sann katolik i aska och hårskjorta.”

Denna något märkliga form av likkista har före den hamnade i jorden använts som ett stort trätråg. För att benenskulle få plats har man huggit bort gaveln. Notera hasselkäppen som ligger över den döde. Foto Anders W.Mårtenssons arkiv.

85

Under Harald Blåtands tid

En kung med tillnamnet Blåtand

När Adam sitter framför sin skrivpulpet i Bre-men runt år 1070 minns han de många samtal somhan fört med danerkungen Sven Estridsen. Hur hanpå besök i danerväldet fått företräde inför kungenoch hur denne ingående och personligt berättat omsina släktingar på Danmarks tron. Adam har fåtthöra berättelser om hur Sven som landsflyktig sontill en mördad far växt upp i sveonernas land ochhur sveakungen tagit väl hand om honom. Han harhört sin sagesman berätta om sin morfars far, kungHarald Blåtand av Danmark och om striderna mel-lan Svens morfar och Harald. Adam minns ochfjäderpennan hans löper lätt över pergamentbladen.

Adam av Bremens väldiga skrift om Norden förtusen år sedan är i dag ett av de viktigaste doku-menten för oss som vill förstå vikingatiden. Efter-som han personligen mött nära släktingar till dehuvudpersoner som på den tiden dominerade Dan-marks politiska historia kan man våga sätta stor till-lit till dessa återgivna händelser. Som alltid kan ettoch annat namn ha förväxlats, någon överdrift smu-git sig in här och var och tidsföljden för händelserkastats om men de berättade händelserna måste varabaserade på en stor portion av fakta.

Om sin morfars far berättar kung Sven att närhan dog var han ”ålderstigen och kroppsligen svag”och när han dog hade han regerat i femtio år. Ett såexakt år bör vara fel, något man bara säger för attframhäva en lång tidsperiod. Regenttiden kan likagärna ha varit fyrtio eller fyrtiofem år men knap-

past trettio. Harald bör ha dött 985 varför hans re-genttid startat runt 940.

Haralds far var den kung Gorm eller Vurm ”somjag vill kalla en gruvlig orm och som var i hög gradfientligt inställd till alla kristna. Han planerade attfullständigt utrota kristendomen i Danmark, fördrevGuds präster från sitt område och lät också dödamånga under tortyr”. År 919 blev Henrik I i Tysk-land utropad till kejsare. Efter honom följde en dy-nasti av mäktiga och framgångsrika kejsarnamn, des.k. ottonerna, dvs. Otto I, Otto II och Otto III. Endåtida krönikör, Liudprand, skrev vid mitten av 900-talet i sin krönika under året 926 att ”denne Henrikhade även underkuvat det oräkneliga slaviska fol-ket och gjort dem skattepliktiga. Han var även denförste som underkuvade danskarna och tvingade demtill lydnad.” Under året 928 berättar Liudprand attHenrik åtnjöt stort anseende i Italien för att ha kuvatdanskarna. Adam återger följande om Henriks be-drifter: ”Sedan trängde han i spetsen för sin här in iDanmark och skrämde i ett första angrepp kungVurm till den grad att denne lovade att rätta sig ef-ter hans order och ödmjukt bad om fred. Den seger-rike Henrik fastlade då rikets gräns vid Slesvig, somnu heter Hedeby, insatte där en markgreve och be-fallde att en koloni sachsare skulle slå sig ner där.”En annan historieskrivare, Widukind, skrev ca 970att Henrik attackerade Danmark först år 934 ochatt kungen då hette Chnuba (Gnupa). Widukinds ver-sion och årtal har i historieforskningen antagits somden rätta återgivningen av händelsen. Vem av de tvåsom återger verkligheten går dock inte att bestämma.Det kan faktiskt vara så att man åsyftar två kungar

86

som regerat samtidig. Gnupa kan t.ex. ha härskatenbart över Hedeby medan Gorm varit kung över ivarje fall södra och mellersta Jylland.

Hur länge regerade då Gorm? Om man ska troAdams berättelse om Haralds långa regenttid kandet inte ha varit speciellt många år. År 948, underkejsar Otto I period 936-973, vigde ärkebiskop Adal-dag av Hamburg/Bremen tre biskopar för Danmark.Detta år måste alltså Harald ha regerat, något annatär otänkbart då fadern varit hatisk mot de kristna. ISlesvig insattes biskop Hored, i Ribe Liafdag och iÅrhus Reginbrand. Ärkebiskop Adaldag var enframgångsrik organisatör av den missionsverksam-het som främst riktades mot slaverna utmed södraÖstersjökusten men också mot danskarna. Givetvishar denna mission bedrivits i skuggan av den maktsom kejsar Otto I utövade. Danska kungen bör där-för ha varit skattekung till kejsaren, dvs. varit hansvasall.

Harald Blåtand var gift med Tofa, dotter till envendisk furste. Tyvärr är informationen om Tofabristfällig, på gränsen till obefintlig. Det är en run-sten från Sönder Vissinge i Danmark som bringaross upplysningen. Inskriptionen lyder: ”Tofa, Mis-tivojs dotter, Harald den Godes, Gorms sons hust-ru, lät göra detta minnesmärke efter sin moder.”Detta är allt vi känner om kvinnan. Vissa menar attsvärmodern bott hos sin dotter i Danmark men såbehöver man inte tolka texten. Många runstenar ärresta till minne över personer som dött utomlands.Värt att notera är dock att Harald nämns som dengode, åtminstone av sin hustru. Harald hade barnenSven Otto Tveskägg, som senare blev dansk kung,Håkon som härskade i Semland, Tyra som först blevgift med sveakungen Styrbjörn och sedan med dennorske kungen Olav Trygvasson samt Gunhild somblev gift i England. Adam av Bremen omtalar också

sonen Iring som fadern Harald sänt till England meden här. Iring ska ha blivit mördad i England. Detberättas också att kungen ska ha haft andra hustrurän Tofa. Adam nämner t.ex. Gunhild och Saxo be-rättar i slutet av 1100-talet att kungen varit gift medGyrid, en syster till Styrbjörn.

Trots allt ger runstenstexten en ytterst värdefullpusselbit till den politiska situationen vid mitten av900-talet. Giftermål handlade nämligen om politik.Ser vi på var de nordiska kungarna vid denna tidhämtade sina brudar blir det från just venderrikenavid södra Östersjökusten. Detta var slavernas olikastamområden. Nordvästslaverna, eller polabiansla-verna, var uppdelade i flera olika stammar. FrånKiel fram till Warnovfloden, som mynnar vid Ros-tock, låg obodriternas land. Området sträckte sigsöderut ner utmed Elbe. Viktiga centralplatser varAlt-Lübeck, Oldenburg, Plön, Scharstorf och Ratze-burg. Från floden Warnow åt sydost till floden Mil-denitz härskade Warnavi som var i nära relation tillobodriterna, så också Linones utmed gränsflodenElbe samt stammen Drewani i området vid Hanno-ver. Öster om obodriterna fanns Liutizierna som medsina fyra stammar härskade över området från War-now österut till floden Oder. På ön Rügen var Ra-nernas hemland. Öster om Oder låg det som senareskulle bli Polen.

Med Mieszko I, ca 960-992, framträder det pols-ka riket på allvar. Detta sträckte sig inte enbart ut-med Östersjökusten utan också långt ner i Mellan-europa. Mieszko insåg snabbt att kristendomen gavstor makt åt den världslige härskaren. Han anslötdärför sitt väldiga rike till påven och blev själv döptår 968. Över huvud taget sker en påtaglig kristnings-process i slavernas område under just 960-talet. Iväster hade Haralds svärfar Mistivoj år 967 säkratden obodritiska överhögheten över stammen Wa-

87

På denna bildplatta från 1100-talet ses hur prästen Poppo med en glödande handske visar kristendomensmakt inför kung Harald Blåtand.

88

gierna i öster. Året efter grundades biskopsstiftet iOldenburg. Mistivoj anslöt sig själv till den kristnatron vilken han verkar ha hållit fast vid under restenav sitt liv. Han slutade sina dagar i klostret Bardo-wiek och han hade nära kontakter med biskoparna iOldenburg av vilka den förste var Egward. För Adamberättade Sven Estridsen att under denna tid råddeoavbruten fred mellan obodriterna och Otto I ochatt slaverna var skatteskyldiga till tyske kejsaren.

Haralds giftermål med Tofa måste ha skett un-der just 960-talet. År 974 omtalas nämligen hansson Sven som ett litet barn. Rimligtvis har Haraldredan vid äktenskapet varit kristen med tanke påbåde hans svärfars trosinställning och dennes furste-makt. Kanske är det i samband med äktenskapetsom Harald låter döpa sig. Vintern 958-959 upp-förde han den enorma nordhögen i Jelling för att idess trägravkammare troligtvis begrava sin far el-ler sin mor. Detta hedniska begravningssätt hade gi-vetvis inte ägt rum om kungen vid den tiden varitdöpt. Några år senare, strax efter året 963, lät hankasta upp den södra storhögen i Jelling. Detta ar-bete innebar en förhöjning av en redan existerandehög. De säkra årtalsuppgifterna från Jelling har manfått utifrån s.k. årsringsdateringar av påträffat virke.Årtalen är viktiga eftersom de anger en bakre tids-gräns för Haralds dop. Den stora runstenen och kyr-kan, vilka båda står mellan de två gravhögarna iJelling, representerar kung Harald som kristen. Run-stenens berömda text lyder: ”Harald konung lät göradessa kummel efter Gorm, fader sin, och efter Tyra,moder sin. Den Harald som vann Danmark alla ochNorge och gjorde danerna kristna.”

Harald Blåtand ingick således en allians medobodriternas furste under slutet av 960-talet. Syftetkan knappast ha varit att bekämpa den tyske kejsa-ren Otto I. Både furst Mistivoj och Harald var tro-

liga skattekungar under denne. Snarare har samar-betet haft till syfte att försöka säkra Haralds expan-sionsplaner i Norden och kanske i England. Under960-talet verkar nämligen kampen om Norge ha bli-vit aktuell. Adam skriver själv att Harald ”utvid-gade sitt maktområde på andra sidan havet till nord-männen och anglerna. I Norge regerade Hakon, ochnär nordmännen hade avsatt honom med anledningav hans övermodiga uppträdande, återinsatte Ha-rald honom i kraft av sin auktoritet och gjorde ho-nom försonligt inställd till de kristna.”

I Norge hade tidigare Erik Blodyxa härskat. Hantvingades i landsflykt med sin hustru Gunhild ochsina många söner. Efter det att Erik stupat i Eng-land kom resten av familjen till Harald Blåtand ochblev där väl mottagna. En av sönerna, Harald Grå-fäll, ska ha blivit knäsatt av kung Harald som toghonom till sin fosterson. Omkring år 960 tog Erik-sönerna makten i Norge. Hakon jarl satt vid dennatid som härskare i Trondheim men han fördrevs snartav Eriksönerna. Hakon blev trots detta väl motta-gen av Harald i Danmark som troligtvis sett sinaintressen i speciellt Vikenområdet, dvs. runt Oslo-fjorden, hotade av de alltmer mäktiga Eriksönerna.Genom list mördades Harald Gråfäll. Snorre Stur-lason berättar att kung Harald sedan samlade sex-hundra skepp och seglade till Norge med Hakon jarl.Hakon fick landet, Eriksönerna flydde till Orkney-öarna och Harald seglade sedan hem. Detta ska haskett omkring år 970.

Samtidigt med kampen mot nordmännen enga-gerade sig Harald nere i Jyllands gränstrakter i enplanerad kamp mot den tyske kejsaren. När Otto Idog år 973 passade danskarna på att göra upprormot den tyska överhögheten i området. Adam be-rättar att de vid Hedeby mördat Ottos sändebud ochmarkgreven i staden tillsammans med den där bo-

89

fasta sachsiska kolonin. Thietmar av Merseburgskriver i början av 1000-talet att Otto II år 974 ”iladetill Slesvig (Hedeby) för att angripa det danska upp-roret. Där erkände han att hans motståndare varkommen honom väpnat före genom att ha besatt dentill försvaret av deras land förberedda vallen ochdess port, kallad Wieglesdor.” Kung Harald hadesatt Hakon jarl med nordmännen till att försvaravallen. Otto II angrep och striden blev häftig. Kam-pen beskrivs ingående och med troligtvis mycket fan-tasi av Snorre i Olav Tryggvasons saga. Till slutstod Otto som segrare.

Utgrävningar av den försvarsvall som från sta-den Hedebys halvkretsvall går vidare västerut harvisat att denna varit under uppförande året 968.Kung Harald har således redan några år innan upp-roret förberett sig på en kamp mot tyskarna, någotsom blev aktuellt vid tronskiftet mellan Otto I ochOtto II. ”I denna kamp”, berättar Adam om krigetår 974, ”kämpade båda parter tappert, men sach-sarna vann segern och danskarna drog sig tillbakatill sina skepp.” Fred slöts mellan Otto II och kungHarald. Enligt Snorre passerade Hakon jarl på hem-väg till Norge genom Öresund och brände och här-

Den stora runstenen i Jelling i Jylland med den berömda texten som bl.a. berättar om hur kung Harald Blåtandgjorde danerna kristna.

90

jade på båda sidor av sundet. Om uppgiften är sanntyder detta på att Själland och Skåne detta år ännuinte varit en del av kung Haralds rike.

Kejsare Otto II engagerades snart i krig som ho-tade hans välde på annat håll. Under åren 978-980bekämpade han Lothar av Frankrike. Därefter flyt-tade Otto krigsskådeplatsen till Syditalien där handog år 983. Hans son Otto III var då endast tre årgammal. Vid denna tid bröt det stora slaverupproretut vid Östersjökusten. Det hela påstås ha varit etthedniskt motangrepp på de kristna. Nordvästslaver-na attackerade och brände Hamburg, de härjade helaHolstein, gick över Elbe och nådde ända fram tillMilde. Alla kristna kyrkor förstördes. I Danmarkförsökte Haralds son Sven Otto ta över regentska-pet. Adam skriver: ”Plötsligt igångsattes alltså ett

uppror, danerna avsvor sig kristendomen, upphöjdeSven till kung och förklarade Harald krig. … I dettaeländiga krig blev Harald och hans anhängare beseg-rade. Kungen själv sårades och flydde ur striden,gick ombord på ett skepp och lyckades undkommatill det samhälle i slavernas land som kallas Jumne.”Kung Harald dog här av sina sår och fördes, enligtAdam, av sina soldater tillbaka till Danmark därhan begrovs i den kyrka i Roskilde som han låtituppföra till den heliga treenighetens ära.

Trelleborgarna

Sedan länge är ett antal stora, vikingatida ring-borgar, s.k. ”trelleborgar”, kända i Danmark. Tidi-gare ansåg forskarna att borgarna var byggda un-der Haralds son Sven Tveskäggs tid som träningslä-

Modell över vikingaborgen Trelleborg på Själland. Borgen ligger strategiskt på ett näs mellan två åar inte långtfrån kusten. Utanför själva ringborgen har funnits ett stort antal långhus vilka tolkats som hantverkshus.

91

ger för hans erövringsfärder till England. Genomårsringsdateringar har man emellertid senare kun-nat knyta några av borgarna till åren runt 980 - alltsåtill Harald Blåtands regenttid. Trelleborg på västraSjälland är t.ex. daterad genom bevarat trävirke frånbron över den yttre graven men också av virke frånen sekundär, andra palissad i den inre vallen. Dettavirke höggs mellan juli 980 och maj 981. Arkeo-logen Kim Nyborg vid Trelleborg har dessutom ny-ligen meddelat författaren att ett i Tudeå i anslut-ning till borgen framgrävt fynd preliminärt kunnatdateras till året 978.

Under senare år har också två ringborgar lokali-serats i Skåne, en i Trelleborg och den andra i Bor-geby vid Löddeköpinge. Men som författaren ska

visa har det troligtvis funnits betydligt fler. Låt migemellertid få börja med en kortare beskrivning avde borgar som redan är kända.

Kända Trelleborgar i Danmark

Kung Haralds ringborgar har varit monumen-tala försvarsverk anpassade för garnisoner. De ärstora, cirkelformade anläggningar bestående av högajordvallar som i fronten försetts med kraftiga ekpa-lissader. Entrén utgörs av fyra portar, riktade åt norr,öster, söder och väster. Portarna har lett in till tvåhuvudgator, lagda vinkelrät mot varandra. Utmedgatorna fanns större långhus grupperade som fyr-kantiga gårdar med vardera fyra hus vilka bildat enkvadratisk gårdsenhet.

Vikingaborgen Fyrkat i Jylland. Stolparna till de forna långhusen är markerade med betongfundament.

92

Dessa ringborgar ligger strategiskt i det danskalandskapet med direkt närhet till de dåtida central-bygderna. Jämför man med författarens kyrkotät-hetskarta på sidan 26 kan noteras att samtliga bor-gar till synes medvetet blivit placerade i de dåtidacentralbygdernas ytterområden, i gränszonen mel-lan bygd och hav. De sedan länge kända trel-leborgarna är Trelleborg på västra Själland, Nonne-bakken vid Odense på Fyn, Fyrkat i norra Jyllandoch Aggersborg vid Limfjorden. Den sistnämndaskiljer sig markant från de övriga genom sin väl-diga areal. Antagligen beror detta på denna borgsviktiga position som flottbas för kung Harald Blå-tands kontakter västerut och norrut.

En trolig datering av den själländska Trelleborgsetablering ligger enligt senaste forskning runt år 975.I sitt äldsta skede har borgen haft 16 långhus innan-för vallen och endast två utanför. Dessa två har se-

nare utökats till 15 stycken. Borgen har trots sinstorlek antagligen endast existerat ett tiotal år. Utan-för vallens östra port har påträffats ett gravfält medkristna gravar. Inte mindre än 157 människor harhunnit begravas här under borgens brukningstid.Åldern för merparten av de döda verkar ha varitrelativt låg - mellan 20 och 35 år. Av de 18 skelettsom man kunnat könsbestämma är endast fyra kvin-nor. Allt stämmer således väl in på en dåtida garni-son av soldater.

På Fyn ligger direkt söder om Odense medeltidastadskärna den s.k. Nonnebacken. Rester efter enringvall med omgivande grav har påträffats. Anlägg-ningen finns år 1593 medtagen på en skiss. Endendrodatering av ett ekstycke som påträffats i gra-ven anger tiden till efter ca 980. Spår av några gar-nisonshus saknas ännu. Direkt öster om vallen harlegat en kyrka vilket framgår av påträffade gravar.

Ett rekonstruerat långhus från vikingaborgen Fyrkat i Jylland.

93

Ringborgen Fyrkat ligger norr om Århus i nord-östra Jylland. Fyrkat minner mycket om Trelleborgpå Själland men saknar dess förborg. 16 hus harbildat fyra gårdsenheter innanför vallen. Genomårsringsdatering kan borgen bestämmas till mitteneller slutet av 970-talet. Någon kyrka eller kristenbegravningsplats utanför borgen är inte känd. Någ-ra arkeologiska undersökningar har dock inte före-tagits utanför själva borgområdet.

Vid Limfjorden, på dess norra strand, ligger enväldig borganläggning, Aggersborg. Jag minns fort-farande min enorma förundran när jag första gångenbesökte platsen. På en jämn sluttning ner mot fjor-den, som löper i väster – öster, har denna ”stad” engång existerat. Vilket annat begrepp än ”stad” kanman använda? Diametern på borgen har varit 240meter. Innanför vallen har det funnits 48 långhusfördelade på 12 stora gårdskvadrater. Strax utanförden norra porten ligger fortfarande en stenkyrka från1100-talet. Med stor sannolikhet har denna kyrkahaft en föregångare av trä på samma plats.

Trelleborgar i Skåne

Länge trodde man att det inte fanns några avHarald Blåtands ringborgar i Skåne. Den kultur-barriär som den svenske kungen Karl X Gustaf viderövringen av Skåne år 1658 skapade genom Öre-sund fungerade ypperligt in i modern tid. Fram tillsent 1900-tal har det forna Danmark öster om Öre-sund till synes knappast existerat inom dansk histo-rieforskning. Detta är mycket märkligt eftersom detär ett känt faktum att Skåne redan för tusen år se-dan har varit en av de bördigaste och folktätasteregionerna i Norden. Att döma av åtminstone Ottarsberättelse inför den engelske kungen på 870-taleträknades då Skåne in i begreppet Danmark. Å and-ra sidan har i svensk forskning all dansk historia

som rört Skåne behandlats ytterst spartanskt. Dettaframkom inte minst så sent som året 1988, när detmitt inne i den skånska staden Trelleborg plötsligtdök upp rester efter en trelleborg .

Det var under en exploateringsgrävning som ar-keologer med stor entusiasm under Bengt Jacobssonsledning kunde frilägga det som snart skulle visa sigvara en stor vikingatida ringborg inne i staden. Medspänning kunde författaren själv följa hur man be-handlade detta ärende av svenska myndigheter. Vidden tiden hade det danska intresset för Skåne precisbörjat öka; danskarna uppmärksammade därför ihög grad det unika fyndet. Det svenska rikets antika-riska myndighet i Stockholm var däremot närmasttotalt oförstående för värdet av detta fynd. Specielltframhävdes denna ovilja när lokala krafter ville attman skulle rekonstruera en del av borgen för attvisa stadens, genom utgrävningen, fullständigt uni-ka, dokumenterade ursprung.

- ”Några trelleborgar existerar inte i Sverige”,kommer jag ihåg att en av många kommentarer löd.Jag minns det fortfarande med stor portion ilska.Så sent hade man alltså ingen som helst förståelseför det faktum att Skåne faktiskt ända fram till år1658 varit danskt riksområde. Insikten fanns var-ken hos antikvariska myndigheter, skolverk ellerturistinformation.

För författaren kom dock inte upptäckten av bor-gen i Trelleborg som någon överraskning. Min kon-takt med den kontroversielle men skicklige forska-ren Rikard Holmberg under 1970-talet hade nämli-gen satt sina spår. Rikard framlade i sin doktorsav-handling för första gången spåren som pekade påen trelleborg i Borgeby vid Löddeköpinge men hanmenade också att det borde ha funnits en liknandeborg i staden Trelleborg. Denna teori passade väl

94

till min senare uppställda kyrkotäthetskarta. Meddet speciella läge som trelleborgarna uppvisade iförhållande till centralbygderna var det nämligen tvåområden i Skåne som direkt passade in i bilden, Trel-leborg och Borgeby vid Löddeköpinge.

Borgen i skånska TrelleborgGrundandet av Trelleborg som stad måste gå till-

baka till åtminstone början av 1200-talet. Den me-deltida stadskyrkan i tegel hade nämligen speciellavalvkonsoler som kan dateras till denna tid. Vid un-dersökningen av den närliggande Maglarps kyrkahar det visat sig att man vid tillverkningen av dennakyrkas äldsta del från ca 1200, dvs. absiden, an-

vänt sig av chamotte när man blandat samman te-gelstenarnas lera. Man har helt enkelt haft tillgångtill en stor mängd tegelkross som man magrat leranmed. Eftersom chamotten endast finns i teglet tillden äldsta byggnadsdelen i Maglarps kyrka visardetta att teglet måste ha tagits från ett större tegel-bygge, troligtvis stadskyrkan i Trelleborg. Kyrkornai de medeltida grannbyarna runt själva Trelleborgär också alla uppförda av tegel till skillnad från deandra kyrkorna på Söderslätt. Detta visar att enstörre byggnadshytta ca 1200 funnits i Trelleborg.

Den äldsta bebyggelsen i Trelleborg sträcker sigemellertid bortom stadsgrundandet. Utmed den for-

Karta över den vikingatida ringborgen i skånska Trelleborg. Svart markering visar säkert belagda delar avringborgen. Röda punkter anger fynd av vikingatida bebyggelse. Notera att Östersjöns vattenyta för tusen årsedan låg högre än i dag.

95

na strandlinjen har arkeologerna på ett långsmaltområde i flera omgångar hittat spår av bebyggelsefrån vikingatiden. Här finns både rester efter s.k.kulturlager såväl som grophus. Inga långhus har på-träffats varför bilden är otydlig om av vad som egent-ligen en gång i tiden utspelats på detta strandom-råde. Kanske har det här funnits en säsongsmässigmarknadsplats, kanske låg här en mera permanentbosättning.

Det var strax norr om detta strandområde ochdirekt väster om stadskyrkan som resterna efter denvikingatida ringborgen avtäcktes. Borgvallen ochden utanför liggande torrgraven kunde följas utmedhela sin västra hälft medan smärre undersökningari öster gav säkra belägg på vallens totala utsträck-ning. Tre av borgens fyra portöppningar kunde do-kumenteras. Dessa låg i väster, norr och öster. Innei själva borgen fanns medeltida lämningar men ingaspår efter de för kung Haralds ringborgar så tradi-tionella långhusen. Det ska också noteras att bor-gen i sin runda planform varit något utdragen i väst-östlig riktning, alltså inte helt så strikt geometrisktuppbyggd som t.ex. Trelleborg på Själland. Att cir-kelformen har varit det man eftersträvat är dock höjtöver alla tvivel.

På vissa partier kvarstod borgvallen till nästanen meters höjd. Arkeologerna kunde avslöja att bor-gen byggts upp under två olika tillfällen, troligtvisnära varandra i tid. Först har man anlagt en betyd-ligt smalare och lägre vall än den senare befäst-ningen. På krönet har det stått en palissad. Utsidanav vallen har täckts av liggande plankor vilka för-ankrats i ett grävt dike. Spåren efter de förmultnadeplankorna i diket var mycket tydliga. De har lutat60 grader vilket alltså också anger vallens lutning.Genom att täcka vallfronten med släthuggna plan-kor hindrade man jord från att rasa ner men man

gjorde det också svårare för en angripare att ta siguppför lutningen.

När den första ringvallen stått klar utökade mandenna genom att bredda och höja vallen. Nu bygg-des en vertikal front, bestående av kluvna ekstockarvilka ställdes i en grävd ränna i marken. Breddenpå denna uppgick till ca 80 cm. Strax utanför fannsytterligare en ränna med nedsatta, kluvna stockar.Dessa lutade 60 grader och har alltså fungerat somett stöd mot den vertikala träväggen, antagligen föratt hindra jordtrycket från att pressa ut träväggen.

Något som är tämligen obegripligt är avsakna-den av stolpgrävda långhus inne på borggårdsom-rådet. Om man nu först byggt en cirkelrund försvars-vall och därefter kraftigt utvidgat denna måste det

Den rekonstruerade västra borgporten i Trelleborg.

96

rimligtvis ha funnits hus tillhörande åtminstone denförsta borgetappen. Då spår efter dessa saknas kanförklaringen eventuellet vara den att man har an-vänt sig av hus på träsyll. Sådana lämnar knappastnågra spår efter sig. Tyvärr fanns inget trä bevaratvarför en närmare datering av borgen inte har varitmöjlig att göra. Ett antal C14-prover anger dockden sannolika åldern till runt åren 974-980. Det finnsalltså egentligen inget som motsäger att vi här stårinför en av kung Harald Blåtand ringborgar. Bor-gen måste i så fall ha uppförts i samband med hanserövring av Skåne.

BorgebyBorgeby ligger på södra sidan av Lödde å. Åslän-

ten bildar här en hög brant och sett från åfåran lig-ger platsen mycket strategiskt i terrängen. Väl syn-ligt på andra sidan ån ligger det Löddeköpinge ochden åker där den äldsta kristna kyrkogården påträf-fats. I dag domineras Borgeby helt av den medel-tida slottsmiljön där porttornet med sidobyggnad gårtillbaka till 1200-talet, borgkapellet och borgtornettill 1400-talet och huvudbyggnaden till mitten av1500-talet. En större medeltida stenlänga i öster revspå 1800-talet. Redan på 1700-talet igenfylldes den

Karta över Borgeby med den vikingatida ringborgen utmärkt. Medeltida byggnader är svartmarkerade. Bond-gårdarnas placering är hämtade från en 1700-tals karta.

97

djupa vallgrav som omgett denna medeltida anlägg-ning. Utanför vallgraven har utmed borgens västrasida en hålväg lett ner till ån. Det kan således miss-tänkas att det i borgens skugga sedan urgammal tidfunnits ett färjeställe över den breda och djupa ån.

Redan i sin doktorsavhandling året 1977 fram-kastade Rikard Holmberg teorin om en ”trelleborg”i Borgeby. Själv fick jag som ledamot i Borgeby-stiftelsen under många år själv anledning att disku-tera denna teori och arkeologiskt också söka Borge-bys rötter tillsammans med stiftelseordförandenAnders W. Mårtensson. Utgrävningar genomfördesockså på och utanför borggårdsplatån i syfte att på-

visa borgens äldsta faser varvid nytt, spännande ma-terial grävdes fram. Anders stora och djupa kunska-per, som han förvärvat som ansvarig för Lunda-arkeologin under många år, kom väl till pass.

Den första utgrävningen år 1984 visade att självaborgplatån täcktes av tjocka kulturlager och att bor-gens historia har sina rötter bortom 1200-talet. Grun-den till en numera riven försvarsmur i tegel på enmeters bredd visar att muren en gång löpt från port-huset ut till ett stort stentorn i den medeltida borg-ens sydöstra hörn. Grunden för detta torn hade på-träffats redan under 1960-talet vid en ledningsgräv-ning. En enorm stenpackning ska då ha försvårat

Det medeltida Borgeby. I gaveln till höger finns spår efter en hög försvarsmur som anslutit till huset.

98

grävningsarbetet. Tyvärr var inga arkeologer påplats den gången men tornläget är känt. Tegelmurenmellan det försvunna tornet och porthuset har varitnärmare elva meter hög, att döma efter de avhuggnategelstenar som fortfarande är synliga i porthusetsöstra vägg. Under en senare utgrävning kunde grun-den till denna mur, märkligt nog placerad mitt i denmedeltida vallgraven, följas från det rivna stentornetmot ravinkanten i norr, se sidan 96. Marksonderingarvisade också att muren löpt utmed ravinkanten i norr.

År 1993 initierade stiftelsen en utgrävning påden plats där den forna östra medeltidslängan stått.I kulturlagren under denna hittades rester efter enguldsmedsverkstad. Verkstaden verkar ha använtsunder slutet av 900-talet. Smyckena som tillverkatspå platsen har varit av en mycket exklusive sort ochi en stil som endast använts av stormännen, troligt-vis de som stod Harald Blåtand nära. Trots att enytterst liten yta undersöktes finns alltså säkra be-lägg på att Borgeby under slutet av 900-talet variten mycket betydande plats.

Resterna efter den utplöjda ringvall som RikardHolmberg upptäckte har endast bevarats i sin syd-östra fjärdedel. Resterande vallpartier har tyvärr bli-

Ett sökschakt genom den utplöjda vikingatida försvars-vallen i Borgeby. Rester efter den forna vallen och vall-graven avtecknar sig i schaktkanterna.

Skulptur på en återanvänd kvadersten från det troligacentraltornet i Borgeby.

99

vit bortschaktade när den medeltida och efterme-deltida borgen kom till. År 1998 skar man med ettlångt sökschakt genom den kvarvarande vallen . Pådetta sätt kunde vallens historia tydligt avläsas ischaktväggarnas olika lagerbildningar. En förstavall har varit relativt smal och den har haft en fram-förliggande torrgrav. Efter en tid har vallen byggtspå med jordmassor som hämtats från en betydligtbredare och djupare torrgrav. De två etapperna iborgens äldsta historia stämmer således väl med denbild som man har från Trelleborg vid Skånes syd-kust. Till skillnad från Trelleborg har Borgeby dockfortsatt att användas som borg efter Harald Blåtandstid. Fundamentet till det minst elva meter höga sten-tornet är nämligen placerat mitt i cirkelborgen. För-fattaren har rekonstruerat detta torn som ett kvad-ratiskt stentorn. Antagligen revs tornet efter det attborgen angripits av svenskarna år 1452 men dessstenkvadrar återanvändes senare i de efter attackenuppförda slottsbyggnaderna. Bl.a. finns en hörn-kvader bevarad med ett uthugget manshuvud i enstil som mycket väl kan placeras i sent 1000-tal -tidigt 1100-tal.

Finns det fler trelleborgar?

När det nu dykt upp två helt säkra vikingatidaringborgar i Skåne är frågan berättigad om det i detdåtida Danmark inte funnits fler. För att hitta dessamåste vi emellertid veta vad det är för spår vi sökerefter. Vilka särdrag utmärker Harald Blåtands ring-borgar? Måtten ligger i diameter på mellan 125 -155 meter, undantaget Aggerborg som ju haft enalldeles speciell strategisk funktion. En ringborg skadessutom ha en kraftig jordvall med framförliggandetorrgrav. Den ska ha fyra portar symmetriskt place-rade i norr, öster, söder och väster samt två kor-sande huvudgator. Borgen ska också ligga nära ettstörre vattendrag. Ett annat viktigt kriterium, som

tidigare forskare inte till fullo uppmärksammat, äratt det utanför en av portarna ska finnas en kyrka.Denna kyrka har utan tvekan spelat en viktig rolltillsammans med själva borgen.

Låt oss nu gå ut och söka efter fler trelleborgar idet område som Harald Blåtand lade under sig närhan skapade sitt sammanhängande danska rike.Resultaten blir en helt ny hypotetisk bild av trel-leborgsfenomenet. De ska givetvis tas just som dehypoteser de är och inte som givna sanningar. Förstnär nytt arkeologiskt material kommer in kan bil-den säkerställas. Men det är ju också detta som ärdet inspirerande med forskning. Att sammanfogabåde nya och gamla fakta till en ny historisk tolk-ning av den dåtida verkligheten.

RoskildeOsökt måste man, i belysning av de två borgar-

na i Skåne, fråga sig varför det endast skulle hafunnits en ringborg på det rika Själland? Om vi ut-går från författarens kyrkotäthetskarta bör t.ex. enringborg ha legat vid Roskilde. Det är inte omöjligtatt så just har varit fallet. Danska forskare har fram-fört teorin om en ringborg i staden, en stad som juär känd sedan Harald Blåtands tid. Adam av Bre-men omtalade att Harald Blåtands lik fördes till sta-den Roskilde till den kyrka han själv hade låtit byggatill ära för den heliga trefaldigheten. Ska man striktutgå från denna källa, frågan har t.ex. väckts omHarald verkligen ligger i Roskilde, är det troligtvisföregångaren till domkyrkan som åsyftas som grav-plats. Det ligger då nära till hand att tänka sig ring-borgen i anslutning till domkyrkan uppe på självadomkyrkoberget.

Ett annat tänkbart läge är emellertid S:t Jörgens-berget direkt ovanför hamnen. Här ligger S:t Cle-mens kyrka. I dess direkta närhet bildar terrängen

100

en större, högt belägen platå - en tänkbar plats förHaralds ringborg. Kyrkan är från ca 1080 men harhaft en föregångare som genom myntfynd dateratstill ca 1030. Vid utgrävningar i kyrkan har man dockinte kunnat påvisa någon äldre stavkyrka på plat-sen. Skyddshelgonet S:t Clemens är emellertid in-tressant i detta sammanhang eftersom Clemens-dyrkan och den tidiga danska kungamakten måsteha haft en nära samband.

För att bättre förstå S:t Clemenskulten måste vikasta blickarna mot sydost. Påven Clemens ska hadött martyrdöden på Krim år 101 e.Kr. Snart kom

han att betraktas som den ryska och den slaviskakyrkans skyddshelgon. I Ryssland finns således ettflertal Clemenskyrkor. I Straja Ladoga, nordbornasAldeigjuborg, låg t.ex. en S:t Clemenskyrka ome-delbart nedanför den medeltida borgen. Thietmar avMerseburg berättar att år 1015 blev storfurst Vla-dimir den helige begravd i en sarkofag i mittpartietav S:t Clemens kyrka i den då av vikingar välbe-sökta staden Kiev. Denna kyrka är troligtvis iden-tisk med den senare omtalade Tiondekyrkan som manvet att storfursten själv lät uppföra åren 991-996. IKiev förvarades också S:t Clemens huvud som endyrbar, helig relik.

S:t Clemens kyrka i Roskilde ligger strax ovanför hamnen. De äldsta delarna av den nuvarande kyrkan harkunnat dateras till vikingatiden.

101

Professor Erik Cinthio, vilken författaren hadesom inspirerande lärare i medeltidsarkeologi under1970-talet, har närmare undersökt förekomsten avClemenskyrkor i Norden. Han har kunnat konsta-tera att alla dessa kyrkor går tillbaka till slutet avvikingatiden och att de varit knutna till kungamak-ten. Alla ligger vid kusten, undantaget Clemens-kyrkan i Lund, och de ligger alla på platser somsenare skulle bli huvudorter i sina respektive områ-den. Dock har de inte placerats centralt utan liteutanför själva tätortens centrum. Ingen av dessakyrkor har haft rangen som biskopskyrka vilket stär-ker teorin om att kungen haft patronatsrätten. S:tClemenskyrkorna i Norden är grundade under tro-ligtvis endast en regents tid vid makten. Helgonetskulle alltså vara speciellt utvalt av denne. Ävenom Erik Cinthio placerar tidpunkten in i 1000-taletmenar författaren att inget motsäger en tidpunkt somhar samröre med just Harald Blåtands kristning avDanmark i slutet av 900-talet. Till kriterierna för en

vikingatida ringborg ovan borde man hypotetisktdärför kunna lägga kyrkor som man vet är helgadetill S:t Clemens.

KöpenhamnPå Själland kan det ha funnits ytterligare en vi-

kingatida ringborg. Jag talar om föregångaren tilldet som skulle bli Köpenhamn. Sedan mycket längehar en äldre befästning varit känd mitt inne i detcentrala Köpenhamn. Denna har tolkats som enförsvarsvall kring den äldsta stadsbildningen. Arkeo-logen Bi Skaarup publicerade år 1989 sina funde-ringar över en äldre vallgrav inne vid Ströget undertiteln ”Mölleränna eller vallgrav”. Här är ett sam-mandrag av hennes genomgång av det arkeologiskamaterialet:

I Köpenhamn bodde i början av 1900-talet tvåmän som hade en annorlunda hobby, nämligen attkika ner i avloppsschakt och i gropar för nybyggeninom den då i kraftig förändring stadda staden. Denene hette Hans Nielsen Rosenkjær och var kommun-lärare, den andre var Holger Utke Ramsing, till yr-ket kapten, senare generalmajor. Nu stod dessa mäninte passivt och såg på när schaktningarna skeddeinne i stadens centrum. Nej, de var i allra högstagrad också verksamma med att dokumentera de int-ressanta jordlager och historiska lämningar som komi dagen. Tack vare lärarens och militärens insatserhar vi idag en ovärderlig kunskap om det äldsta Kö-penhamn.

Tidigt, redan år 1905, fann Rosenkjær en i dennaturliga markytan nedgrävd ränna som varit ca enmeter djup (A). Ett år senare frilades en lång sträckaav den igenfyllda rännan. Denna var åtta meter bredoch ca 1,60 meter djup (B). Arbetet gjordes av Ram-sing som sedan bokstavligt talat under många årkom att jaga denna ränna. Åren 1906-1907 upp-

Karta över det centrala Köpenhamn med utgrävningarsom indikerar förekomsten av en vikingatida ringborg.

102

mättes den norra delen av rännan utmed Vestergade(C) och ett år senare återfanns rännans avslutningmot söder (D). En mycket viktig utgrävning gjordesåret 1909 i samband med nybebyggelsen utmedNytorv. En ca åtta meter bred, igenfylld ränna på-träffades vilken löpte i nord-sydlig riktning. Direktväster om denna låg en ca tio meter bred, uppkastadjordvall som bevarats till en höjd av en dryg meter(E). Denna utgrävning visade att ”rännan” i självaverket var en vallgrav och att de uppgrävda mas-sorna lagts i en försvarsvall. Tyvärr är detta denenda grävning där vallen med säkerhet dokumente-rats. Som framgår av kartan har emellertid dennavallgrav kunnat fastställas på ett så stort antal plat-ser att det område som vallen en gång inhägnat idag är väl känt. Den nordöstra vallsträckningen finnsdessutom fortfarande markerad i stadsbilden i formav en svängd gatusträckning.

Ute i Fredriksbergsgatan, dvs. i våra dagars Strö-get, påträffade Rosenkjær rester efter S:t Clemens-kyrkan med en hel del av de tillhörande gravarna(F). Denna kyrka nedbröts efter reformationen ibörjan av 1500-talet. Kyrkan hade under medelti-den varit uppförd av tegel men den har haft en före-gångare i trä. Läget i förhållande till den äldsta vall-anläggningen har förbryllat forskarna. Dessa utgickju ifrån att den äldsta staden legat innanför vall-graven och vallen. Varför låg Köpenhamns äldstakyrka då utanför bebyggelsen? Dateringen av kyr-kan hade Ramsing kunnat erhålla genom ett gam-malt kulturlager som låg direkt på den naturligamarkytan, ett lager som helt saknade tegelflis. Alltsåborde det vara äldre än mitten av 1100-talet då tegel-tekniken infördes i Norden. Detta tidiga jordlagerfanns endast kring Clemenskyrkan och inne i denav vallgraven inhägnade ytan.

Den vikingatida ringborgen i Köpenhamn. Med brunt har angetts medeltida kyrkor i staden. Den forna strand-linjen är också markerad.

103

När Bi Skaarup år 1989 publicerade kartan överhur vallgraven en gång löpt konstaterade hon ocksåatt ”vall och vallgrav måste ha omgett den tidigabebyggelsen på platsen”. Det hela var ju logiskt ochdärför låg denna karta länge och så att säga tog uppplats i mitt huvud. Huvudet är en bra lagringsplats.Det känns nämligen alltid så fantastiskt att kunnaåterkalla historiska kartbilder när man av en tillfäl-lighet befinner sig på en intressant plats. Men närdet gäller fallet Köpenhamn var det något som intestämde. Det var en dag i slutet av 1990-talet, närjag halvsprang från Hovedbangården genom Strö-get för att försöka nå en bokad flygbåt, som detplötsligt slog mig vad som var fel.

Den gatusträckning som är mest känd av allasvenskar är just Ströget, denna långa gågata genomdet medeltida Köpenhamn. När jag nu hade ilat frånRådhusplatsen kom jag snabbt fram till ljussignaler-na på Nytorv. Hindrad av rödljuset återkallades kar-

tan över den äldsta, hästskoformade vallgraven ochförbluffad stirrade jag tillbaka mot Rådhusplatsen.Inte kunde man väl få plats med det äldsta Köpen-hamn inom en så ynkligt liten yta? Att hinna medflygbåten var plötsligt inte längre intressant!

I den moderna litteraturen om Köpenhamn om-talas hela tiden detta vallomgärdade område somom det skulle ha avgränsat den äldsta stadsliknandebebyggelsen. Så kan det inte ha varit, arealen äralldeles för liten. Med de numera säkra vikingatidaborgbeläggen från skånska Trelleborg och Borgebyi åtanke är det i stället logiskt att jämföra Köpen-hamns äldsta befästning med dessa. Och se, då fal-ler många pusselbitar på plats. Ringborgen i skån-ska Trelleborg har skalenligt utlagts över här redo-visade utgrävningskarta för Köpenhamns äldsta be-byggelse. Det visar sig då att Köpenhamnsanlägg-ningen t.o.m. har varit mindre, räknat i väst-östliglängd, än den skånska borgen! I Köpenhamn är det

Ströget i Köpenhamn sett mot platsen för borganläggningen. Notera hur husraden är avrundad åt höger.

104

i huvudsak vallgraven som dokumenterats, vallenhar som nämnts endast kunnat påvisas vid ett mind-re utgrävningsparti. Vi vet alltså inte vilken formdenna vall bildat. Att vallgraven i sin södra del intehaft formen av en cirkel framstår klart men även iTrelleborg kunde man påvisa att vallgraven i strand-partiet avviker från cirkelsymmetrin.

Vad det gäller kriteriet för de vikingatida ring-borgarna med korsande vägar i de fyra väderstrec-ken passar detta väl in på förhållandena i Köpen-hamn. Dagens gatunät är tillkommet efter den kata-strofala branden år 1728 men genom äldre kartoroch utgrävningar kan konstateras att en väst-östliggata i den rekonstruerade cirkelns mittpunkt mötten på 1700-talet fortfarande existerande gata somlöpt i nord-sydlig riktning. Gatans äldre fortsättningåt norr finns också antydd i det arkeologiska mate-rialet. På platsen för borgen har det också, innandenna uppfördes, funnits någon form av äldre be-byggelse. Detta mönster stämmer väl med övrigaringborgsfynd, t.ex. i Aggersborg, själländska Trel-leborg och skånska Trelleborg.

Direkt utanför ringvallens tänkbara västra port-läge har en tidig S:t Clemenskyrka varit uppförd.Utgrävaren Rosenkjær kunde år 1906 konstatera attden medeltida kyrkan haft ett grundfundament avstora granitstenar. Mellan grundstenarna återfannsi ett parti med ca 4 fots mellanrum ”3 svære Egepælerammet ned i Leret. De hade raget godt 1 Fod opover Muldlagret, og de var flade foroven. De varaabenbart ældre end Granitfundamenterne, saa dehar sikkert baaret en ældre Træbygning.” I senarelitteratur har tanken på rester efter en träkyrka dockhelt bortförklarats. Någon menar att det skulle rörasig om rester efter byggnadsställningar, andra attdet kan ha varit frågan om en synlig stolpkonst-ruktion inne i tegelmurverket. Detta är i sanning någ-

ra svårsmälta förklaringar, helt enkelt därför att ingasådana medeltida konstruktioner är kända från an-nat håll. Det faktum att de kraftiga trästolparna un-der mark stått mellan stora grundstenar pekar otve-tydigt på att de är rester efter en äldre kyrkobygg-nad. Clemenskyrkan har alltså från början varit enträkyrka. I den moderna Köpenhamnsforskningenhar man förvånat sig över att denna kyrka legat ut-anför ”stadsvallen”. Sett med ringborgsteorin förögonen är det däremot fullt logiskt att så skulle havarit fallet.

LundArkeologer har kunnat fastställa att den stora

järnåldersbebyggelsen i Uppåkra existerat fram tillslutet av 900-talet. Allt tyder på att det är HaraldBlåtand som stått bakom nedläggningen i sambandmed att han etablerat en ny stad på den andra sidanav Höje å, endast ca fem kilometer norr om Uppåkra.Om nu Harald Blåtand grundat Lund i samband medatt han ”vann Danmark” borde en garnisonsborg havarit det första han uppförde på platsen. Var hardenna i så fall legat? Av hävd har diskussionernaom en borg i Lund kretsat kring domkyrkan ochdess omedelbara närhet. Rikard Holmberg rekon-struerade t.ex. en hypotetisk, åttakantig borg runtsjälva domkyrkan. Ibland spelar emellertid ödet enavgörande roll när nya teorier ser dagens ljus. Ensådan hände sommaren 2002.

Under ett internationellt möte med deltagare fråndet stora EU-projektet ”Destination Viking - Livinghistory” ledde författaren en exkursion till bl.a. deskånska ringborgarna i Trelleborg och Borgeby. Dennya teorin om en trelleborg inne i Köpenhamn samtden eventuella kopplingen till Clemenskyrkorna re-dovisades. Under ett besök på Kulturen i Lund upp-märksammade arkeologen Kim Nyborg från Trelle-borg på Själland en detalj i en modell över det äldsta

105

Karta över Lund med den ursprungliga topografin inlagd. Ju mörkare gröna partier desto lågläntare områden.De äldsta träkyrkorna är markerade. Storleken på ringborgen i Borgeby är inlagd med svart på kartan. Noterahur gatusträckningen norr om den tänkta borgplatsen bildar en halvbåge.

106

Lund. Gatunätet sydost om domkyrkan bildar härsamma halvbågeform som finns i Köpenhamn. Vardet inte troligt att vi också här stod inför spårenefter en trelleborg?

Om man skalenligt lägger ut omfånget av ring-borgen från Borgeby över en Lundakarta blir bil-den den som visas på kartan på föregående sida.Diametern på den halvbågformiga gatusträckningenstämmer ytterst väl med volymen på Borgebyborgen.På kartan är också inlagd den ursprungliga mark-topografin i det medeltida Lund. Det är frapperan-de hur väl denna passar in på en tänkbar ringborg ijust området öster om Stortorget. Lund ligger ju påen mycket kraftig sluttning i nord-sydlig riktning.

Exakt på den eventuella ringborgens plats bildaremellertid ursprungstopografin en utskjutande platå.Väster om ringborgen fanns en gång en markantsankmarkssvacka och mellan denna och platån åter-finner vi det medeltida torget.

Även det dåtida gatunätet verkar ha bildat enviktig knutpunkt i den tänkbara borgens mittparti.Norrifrån löper en gammal landsväg direkt an motringvallen. Det kan noteras att man vid utgrävningardirekt invid detta tänkta, norra portläge har påträf-fat en silverskatt från ca 990, ett av Lunds äldstaarkeologiska fynd. Åt söder är den nord - sydligavägsträckningen numera uppdelad i två parallellagator. I väster - öster skär en äldre gata borgcirkelns

Stortorget i Lund sett från söder. Den ursprungliga topografin har sluttat brant åt vänster. Utmed torgets högrasida låg eventuellt en vikingatida ringborg.

107

mittparti. Denna förbindelseväg bildar den urgamlalandsvägen från kusten vidare in mot Dalby.

Enligt de uppställda kriterierna för en trelleborgska det, förutom cirkelformen, de fyra portlägen ifyra väderstreck samt korsande huvudgator ävenfinnas en kyrka i direkt anslutning till området di-rekt utanför en av portarna. Så är fallet i Lund. Utan-för den eventuella ringborgens västra portläge lig-ger nämligen S:t Clemens kyrka direkt norr om dentroliga landsvägen. I direkt anslutning till dennakyrka fanns fram till 1370-talet ett stort kungligtmarkområde på vilken kungsgården legat. En den-drodatering från detta område pekar preliminärt påen bebyggelse från år 985. Det kan i detta samman-hang också vara intressant att konstatera att S:tClemens kyrka är den enda av Lunds 22 medeltidasockenkyrkor som har haft kunglig patronatsrätt.Denna kungliga rätt omtalas år 1526. Så sent somåret 1541 donerades kyrkan av kungen till stadenför att det på kyrkotomten i stället skulle uppförasett nytt rådhus.

Ett förslag till rekonstruktion av den äldsta stads-situationen skulle bli denna. Harald Blåtand har medmaktanspråk lagt under sig delar av Skåne. Hanreducerar Uppåkras makt och tvingar befolkningenatt skapa en ny handelsplats norr om Höje å på ettområde väl lämpat för en ringborg. Området ge-nomflyts av ett antal smärre färskvattenflöden vil-ket varit en förutsättning för en större bosättning.Direkt utanför det västra portläget skapas ett torgvilket i norr slutar mot en befintlig landsväg. Västerom torget finns ett större sankmarksområde. Norrom torget anläggs den första kristna kyrkan, S:tClemens, som garnisonskyrka. Efter det att borgentjänat ut, vilket bör ha skett relativt snabbt att dömaav förhållandena i andra ringborgar, har kungamak-ten byggt en kungsgård i anslutning till kyrkan.

HelsingborgVid tre troliga trelleborgar - Roskilde, Köpen-

hamn och Lund - vet vi att det har funnits en Cle-menskyrka i direkt anslutning till den tänkbara bor-gen. Vilka fler Clemenskyrkor som kan ha haft sam-röre med Harald Blåtand finns det inom det vikinga-tida, danska område som kan komma i fråga? Jagska börja med Helsingborg.

Helsingborg omtalas redan året 1085 på ett så-dant sätt att orten då måste ha varit en stad. Redannamnet visar att det redan före denna tid funnits en

Nivåkarta över Helsingborg med storleken på borgeni skånska Trelleborg inlagd. Två alternativa lägen fören tänkbar vikingatida ringborg är markerade.

108

borg i staden. Det är rimligt att denna befästninglegat på samma plats som den mäktiga medeltidaborgen, dvs. på kanten till den höga klippbrantenovanför stranden. Denna medeltidsborg kan helt sä-kert föras tillbaka till 1100-talet. Det fanns då ettrunt stentorn mitt på borgområdet. Detta torn bygg-des senare ut till ett fyrkantigt stentorn vilket på1310-talet ersattes av det nuvarande tegeltornetKärnan. På den äldsta avbildningen av borgen från1580-talet ses den höga försvarsmur som inhägnatborgområdet. Denna mur bildar en stor cirkel. Påkartan på förra sidan har storleken på skånska Trel-leborg inlagts på borgplanen. Borgytan svarar helttill storleken för en vikingatida ringborg.

Ytstorleken, det kungliga innehavet och borgensålder ner till vikingatiden gör det möjligt att vi iHelsingborg faktiskt kan stå inför ytterligare en avkung Haralds borgar. Situationen skulle kunna havarit den samma som för Borgeby där man mitt i enäldre, vikingatida ringborg senare byggt ett sten-torn. Ytterligare en indikation stärker teorin om enringborg i Helsingborg, nämligen placeringen av denäldsta träkyrkan i staden som är en Clemenskyrka.

S:t Clemens kyrka i Helsingborg bröts ner året1537. Platsen är lokaliserad till norr om Kärnan invidden ravinväg som från borgen lett ned till stranden.I slutet av 1800-talet frilades för första gången mu-rar och gravar som tillhörde den medeltida kyrkan.Vid olika tillfällen har sedan dess ett stort antal gra-var, minst 450 stycken, kunnat grävas fram. Mynt-fynd och stenornament tyder på att stenkyrkan upp-förts redan vid 1000-talets mitt. De äldsta gravarnahar dock en något annan riktning än stenkyrkan vil-ket visar att det stått en äldre träkyrka på platsen.Detta faktum kan knappast ifrågasättas eftersom etttjugotal gravar låg under stenkyrkans murar. Deäldre gravarna kännetecknas också av primitivare

former av typen tråg- eller stockkistor. En dateringtill sent 900-tal är således fullt möjligt att göra. Den-na träkyrka verkar vara den äldsta i Helsingborgvilket väl stämmer med att den kan vara anlagd avHarald Blåtand tillsammans med uppförandet avhans ringborg.

Det är självklart frestande att placera en vikinga-tida ringborg på det medeltida borgområdet. Dockska noteras att placeringen av Clemenskyrkan i Hel-singborg gör två platåytor tänkbara när det gällervikingaborgen. Rikard Holmberg noterade redan på1970-talet att området norr om själva ravinvägenmycket väl kan ha varit platsen för borgen. På enkarta från 1600-talet är markerad en vall som tillsynes omotiverat verkar vara utlagd på denna plats.Clemenskyrkans läge stämmer faktiskt också bättremed en tänkbar ringborg norr om den medeltidaborgplatsen.

LaholmÄven i den lilla medeltidsstaden Laholm i södra

Halland finns en kyrka som är helgad till S:t Cle-mens. Laholm omtalas första gången i kung Valde-mars jordebog från ca 1230 som ett s.k. kungalev,dvs. det var kungens egendom. Laholms gård beta-lade då en skatt till kungen för bl.a. torghandeln ochför kvarndriften på platsen. År 1284 ska eventuelltborgen Lagaholm ha brutits ner. Så sent som i bör-jan av 1500-talet vet man att kungen ägde patronats-rätten till kyrkan. I övrigt spelar staden en mycketundanskymd roll under medeltiden.

Laholm ligger några kilometer in från kusten di-rekt invid den breda ån Lagan. Ån gör här två kraf-tiga svängar och sydstranden bildar en mycket högbrant upp till den plana platån där stad och kyrkauppfördes. Strax ovanför staden har funnits kraf-tiga forsar och här ligger också en större ö mitt i ån.

109

På denna finns en borg som anlades på 1500-taletmen som kan ha äldre anor. Forskaren Lars Redinansåg dock att den äldsta kungsgården under me-deltiden inte behöver ha legat på denna borgholmemitt i ån utan snarare varit mera integrerad medkyrkan och den tidiga stadsbebyggelsen. Först i ettsenare skede skulle borgen ha anlagts på holmen.

Laholm har troligtvis kvar sitt medeltida gatu-nät. Det är därför intressant att konstatera att det,liksom i Lund och i Köpenhamn, i nära anslutningtill S:t Clemenskyrkan finns en till synes omotive-rad rundad gatusträckning. På kartan ovan har skal-enligt den skånska Trelleborg utlagts med hänsyntill denna gata. Borgens storlek passar väl in mellanstrandbranten, kyrkan och den svängda gatan. Pla-

ceringen blir också sådan att Clemenskyrkan ham-nar direkt utanför den södra porten.

Varför skulle området vid Lagans sista forsarinnan ån når ut till havet ha varit intressant för Ha-rald Blåtand? En del av svaret finner vi kanske i detortnamn som finns norr om ån direkt nordväst omstaden. Här ligger nämligen orten Köpinge. Redanföre slutet av 900-talet har här existerat en större,internationell marknadsplats. Läget påminner väl-digt mycket om situationen i Löddeköpinge - på enasidan om den farbara ån marknadsområdet, på denandra sidan ringborgen uppe på en höjdplatå. ILaholm finns t.o.m. motsvarigheten till den stora,tidigkristna kyrkogården i Löddeköpinge. Ute på önLagaholm har framgrävts gravar från 1000-talet ochframåt. Antalet uppskattade begravningar har varitcirka 3500, alltså en mycket stor kyrkogård. Dennastår definitivt, liksom fallet i Löddeköpinge, inte iproportion till den dåtida normala bondbebyggelsen.

Lagan når upp till Finnveden i Småland och denrika vikingabygden kring Bolmen. En mängd run-stenar av dansk typ finns i Bolmenområdet, bl.a.två ”thegn”-stenar. En runsten bär t.o.m. texten”Tumme reste denna sten efter Assur, sin broder,som var i tjänst hos kung Harald som sjökrigare”.De styrande i Finnveden bör, i likhet med fallet förVästergötland, ha haft mycket nära relationer meddet dåtida danska väldet. Genom borgen vid Finn-vedens port västerut har Harald säkrat sina intres-sen i detta inlandsområde.

OsloEnligt de skriftliga källorna skulle Oslo ha grund-

lagts av kung Harald Hårdråde omkring år 1050.Arkeologerna har dock genom sitt idoga grävandebevisat att staden är äldre. Speciellt utgrävningarnapå platsen och i nära anslutning till stadens S:t Cle-

Karta över Laholm med storleken på borgen i skånskaTrelleborg inlagd.

110

menskyrka har gett dessa tidiga resultat. Även Oslohar nämligen haft en kyrka till detta helgons ära,därtill troligtvis den äldsta kyrkan på platsen.

Clemenskyrkan låg på ett i Oslofjorden utskju-tande näs med Alnaelven som begränsning i söder.Omkring år 1100 uppfördes en kyrka i sten. Dennahade emellertid föregåtts av två träkyrkor. Spårenefter dessa har hittats vid utgrävningar. Gravarnatill den äldsta av dessa två kyrkor är genom C14-metoden daterade till perioden 980-1030. Flera gra-var har dessutom varit av en äldre typ i form av ut-huggna stamkistor.

Strax väster om kyrkan låg den medeltida kungs-gården och invid denna Mariakyrkan, vilken ocksåhaft en föregångare i trä. Denna, och även kungs-gården, bör ha uppförts vid mitten av 1000-talet.Under kungsgårdens murar har man däremot på-träffat rester efter en äldre bebyggelse. Den förstabyggnadsverksamheten på näset verkar ha föregåttsav omfattande jordarbeten. På ett mindre ut-grävningsområde har arkeologerna kunnat klargöraatt det hela rört sig om uppförandet av en hög elleren vall som haft en svagt krökt linje. Framför vallenhar funnits några stora, öppna diken. Här finns ocksåspår efter tätt ställda stolpar som bildat en palissad.

Det är således ingen tvekan om att man i detäldsta skedet av Oslos uppkomst i slutet av 900-talet uppfört en jordborg med träpalissad på näsetshögsta punkt. Tyvärr vet vi inte exakt hur dennabefästning sett ut. På 1960-talet menade man attden kunde ha varit en borgkulle av en typ som kal-las ”motte and bailey” vilket knappast är sannolikteftersom dessa uppträder senare här i Norden. Kopp-lingen till stadens äldsta kyrka, en Clemenskyrka,strax intill svarar däremot alldeles utmärkt med enringborg från Harald Blåtands tid. Från det skrift-

liga materialet skymtar man också kungens intres-sen i Norge, speciellt i Vikenområdet, dvs. Oslofjor-den. Detta område har legat inom hans maktsfär. IOlav Tryggvasons saga berättas t.ex. följande:

”Då danakungen Harald Gormsson hade tagitvid kristendomen, sände han bud i hela sitt rike, attalla skulle låta sig döpas och vända sig till den rättatron. Han vakade över detta bud och straffade medkraft de som inte lydde. Till Norge sände han tvåjarlar, som hette Urgutrut och Brimilskär, med stortfölje, att de skulle förkunna kristendomen i Norge.Detta lyckades i Viken, som låg under Haralds rike,och döptes där mycket av landsfolket.”

Storleken på den väldiga ringborgen i Aggers-borg i norra Jylland kan rimligtvis endast förklarasav att denna varit hemmabas för en stor flotta i av-sikt att upprätthålla makten över Norge. Det voredärför högst rimligt att motsvarande befästnings-typ, om än i mindre skala, också funnits i Norge.Att en ringborg skulle ha uppförts i Oslo stämmersåledes väl in i den historiska bilden. Hur är då lä-get med det andra kraftcentrat i Norge vid dennatid, Trondheimsområdet? Hakon jarl, som kungHarald enligt Adam av Bremen återinsatte i Norgeefter att Hakon blivit försonlig med de kristna, komju härifrån. Även för Trondheim kan det konstate-ras att den äldsta kyrkan i staden varit en Clemens-kyrka. Denna har, liksom i Oslo, legat på ett nässom stuckit ut i älven. I området har utgrävningaravslöjat bebyggelse och terrasseringsarbeten somdaterats ner till året 975. Självklart är materialetalltför magert för att man ska våga dra några när-mare slutsatser men det motsäger inte den politiskakända bilden av att Hakon jarl understötts av Ha-rald Blåtand. Är det Vikenområdet och Trondheims-området som åsyftas i Jellingestenens runtext ”denHarald som vann Danmark alla och Norge”?

111

Andra ClemenskyrkorInom det danska intresseområdet under slutet av

vikingatiden finns ytterligare några Clemenskyrkorvilka kan ha spelat en roll i den kungliga maktut-övningen. Vikingastaden Århus i Jylland var kung-lig egendom och myntningsort. I slutet av 1100-ta-let byggdes den nya katedralen, vilken var vigd åtS:t Clemens. På 1500-talet omtalas hur den dåtidakungen lät ta helgonets reliker från den gamla trä-kyrkan där de tidigare funnits och hur dessa sedanfördes i procession till den nya kyrkan.

I vikingastaden Ribe omtalas en S:t Clemens-kyrka året 1145. År 1479 bortskänktes kyrkan avden danske kungen vilket visar att den varit en kung-lig patronatskyrka. Även i vikingastaden Slesvigfinner vi en tidig kyrka till S:t Clemens ära. Kyrkanomtalas år 1196 men dess exakta läge i staden ärinte känd då den redan år 1352 hade försvunnit.

Längre bort från det danska området återfinnesen Clemenskyrka i London. Även om denna knap-past har haft någon borg knuten till sig är det intres-sant att kunna konstatera att den redan år 1040omtalas som ”Ecclesia Sancti Clementis Danorum”dvs. den danska kyrkan S:t Clemens. Kyrkan omta-las i samband med att vikingakungen Knut den sto-res son blev begravd här. Detta antyder eventuellten närmare relation mellan denna kyrka och dendanska kungamakten. Harald Blåtand hade genomsin hustru nära kontakter med obodriternas land vil-ket sträckte sig utmed södra Östersjökusten framtill nuvarande Rostock. Det saknar kanske inte int-resse att kunna konstatera att den äldsta kyrkan iRostock varit just en S:t Clemenskyrka. Kyrkan låginte på den plats där det medeltida Rostock skullekomma att växa upp utan på andra sidan av flodenWarnow. Troligtvis har den legat i anslutning till enhär befintlig vendisk befästning från vikingatid.

Vad representerar borgarna

Redan de danska ringborgar som tidigare varkända ger en bild av en mycket mäktig centralmakt;en helt annan dimension på vikingatiden än den dunormalt ser när du tittar på små föremål i museernasmontrar. På museer visas bara fragment av de of-tast små tingen - man förlorar uppfattningen omvolymerna i det dåtida samhället. Då är det betyd-ligt lättare att fundera över den dåtida verklighetenom du som jag en dag står på den mäktiga vallen tillt.ex. Trelleborg på Själland. Framför mig avteck-nar sig alla husen genom de betongstolpar man pla-cerat i de gamla stolphålen. Många frågor ström-mar genom huvudet. Ta bara frågan om hur mångamänniskor som en gång arbetat med att bygga dennaringborg? Eller frågan hur många soldater som detfunnits i den färdiga borgen eller varifrån alla män-niskor som engagerats kommit? Låt mig få försökabesvara dessa.

Först till själva byggprocessen. Vi vet att borgar-na endast fungerat under en mycket kort tid, troligt-vis bara 10-15 år. De har således tjänat mycket spe-ciella ändamål under endast en regent. Tiden somåtgått för uppförandet bör därför också ha varitextremt kort, låt oss anta runt två år. Allt måste havarit baserat på en otroligt väl fungerande organi-sation. Bara att uppföra en borg är ett mästerverk,att bygga ett flertal inger respekt, även efter nutidamått mätt. Dessa borgar gör det möjligt för oss attmöta en totalt annorlunda bild av vikingatiden änden som kanske lite till mans är förhärskande. Bortaär primitiviteten och det vilda, ohejdade våldsam-hället. Fram träder i stället statsbyggnadskonst ochorganisationsförmåga.

Jag ska ta just Trelleborg på Själland som exem-pel. Man har uppskattat att det åtgått runt 8.000

112

ekstammar till hela borgbygget. Detta motsvarar enavverkningsbar skogsyta på minimum 64 gångerborgens storlek. Även om det dåtida landskapet va-rit helt annat än i dag, med stora lövskogar, innebärvirkesvolymen att ett stort uppsamlingsområde mås-te ha tagits i anspråk. Därför har det också fordratsen stor transportorganisation. Antagligen har denvarit uppbyggt efter samma mönster som vi vet attdanska kungar och stormän under slutet av medelti-den använde sig av vid slottsbyggena. De bofastabönderna tvingades till körslorna med egna vagnar.Om man räknar med att det tagit 2 man en dag föratt fälla, klyva och transportera ett träd är detta endaglig arbetsuppgift för 30 man i två år. För uppfö-randet av varje hus bör ha åtgått minst sex man.Uthuggningen av takspånen till ett hus har dessutomfordrat tre man, alltså är en kontinuerlig arbetsstyrkaför avverknings- och träarbeten innanför ringvallenpå minst 144 man inte orimlig. Till detta kommerjordarbeten med utgrävning av de väldiga torrgra-varna och uppkastningen av vallarna. Runt 20.000kubikmeter jord har grävts upp och transporterats.Med dåtida träspadar är detta ett arbete som tarvatsin man, runt 50 man.

Om en arbetsstyrka på mer än tvåhundra manfått arbeta kontinuerligt under två år skulle manalltså ha kunnat uppföra centralborgen i Trelleborg.Även om det till synes är en stor arbetsstyrka är deninte anmärkningsvärd; inte med tanke på att de flestaarbetare nog utgjordes av de soldater som fanns igarnisonen. Gör man en beräkning av antalet solda-ter som varit stationerade i borgen blir nämligen siff-ran en helt annan. Det har framkastats förslag påatt ett garnisonshus skulle ha kunnat rymma ett tret-tiotal soldater. Detta är på tok för lite. Placera tret-tio man i långhusets mittrum och de formligen drunk-nar i den stora volymen. Sextio personer ryms utanvidare i varje hus. Tar man dessutom i beaktande

att husen kanske kan ha haft en användbar lofts-våning ökar siffran. Detta innebär att den totalagarnisonen i den inre borgen i Trelleborg på Själ-land legat på minst tusen soldater.

De sex i dag helt säkert belagda ringborgarna,där Aggersborgs har haft plats för närmare tretusensoldater, skulle innebära en garnisonsstyrka på 8.000soldater. Utökar vi antalet ringborgar med resterandesex som presenterats ovan skulle den totala styrkasom Harald Blåtand hade till sitt förfogande ha upp-gått till 12.000-14.000 soldater i garnison. Dennamängd av soldater är kanske inget som man nor-malt har räknat med har funnits hemmavid undervikingatiden. Siffran behöver dock inte på något visvara orimlig. Den motsvarar t.ex. nästan storlekenav en normal armé under 1600-talets nordiska krig.

Borgarna är utan tvekan en del av Harald Blå-tands organisation i samband med enandet av Dan-mark. De ligger alla på strategiska platser i direktanslutning till dåtida befolkningscentra, nära kus-terna och vattenvägarna. En av de absolut viktigastefaktorer som Harald måste ha utgått ifrån har varitatt bygga upp en stark flotta. Utan flottan och attmed den kunna behärska vattenvägarna och förbin-delserna mellan de många öarna har ett enande avlandet inte varit möjligt. Krigsskeppen måste där-för ha utgjort basen i Harald Blåtands maktstruktur.Författaren tror att det är just detta fenomen somåterspeglas i trelleborgarna. Särskilt tydligt fram-står nog detta i Aggersborg. Borgen ligger strate-giskt som en hemmabas för att behärska Norge menockså för färder genom Limfjorden västerut. Inteundra på att borgen med sina 48 långhus är denstörsta av alla trelleborgarna.

Ett långhus i en ringborg har givetvis varit enliten bricka i den övergripande krigsorganisationen.

113

Storleken på huset har stått i direkt proportion tillantalet soldater som bebodde det. Eftersom husen iprincip är lika stora representerar dessa ett mått påen soldatenhet. Författaren ser därför i husen en di-rekt koppling till krigsskeppen. Uppgifter i de is-ländska sagorna berättar om vikingatida krigsskeppmed besättningar på mellan sextio och hundra man.Denna summa stämmer mycket väl överens med detantal soldater som kunnat rymmas i ett av ring-borgarnas garnisonshus. Varje långhus skulle alltsåha kunnat motsvara en skeppsbesättning.

I Jomsvikingarnas saga, nedskriven före ca 1230,berättas om händelser under slutet av 900-talet. Stor-mannen Palnetoke skapar på kungen av Polens upp-drag en sjöborg Jomsborg för landets försvar. Enstor mängd skepp kunde förtöjas inne i borgen.Skeppen kom in genom en stor port, övertäckt medstenvalv. Garnisonen styrdes med hårda regler. En-dast män hade tillträde till borgen. De fick bara varamellan 18 år och 50 år. Om de begav sig ut utanförborgen fick de inte vara borta mer än tre dagar om

inte Palnetoke gett medgivande till annat. Ingen sol-dat fick visa fruktan hur bekymrat läget än var. Pal-netoke var allenarådande, också om det blev bråksoldaterna emellan.

Vad vi har bevarat i Jomsvikingarnas saga äralltså berättelsen om en stor garnison på slavisktområde vilken löd under en sträng militär organisa-tion där allt i grunden kretsat kring krigsskeppen.Om man skulle våga beskriva organisationen ochsyftet bakom kung Haralds samtida ringborgar skul-le nog en snarlik bild kunna ges. Sett utifrån dendåvarande politiska situationen skulle den stora bor-gen vid Aggersborg kunna ha varit den första somHarald uppförde, kanske redan under slutet av 960-talet. Borgen har tjänat som hemmabas för den storaflotta som Harald måste ha byggt upp och haft till-gång till innan han kunde ena landet. Under 970-talet sätter sig så Harald i besittning av övriga delarav Danmark. Uppgiften om att Haralds bundsför-vant Hakon jarl efter kriget mot sachsarna vid Dane-virke år 974 på hemväg passerade Öresund och då

Genom experimentell verksamhet vid bl.a. Fotevikens Museum kan man tämligen säkert fastställa bl.a. hur långtid och vilka resurser som erfordrats för ett vikingatida husbygge.

114

brände både på Själland och Skåne kan ge en bakretidsgräns för denna erövring.

Den stora runsten som Harald reste i Jelling iJylland antyder också att enandet av Danmark skettförst efter det att kungen blivit kristen, vilket tidi-gast bör ha skett i slutet av 960-talet. Låt oss tittalite närmare på den märkliga runstenen.

Bilden av den korsfäste på runstenens ena sidaanger otvetydigt att runstenen är rest efter Haraldseget dop. På den andra sidan ses en bild av det stora

djuret medan stenens tredje sida bär större delen avruntexten. När man högg runstenstexten inpassa-des den i tre rader med omgivande ornament. Vidtroligtvis ett senare tillfälle har man emellertid till-fogat en fjärde rad samtidigt som man låtit textenfortsätta i nederkanten på de två övriga bildsidorna.Från början skulle det alltså endast ha stått följande:”Harald konung lät göra dessa kummel efter Gorm,fader sin, och efter Tyra, moder sin”. Den tillfogadetexten lyder: ”Den Harald som vann Danmark allaoch Norge och gjorde danerna kristna.” Den senaretexten kan knytas till de årsringsdateringar som vi

Vy över ringborgen i Trelleborg sett från den rekonstruerade vikingahallen. För mer än tusen år sedan var dettaen arbetsplats med hundratals idogt arbetande bönder, hantverkare och soldater.

115

numera har från ringborgarna i Trelleborg på Själ-land, Nonnebacken på Fyn och Fyrkat i Jylland. Deberättar att borgarna tillkommit under en kort pe-riod från mitten av 970-talet fram till ca 980. Det äralltså vid denna tid som riksenandet har skett.

Varifrån hämtades då alla soldater? Här instäl-ler sig genast frågan på vilket sätt Harald enat dans-karna. Om det har varit på helt fredlig väg hadegivetvis inte några borgar behövt uppföras. Derasblotta existens visar att det hela skett med vapen ihand. Om dessa sedan behövt brukas eller endastanvänts i avskräckande syfte kan vi aldrig få svarpå. Oavsett hur det skett kan svårligen kungen hatagit män från de underkuvade områdena i sin tjänst.En förutsättning för att ingå i garnisonerna måsteju ha varit en total lojalitet gentemot kungamakten.Med detta sätt att se problemet måste garnisonernaha utgjorts av män som arbetade för sold och somhämtats utifrån. Ett troligt rekryteringsområde ärde vendiska och slaviska områdena. Harald Blåtandhade ju direktkontakt med obodritfursten Mistivojgenom sitt äktenskap med dennes dotter Tofa.

Namnet Trelleborg kan för två av kung Haraldsringborgar bevisligen föras ner åtminstone i medel-tiden. Detta faktum skulle kunna tyda på att namnetär specifikt för just dessa borgar. Vissa forskare harmenat att ordet kan ha uppkommit efter en speciellbyggnadsdetalj i borgarna, namnet på en snedsträva.Denna förklaring verkar dock mycket osannolik ef-tersom orter med namet ”trelle” finns spritt på merän trettio platser i det gamla danska området. Enannan tolkning är att ordet ska förstås som trälarnasborg. Ordet träl skulle då vara ett nordiskt namnsom åsyftat en person från slavernas område. Medteorin ovan att garnisonerna hyst soldater hämtadefrån obodriternas land skulle denna förklaring bättrepassa in i sammanhanget.

Var har Harald Blåtand fått iden till att byggadenna i särklass speciella typ av garnisonsläger?Borgarna har haft en mycket tydlig geometrisk upp-byggnad med till synes relativa fasta måttenheter,alltså en art av väl utfört ingenjörsarbete. En äldreteori är att i Trelleborg på Själland kan en fotenhetpå i snitt 29,3 cm ha använts i huvudmåtten överallti borgen. Husen blev då 100 fot långa, förborgs-husen 90 fot, de små husen inne på gårdarna 30 x15 fot och själva ringvallen 60 fot bred. Numerahar man funnit ut att en gemensam enhet på 49,3cm också passar in. Denna nyupptäckta ”trelleborgs-aln” är intressant eftersom den också kan inpassas iett 12-talssystem vilket var mycket använt under ivarje fall medeltiden. Oavsett vilket system somanvänts står vi inför en tidig form för väl beräknadekonstruktionsformer.

Förlagorna till de danska ringborgarna kan inteha kommit från Skandinavien. Förslagen bland fors-kare om var någonstans ursprunget ska sökas hargenom åren varit många. Något arv från västromerskmilitär ingenjörskonst som eventuellt trängt upp viafrankerna kan det inte ha varit frågan om. De gamlaromarlägren var nämligen rektangulära, aldrig run-da. Den danske forskaren Johannes Bröndsted me-nade att man ska långt söderut för att finna förla-gan till trelleborgarna. Vikingarnas många kontak-ter med Bysans öppnade nämligen möjligheter föratt idén bakom trelleborgarna skulle vara att finna iden östromerske kejsarens härläger. Frågan är emel-lertid om vi behöver gå så långt bort. På slavernasområde uppfördes nämligen en mängd runda jord-vallsborgar under den period det här är frågan om.Lika väl som Harald troligtvis fått sina soldater fråndetta område kan han här fått idén till den speciellaborgbyggnadstekniken i vilken han infogat det karak-teristiska nordiska, vikingatida långhuset med sinabågformade väggar.

116

Runstenen vid Sjörups kyrka berättar om en misslyckad skånsk strid vid Uppsala.

117

Skånska runstenar

En av de första dagarna under min tjänstgöringsom 1:e intendent på Malmö museum år 1974 blevjag uppringd av en man som lugnt konstaterade:

- ”Jag står här med bulldozern framför runstenen.Vart ska jag köra stenen?”

Detta något överrumplande framställningssättblev min första närgångna kontakt med de skånskarunstenarna. Runstenen i fråga stod i Fosie, kyrk-byn i sydöstra Malmö. En tillfartsväg till Malmösnya inre ringväg skulle byggas och stenen var up-penbart i vägen. Nu blev den inte flyttad - den gång-en. En kontroll i gamla skrivna källor och på gamlalantmäterikartor visade nämligen att stenen stod påen liten förhöjning exakt mitt i den medeltida kyrk-byn, vars kringbyggda gårdar bildat en vid cirkel.Uppgifter från 1600- och 1700-talen visade att ste-nen då stod invid ett gatuhus, alltså vid ett av desmå fattigmanshus som låg mitt inne i bycirkeln påbyns s.k. allmänning.

En utgrävning på platsen avslöjade senare attstenen år 1931 hade gjutits fast i en cementplatta.Man hade då passat på att trycka in en tioöring medårtalet i den våta cementen. I dag står runstenen uppevid kyrkan några hundra meter längre västerut. Vidomläggningen år 1974 lyckades jag visserligen attfå den att stå kvar på sin ursprungliga plats menstenen blev helt kringgärdad av moderna vägar ochcykelbanor. Nu kan den i stället berätta sin historiaför betydligt fler människor.

Det tråkiga med runstenarna i Skåne är att deflesta är flyttade från sina ursprungsplatser. Ta t.ex.fallet med en av de runstenar som står i slottsparkentill Bjersjöholm slott väster om Ystad. Om denna

sten skrev hembygdsforskaren Bruzelius följande på1870-talet:

”Runstenen, vilken anträffades 27 juli 1845 avprofessor P. G. Thorsen och avlidne kyrkoherdenLundh, låg då ute på en åker, men har sedermerablivit uppsatt i Bjersjöholms park nära intill det nyaslottet. Denna vackra runsten har en höjd av 3 1/4alnar, en bredd av 19 tum och djuplek av nära 1 aln.Åtskilliga runor är mindre tydliga. Den är ej förut itryck omnämnd eller avtecknad. Texten lyder: Oradireste denna sten efter Olaf sin frände (en) mycketgod hjälte”.

Bruzelius höll på med en inventering av alla forn-minnena i Bjäresjö socken. Han kände från äldrekällor fyra runstenar i socknen men kunde endaståterfinna tre av dessa. Nu tolkade Bruzelius interuntexten helt riktigt. En modern läsning av textenskulle i stället bli: ”Frede reste denne sten efter sinmåg Olav, en meget velbyrdig dreng”.

Många av de skånska runstenarna har påträf-fats som byggnadsmaterial i våra äldsta stenkyrkoreller också i kyrkogårdsmurarna. Vid senare restau-reringar har stenarna tagits ut ur murarna. Ett exem-pel på en sådan runsten är den sten som i dag stårinne på kyrkogården i just Bjäresjö. Den omtaladesredan ca år 1627 och satt då inmurad i kyrkogårds-muren. Runtexten lyder: ”Kåre satte ... sten efterÖlvun”.

Bjäresjö ligger vid den skånska sydkusten. Härfinns Ljunits och Herrestads härader vilka faktisktär bland de runstenstätaste områdena i hela Skåne.17 stycken stenar finns bevarade från vikingatid,samtliga daterade till sen vikingatid. Ytterligare ettstörre område med runstenar finns i västra Skåne,utmed de stora åarna Höjeå, Löddeå och Saxån,

118

vilka alla mynnar i Öresund. Som kartan här bred-vid visar är runstenarna märkligt fördelade i land-skapet. Förutom dessa två huvudområden finns detnämligen ytterst få runstenar på andra platser. Av-saknaden av runstenar i övriga Skåne måste ha sinförklaring i den speciella funktion som resandet avstenarna en gång haft. Självklart har det funnits stor-män även i Helsingborgsområdet, i nordvästra Skå-ne, vid Kristianstadsområdet etc. Dessa har emel-lertid inte känt något behov av att manifestera siggenom en i sten inknackad textramsa. Innan vi gårin på detta problem ska först undersökas vad run-stenarna berättar om personnamn och om relatio-nen kvinna – man för tusen år sedan.

Personnamn och jämställdhetDet äldsta, i dag kända säkra personnamnet från

Skåne torde vara den i övrigt okände Osfrid frånSkåne som året 811 e.Kr. deltog i kung Hemmingsfredssamtal med tyskarna. Det skulle dröja ett ochett halvt sekel innan andra skånska personnamn sti-ger fram ur historiens dimmor. Först på runstenar-na möter vi dem; vikingatidens skåningar. Skåne harett sextiotal kända runstenar vilka tillsammans bärpå 128 personnamn.

Toke är det populäraste skånska runstensnamnet.Inte mindre än 9 inskrifter med detta namn finns. Iordformerna förekommer dels ”Toki” dels ”Toka”.Det sistnämnda skulle man lätt kunna ta för ett kvinn-ligt namn om det nu inte var för att resten av textenså klart anger könet. Bland de populära namnenkommer på andra plats namnet Tuma, eller Tumi,med sex inskrifter, därefter Åsbjörn (Esbjörn) ochSven med vardera 5 namn. Gunnar, Broder, Özuroch Ulf finns därefter med vardera tre namn.

Men hur med våra skånska kvinnor? Finns intedessa med i runstensbiblioteket, vårt äldsta skånska

skriftarkiv? Tyvärr är det lite smått med den saken.Runstensnamnen åsyftar nästan endast män. Endastfem säkra och två osäkra kvinnonamn omtalas.

De säkra kvinnonamnen är Ása (nr 271), Káta(nr 277), Tonna (nr 291), Ketiley (nr 293) och Ásu(nr 333). De tillhörande texterna berättar följande:

Nr 271: Kleppir (Glippir) ok Ása reistu kuml þessieptir Ulf.(Kleppir och Ása reste detta monument efter Ulf).

Nr 277: Káta gerði kuml þessi eptir Svein Bôllungsson, bónda sinn. Sá var þegna fyrstr.(Káta gjorde detta monument efter Svein, Bôllungsson, hennes husbonde. Han var den främste blandthegnar).

Alla runstenarna i Skåne inlagda på en karta som ocksåvisar kyrkotätheten. Stenar med thegntitlar är marke-rade med kors.

119

Nr 291: Tonna setti stein þenna eptir Bram, bóndasinn, ok Ásgautr, sonr hans. Han var beztr búmannaok mildastr matar.(Tonna satte sten denna efter Bram, hennes hus-bonde, och Ásgautr, son hans. Han var bäst av bo-män och givmildast med mat).

Nr 293: Ketiley lét gera kuml þessi epti[r] ... þegnalgóðan, þann er hana átti.(Ketiley lät göra detta monument efter ... en för-träfflig thegn, som henne ägde).

Nr 333: Stendr ept Frii(?) Ásu [s]o[n](?).(Står till minne av Frii(?), Ása’s son(?)).

De osäkra kvinnonamnen är Tó[k]a (nr 279) ochBirla (nr 324) vilka innefattas i följande texter:

Nr 279: Saxi setti stein þenna eptir Ásbjôrn, sinnfélaga, Tó[f]a (Tó[k]a?) son. Sá fló eigi at Uppsô-lum, en vá með hann vápn hafði.(Saxi satte sten denna efter Ásbjôrn, Tófas (Tókis?)son, sin kamrat. Han flydde inte vid Uppsala, menkämpade medan han vapen hade).

Nr 324: Birla setti ... ... eptir Tóka, mág sinn ...(Birla satte ... efter Tóka, sin måg (släkting) ...).

Av runstenarna med de säkra kvinnonamnen ärfyra placerade i det stora runstensområdet vid syd-kusten direkt väster om Ystad. Den femte finns vidÖresundskusten utanför Landskrona (nr 333). Detkan noteras att inga är representerade i det storarunstenmaterialet runt Lund. Av de två osäkra kvin-nonamnen är dock ett från Lundaområdet (nr 324)medan det andra kommer från Ystadsområdet. Detverkar således vara en klar övervikt av kvinnonamnpå den skånska sydkusten. Då kvinnonamnen utgören så extremt liten del av alla runstensnamn i Skåne

vågar man emellertid inte dra några mera vittgåen-de konsekvenser av detta faktum.

Vad säger då runstenarna om relationen man –kvinna tusen år tillbaka i tiden? Det har ofta fram-hållits att kvinnan ska ha haft en högre samhälls-status under vikingatiden än vad som senare blevfallet under den medeltida kyrkans dominans. Stäm-mer detta eller är det bara en av dessa envist före-kommande schablonmässiga ”sanningar” som ska-pats kring vikingatiden? Jag vågar nog tyvärr på-stå att bilden kan vara en förskönad efterkonstruk-tion. Den formulerades tidigt i den nyare litteratu-ren kring vikingatiden, kanske för att balansera deti övrigt krigiska och hårda manssamhälle som do-minerar i bevarat skriftligt källmaterial. Jag kan somexempel ta två ofta förekommande ”bevis” på jäm-ställdhetsfrågan; nyckeln och kvinna som fick blihemma och sköta gården.

Förekomsten av nycklar i kvinnogravar har styrkttanken på kvinnan som den som ägde makten i går-den. Ett citat är här på sin plats: ”Även på gårdarnahar man haft behov av att låsa om förråd och lös-öre, och det synes ofta ha tillkommit kvinnan atthandha nycklar. De påträffas nämligen ofta i kvinno-gravar, hängande från redskapsspännet, och varesig sådana gravnycklar är funktionella eller symbo-liska så visar de vem som skall förknippas med an-svaret för lås och bom.” Citatet är hämtat från Sta-tens Historiska Museums bok ”Vikingatidens ABC”men kunde lika gärna komma från många andraböcker som behandlar ämnet. Problemet är bara detatt dessa nycklar, där de hängt i bältet, svårligenkan förknippas med huslås och ”bom”. De är heltenkelt alltför klena. Man hänger inte ett litet bultlåssom stopp för en tung dörr, därtill fordras betydligtgrövre saker. Nycklarna i kvinnornas redskaps-spännen måste i stället ha passat till mindre skrin

120

eller lådor. Kanske har kvinnorna fått med sig dessaskrin i gravarna men om detta vet vi intet. Träföremålhar ju nästan aldrig bevarats bland de arkeologiskafynden. Kanske har dessa skrin symboliserat en vissmakt men om detta vet vi heller intet. Kvar finnsendast några få uppgifter i de isländska sagorna omkvinnor som haft husets nycklar. Nyckeln som kvinn-lig makt- och jämställdhetssymbol är därför i allrahögsta grad tvivelaktigt.

Ett annat ofta förekommande argument för kvin-nans starka position är att hon som husfru måste haagerat och tagit stort ansvar för gårdens skötsel närmannen var borta på handelsresor eller i härnad. Ensådan schablonbild måste emellertid också starktifrågasättas. Vem var det egentligen som drog utmed vikingaskeppen till de främmande länder somlåg bortom horisonten? Att männen som stod i kung-ens och de speciella stormännens gunst eller har variti beroendeskap till ledarna, typ thegnar och drängar,

varit tvungna att ta ut säger sig självt. Jag har docksvårt att tro att det generellt var den enkle husbondensom plötsligt fick reslust. Den väldiga internatio-nella expansion som vikingatiden innebar måste rim-ligtvis ha baserats på ett inhemskt befolkningsöver-skott. Det var därför med mycket stor sannolikhetde många sönerna på gårdarna som lämnade en trygghärd och sovplats, inte ägarna själva. Givetvis kandetta bara bli ett hypotetiskt antagande. Till skill-nad från denna allmänt förekommande spekulationär det emellertid ett faktum att det i bevarat samtidakällmaterial nästan inte finns några som helst säkrabelägg på vem av gårdarnas innevånare som drogut. Därmed faller också den ofta framförda ”san-ningen” om att det var den kvarvarande hustrun somfick en styrande roll och därmed en jämställdhet iförhållande till mannen.

Vad säger då runstenarna oss om vikingatidenseventuella jämställdhet? Här har vi ju ett källmate-rial som ger en bred bild av de sedan tusen år till-baka försvunna samhällsinnevånarna. Åtminstonetre frågor måste emellertid tas i beaktande när manstuderar runstenstexter som historiskt källmaterial.Den första frågeställningen utgår från det faktumatt man inte har något som helst säkert belägg förvarför man reste runstenar. Flera olika teorier finnsmen de har alla ett gemensamt - de är just bara teo-rier. Den andra frågan är varför stenarna har en såskev geografisk fördelning. Från Sverige känner vica 2500 runstenar och av dessa är mer än hälften,ca 1300, resta i Uppland. I Danmark finns ca 400runstenar, i Norge ännu färre. En statistisk bearbet-ning av runstenstexterna ger alltså inte en represen-tativ bild av de faktiska, geografiska förhållandenai Norden.

Den tredje frågan som rör runstenarnas källvär-de är det faktum att stenarna är resta under olika

Tre vikingatida s.k. bultlåsnycklar från Lund. Nyckelnhar oftast tolkats som en symbol för kvinnlig makt i detdåtida samhället. Foto Anders W. Mårtenssons arkiv.

121

tidpunkter. Medan Danmarks, Skånes, Västergöt-lands och Smålands runstenar verkar ha huggitsunder slutet av 900-talet fram till början av 1000-talet är merparten av Upplands stenar resta upp tillhundra år senare. Detta kan synas vara en liten tids-differens. Skillnaden infaller emellertid just i över-gången mellan vikingatid och medeltid och därmedhörande övergång från hedendom till kristendom.Med en total förändring av en förhärskande reli-gion har säkert också skett stora förändringar inomdet sociala mönstret. Om dessa vet vi inget.

Runstensinskrifterna måste således behandlasmed största försiktighet. Detta gäller givetvis inteminst om man ska försöka sätta in stenarnas kvin-nonamn i ett större socialt perspektiv. Kvinnonamnenpå runstenarna har t.ex. tagits till intäkt på den vi-

kingatida kvinnans relativt höga samhällsstatus. Enforskare har beräknat att nordiska runstenar restaav ensamma kvinnor över döda män är 12,5% medanstenar resta av kvinnor tillsammans med män är15%, alltså totalt 27,5 % kvinnorepresentation. Dettaär en hög siffra. Sett till olika regioner i Sverigevarierar ensamma kvinnor som stenresare mellan13,5-15,5%. I Danmark och Norge ligger siffran på11,5% och 10,5%. Småland avviker med endast 4%.

Kontrollerar man nu dessa siffror mot förhål-landena enbart i Skåne stämmer de emellertid intealls. Här är andelen ensamma kvinnoresare endast2,4%. Runstensresande kvinnor i övriga Danmarkunder vikingatiden är 17,8%, tämligen jämt förde-lade på de olika regionerna. Undantaget är Lolland-Falster med 33 % men här gör det begränsade anta-

Vid Västra Strö norr om Eslöv finner du detta minnesmärke från den skånska vikingatiden. På en låg hög står ettantal stenar av vilka två bär runinskrift och den tredje en s.k. maskbild. Runtexterna berättar om en man som läthugga runorna efter sin bror som dog norrut i viking.

122

let av runstenar säkert sitt till för att förvränga sta-tistiken.

Hur ska denna tydliga skillnad mellan Skåne ochSmåland i förhållande till övriga områden förkla-ras? Författaren vill endast väcka frågan, inte när-mare gå in på den. Något man emellertid måste ha iåtanke är att ovan lämnade statistiska uppgifter en-dast anger en relationsriktning, nämligen kvinnan iförhållande till mannen. Hur många runstenar är t.ex.resta av män över kvinnor? Av danska runstenar ärdet endast tre i Jylland som svarar till detta. Ett sam-hälle med en relativ hög jämställdhet borde rimligt-vis ha resulterat i betydligt fler liknande inskrifter.Så är definitivt inte fallet.

Varför resa en runsten?Varför ristade man egentligen runstenar? Detta

är en fråga som saknar ett säkert svar. Hypotesernaär många. Antingen menar man att runstenarna ärkopplade till företeelser under missionstiden, att deär en markering av sociala och politiska maktsitua-tioner eller att de har med den vanliga samhälls-organisationen att göra. Många forskare menar t.ex.att man reste runsten för att manifestera rätten tilljord och egendom. Detta påstående verkar docknågot märkligt. Läser man i det danska runstens-materialet kan i varje fall denna hypotes knappastfå medhåll. Ta bara mängden av runstenar i Skåne.De berättar nästan samtliga om allting annat än justäganderätten till jord. En runsten berättar t.ex. omen storman som var ”en skeppare vild”, en annanodödliggör två stormannabröder som ligger begrav-da i London, en tredje nämner att en skånsk stor-man stred vid Uppsala så länge han vapen hade.Och så har vi en runtext med typiskt skånsk an-klang, stormannen som prisas för han var givmildastmed mat, en riktig skåning!

Sambandet mellan resandet av runstenar och in-förande av den kristna läran är ett sedan länge täm-ligen allmänt accepterat faktum. På ett stort antalstenar, speciellt i Uppland, finns kristna böner in-huggna. Många runstenar bär även korsinskriptio-ner. Det talas också ibland i runtexterna om hand-lingar som menas ha uppfattats som en kristlig godgärning, t.ex. att bygga broar för att underlätta förvägfarande.

Runskriften i sten i Norden är känd sedan 300-talet. Antalet av tidiga runstensinskrifter är emel-lertid försvinnande litet. Endast 13 inskrifter medden äldre runraden, futharken, finns bevarade. Enmera precis datering av dessa tidiga runstenar ärsvår att göra. Så finns det t.ex. i västra Blekinge enansamling av runinskrifter i sten vilka ligger förevikingatid men vars närmare datering kan omspännaen period på 300-400 år. Dessa äldre steninskrifterär dels ytterst fåtaliga, dels mycket svårtolkade. Oftauppvisar de någon form av förbannelseskrift. Ävenvad det gäller personnamn skiljer de sig markantfrån vikingatidens stenskrifter.

Runt år 800 e.Kr. ersätts den äldre futharken avden yngre vilket innebär att antalet runtecken mins-kar från 24 till 16 stycken. Fortfarande är antaletrunstenar emellertid mycket litet. Det är först undervikingatidens slutskede som den verkligt stora epo-ken med att hugga runstenar börjar. Denna känne-tecknas bl.a. av att språket totalt skiljer sig från äldretiders runskriftsspråk. Texterna får under sent 900-tal en mera stereotypisk form. Textinnehållet hållersig oftast inom vissa tills synes givna ramar. Mer-parten av sådana svårtolkade textpartier som kän-netecknade de äldre runstenarna är nu borta; alltverkar vara väl genomtänkt, ja, nästan systematise-rat. Det ligger således fog i att se andra bakom-stående motiv för den sena vikingatidens runstens-

123

ristande än vad som varit fallet under äldre tidersrunhuggande.

Genom modern forskning har man, baserat pårunstenarnas motiv, kunnat indela dessa i olika grup-per såväl tidsmässigt som geografiskt. Resultatenär mycket intressanta. Runstenarna i Danmark hart.ex. direkt samröre med stenar i Västergötland,Småland och sydvästra Östergötland. Dessa är restaunder perioden ca 970-1010-talet. Runstenar i nord-

östra Östergötland, södra Södermanland och Ölandbildar en grupp och dessa stenar är resta under enperiod som börjar på 970-talet men sträcker sig inmot mitten av 1000-talet. Runstenarna i landska-pen kring Mälaren bildar en tredje grupp. Dessaskiljer sig klart från de övriga genom sin sena till-komsttid. Runstensresandet inleds här med en blyg-sam start under början av 1000-talet för att nå sinhöjdpunkt under andra hälften av samma århund-rade och början av 1100-talet.

Denna datering av runstensresandet gör att manmed mycket stor grad av visshet kan säga att run-stenarna måste höra intimt samman med kristnandetav de olika bygderna. Med Danmark som bas kanman alltså i runstenarna se missionsprocessens ut-veckling. Under slutet av 900-talet kan Västergöt-land, Småland och västra Östergötland kopplas sam-man med nära relationer till det danska kungaväldesom skapades under Harald Blåtands regeringstid.I dessa områden verkar också runstensristandet haupphört vid samma tidpunkt som i Danmark. I Upp-land startar emellertid vid samma tid en intensivperiod av runstensresning. Detta sker samtidigt sommissionärer här lägger grunden till kristendomensslutliga genombrott.

Vad är då meningen med att resa en runsten?Vad är det för någonting som man velat framhävamed förfärdigandet av ett fysiskt monument somskulle existera långt efter det att alla de personervar döda som omtalas på stenarna? Författaren villhävda att det som kännetecknar alla runstensin-skrifter är att man framhäver personnamnen. Varjesten har uppgifter om vem den döde var men ocksåvilka som reste minnesmärket och ibland vem somhögg runorna. Jag tror därför, till skillnad från and-ra forskare, att förklaringen till runstenarnas gåtahelt enkelt kan ligga i de olika personernas namn.

Bildsten som ingått i Hunnestadsmonumentet från denskånska sydkusten.

124

Den fysiska handlingen som omvände en män-niska från hedning till kristen har varit själva dopet.Gud känner sin skara genom dopet och den namn-givning som då skett. Den kristnes namn symboli-serade alltså i sig självt den kristna tron. Redan frånden äldsta kristna kyrkans tid vet vi att namn gavsvid dop. Så har också varit brukligt redan undermissionstiden i Norden. I t.ex. den norske kungenHarald Hårfagers saga - kungen dog ca 940 - berät-tar Snorre Sturlasson att ”det var sed att vattenösaädla människors barn och ge dem namn”. Även omSnorre levde långt senare finns det ingen anledningatt betvivla att namnet, dopet och den kristna tronintimt hängde samman redan under missionstiden.

Kännetecknande för nästan alla runstenar är attnågon eller några levande genom stentexterna ochmed eget personnamn lovprisar någon som dött. Iden kristna tron ansågs ihågkomst och böner för dendöde vara en handling som var viktig för både delevande och de döda. Redan den store kyrkoledaren,senare biskopen av Konstantinopel, Chrysostom,talade i början av 400-talet om att bevarandet ochminnet av de dödas personnamn var det bästa sättetatt undsätta dem i den s.k. skärselden. Skärseldenvar det stadium alla döda hade att passera innanhan eller hon upptogs i Guds fulla nåd. Genom dennaeld skulle alla de synder och förseelser som gjortsunder livstiden brännas bort.

En av runstenarna från Hunnestadsmonumentet, försedd med tydligt kristen symbol. Du hittar stenen i Kulturensspännande vikingautställning.

125

Redan för den äldsta kristna kyrkans män varsåledes tanken på skärselden en ytterst påtaglig hu-vuddel av den kristna ideologin. För att påverka ochhjälpa den döde i skärselden blev det viktigt att denneinnefattades i de levandes förböner och handlingar.Under 600-talet började man därför i Västeuropaatt bilda speciella, kristna broderskap för att vid-makthålla de dödas minnen genom just deras dop-namn. Under 800- och 900-talen nådde denna per-sonnamnkult sin stora kulmen. Europas många klos-ter blev basen för denna lära om omsorgen om dedöda och vården av personnamnen. Till dessa bröd-raskap anslöt sig inte bara kyrkans män utan ävenvärldsliga personer. I sammanslutningarna finner vide högre samhällsinnevånarna, både män och kvin-nor. Med gåvor till de olika broderskapen försäk-rade sig de levande medlemmarna om att få sitt per-sonnamn ihågkommet genom kontinuerligt hållnaförböner efter döden. Denna kristna rörelses bety-delse ger sig bl.a. uttryck i att en mängd synoder,kyrkomöten, hölls under hela 800-talet där dessabroderskap spelade en framträdande roll.

Dessa broderskap fanns alltså över hela det dåkristna Europa. I England skapade t.ex. Orc, en godvän till den danske vikingakungen Knut den store,död år 1035, i Abbotesbury ett sådant brödraskaptill minne av Gud och S:t Peter. De uppställda regler-na föreskrev att varje medlem vid annan medlemsdöd skulle skänka en penny för uppräknandet avden dödes dopnamn vid de återkommande böne-stunderna.

De nordiska missionärerna hämtades från klos-ter i norra Europa. Vad var det viktigaste budska-pen som dessa missionärer hade att förmedla tillhedningarna? För dessa predikare måste förkunnel-sen om dopet och läran om den kristna själen efterdöden ha varit de absolut mest spektakulära delarna

i kristningsprocessen. Den gemensamma nämnarenför båda dessa delar var det personnamn man fåttvid dopet och vilket man kunde åberopa för attmildra skärseldens våndor.

Genom att resa en runsten och noga ange nam-net på både den döde och de som varit behjälpligamed stenens tillkomst, hugfäste man minnet av denhädangångne och gjorde på detta sätt en god kristengärning. Samtidigt fick man genom sitt eget inris-tade personnamn en kredit inför den kommandeskärselden. Själva runstensresningen skulle alltsåt.ex. kunna jämföras med det kristna skicket attbygga bro. Jag ser också i detta skick ett förstadietill det senare bruket av att införa mera betydelse-fulla personer i s.k. nekrologer eller dödsböcker ibiskopskyrkorna. När en välgörare till den kristnakyrkan dog antecknades hans eller hennes namn ochdödsdag i en speciell bok. Årligen varje dag lästeman så mässor över de som dött just den aktuelladagen. En sådan dödsbok, det s.k. NecrologiumLundense, verkar att ha upprättats redan på 1080-talet vid Lunds domkyrka.

Många av runstenarna återanvändes under tidigt1100-tal som byggnadsmaterial i de äldsta sten-kyrkorna. Detta verkar ha varit en tämligen ologiskhandling med tanke på att runstenarna rests av byg-dens stormän kanske endast två-tre generationer ti-digare. Rimligtvis måste minnet om den döde ochockså släkten ha levt kvar. Att då förstöra och för-ringa minnesstenarna verkar vara en huvudlös gär-ning. Kanske är emellertid inmurandet av stenarna ikyrkmurarna inte en så brutal handling som manlätt kan föreställa sig. Genom att använda de kristnarunstenarna till fasta byggnadsdelar i bygdens heli-ga tempel hamnade dessa stenar med sina inhuggnadopnamn så att säga på rätt plats där de indirektkunde innefattas i kyrkolivets dagliga själsmässor.

126

Runstensbilder

Två märkliga runstenarTullstorps kyrka ligger högt någon mil in från

den skånska sydkusten. Man kan i vackert väderskymta havet i söder. Inne på kyrkogården står enmäktig runsten, vars fot pittoreskt brukar vara ut-smyckad med pelargoner! Om denna sten skrev forn-forskaren Bruzelius följande år 1864: ”Den intres-santaste fornlämningen inom Tullstorps socken, föratt ej säga inom Vemmenhögs härad, är den hosWorm (på 1600-talet) beskrivna och avtecknaderunstenen. Redan på Worms tid var den insatt i östramuren av Tullstorps kyrka, där den kvarblev till1846, då den gamla kyrkan nedrevs. Vid detta till-fälle blev runstenen inmurad i den sidan av kyr-komuren, som vetter mot kyrkoherdens trädgård.Man skulle väl förmodat, att den blev inmurad iupprätt ställning, men så är ej fallet utan den ladesmed sista delen av inskriften nedåt, varigenom un-gefär en 1/2 aln av stenen är dold under jordytan.”

Tullstorpstenen bär följande inskrift: ”Kleppe ochÅse reste dessa kummel efter Ulf”. I dag är runstenentyvärr sönderslagen i två delar men de har samman-fogats. Med en höjd på närmare två meter bildarstenen ett magnifikt underlag för en bildframställ-ning. Stenen har kluvits och sedan har stenmästarenfinhuggit hela framsidan till en absolut plan form.Visste man inte bättre skulle man nästan tro att manstod inför en modernare förfalskning. Stenarbetethar gjorts med en omsorg som definitivt inte är bruk-lig för skånska runstenar.

Den märkliga bildframställningen kan också sättaspår av svåra tvivel på äkthet. Den är helt enkeltalltför magnifik och kompositionen är unik inomdansk runstensristning. Här möter oss både en djur-bild och en skeppsbild. Djuret som återges är det

s.k. stora djuret med sina karakteristiskt utformadespiraler mellan kropp och ben, sina spetsiga öronoch sin svans försedd med tofsar. Under djuret finnsskeppet och det är vid närmare studie av detta manstudsar till av förvåning. Skulle detta verkligen varaen bild av ett vikingaskepp?

Skeppet är visserligen försett med djurhuvudeni för och akter, styråran finns på sidan och det hängeren mängd runda sköldar utmed relingen. Det somdäremot inte alls passar in på ett vikingaskepp ärden mycket höga bordgången. Likaså det faktumatt skeppet har en tydlig rammkonstruktion i bådeför och akter. Detta är en fullständig omöjlighet närvi talar om de nordiska vikingaskeppen. Dessa varnämligen uppbyggda som mycket lätta konstruktio-ner. Skepp med ramm fordrar ytterst tunga skepps-skrov som ger tillräckligt med rörelseenergi för attrammen ska kunna krossa ett motståndarskepp.

Av alla forskare som arbetat med våra runstenarhar jag inte funnit någon som undersökt detta för-bluffande faktum att en vikingatida avbildning iSkåne visar en skeppstyp som definitivt inte trafike-rat farvattnen i Norden.

- ”Det är bara en fri, konstnärlig utformning”,berättades det mig när Tullstorpsbilden skulle ko-pieras på väggen till den nya fornsalen på Malmömuseum år 1975. När Lis Jacobsen och Erik Moltkekom ut med sitt stora samlingsverk över Danmarksruninskrifter år 1942 tog man inte alls upp dettamärkliga problem. Skeppet blev istället för dessaforskare en symbol för dödsskeppet i den gamlahedniska trosföreställningen. Man jämförde med enrunsten vid Ledberg kyrka i Östergötland som harbåde skepp och figurframställning. Ledbergsstenenhar allmänt tolkats som en bild av Ragnarök. Dettaär den nordiska mytologins stora drama; under Rag-

127

Tullstorpstenen vid Skånes sydkust, en av Danmarks mest magnifika bildstenar från sen vikingatid. Men vadföreställer egentligen bilderna?

128

narök ska allt förgås. Dödsskeppet Nagelfar ska slitasig från sin förtöjning där det ligger i dödsriket Heloch segla ut för att delta i den sista stora stridenmellan asar och jättar. Detta skepp är makabert nogdessutom byggt av döda mäns naglar. De två danskaforskarna jämförde också sitt påstådda dödsskeppmed gotländska bildstenar från 700-talet och medgravfältens s.k. skeppssättningar runt omkring iSkandinavien. Jämförelsen haltar dock betänkligt.Både de gotländska skeppsbilderna och våra mångaskeppssättningar är nämligen samtliga i avsaknadav några utskjutande rammar.

För ett par år sedan hade jag vägarna förbi Led-bergs kyrka i Östergötland och dess kombineradebild- och runsten. Jag drog mig då osökt till minnesTullstorpstenen. Ledberg ligger någon mil nordvästom Linköping mitt ute på slätten. På norra sidan avkyrkogården finner du den imponerande bildstenen.Det var året 1852 som kungen genom den dåva-rande riksantikvarien såg till att stenen plockadesut ur kyrkans gamla sakristiemur. Stenen är hög ochsmal. På de två plana sidorna finns bilder inhuggna.Två stora krigare pryder den ena och lika mångaden andra sidan. Männen är iklädda spetsiga hjäl-mar och de har alla en fotsid klädnad. En av demhåller sin vänstra hand på ett svärd som sitter i bäl-tet medan den högra handen håller en yxa förseddmed ett längre skaft. Just denna bildframställningär problematisk. I samma högra hand lyckas kriga-ren nämligen hålla dels en yxa, dels en rund sköld;något som givetvis inte fungerat i verkligheten. Manhar uppenbart ansett både sköld och yxa så viktigaatt dessa måste ha en framträdande placering på bil-den.

Vid basen på Ledbergsstenen finns på den enasidan en inhuggen skeppsbild. Det behövdes baraett snabbt ögonkast för att jag skulle förstå att härfanns detaljer som de äldre forskarna förbisett. Bil-den på runstenen i Ledberg är nämligen så lik den iskånska Tullstorp att de båda, trots att drygt fyrtiomil skiljer dem åt, på något vis måste hänga sam-man. Ristarna av de båda stenarna måste helt en-kelt ha haft samma förlaga att utgå ifrån. Den högabordläggningen, sköldarna och rammarna finns påbåda stenarna. Skillnaden är att östgötastenen harsegel och att den saknar stävprydnader. Det somemellertid är avgörande när man talar om det mycketnära sammanhanget är de ytterst karakteristiska dub-belstrecken vid teckningen av båda skeppens kon-turer. Intressant är också att djurfiguren som står

Run- och bildstenen vid Ledbergs kyrka i Östergötlandmed en av sina krigarefigurer. Notera att mannen bärbåde yxa och sköld i höger hand.

129

över skeppet på Tullstorpstenen också finns på sam-ma plats på Ledbergsstenen. Ledbergsdjuret saknardock den typiska spiralutformningen mellan kroppoch ben och det är dessutom smidigare utformat,som avsåg det att avbilda ett smygande lejon ellerliknande kattdjur.

Det stora djuret med alla sina karakteristiska stil-drag finns emellertid representerat på andra delarav Ledbergsstenen. Förutom djuret över skeppet harnämligen runristaren huggit in ytterligare tre djur-bilder. Den större av dessa har direkta likheter meddjuret på Tullstorpstenen. Här finns samma dubbel-strecksristning, samma karakteristiska toppiga öronoch dessutom en identisk utformningen av de bakåt-riktade frambenens tassar. Här finns också antyttden för det stora djuret så typiska spiralornamen-tiken mellan ben och kropp.

Djuret från Ledberg biter en av krigarna i foten.Just detta bett har bildat utgångspunkt för de äldreforskarna när de försökt påvisa vad bildmotivet pårunstenen föreställer. Vid jordens undergång skulle,om man får tro de medeltida källor som berättar omvår vikingatid, allt gå under genom Ragnarök. Dju-ret som biter krigaren i foten skulle vara Fenrisulven,bror till Midgårdsormen. Fenrisulven ska under Rag-narök sluka Oden och här på runstenen har han heltenkelt huggit tag i Odens fot. Utifrån denna hypoteshar det sedan skapats en förklaring att skeppsbildenmåste avse dödsskeppet Nagelfar. Så lätt forskningkan bli till ren fantasi! En intressant detalj, nog såviktig, är nämligen att Ledbergstenen på ena smal-sidan har ett stort kors inhugget. Det kan inte rådanågon tvekan om att den döde velat framhäva kris-tendomen. Varför skulle man då ha valt att täckahela stenen med hedniska motiv?

Ledbergsstenens bild av skeppet med rammar.

130

Ledbergsstenens text har tolkats enligt följande:”Bisse satte sten denna efter Torgaut Vinvalitr, fa-der sin, och Gunna, de båda. Bland trönderna föllhan.” Forskare har velat koppla samman dödstill-fället med slaget vid Stiklestad år 1030 då Olof denhelige med hjälp av svear försökte ta tillbaka Norgemen stupade i kamp mot den samlade norska härenfrån Tröndelagen. Men vad säger egentligen texten?

Hela sista meningen är gjord i lönnskrift. Närman tolkat denna kvarstår orden ”bland Þtm föllhan”. Man har alltså antagit att ”Þtm” ska utläsassom ”Þrantum” och avse trönder. I det stora verketSveriges runinskrifter tolkade man också krigar-bilderna som olika episoder i slaget vid Stiklestad.För att möta sitt öde i detta slag tågade emellertidOlof den helige med sin här den långa vägen överland från Sverige till Nidaros. Skeppsbilden kan där-för näppeligen ha med denna strid att göra. Den storafrågan är emellertid om den kryptiska texten verkli-gen avser trönderslaget eller om det är resultat aven forskares önskedrömmar. Minner verkligen Led-bergsstenen om en härfärd mot norr?

Skeppsbilder med rammJag har ovan satt sökljuset på två magnifika bild-

och runstenar med märkliga bilder. För att finna enalternativ tolkning till den allmänt vedertagna upp-fattningen om att de två skeppsbilderna visar dethedniska Nagelfar är det nu dags att titta närmarepå övriga skeppsbilder som finns på de nordiskarunstenarna. Merparten av stenarna är ju resta övermän som färdats lång väg och där skeppen givetvismåste ha spelat en stor roll. Det kan ju då tyckasgivet att det nordiska vikingaskeppet finns avbildatpå en mängd runstenar. Så är emellertid inte allsfallet. Det är tvärtom ytterst sällsynt med skepps-bilder på runstenar. I Danmark finns skepp på 4%av runstenarna, i Norge på 2 % och i Sverige på

endast 0,7%. Dessutom kan nästan samtliga danskaskepp och några från Östergötland svårligen ha nå-got med det nordiska vikingaskeppet att göra.

Låt oss börja med de skånska skeppen. I Bösarp,endast en mil väster om Tullstorp, har påträffatsfyra delar till en eller flera söndersprängda runste-nar. Ett stenfragment visar en s.k. ”mask”-bild, dvs.en avbildning av ett groteskt huvud. Denna stenpåträffades år 1904 då den skulle återanvändas vidett pågående brobygge. Stenen hade hämtats frånen stengärdsgård i byn Södra Virestad. På sammaplats påträffades fyra år senare det andra runstens-fragmentet, denna gång vid rensning av gårdsbrun-nen. Detta fragment visar framdelen av ett skepp.Det tredje fragmentet är det enda som har runtext:”Toke satte …”. Denna runstensskärva återfannsåret 1914 i stengrunden till den närbelägna Rylla-gården. Slutligen hittades den fjärde stendelen år1937, inmurad i gårdens brunn.

Fragment av Bösarpstenen som visar ett skepp medramm, identiskt med Tullstorpstenen.

131

Ett av runstensfragmenten från Bösarp visaralltså en del av en skeppsbild. Med förbluffandeexakthet står vi här inför en närmast kopielik bildav Tullstorpskeppet och Ledbergskeppet. Stäven gårupp i ett huvud som, liksom i Tullstorp, lämnar treflätor utmed bordsidan. Runda sköldar hänger ut-med relingen och en kraftig ramm avslutar skeppetframåt. Liksom Tullstorp och Ledberg är skeppetslinjer utförda i avancerad dubbelristning. Det finnsingen som helst tvekan om att de tre runstenarna påett eller annat sätt måste ha haft ett samband.

En annan skånsk runsten med skeppsbild finnervi invid Lödde å, ett vattendrag som inåt landet skif-tar namn till Kävlingeån. Någon mil norr om Lundrinner ån förbi kyrkbyarna Gårdstånga och Holmby.I Gårdsstånga har arkeologer i direkt anslutning tilldet breda vattendraget kunnat gräva fram en stor-mansgård från vikingatiden. Nära denna gård, en-dast en liten sträcka uppströms, ligger Holmby kyr-ka. År 1908 tog man ut en runsten som satt inmuradi kyrkans tornmur. Runstenen har texten: ”Sven restedessa stenar efter sin fader Thorger.” Förutom textfinns också en skeppsbild, tyvärr svårt vittrad. Avintresse är emellertid att skeppet är av samma typsom de tre som omtalats ovan. Man kan tydligt setvå kraftiga rammar, höga sidobord och två huvud-prydda stävar med de över borden täckande flätorna.Detaljerna i speciellt mittpartiet är dock alltför ut-slätade för att kunna tolkas. Det råder emellertidingen som helst tvivel om att vi här står inför sammaskeppskonstruktion som på de tidigare, om än bil-den i detta fall är enklare tecknad.

Runstensraden går som en kanttext runt Holm-bystenen. De danska forskarna förvånade sig år 1942över det enkla kors som är inristat tvärs genom run-raden mitt på stenen. Eftersom man var övertygadom att skeppet var en bild ur den hedniska dödskul-

ten kom man dock fram till att ”denne mærkeligeanbringelse kunde, i forbindelse med det store heden-ske skib, tyde på, at korset var tilføjet.” Se här sålätt en lös teori om en hednisk bild kan bli till ensanning! Man hade helt enkelt glömt bort att Led-bergsstenen själv bär ett präktigt kristet kors varfördet inte är märkligt att andra runstenar med sammatyp av skeppsbilder också kan vara kristna.

Skeppet på Holmbystenen bildar en enklare va-riant av rammskeppet jämfört med Tullstorp, Led-

Run- och bildstenen vid Stratomta i Östergötland. Påstenen avbildas ett rammskepp i samma stil som på bl.a.en runsten i skånska Holmby.

132

berg och Bösarp. Det finns emellertid fler exempelpå just denna enklare typ. Strax intill Ledberg, vidStratomta i Törnevalla socken en mil öster om Lin-köping, står en runsten med en nästan identisk run-stensbild som Holmbyskeppet. Stenen står ute påslätten och år 1727 berättas om stenen att: ”bredwidthenna steen vid lag 20 aln. är en stor jordhög heltrund och omkring platzen såsom af griffter i fornatider”. Runtexten lyder i översättning: ”Ästrid, Os-valde, Augmund, de lät resa denna sten efter Halv-dan, sin fader, och Ästrid efter sin make god.”

Stratomta rammskepp har höga bordsidor, tvåkraftiga rammar och dessutom stävar som avslutasuppåt i figurornamentik. Liksom Ledberg, och tro-ligtvis också Holmby, för Stratomtaskeppet råse-gel. Visst är det märkligt! På mindre än två milsavstånd från varandra finns på den rika Östgöta-slätten landskapets två enda skeppsbilder på run-stenar, båda uppvisande skepp med rammar och bå-da med närmast identiska kopior i Skåne. Inga and-ra av de resterande femton skeppsbilderna på run-stenar från gamla Sverige är av denna skeppstyp.

Hur är det då i Danmark? Endast fem danskarunstenar har skeppsbilder. I Hjermind strax västerom Viborg i norra Jylland finns en sten med enskeppsbild som på ett mycket övertygande sätt harlikheter med den enklare typ som representeras iHolmby- och Stratomtabilderna. Tyvärr är stenenså svårt vittrad att skeppet endast framstår till sinayttre konturer. Den höga bordgången och de spet-siga rammarna går dock inte att ta miste på. På ste-nens baksida står i runskrift: ”Tholv reste denne stenefter sin broder Rade, en mycket velbyrdig dreng”.

Knappt tre mil öster om Hjermindstenen finnsett runstensfragment som suttit inmurat i Spentrupkyrka. Den ena hälften av en skeppsbild är beva-

rad. Skeppet har en mast, en markerad ramm ochen hög stäv med trolig stävprydnad. Detta ramm-skepp kan sägas utgöra ett mellanting mellan deenklare runstensskeppen och de mera konstnärligtutformade skeppen.

På ön Falster finns ytterligare en skeppsbild påen runsten som eventuellt kan sammanliknas medde ovan omtalade. Stenen är svårt skadad då denunder medeltiden huggits om till ett kvaderblock.Av skeppet är därför endast nederdelen bevarat.Skeppet har runda sköldar, synlig styråra och i fö-ren eventuellt en antydan till någon ornamentik lik-nande Tullstorps- och Ledbergsbilderna. Det sak-nar dock rammkonstruktion.

För att avsluta det danska runstensmaterialet kankonstateras att det finns ytterligare två skeppsbilder,vilka båda avbildar typiska nordiska skepp. Ett avdessa illustrerar med stor sannolikhet den hedniskasagan om guden Tors fisketur.

Det stora djuretDen mest berömda bilden av ”det stora djuret”

finns på kung Harald Blåtands stora runsten vidJelling kyrka i Mittjylland. Stenen har tre släta si-dor varav den ena täcks av en bild av den korsfästeKristus. En sida har endast runskrift medan det påden tredje sidan finns den ståtliga bilden av det storadjuret. Djuret möter här besökaren med alla sinakarakteristiska drag. De kraftiga benen går sammanmed kroppen i en typisk spiralornamentik, öronenär markerat spetsiga, ögonen kraftigt rundmar-kerade, manen utmed halsens översida finns medoch svansen avslutas med en tofs. Gapet är öppet.

I Skåne finns också bilder av det stora djuret.Utmed sydkusten finner du flera exempel på denna”zoologiska” vikingaart. I Skårby som ligger mind-

133

re än två mil från Tullstorp stod tidigare Skårbyste-nen. Numera har den en fristad på Kulturen i Lund.Texten lyder: ”Ká-Ulver och Auttir, de satte dennasten efter Tome, sin broder, som ägde Gudis snape.”Ett stort djur upptar stenens mittparti. ForskarenIvar Lindqvist noterade kortfattat att han haft pro-blem med att exakt tyda runristarens utformning avdjurets nos. Denna del av stenen är nämligen vitt-rad och även äldre forskare före honom har haftsvårigheter. I den bemålade version som nu finnshar djuret fått ett närmast gemytligt anlete, manskulle våga kalla det för en vänliga skånsk variant.Det torde dock inte råda någon tvekan om att det är

frågan om det stora djuret. Spiralmarkeringarna vidbenen, de upprättstående spetsiga öronen och anty-dan till en man är typiska kännetecken.

Runstenen omtalades redan år 1627: ”findis den-ne Kampesteen vdi .. en Eng .. imellem Skorby sognoch Gudsnave”. År 1691 berättas dessutom att ste-nen låg uti en cirkel av ”måttelige” stenar. I slutetav 1800-talet återfanns den i slottet Marsvinsholmspark tillsammans med de där sammanplockaderunstensresterna efter det ståtliga Hunnestads-monumentet. Året 1880 forslades så dessa stenartill sin förvisning i universitetsstaden Lund.

Ytterligare en runsten från Skårby satt tidigareinmurad i kyrkmuren. Denna sten har samröre meddjurstenen genom att det antagligen är samme per-son som omtalas på de två stenarna: ”Auttir sattedenne sten efter Hakon”. Det är således troligt attdessa två runstenar ursprungligen har stått tillsam-mans i det vikingamonument som åtminstone delvisfanns kvar i slutet av 1600-talet i form av en ringmed stenar, belägen mellan de två byarna Skårbyoch Gusnava. Det kan noteras att djurstenen, medinskriften om Tome som en gång ägde hela Gusnava,är en av mycket få runstenar som omtalar en vi-kingatida skånsk stormans markegendom.

Det mest kända och ståtliga vikingamonumenteti Skåne har varit Hunnestadsmonumentet. Dettaöverlevde så länge att det hann dokumenteras påbild innan det förstördes. Jämfört med övriga Dan-mark har denna troliga grav endast haft sin like iJellingmonumentet i Jylland. När runstenforskarenWorm (1588-1654) besökte platsen stod åtta storastenar i en ring. Fem av dessa hade bilder varav tvådessutom var försedda med runinskrift. På 1700-talet förstördes monumentet och idag finns endasttre stenar kvar, samtliga väl tillvaratagna inomhus i

Skårbystenen med sin gemytliga djurbild står i dag påKulturen i Lund.

134

Lund där de ingår i Kulturens stora permanenta ut-ställning ”Metropolis”.

På Worms kopparstick framstår monumentet ihela sin storhet. Den äldsta av de två runstenarnahar en bild av en man med fotsid kappa, märkligtoppig hjälm med utskjutande brätten och spets-ornamentik. Han bär en yxa på höger axel. Textenlyder: ”Esbern och Tomme de satte denna sten efterGunne Hands söner Ro och Legfröd”. Den andrarunstenen, försedd med ett kors, bär texten: ”Esbern

satte denna sten efter Gunne Hands son Tomme”.Stenen är således lite yngre än den förra; när stenenrestes var Tomme död men Esbern fortfarande levde.

På de tre bildstenarna utan runor möter vi i Hun-nestad inte mindre än tre bilder av det stora djuret.Ett av djuren rids en människofigur, kanske medtvå ormar i händerna. Man har i bilden velat se enframställning av häxan eller den trollkunniga kvin-nan Hyrrokkin som hjälpte asarna att dra fram Bal-ders likskepp till vattnet. På den andra stenen med

Hunnestadmonumentet så som Worm såg det när han reste förbi på 1600-talet. Bilden hämtad från hans ”Monu-menta Danica” år 1643.

135

det stora djuret finner vi detta tillsammans med ett”mask”-huvud medan djuret på den tredje stenen stårensamt.

Förutom på stenarna vid Hunnestad, Skårby ochTullstorp finner vi i Skåne det stora djuret på denväldiga Lundagårdsstenen. Denna sten framtogsredan år 1690 ur grunden till det rivna Allhelgona-klostret strax norr om Lunds domkyrka. Biskopen iLund slog emellertid sönder stenen och använde de-larna till en trappa. År 1868 sammanfogades dockstenarna. Runstenen är med sin närmare fyra me-ters höjd Danmarks högsta. I dag finns den upp-ställd i entréhallen till Universitetsbiblioteket.

Texten lyder: ”Torgel, son av Esge Björns son,reste dessa stenar efter bröder sina båda, Olav ochOttar, landmän goda.” Texten börjar och avslutasmed ett kristet kors. En stor del av den ena långsi-dan täcks av två framställningar av det stora djuret.Djuren står mot varandra och mellan dem sitter ens.k. ”mask”-bild. På stenens andra sida pryds top-pen av ytterligare en maskbild.

I det gamla Sverige finns sex runstenar med detstora djuret avbildat. Tre av dessa sitter på runste-nar belägna i ett begränsat område nära Linköpingi Östergötland. De tre djurbilderna på Ledbergs-stenen har omtalats ovan. Endast en knapp mil sö-der om Ledberg finner vi i Lambohov i Slaka sockendet andra djuret. Idag finns tyvärr endast en tidigavritning kvar av hela stenen. Ett ytterst litet frag-ment av texten är dessutom bevarat i original. Ävenom ritningen inte är alltför detaljerad och noggrann,vågar man påstå att man här står inför ett exemplarav det stora djuret. Bilden är dessutom kombineradmed ett kristet kors. Den tredje runstenen i Öster-götland med det stora djuret finns i Kärna, belägetmitt emellan Ledberg och Lambohov. Stenen är ty-

värr endast bevarad i sin nederdel men merpartenav det ståtliga djuret är synligt.

I nordöstra Västergötland, strax öster om Vä-nern, hittar du resterande tre svenska djurbilder. Pårunstenen från Rogstorp finns en vittrad bild av ettdjur vilket dock inte helt svarar till alla karakteris-tika för just det stora djuret. Ca två mil söderut finnsrunstenen i Stora Ek. Texten berättar bl.a. att manbyggt bro till minne av den döde. Här framträderockså det stora djuret på ett lite annorlunda, ”pri-mitivt” sätt. Däremot svarar Västergötlands tredjeoch sista djurframställning, den på den magnifikaOlsbrostenen söder om Falköping väl till de danskadjuren. En modern svensk översättning av textenlyder: ”Guve reste denna sten efter Olav, sin son, enmycket dugande ung man. Han blev dräpt i Est-land. Håvard(?) högg stenen.”

Det stora djuret från Olsbro är faktiskt så snar-likt sina danska motsvarigheter att man här skullekunna tala om verklig frändskap. Som jag omtalattidigare finns i Västergötland mycket starka kopp-lingar till det danska riket i slutet av 900-talet, delsgenom speciell runstensstil, dels genom den rika fö-rekomsten av s.k. thegntitlar. Stenen i Olsbro liggerdessutom tillsammans med en mängd andra runste-nar som ett pärlband utmed den breda ån Ätran vil-ken har utlopp i Kattegatt. Ätran måste ha varit denstora kontaktvägen mellan Västergötland och detdanska riket. Intressant att notera är att av Väster-götlands alla runstenar är det endast fem som omta-lar längre färder. Alla dessa stenar finns i områdetkring Ätran. Här bodde t.ex. en gång Åsmund somdräptes ”i österväg” och Äsbjörn och Jule som föll ikrigståg österut. Om kanske samme Äsbjörn berät-tas att han dog i Grekland. Slutligen minner en stenom två bröder, den ene fann döden västerut, denandre österut.

136

Runstenar med mask-bilderDen s.k. mask-bilden är ett mycket speciellt bild-

objekt. Bilden kännetecknas av att man ser masken,eller det groteska huvudet, framifrån. Känneteck-nande är också de två stora cirkelrunda ögonen, denmarkerade rundade nosen, den halvbågformade”mustaschen” och det konstrikt flätade skägget. Deflesta av maskbilderna har dessutom två horison-tella streck som förbinder de två runda ögonen, näs-

tan som om maskerna hade burit glasögon. Dessa”glasögonstreck” är mycket säregna och kan sägasutgöra ett viktigt bildattribut även om man i dagsvårligen kan förklara vad de kan ha åsyftat.

I Södermanland finns tre runstensmasker. Tvåav dessa stenar står i anslutning till den vikingatidacentralbygden kring Uppsa kulle, Södermanlandsstörsta gravhög. Strax bredvid finns Aspa med sinrunsten vars text berättar om dels rikedom, dels kon-takter söderut. En kvinna Astrid lät resa stenen ef-ter Anund och Roland som båda dog i Danmark.Från Västergötland känner man också en sådan härmask. Denna bildsten påträffades vid en grävningår 1949 i Karleby, Leksbergs socken. Författarenhar själv sökt stenen men tyvärr inte funnit den. En-ligt en gammal uppgift ska den ”förvaras i Lasse-gårdens bryggstuga” vilket ju inte ger mycket väg-ledning.

I Danmark finns fyra maskbilder och i Skånefem runstensristade masker. Så sent som år 1996upptäcktes den senaste funna maskrunstenen i Dan-mark. Denna sten hade återanvänts som tröskelstentill portalen i Bjerrings 1100-tals kyrka strax österom Viborg i Jylland. I Jylland finns dessutom enmask på en upprest sten utan runor. Denna står viden gammal bro, Sjellebro, vilken gått över Allingån.Man har länge menat att masken genom sitt hemskautseende har skyddat de som färdades på bron motde onda makterna.

I Skåne återfinner vi masker dels på Lundagård-stenen men också på en av Hunnestadstenarna till-sammans med det stora djuret, på Bösarpstenen samtpå en av stenarna i det bevarade runstensmonumentetvid Västra Strö. Vad det gäller Bösarpstenen hölldenna faktiskt på att gå förlorad så sent som år 1989.Här är historien:

Olsbrostenen söder om Falköping i Västergötland ären av landskapets vackraste bildstenar. Stora likheterfinns med danska bildstenar.

137

Alla runstensfragmenten från Bösarp hade se-dan länge sin säkra hemvist på ett av museerna iLund – trodde man. År 1989 fick författaren i upp-drag att arrangera en stor vikingautställning i Flo-rens. Eva Wängelin och Ingrid Johansson anställ-des som utställningsproducenter och dessa två kvin-nor gjorde många turer till Lund för att med forskar-frenesi gräva i de arkeologiska skatterna som finnsbåde i Historiska museet såväl som på Kulturhisto-riska museet. En dag återvände de i upphetsat till-stånd till Malmö museum och kunde berätta att defunnit en runsten på en parkeringsplats mitt inne iLund. Det var inte den förste april och vi begav oss

därför snabbt till fyndplatsen. Där, på en asfalteradparkeringsplats bakom domkyrkokapitlets gård, lågett antal stora stenar utlagda som vägstoppar. Enav stenarna var Bösarpsstenen med mask-bilden. Bil-den var inte bemålad och endast en tillfällighet hadegjort att mina producenter kastat en närmare blickpå vägstoppen. Den antikvariske sakkunnige på plat-sen vägrade tro att vi gjort ett runstensfynd mitt in-ne i Lund men minen var obetalbar när han på platsbesåg fyndet. Hur stenen hamnat här? Det kundealdrig klargöras. Parkeringsstenen, med arbets-namnet ”Lillen”, blev dock en av attraktionerna nerei Florens. Den står numera på Trelleborgs museum.

Vad det gäller mask-bilder måste slutligen Väst-ra Strö norr om Eslöv nämnas. Även om detta run-stensmonument strax invid kyrkan inte innehåller

En av stenarna i Västra Strömonumentet norr om Es-löv bär på denna mask-bild.

Mask-bilden från Bösarp.

138

lika många bildstenar som Hunnestadsmonumentetär det att räkna till Danmarks viktigare i sitt slagfrån vikingatiden, se bild på sidan 121. De två run-stenarna berättar att ”Fader lät dessa runor huggaefter sin broder Asser, som fann döden nordpå i vi-king” samt ”Fader lät denna sten hugga efter Björn,som ägde skepp samman med honom”. Förutomdessa två runstenar ingår ytterligare fem större ste-nar i den ovala ring som omger en förhöjning ute pååkern. På en av dessa återfinnes en mask-bild. Samt-liga stenar var kullfallna och man reste dem år 1932.Det var då maskbilden noterades för första gången.På samma sten kunde också konstateras en annan,svårt vittrad bildframställning vilken man menar kanha varit en människoframställning.

Datering av bildmotivenSammanställs nu alla runstensfynden med mo-

tiv av det stora djuret, rammskeppet och mask-bil-den, framstår en förbluffande samstämmig geogra-fisk kartbild. På kartan är också markerat de exem-pel på likartade bilder som finns inristade på före-målen i gravfynden från Bjerringhøj vid Mammen iJylland. Detta fynd svarar väl till den sociala miljösom runstensmotiven representerar. Liksom runste-narna måste vara resta av och över personer ur detvikingatida ledarskiktet, tillhör dessa jydska gravarhärskarklassen. I nära anslutning till Mammen finnsdessutom en av runstenarna med rammskepp ochtvå av maskbildstenarna. Dessa gravfynden öppnardessutom genom årsringsdatering unika möjlighe-ter att erhålla en absolut datering av bilderna.

Orten Mammen ligger strax öster om Viborg inorra Jylland. År 1868 grävde man här bort en grav-hög och då avslöjades Danmarks rikaste vikinga-grav. Själva gravkammaren av kraftiga träplankorvar nedgrävd i marken och den hade blivit täckt avblålera innan högen kastades upp. Detta har gjortatt bevaringsförhållandena varit mycket goda. Gra-ven var vid utgrävningen helt intakt.

Den döde stormannen i Bjerringhøj har fått medsig en mängd praktgåvor i graven. Huvudet viladepå en kudde, fylld med dun. Han har haft en guld-broderad huva på huvudet och över axlarna har vi-lat en kappa med broderad djur- och växtornamen-tik med detaljer i guld samt prydd med hermelin-svansar. Ett pannband av silke med invävda guld-trådar har hållit håret på plats.

Vid sidan om den dödes huvud låg två yxor. Denena var en riktig praktyxa med silverinlagd orna-mentik. Här ses både en stiliserad maskbild och enstiliserad bild av ”det stora djuret” i kamp med en

Runstenar med de tre motiven rammskepp (svart cir-kel), stora djuret (stjärna) och mask-bilden (öppen cir-kel). Dessa motivgrupper uppträder tillsammans i yt-terst begränsade områden.

139

orm. Detta är en variant av samma motiv av ”detstora djuret” som är inhugget på runstenen från Jel-ling. Djuret på yxan är dock tecknat med en så spe-ciell stil, att man kallar denna för ”Mammenstilen”vilken är en av vikingatidens berömda ornament-stilar. Eftersom yxan på nackpartiet har en ingra-vering av en mask-bild råder det ingen tvekan omatt masken och det stora djuret hänger samman.

Träet till gravkammaren i Mammen har fälltsvintern 969-970. Samstämmigheten i tid med Jel-lingstenen, som måste ha tillkommit efter året 959 -troligtvis under slutet av 960-talet, kan inte vara en

tillfällighet. Danmarks rikaste vikingagrav är sam-tida med Danmarks mäktigaste vikingamonument.Det måste också tilläggas att arkeologerna strax in-till gravhögen i Mammen påträffade ytterligare enpraktgrav. Här kunde man gräva fram utomordent-ligt påkostade delar till en hästutrustning samt res-ter efter en kista med silverbeslag. På beslagen tilldenna kista finns också mask-bilder.

Nordiska stormän och KonstantinopelVad föreställer då dessa mask-bilder? Man har

antagit att de är människoliknande ansikten med nä-sa, mun, skägg och hår med uppgift att sprida fruk-

Detalj av praktskrinet från Cammin. Här ses det stora djuret vända huvudet mot betraktaren, ett huvud som harstora likheter med runstenarnas mask-bilder. Bl.a. återfinns dubbelstrecken mellan ögonen.

140

tan och härigenom inneha en skyddande verkan. Or-det ”masker” är myntat sedan länge för dessa bil-der. Tack vare två kända praktskrin, nämligen skri-nen från Bamberg och från Cammin, kan vi emel-lertid kanske bättre förstå vad det hela rör sig om.På dessa skrin finns nämligen bilder av både detstora djuret och av masker.

Dessa praktskrin kommer båda troligtvis frånsamma verkstad. Camminskrinet fungerade som ettrelikskrin med den helige Cordulas reliker medanBambergskrinet kallades för ”den heliga Kunnigun-das skrin”. Tyvärr finns endast Bambergskrinet ibehåll; Camminskrinet försvann under slutet av and-ra världskriget. Som tur är finns gipsavgjutningarbevarade. Detta skrin var utformat som ett vikinga-tida långhus med svängda väggar och böjt tak. Detvar, liksom Bambergskrinet, helt täckt av utskurnaälghornsplattor med Mammendekor. På båda skrinenhittar vi det stora djuret men, till skillnad från öv-riga stora djurbilder vänder detta huvudet mot iakt-tagaren. Och se, här har vi troligtvis maskfigurenåtergiven. T.o.m. de två dubbelstrecken mellan ögo-nen finns ingraverade.

Skulle mask-bilderna alltså vara en frontalpro-jektion av det stora djuret? Detta skulle förklara var-för de två motiven uppträder i samma snäva geo-grafiska områden. Det skulle också förklara varförbåda motiven finns på yxan från Mammen. Ävenmask-bildens placering på Allhelgonastenen i Lund,mellan två stora djur, stämmer. Som jag visat ovanverkar emellertid även skeppet med ramm tillhöradenna annorlunda bildvärld. Jag ska till denna motiv-lista foga ytterligare en bild, krigaren med sin fotsidaklädnad, toppiga hjälm och sin yxa.

Vi möter honom i Hunnestadsmonumentet iSkåne och på Ledbergstenen i Östergötland, båda

gångerna med yxan i höger hand, i Skåne t.o.m. påhöger axel. Vad vill denna krigarbild berätta? Frånbevarade skrivna källor vet vi att kejsaren av Kons-tantinopel hade sitt väringagarde med vikingar frånNorden. Detta garde försågs med just den utrust-ning som männen på runstenarna har. Dessa nordiskasoldater bar sina praktyxor på höger axeln när de ide många processionerna gick framför kejsaren somhans betrodda livvakt. De leddes av en anförare kal-lad ”akolouthos” och soldaterna var klädda i azur-blå, fotsid sidenbrokad. Det är alltså inte otänkbartatt en av de vikingatida stormän som en gång boddevid den skånska sydkusten har varit i tjänst hos denöstromerske kejsaren. Hans rika skara av söner kan-ske har velat stoltsera genom att visa bilden av sinfar när denne var kejsarens man i fjärran land. Enfascinerande tanke; långt innan EU och internatio-

På Kulturen i Lund står runstenen med Gunne Hand,kanske en kejserlig livvakt. Tyvärr är stenen numerasvårt skadad, jämför med bilden på sidan 134.

141

nellt, gränslöst samarbete hade kanske en skåningarbetskontrakt långt söderut. Tyvärr har nu GunneHand fått lämna sin fagra hembygd för att stå somen främling i den lärde staden Lund. Ni kan hälsapå honom bland runstenarna i Kulturen.

Kan kanske skeppet med ramm ge oss ytterli-gare vägledning om vi vill försöka koppla sammandessa speciella bildstenar med Konstantinopel, vi-kingarnas Miklagård? Låt mig slå fast att skepp medrammar inte känns i skandinaviskt material; vi skaned till den dåtida Medelhavskulturen för att sökaefter lämpliga förlagor. Många av de vikingar somtog tjänst hos kejsaren har inte enbart tjänat somdennes personliga livvakter. De har givetvis ävenfunnits på andra positioner inom den kejserliga krigs-makten där deras kompetens och mod kommit vältill pass. I dåtida krönikor läser vi t.ex. om kejsareBasel II år 988:

”En grupp av skyter hade kommit till kejsarenför att hjälpa honom mot Taurus och de var en ut-sökt samling av män. Han lät dessa män öva i olikagrupper, kombinerade dem med andra legosoldater,uppdelade i kompanier och sände sedan ut dem föratt slåss mot upprorsmännen.”

Dessa skyter - eller varjager vilket var en dåtidabeteckning för bl.a. nordbor - kom till Miklagårdvåren 988 i ett antal av inte mindre än sextusen man.Det var Vladimir av Ryssland som sänt dem motlöfte att få gifta sig med kejsarens syster Anna efterdet att han själv mottagit dopet. Går vi lite längrefram i tiden berättas om kejsaren Michael V (1041-1042) att han: ”till sina personliga livvakter utsågen grupp av nya soldater, unga skyter, vilka hanhade köpt strax innan. Några tjänstgjorde som renavakter, andra engagerades i olika uppgifter som hanönskade skulle utföras.”

Det är lätt att se dessa nordbor enbart som liv-vakter åt kejsaren men vi ska inte glömma bort attden östromerske kejsaren till stor del grundade sittimperium på en stark flotta. Det borde därför havarit logiskt om vikingar, med sin erfarenhet av sjö-manskap, också fått tjänstgöra inom kejsarens flot-ta. Det var på 700-talet som de östromerska härs-karna successivt började återta sin makt över Me-delhavet. Inom flottan vidareutvecklades de fornakrigsskeppen. I första hand försågs skeppen medflera roddarvåningar. Dessa skepp, kända undernamnet ”dromoner”, blev kännetecknande för detöstromerska rikets alltmera ökande makt. En dro-mon var en galär med på varje sida två våningar avroddare, inte mindre än tjugofem åror per våningoch sida, alltså hundra roddare. Det fanns minst treolika typer av dromoner. Den minsta kallades Ou-siakoi och var ett hundramannaskepp där det ne-dersta roddarlaget endast rodde medan det övre för-utom rodd även användes i närstrid. Pamphyloity-pen hade en besättning på 120-160 man och dentredje typen, den äkta dromonen, hade 200 man för-delade på femtio på de nedersta bänkarna, hundrapå de övre bänkarna samt femtio sjökrigare.

En dromon hade ett gångbord utmed varje re-lingssida samt ett i skeppets mittaxel. Relingarnavar täckta av runda sköldar. Årorna stacks ut ge-nom hål i skeppssidorna och roddarna hade ingaårstöd. Dromonerna var försedda med kraftiga ram-mar och dessutom hade de katapulter samt utskjut-ningsanordningar för den fruktade ”grekiska elden”,dvs. en form av eldkastare. För- och akterstävarnavar dekorerade med dubbla, uppåtböjda djurpryd-nader. På en myntyp från kejsare Nicephorus (1078-1081) avbildas ett bysantinskt skepp med djurhu-vud i fören. Liknande typ av djurhuvuden finns ocksåpå t.ex. en avbildning i ett grekiskt manuskript re-dan från 800-talet.

142

Namnet dromon förekommer faktiskt också somett personnamn i de isländska vikingasagorna. Islän-ningarna Åsmund och Rannveig hade enligt Gretteden starkes saga en son Torstein. Han var mycketståtlig och stark men något saktfärdig i sina rörel-ser och i allt vad han företog sig. Därför fick hanantagligen tillnamnet dromond efter Miklagårds-härskarens trögseglande skepp. Med tiden fick Tor-stein en halvbror Grette, en stor viking. Grette slogsemellertid ihjäl av Torbjörn fiskekrok som efter då-det tog sig ner till Miklagård. När Torstein dromondfick höra detta tog han också dit ner och gick i kej-sarens tjänst. Här vann han sin hämnd genom attsätta svärdet i brodermördarens huvud ”så det klövsner till kindtänderna”.

Om nu runstensskeppet med rammar skulle varaen bild av kejsarens krigsskepp kanske vi ska sökaförlagan till det stora djuret och mask-bilden i sammasydliga miljö. De högsta ledarna för kejsarens liv-vakt, dvs. de dåvarande stormännen bland väring-arna, har säkert varit i tjänst när det gällde bevak-ningen av själva kejsartronen. När ett sändebudskulle presenteras inför kejsaren utspelades alltidett fast uppgjort hovceremoniell. Detta känner vi väl,inte minst tack vare de ögonvittnen som själva skri-vit ner eller berättat om det märkliga händelseför-loppet:

”Framför kejsarens tron stod ett träd av brons,överdraget av guld. Olika slags fåglar, också de avförgylld brons, uppfyllde dess grenar och kvittradesom verkliga fåglar, envar efter sin näbb. Den kej-serliga tronen var konstruerad så att den turvis gjordeintryck av att vara hög, turvis låg. Tronen hade väl-diga dimensioner och den var byggd antingen avbrons eller trä. Den bevakades av guldsmidda le-jon. De piskade golvet med sina svansar och utstötterytanden med gapet öppet och spelande tungor.”

Kejsarens speciella symboler var således dessamekaniska vidunder i form av förgyllda lejon. Un-der hela presentationen spelade djuren en avgöranderoll genom att vid givna tillfällen avge sina hiskeligarytanden samtidigt som de svängde på sina svansar.Bredvid lejonen har väringaledarna stått med sinayxor. Självklart måste detta skådespel, den ypperstademonstrationen av makt, ha satt sina spår. Är detkanske i dessa tronvaktande djur som vi ska se för-lagan till det stora djuret hos Harald Blåtand ochden innersta kretsen av hans stormän?

Kontakterna mellan Skandinavien och Bysanshar säkert varit betydligt mer utvecklade än vad vi iallmänhet kanske tror. Som ett exempel kan vi ta enspeciell mynttyp, slagen i Lund under Sven Estrid-sens regenttid vid mitten av 1000-talet. Myntslaga-ren var en man vid namn Wulfet. Myntet är en ko-pia av kejsar Michael IV:s guldmynt, präglat året1041. Det visar den östromerske kejsaren med är-keängeln Michael och Kristus. Sådana guldmynt harsäkert också tagits hem av den norske kungen Ha-rald (1047-1066) som, innan han blev kung, tjäna-de i kejsarens armé. Harald ska enligt sagan ha förtmed sig hem en enorm skatt från just Miklagård.

På Kulturen i Lund står en från Skånes sydkustinflyttad runsten med en avbildning av en skånskviking som troligen tjänstgjort i den östromerske kej-sarens livvakt. På några få platser i Jylland, Skåneoch Östergötland finns kanske dessutom dromon-skepp avbildade. Dessa är i så fall de enda samtidabilder i hela världen som existerar av dessa öst-romerska skepp. Den enda förklaring till bildernassamstämmighet i såväl Skåne som Östergötland äratt stenmästarna måste ha haft en gemensam för-laga. Kanske har detta varit ett smycke i ädelmetallmed skeppet avbildat? Kanske en tackgåva till någravikingaledare för trogen krigstjänst i fjärran land?

143

Asatron

Den snustorra sommaren år 2001! Söder omUppåkra kyrka strax utanför Lund svettades arkeo-logerna i den skånska förbannelsen, den styva, ler-haltiga jorden. Under höst och vinter lös som gyttja,under vår och sommar hård som betong. Den av-banade markytan var slät som landningsbanan påSturup, endast en mängd inkrafsade streck i mar-ken bröt av. Strecken är arkeologens kännetecken.Med grävskeden uppritsas olika mörkfärgningar ijorden, på ritpapper och i datorer växer så uppmät-ningarna fram och med dem planer och detaljer påde sedan länge försvunna husen.

Det var ingen plats vilken som helst som jag stodpå. Fyra stora mörkfärgade rundningar markeradede igenfyllda hålen efter fyra väldiga stolpar. Ettpar meter utanför omgärdades stolpkvartetten av enmörkfärgad rand som bildade en svagt rundad rek-tangel; resterna efter husets ytterväggar. Två dör-rar från söder och en från norr har lett in i byggna-den. När jag besökt platsen en månad tidigare hademan precis tagit fram spåren efter det forna huset.Grävningsledaren Karl-Magnus Lenntorp hade re-dan då på känn att det inte var ett helt vanligt hussom dykt upp. Själv sa jag nog på ett mer burdustoch högt sätt det han mera diplomatiskt då försökteåsyfta:

- ”Tänk om det är gudahovet som ni hittat!”

Att hitta hedniska kultbyggnader tillhör inte var-dagen inom arkeologin. På något sätt är detta ty-

Två religioner

piskt för hela det mytiska sätt som vår nordiska,hedniska religion i dag framstår för oss. Det talasnämligen väldigt mycket om vikingar och om derasasatro. Man kan lätt få uppfattningen att det finnsenormt mycket faktamaterial att ösa ur. Så är detinte. För den som vill försöka förstå den gamla nor-diska hednatron är det i stället ett relativt begränsatkällmaterial som står till förfogande. Visserligen harvi många berättelser om vad de olika gudarna höllpå med men detta är närmast ett författaredilemma.Samtliga dessa mustiga berättelser är nämligen ned-präntade av kristna, i något fall även av muslimer.Berättelserna genomsyras alltså av kristna värde-ringar som här och var säkert också gått ut på attnedvärdera och smutskasta hednatron. Eftersom detsaknas material från ”den andra parten”, dvs. frånhedningarna, måste mycket tyvärr endast bli mereller mindre kvalificerade gissningar.

Det är främst de isländska sagorna som ger de-taljerat stoff till kunskapen om vad hednisk tro stodför och som berättar alla de fantasieggande guda-sagorna. Men vad är dessa egentligen värda? Mer-parten av de återgivna händelserna är ju nedtecknadeflera generationer efter det att ögonvittnena levde.Berättelserna har till stor del överlevt genom munt-liga framställningar. Hur kan man sätta tilltro tillsådana berättelser? Tänk bara om vi skulle ha skri-vit vår skånska historia från början av 1800-taletenbart genom det som överlevt i muntlig form. Vil-ken torr och kort historia det hade blivit!

Ändå vore det helt fel att utesluta dessa källorfrån den gamla vikingaön mitt ute i Atlanten. Dels

144

är berättelserna skrivna i versform vilket gör att delättare har kunnat återberättas men som samtidigtgjort det svårare att förvanska texterna. Dels kan viinte vara helt säkra på att författarna i slutet av 1100-talet - början av 1200-talet inte har haft äldre, nu-mera försvunna manuskript till sitt förfogande. Såmenar man t.ex. att en av de tidigaste källskrifter-na, Íslendingabók från 1100-talet, troligtvis har haften äldre förlaga. Denna har emellertid senare revi-derats varvid man i den yngre versionen som ett ledi den kristna propagandan kan ha tagit bort mycketav upplysningarna om den hedniska tron.

Att dyrka det övernaturligaI det hedniska Norden kringgärdades männi-

skorna i sin tro hela tiden av övernaturliga väsen.Dessa fanns i olika skapelser - som t.ex. gudar, troll,jättar, vättar och diser. Vättar var några märkligavarelser som det gällde att hålla sig god med. Dessavar så viktiga att de t.o.m. fått en egen lagparagrafi den vikingatida, isländska lagen från 900-talet. Härstadgas att man var tvungen att ta bort drakhuvu-dena på skeppen innan man kom i synhåll från land.Det var absolut förbjudet att segla in mot land medgapande drakhuvud eller uppspärrat tryne, eftersomlandvättarna då kunde bli skrämda. Det är faktisktså att än i dag lever det kvar en ömsesidig vänskapmellan människorna och de små under jorden – åt-minstone på Island. Här händer det t.o.m. att man istadsplaneringen tvingas att ta hänsyn till att sten-rösen och jordhögar bebos av dessa. Något sådantfinns dock inte längre i Skåne … även om det kan-ske hade varit behövligt, inte minst när storskövling-en av naturen i det heliga framåtskridandets namnrasar som bäst.

Ett viktigt inslag i den hedniska ritualen har va-rit offer av olika slag. Året 922 observerade en ara-bisk diplomat och teolog vid namn ibn Fadhlan vid

en ankringsplats på floden Volga en nordisk offer-ceremoni. När vikingaskeppet angjort stranden gickköpmannen iland för att göra sitt offer. Han tog medsig bröd, kött, lök, mjölk och rusdryck och begavsig till en upprest, hög trästolpe med ett inskuretmänniskoliknande ansikte. Runt stolpen stod småträfigurer och utanför dessa höga trästolpar. Köp-mannen kastade sig ner på jorden framför den storafiguren och lade offergåvorna framför denna samti-digt som han bad om god handel. Gick affärernasedan bra kom han med fler offergåvor; gick de då-ligt frambar han också offer till de små figurernasom han kallade ”vår herres hustrur, döttrar ochsöner” vilka han bönföll att de skulle frambära hansböner. Gick handeln efter detta bra lät köpmannen

Bronsstatyett, kanske en Odenfigur, funnen ”i en sand-graf” i Lindby, Svenstorps socken i Skåne. Foto Histo-riska Museet, Stockholm.

145

slakta ett antal kreatur och får. En del av köttetskänktes bort, det andra kastades mellan den högaträstolpen och de lägre stolparna medan däremothuvudena hängdes upp.

Denna berättelse är en av få, bevisliga ögonvitt-nesskildringar om hur en offerhandling från vikinga-tiden gick till. Det är givetvis så att ibn Fadhlan kanha missuppfattat en del i den symboliska riten. Självhar han bevittnat denna gudadyrkan med förakt vil-ket också framskymtar då han berättar att om nat-ten kom hundarna och åt upp offergåvorna. Köp-mannen kunde då nästa morgon säga: ”Bevisligenhar min herre funnit behag i mig eftersom han harätit upp min offergåva.”

Den hedniska ritualen kring offer verkar ha ut-spelat sig efter två olika mönster; antingen frambarman offret till gudarna eller så tog man del av offer-gåvan genom att under en sammankomst förtära denoffrade maten och drycken. Genom måltiden blevman mera kroppsligt delaktig i gudaoffret än baragenom ett passivt frambärande. Det finns flera be-rättelser om stora offerfester med mat och dryck.Tyvärr saknas berättelser från själva Skåne. För attkunna förstå de hedniska matoffer som skett ävenhär måste vi därför ta in uppgifter från ett betydligtstörre geografiskt område. Biskopen Gregorius avTours, död år 594, beskriver t.ex. med kristen av-smak hur det gick till i det då hedniska Köln därbarbarerna vid offerfesterna frossade i både mat ochdryck. Missionären Columban, död år 615, ska engång i nuvarande Tyskland ha träffat på hedningarsom samlats till en rit. I mitten fanns ett enormt karav öl och festen hölls till guden Wodins ära. Givet-vis, med tanke på att nedtecknaren var kristen, lycka-des Columban spräcka offerkaret. Hur otroligt detän låter skedde detta genom att han andades på det!Tala om dålig andedräkt.

Från nordiskt område finns en ögonvittnesskild-ring, författad av en arab som på 900-talet besökteden stora vikingastaden Hedeby i södra Jylland. Hanbeskrev en fest där stadens hedniska innevånare komsamman för att hylla sina gudar och för att äta ochdricka. Resenären skriver också: ”Den som slaktarett offerdjur, hänger detta på en träställning utanfördörren till sitt hus, oavsett om det är en oxe, vädur,en getabock eller ett svin. På det sättet visste alla atthan gjort det som ett offer till ära för sin gud.”

I Snorres stora verk Heimskringla berättas omett blot som skedde i norska Tröndelagen. Proble-met med Heimskringla, som återberättar de tidiganorska kungarnas historia fram till året 1177, är attmanuskriptet legat klart så sent som ca 1230. Detär således inga ögonvittnesskildringar som återgesutan berättelser som författaren inhämtat från olikakällor. Med denna lilla brasklapp kan det ändå varaintressant att ta del av vad som, enligt Snorres upp-fattning, hände på blotet:

”Sigurd Ladekarl var den störste blotman, lik-som hans fader Håkan varit. Sigurd höll på kung-ens vägnar alla blotmöten i Tröndelagen. Enligt forn-tida sed skulle alla bönder, när blot stundade, kommatill hovet med de förråd, som de skulle använda un-der mötet. Där skulle alla ha öl; även slaktades alle-handa småboskap och hästar. Allt blodet som mandärigenom fick kallades löt och förvarades i de s.k.lötbollarna. Med löt-tenarna, vilka var gjorda somstänkkvastar, skulle man rödfärga alla stallarna (al-tare), likaså hovets både yttre och inre väggar samtstänka på folket; köttet kokades till de församladesundfägnad. Mitt på hovets golv fanns eldar, övervilka hängde kittlar, och dryckeshornen skulle bä-ras omkring elden. Den som gjorde blotet och varhövding, skulle själv signa blotbägaren och all blot-maten. Först drack man Odins skål till seger och till

146

sin kungs till välde, sedan Njords och Frös till års-växt och frid. Därnäst drack många Brages skål.Även brukade man dricka sina fränders skål, de somutmärkt sig, de s.k. minnena.”

Människor har också offrats vid vissa hedniskablot. Klassisk och välkänd är Adam av Bremens ca1070 nedtecknade berättelse om vad troligtvis bl.a.ögonvittnet Sven Estridsen själv kunnat berätta ombloten vid Uppsala:

”Vart nionde år brukar man i Uppsala fira engemensam fest med deltagande av folk från allasveonernas landskap. Ingen har lov att utebli fråndenna fest. Kungar och folkstammar, alla och en-var sänder sina gåvor till Uppsala, och de som re-dan har antagit kristendomen måste köpa sig friafrån deltagande i dessa ceremonier, något som ärgrymmare än varje annat straff. Offerriten tillgårpå följande sätt: av varje levande varelse av manligtkön offras nio stycken, med vilkas blod man brukarblidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund näratemplet. Denna lund hålls så helig av hedningarna,att varje träd anses ha en gudomlig kraft som följdav de offrade kropparnas död och förruttnelse. Därhänger också hundar och hästar jämte människor,och en av de kristna har berättat för mig att han harsett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra.”

I ett samtida tillägg till Adams handskrift, ett s.k.skolarie, finns infogat följande uppgift: ”I nio dagarfirades festmåltider och dylika offerhögtider. Varjedag offrar de en människa jämte djur dessutom, såatt det på nio dagar blir sjuttiotvå levande varelsersom offras. Detta offer äger rum vid vintersol-ståndet.” I ett annat skolarie berättas: ”Nära dettatempel står ett mäktigt träd, som sträcker ut sinagrenar vitt och brett och som alltid är grönt, bådevinter och sommar. Ingen vet vilken art det är. Där

finns också en källa, vid vilken hedningarna brukaroffra och i vilken man brukar kasta ned en levandemänniska. Om denna inte återfinns, går folkets öns-kan i uppfyllelse.”

Två andra handskrifter från vikingatiden berät-tar om människooffer i Norden. Biskopen och his-torieskrivaren Thietmar av Merseburg (975-1018)beskriver de stora kultfester som ägde rum i Lejrepå Själland. Denna plats, nära vikingastaden Roskil-de, var enligt legenderna och sagorna ett av de vik-tigare danska kungasätena. Thietmar berättar att vartnionde år i januari månad samlades här mängdermed besökare för blothandlingar. Då offrades intemindre än 99 människor till gudarna, tillsammansmed lika många hästar, hundar och tuppar.

I ett tillägg till Gutalagen, Gotlands urgamla lag,finns ett både märkligt och intressant avsnitt, låtvara ytterst korthugget, som beskriver missionstidenpå ön. Denna text, Gutasagan, är troligtvis från sent1100-tal men berättelserna återger situationen på1000-talet. Gutasagan är en viktig pusselbit för attförstå brytningen mellan hednisk och kristen tid iNorden. Tyvärr är det på samma sätt för Gutasagansom med övrigt skrivet material; det är ”segrarna”,i detta fall de kristna, som skrivit historien. Denhedniska kulten fanns det därför ingen anledning attorda särskilt mycket om. Före kristendomens infö-rande på Gotland ”och länge därefter trodde manpå hult och hugar, vi och stavgårdar (a hult. oc ahauga. wi. oc. stafgartha.) och på heden gud. Deoffrade då sina söner och döttrar och sin boskap,och bedrev blot med mat och dryck. Detta gjorde deenligt sin vantro. Hela landet hade det högsta blotmed människor, eljest hade var treding sitt blot ochsmärre ting hade mindre blot med boskap, mat ochdryck. De kallades matbröder, ty de tillredde målti-derna tillsammans.”

147

I själva Gutalagen heter det: ”Det är nu så, attblot är menigheten alldeles förbjudet och alla gamlasedvänjor, som följa hedendomen. Ingen må åkallavarken lundar eller högar eller hedniska gudar, var-ken offerställen eller inhägnade platser. Om någongör sig skyldig därtill och ledes i bevis mot honom,att han brukar någon åkallan med sin mat eller dryck,som ej följer kristen sed, då ger han tre mark åtsocknemännen.”

Själva offrandet har alltså innefattat både män-niskooffer och måltidsoffer. Människooffer skeddedock endast på öns huvudhov. Gotland verkar re-dan i hednisk tid ha varit uppdelat i tre områden,var och en med sin tings- och blotplats. Förutomdessa stora kultplatser har det dessutom, enligt tex-ten, funnits mindre tings- och blotplatser som lundar,inhägnade platser och ”vi”-områden. Uppgifterna iGutasagan är faktiskt de närmaste vi geografisktkan komma om vi vill få en bild av hur en tings- ochkultorganisationen kan ha fungerat även i Skåne.

I de hedniska kulthandlingarna ingick emellertidinte enbart offer och mat. Som en avslutning till sinbeskrivning av hednatemplet i Uppsala har Adamföljande korta passus: ”För övrigt sjunger man, somvanligt är vid dylika offerhögtider, mångfaldigasånger, som är oanständiga och därför bäst bör förti-gas.” Vilken otur för den svenska folksångsskattenatt Adam med sin prästerliga utbildning var så prydav sig! Sanningen är dock att han antagligen intekänt till innehållet i sångerna; hela hans berättelseom Uppsalatemplet är ju baserat på troligtvis vadden danske kungen Sven Estridsen berättat för ho-nom. Att förlöjliga och håna hedniska drag var judessutom ett vapen i kampen för kristendomen.Adam ger här uttryck för sin kulturs inställning påsamma sätt som den ovan omtalade araben gjordenär det gällde människorna i vikingastaden Hedeby.Om innevånarna i denna stad heter det bl.a. ”Jaghar aldrig hört värre sång än dessa människors –den liknar ett morrande som kommer ur deras stru-par som hundskall, bara mycket mera vedervärdigt.”

Det var invid de stora högarna vid Uppsala som de hedniska bloten skedde. Det är inte otänkbart att kung SvenEstridsen själv berättat om dessa för Adam. Han växte upp i landsflykt hos sveakungen före mitten av 1000-taletoch måste själv på plats ha tagit del av händelserna.

148

Dansken Saxo, som skrev sin historia i slutet av1100-talet, berättar om hur en väldig kämpe Stark-odder, under sju år vistades i Uppsala. Till slut stodkämpen inte ut, eftersom han under den tid som off-ringarna skedde blev utled av de kvinnliga danserna,jublet som gycklarna inhämtade för alla sina skåde-spel och bjällrornas ljuva klanger. Uppgiften får tassom den saga den är men kanske ligger det en litenkärna av sanning i denna beskrivning av en forntidablotfest.

Redan Tacitus beskrev ca 100 e.Kr. germanernashedniska riter. Här spelade bl.a. kultvagnar en spe-ciell roll. Även under vikingatiden finns belägg försådana, men då enbart genom föremål som arkeolo-gerna hittat. Jag tänker på den fantastiska skeppsgra-ven från Oseberg i Norge, genom årsringsdateringbestämd till år 834 e.Kr. Två kvinnor har gravlagtsi ett praktskepp tillsammans med en stor mängd ut-rustning och offrade djur. I en timrad kammare pådäcket har man berett kvinnornas sista viloplats.Kammarens tak har varit så kraftigt att det längemotstått trycket från sten och jordmassorna i denhög som uppkastades över skeppet. Kammarensgavel mot aktern var timrad medan gaveln mot fö-ren har varit öppen.

Vid utgrävningen kunde arkeologerna konstateraen spännande sak, nämligen hur delar av begrav-ningsceremonin måste ha gått till. Själva gravhögenhar blivit uppförd i två etapper. Först har skeppetmed kammaren ställts på plats varefter halva högenfärdigställts. Skeppet har alltså en tid stuckit ut urhögen med sin främre hälft. Kammaren har varitöppen ut mot förskeppet. Allt har bildat en magni-fik kultscen. Det är också i förskeppet som vi finnerde rika offergåvorna som vagn, slädar m.m. Runtfören hittar vi också halshuggna hästar och en hals-huggen oxe. Från själva skeppet har man låtit tre

åror sticka ut genom århålen. Först efter en tid harså hela gravhögen tillslutits.

Forskare har på senare tid menat att den döda,unga kvinnan i Oseberg kan ha varit en prästinnasom tjänat gudinnan Freja. Den äldre av de två kvin-norna har då kanske varit en tjänarinna som dödatsför att kunna tjäna även på andra sidan. Grav-kammarens inre har man täckt med bildvävnadervilka delvis fortfarande existerar. Här ses processio-ner av vagnar, dragna av hästar och omgivna avmänniskor. En bild visar hur processionen passerarmän som hänger i ett träd; en hednisk offerlund.Bredvid står två kvinnor, en med upplyft svärd, kan-ske prästinnan själv. Med sig i skeppet har den dödafått en rikt påkostad, fyrhjulig vagn. Det märkligaär att vagnen inte gått att styra; den har endast kun-nat köra fram och tillbaka, kanske på en specielltanlagd, rak processionsväg. Vagnkorgens baksidaär täckt av ett bildsnideri, föreställande nio katter.Just katterna var Frejas symboliska djur, vilka droggudinnans vagn.

Freja var ju älskogens gudinna. Det är då inteatt förundra sig över att gravkammaren innehålleren bred praktsäng med djurornamentik på båda lång-sidorna. Själv upptäckte jag en intressant detalj medsängen när vi år 2001 i Fotevikens vikingareservatskulle göra en fullskalig kopia. Bakstycket har lutatkraftigt. Sängen kan således inte ha varit placeradupp mot någon vägg utan den måste ha haft sin platsmitt ute på golvet. Har denna säng tjänat som red-skap i en del av fruktbarhetsriterna, en offentlig sceni ett offentligt rum?

Om vagnen från Oseberg ger oss aningar om huren del av den stora inramningen av kultfesterna tettsig, lämnar några av slumpen bevarade, obetydligafröer i samma grav funderingar kring människor-

149

nas agerande på det personliga planet. Några starktförmultnade och sammanpressade läderklumpar haren gång varit en liten läderpung som antagligen bu-rits av den döda kvinnan. I en av klumparna fannman ett bevarat frö av arten Cannabis sativa. Ytter-ligare fyra frön av samma sort påträffades i tyg-rester strax intill. Kvinnan har uppenbart haft enliten läderpåse som innehållit dessa fröer.

Cannabis sativa, eller hampa, kommer ursprung-ligen från Centralasien och har i stora delar av Asienbetraktats som helig i tusentals år. Det var troligtvisskyterna som spred bruket av hampa västerut redanföre vår tideräknings början. Detta folkslag hadeseden att kasta hampfrön eller hampblad på hetastenar när man satt i ångbad varvid den då upp-

komna röken gav en narkotisk påverkan. Under pro-cessen börjar man tvivla på att man själv finns tilloch känsel, hörsel, syn och tidsbegreppen förvrängs.Närminnet försvinner men man upplever också ettlyckotillstånd. Det var kanske inte enbart starkadrycker som gjorde att man vid de nordiska kultce-remonierna försattes i extas!

De heliga byggnadernaTillbaka till den där varma sommardagen i skåns-

ka Uppåkra. Där låg en större, avplanad markytamed knastrigt torr lerjord framför oss och bredvidstora uppkastade jordhögar. Den skånska slättenbredde ut sig runt omkring och från motorvägen ifjärran hördes svagt trafikbruset. Just då skulle detmycket till för att känna historiens vingslag. Ändå

Gravfältet vid Vätteryd norr om Höör i mitten av Skåne är ett av landskapets största bevarade gravområden frånden yngre järnåldern. Här finner du olika typer av stensättningar vilka alla markerar forntida gravar.

150

var det precis så spännande som det ska vara närteori och verklighet försöker närma sig varandra.Tänk om man äntligen arkeologiskt skulle kunnapåvisa ett skånskt hednatempel!

Det avgjort mest berömda hedniska tempel somvi tror oss känna är det som för tusen år sedan stodi Gamla Uppsala. Adam av Bremen skriver:

”I detta tempel, som är helt och hållet prytt medguld, dyrkar folket bilder av tre gudar. Den mäkti-gaste av dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På varsin sida om honom sitter Woden och Frej. Man sä-ger att de har följande betydelser: Tor, säger man,härskar i luften och råder över åska och blixt, vindoch regn, solsken och gröda. Woden, det vill sägaraseriet, styr krigen och ger människan kraft attbekämpa sina fiender. Den tredje, Frej, skänker dedödliga fred och njutning. De förser också hans bild-stod med en väldig stående manslem. Oden fram-ställer de beväpnad, liksom våra landsmän Mars.Tor däremot med sin spira tycks likna Jupiter. Dedyrkar också till gudar upphöjda människor, somde skänker odödlighet till tack för stora bedrifter.De har tilldelat alla sina gudar präster, som fram-

bär folkets blot. Om en farsot eller hungersnöd ho-tar, offrar man till Tors bildstod, om ett krig före-står till Woden, om ett bröllop skall firas till Frej.”

I ett tillägg till själva huvudtexten är infogat föl-jande beskrivning: ”En guldkedja omger templet.Den hänger över husets tak och strålar mot de an-kommande på långt håll, därför att själva tempel-området, beläget på slät mark, har berg placeradeomkring sig liksom en teater.”

Uppsalaslätten saknar berg men de många ochhöga gravkullarna gör ändå att beskrivningen myc-ket väl stämmer med verkligheten. Adam beskriverockså ett annat berömt hednatempel, beläget på sla-viskt område strax norr om våra dagars Berlin. Härhärskade i slutet av vikingatiden folkslaget redarier-na. ”Deras mycket kända samhälle är Rethra, somär ett säte för avgudadyrkan”, berättar Adam. ”Därhar uppförts ett stort tempel åt avgudarna, av vilkaRadegast är den förnämste. Hans bildstod är gjordav guld och hans läger är prytt med ett purpurtäcke.Själva samhället har nio portar och det är på allahåll avgränsat med en djup sjö. En träbro leder överdenna och där får endast de som offrar och söker

På Rügens nordspets ligger Arkona högt beläget uppe på en kritstensklippa. En halvcirkelformad vall omgersjälva fornlämningsområdet. Själva tempelområdet har dock numera rasat ner i Östersjön.

151

orakelsvar passera.” Trots att denna helgedom förstår 1128 förstördes genom den sachsiske hertigen Lot-har av Supplingens erövring känner vi tyvärr ingenannan beskrivning än den som Adam har nedtecknat.

Ett tempel som legat betydligt närmare Skåne ärdet stora avgudatemplet som stod i Arkona på Rü-gens nordspets. Templet förstördes av biskop Absa-lon år 1169. Saxo, som på uppdrag av just Absalonförfattade sin danska historia har en beskrivning avdetta. Denna är givetvis av stort värde då den base-ras på en ögonvittnesberättelse. Saxo skriver:

”Mitt i staden fanns en öppen plats där det stodett mycket präktigt tempel av trä som hölls högt iära, inte blott för att det var så praktfullt, utan ocksåpå grund av den avgudabild som var uppställd där.Utvändigt ståtade templet med olika bilder i om-sorgsfullt utskurna, upphöjda arbeten som emeller-tid var grovt och fuskaktigt bemålade. Där fannsbara en dörr men själva templet var delat i två rum,av vilka det yttersta löpte längs med väggarna ochhade ett rött tak, medan det innersta vilade på fyrapelare och i stället för väggar hade ”tjeldinger” ochför övrigt inget annat gemensamt med det ytterstaannat än taket och några få bjälkar.”

Kännetecknande för alla dessa tre tempel är attman har skriftliga källor men de säkra fysiska läm-ningarna efter byggnaderna saknas eller är myckettvivelaktiga. Upptäckten av templet i skånska Upp-åkra är därför oerhört värdefullt. Det som kanskeförvånar är att byggnaden inte har varit specielltstor, endast 13 meter lång och 6,5 meter bred. Denhar haft svagt krökta långväggar av grova, ståendeekplank, eller ”stavar”, vilka grävts ner i en ränna ijorden på mer än en meters djup. I varje hörn avhuset har stått en stolpe, eller hörnstav, som varitnedgrävd till ansenligt djup. Byggnadens mittparti,

som stått fristående från ytterväggarna, har utgjortsav fyra enorma trästolpar. Hålen till dessa är ovan-ligt vida och djupet anmärkningsvärt, mer än tvåmeter. Arkeologerna fann minst tre olika golvnivåervilket motsvarar flera ombyggnader av templet un-der den långa tid som det existerat. Från uppföran-det på kanske redan 400-500-talen har det stått framtill sen vikingatid.

Byggnaden har haft tre ingångar, två i söder ochen i norr. Varje öppning har inramats av kraftigasidstolpar och den sydvästra har dessutom haft ettframskjutet parti. Det torde således inte vara någontvekan om att det är här som templets huvudingången gång varit.

I väggrännan och i stolphålen har utgrävarna hit-tat ett hundratal s.k. guldgubbar. Det största fyndetav guldgubbar som vi känner kommer från SorteMuld på Bornholm. Här fann arkeologerna mer äntvåtusen av dessa lövtunna, ytterst små guldbleck.Alla är stämplade med motiv, föreställande män el-ler kvinnor. Storleken gör att dessa guldbleck intekan ha tjänat som t.ex. handelsguld. I stället har dehaft med den dåtida kulten att göra. Att de påträf-fats i så stor mängd i nedgrävningarna för Uppåkra-templets stolpar och väggplankor tyder på att manoffrat dessa guldgubbar i samband med uppföran-det av templet. Guldblecken hör hemma under år-hundradena innan själva vikingatiden. Flera guld-gubbar från Uppåkra är identiska med exemplarfunna från Sorte Muld, dvs. de är tillverkade medsamma stämpel. Detta ger en intressant indikationpå relationer mellan Skåne och den stora ön ute iÖstersjön för nästan ett och ett halvt tusen år sedan.

Ett fantastiskt fynd gjordes i Uppåkra strax ef-ter mitt besök år 2001. En avsökning av markytanskedde med metalldetektor. Arkeologen Jonas Pauls-

152

son höll i handtaget när det hände. Det inte bara pepi öronen … ”det small till så att glasögonen sprack!”Tro det den som vill. Mitt i den misstänkta tempel-byggnaden hade metallsökaren gett ett kraftigt ut-slag. Eftersom det bevisligen måste vara ett stortmetallföremål äldre än tusen år som låg nedgrävt

måste en viss upphetsning ha spridit sig i utgräv-ningslaget. Och resultatet var inte fy skam.

Strax bredvid den i byggnaden centralt place-rade eldstaden har man på kanske 600-talet grävtner en bronsbägare och en glasskål. Den ca 20 cmhöga bägaren är dekorerad med band av tunna guld-bleck med instämplade bilder. Foten är löjligt liten,bägaren kan snarast karakteriseras som en väldigtopraktisk och vinglig pokal. Det finns inga kändaparalleller och den kan mycket väl ha blivit tillver-kad på platsen. Bredvid i gropen låg däremot ettföremål som forslats långa vägar till Uppåkra, englasskål från området norr om Svarta havet. Skå-len, som är tillverkad med två lager av glasmassa,kan dateras till ca 500-talet.

Ett annat, udda och spännande fynd gjordes i ettav stolphålen. Här låg en större järnring. Ringenmåste en gång ha suttit som dörring. Järnkrampan,som varit inslagen i dörren, finns fortfarande kvar.

Glasskålen från templet. Foto Bengt Almgren, LUHM.

Pokal av brons med pålagda, tunna och stämplade guld-bleck. Fynd från Uppåkratemplet. Foto Bengt Almgren,LUHM.

153

En liknande ring, men i betydligt större storlek finnsfrån Forsa kyrka i Hälsingland. Forsa ligger i en rikjärnåldersbygd med fler storhögar. Forsaringen ärca 60 cm i diameter. Den har fyra förtjockningarvarav en blivit utsmidd till en liten torshammare.Runt ringen löper en runtext som berättar om denheliga platsen, dvs. viet, men som samtidigt ocksåär en urgammal lagtext:

”En oxe för viets gild (iordningställande) och örartvå (i böter) första gången stav faller; två oxar ochfyra örar andra gången; men för tredje gången stavfaller, fyra oxar och åtta örar; och all egendom ikvarstad om han icke gör rätt för sig. Det som fol-ket äger kräva enligt landets lag, det var stadgatförr och stadfäst. Och dessa gjorde detta sik: Anundi Tåsta och Ofeg i Hjortsta. Men Vibjörn ristade.”

Enligt Snorre sände en gång den kristne, norskekungen Olav Tryggvason en ring till drottning SigridStorråda i sveariket. Detta var ”den stora guldring,som han hade tagit från hovdörren vid Lade, ochansågs detta vara en stor dyrbarhet”. Nu visade detsig att ringen inte var av genuint guld utan hade enkärna av koppar vilket gjorde Sigrid rasande.

Ringar hade uppenbart en stark symbolisk inne-börd för vikingen. Året 876 svor en ledare för envikingahär i England en ed till kung Alfred på denheliga ringen. I Hávamál omtalas också att gudenOden svor ed på en ring. Oden hade själv en mäktigguldring, Draupner. Det var dvärgen Sindre som,väl erfaren i smide, hade låtit tillverka denna. Ringenvar förtrollad. Varje nionde natt droppade det åttanya ringar från den och dessa skulle väga lika myc-ket som Draupner. Vid asaguden Balders död lade

Forsaringen i hel- såväl som i detaljbild.

En ring från templet. Foto Bengt Almgren, LUHM.

154

Oden Draupner på likbålet men från dödsriket åter-sände Balder ringen till Oden.

Inne i gudahoven fanns stora och dyrbara ringarsom troligtvis tjänat som viktiga ceremoniföremål.I den isländska sagan om Torstein Oxefot berättast.ex. följande: ”En ring, som vägde två örar ellermer, skulle ligga på altaret i varje gudahov, och denringen skulle varje hovgode (präst) ha om armenvid alla rättsförhandlingar, som han själv skulleöppna, och han skulle färga den röd i det offerdjursblod, som han själv blotade. Var och en som skullefullgöra något rättsligt åliggande vid domstolen,skulle först avlägga ed på den ringen och nämna sigvittnen, två eller flera.”

I anslutning till tempelbyggnaden i Uppåkra hardet skett offer till gudarna. Mängder med lans- ochspjutspetsar har påträffats strax intill templet, bådesöder och norr om byggnaden. Flera har medvetetförstörts genom att spetsarna böjts eller förvridits.Norr om templet låg en hel hög med demoleradevapen. Här återfanns också rester efter en prakt-hjälm och sköldbeslag. Offringarna kan ha sambandmed en dyrkan av guden Oden, som ju var krigetsgud. En liten bronsstatyett från Uppåkra visar enmansfigur med hornbeklädd hjälm. Den kan troligt-vis dateras till vikingatid. Figuren är enögd; ögon-hålan på vänster sida är tom. Detta skulle kunnatyda på att bilden visar Oden, något som passar välin i på de offrade vapnen i området.

Uppåkratemplet. Rekonstruktion av författaren. Digital- och grafisk konstruktion av Boghos Balyan & Sven ÅkeCarlén, ”Teknik Cadprojektet” i Malmö.

155

Hur har då templet i Uppåkra tett sig i verklig-heten? Byggnadstekniskt har det varit en mycketintressant skapelse utan tidigare kända motsvarig-heter från järnåldern. En viss jämförelse med denorska stavkyrkorna från sen vikingatid - tidig me-deltid är dock inte fel att göra om man ska försökarekonstruera byggnaden.

Byggnadens ytterväggar har varit i s.k. stav-konstruktion mellan kraftiga hörnstavar. Teknikenkänns igen från påträffade rester efter stavkyrkor iLund från ca 1050. De stående plankorna har upp-till varit inpassade i en skåra, inhuggen i underdelenav en horisontell trästock, s.k. lejd, vilken legat påhörnstavarna. Den djupa rännan som stavväggarnavarit satta i samt de enormt djupa hålen för hörn-stavarna visar att byggnadens ytterväggar måste havarit anmärkningsvärt höga. Hålen har ju till upp-gift att hålla emot sidobelastningarna så att väggeninte störtat omkull. Vad talar vi om för tänkbar höjd?I Hemse kyrka på Gotland har man funnit bevaradeväggstavar i full längd från den träkyrka som ersat-tes av en senare stenkyrka. Dessa ekplankor har enlängd av drygt tre meter. Med beaktande av den enmeter djupa syllrännan i Uppåkra skulle en höjd förtemplets ytterväggar på upp mot fyra meter övermarkytan inte vara omöjlig.

Yttertaket mellan ytterväggarna och de fyra hörn-stolpar som utgjort den bärande stommen i mittor-net bör ha varit beklätt med träspån, vilket fordrarett tämligen brant tak. Från långvägg till tornväggbör detta ha höjt sig drygt två meter. Hur högt harsjälva tornet varit? Två meter djupa stolphål tyderpå en väldig konstruktion, inte minst då de fyrastolparna bildat en kvadrat som möjliggjort en ef-fektiv stagning genom kryssverk. Med en längd påstolparna på förslagsvis tio meter har tornets väg-gar stuckit upp drygt tre meter över långhusets tak-

Uppåkratemplets skalenligt återgivna interiör samtutgrävningsplan över byggnaden. Med svart har an-getts en härd mitt i byggnaden. Den gröna punkten vi-sar platsen för pokalen och glasskålen.

156

ås. Med dessa, som författaren menar fullt rimligaproportioner, skulle en rekonstruktion komma attbli som på bilden på föregående sidor.

Templet har haft tre ingångar; i västradelen två motställda dörrar, i östra endasten dörr i den södra långväggen. Det nor-mala hade emellertid varit att alla öppning-ar varit parställda. Asymmetrin kan där-för eventuellt avspegla husets speciellafunktion. Den sydvästra portalen har dess-utom varit mera framträdande genom ettframför dörrhålet utskjutande parti. Märk-ligt nog har dörrplaceringarna i Uppåkra-templet direkta likheter med dörrplace-ringar som vi känner dem från många avden tidiga medeltidens nordiska kyrkor.Dessa kyrkingångar har fått sin placeringutifrån speciella liturgiska funktioner. I syd-väst fanns männens ingång i kyrkan, vil-ken oftast hade den mest påkostade utform-ningen. I nordväst fanns kvinnornas ingångmed en enkel dörromfattning. Prästen hadesin egen ingång, en enkel dörröppning somfrån sydost ledde in till kyrkans kor.

Under sin långa existens har templet i Uppåkrablivit ombyggt men det har trots detta hela tidenbibehållit sin ursprungliga planform. Givetvis hardet jordgrävda timret i ytterväggarna ruttnat, såockså de fyra mittpelarna trots att dessa stått skyd-dade inomhus. Grunda schakt invid pelarna visarhur man vid renoveringsarbetena släpat fram de fyranya hörnstolparna från kortsidorna och sedan, medhjälp av dessa schakt, ”tippat” ner dem i de djuparehålen. Tre av de väldiga pelarna har man dragit infrån den västra gaveln men märkligt nog är den syd-östra pelaren indragen från den östra kortsidan, attdöma av hjälpschaktets placering, se planen på si-

dan 155. Härigenom har man lämnat området mel-lan de två södra pelarna oskadat när man grävt des-

sa tippningsschakt. Det är också mel-lan de två södra pelarna som den ned-grävda pokalen och glasbägaren åter-fanns. Jag menar att vi här kan ha ettbelägg för var den stora gudastatyn börha stått, en staty som man inte velatrubba vid ombyggnaden av templet.

Mittrummet i templet med de fyrapelarna svarar också mycket väl till denögonvittnesbeskrivning som Saxo harav Arkonatemplet från år 1169. Saxotalar ju om att det fanns två rum i temp-let, varav det ena löpte runt ett mitt-rum som avgränsades av just fyra hörn-stolpar. Väggarna mellan rummen varinga träväggar utan ”tjeldingar”. Kan-ske åsyftas med detta namn ett genom-brutet gitterverk av trä. Det var i dettacentrala tornrum som den väldiga trä-statyn av Svantevit med sina fyra huvu-den stod. I Uppåkra har det även fun-

nits en öppen härd i detta mittrum, placerad så attgudastatyn kan ha stått i tornrummets södra del.

Mellan asatro och kristendom

Det finns väl knappast någon svensk som intevet att Ansgar var Sveriges första missionär. Vadman nu egentligen menar med det! Av en slump haren vän till Ansgar nedtecknat hans levnadshistoria.Också av en slump är denna historia bevarad. Hurmånga ”Ansgar” har det inte funnits som aldrig ficksitt livsöde odödliggjort genom det skrivna ordet?Och vad menar vi med Sverige på den tiden? Skånetillhörde definitivt Danmark och här spelar Ansgarsarbete ingen som helst roll. Med dessa brasklappar

Odenfigur frånUppåkra.

157

ska jag ändå ut på en resa i spåren efter den vand-rande Ansgar i sin svettiga munkklädnad. Jag gördet därför att berättelsen kan ge en vidare förståelseom hur den kristna missionen fungerade.

Det är genom vännen och efterföljaren på Bre-mens ärkebiskopsstol, Rimbert, som vi i skrift mö-ter Ansgar. År 1986 utkom en modern svensk över-sättningen och tolkning av denna handskrift. Så härskriver Rimbert om sin företrädares första resa tillsveonernas avlägsna land:

”De råkade ut för sjörövare, när de hade hunnitungefär halvvägs. De köpmän som var med på re-san försvarade sig tappert och fick först överhan-den, men till sist blev de ändå besegrade av sjörövar-na, så att de blev fråntagna fartygen och allt vad dehade och själva med knapp nöd lyckades ta sig iland och undkomma till fots. På så sätt förlorade degåvor från kejsaren som de skulle ha haft med sigtill svenskarna ... Bland annat miste de nästan fyr-tio böcker, som de hade samlat ihop för gudstjäns-ten men som nu föll i rövarnas händer.

Med stor svårighet tog de sig därefter fram tillfots en mycket lång sträcka och emellanåt, där detvar lämpligast, med båt över vattendrag som låg ideras väg. Till sist kom de fram till en hamnstad isvenskarnas rike som kallas Birka. Där blev de vän-ligt mottagna av landets kung, som hette Björn, ochhans sändebud förklarade i vilket syfte främlingar-na hade kommit. När kungen hade fått reda på de-ras uppdrag, diskuterade han saken med sina mänoch gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vis-tats där och predika Kristi evangelium.”

Under ett och ett halvt år stannade Ansgars följei Birka. När de slutligen återvände för att rappor-tera om sin mission till den tyske kejsaren fick de

”med sig ett brev av kungens hand, skrivet på svens-karnas speciella sätt.” Svenskarnas speciella skriv-sätt bör ha varit runskriften. Kejsaren beslöt nu attförmå påven till att instifta ett nytt ärkebiskopsdömenorr om Elbe med säte i Hamburg. Ur påven Grego-rius hand fick sedan Ansgar hederstecknet som är-kebiskop för den då kända världens norra utmarker.Påven gjorde dessutom Ansgar till sitt eget sände-bud för de vilda folken i norr.

Trots att Birkas hövitsman Hergeir låtit döpa sig,förde den lilla missionsstationen på ön i Mälaren ensvår tillvaro. Redan efter några år försvann präster-na. I slutet av sin levnad kom dock Ansgar åter tillBirka, troligen något av åren 851-854 e.Kr. Kungen

Torshammare i silver. Lösfynd från Skåne. Foto Histo-riska Museet, Stockholm.

158

mottog missionären med glädje men det fordradesdenna gång en officiell lottkastning för att få Kristiutsända godkända. Ute på det öppna fältet och in-för kungens samlade hövdingar verkställdes lott-dragningen, den första kända i svensk historia. Lot-ten föll till de kristnas fördel. Erimbert utsågs till nypräst på platsen och Ansgar återvände till Bremen iTyskland, hans nya stiftsstad.

Under slutet av sin långa levnad fick Ansgar ettmycket stort och allvarligt problem att brottas med.För nutidsmänniskan verkar det hela obegripligt.Sveonernas missionär ville inte dö sotdöden! Närhan därför drabbades av en svår sjukdom blev handyster, eftersom han ”hade trott att han skulle dösom martyr snarare än av en sådan sjukdom ... ochmenade, att det berodde på honom själv och hanssyner, att han genom eget förvållande så att sägahade blivit lurad på det han säkert hoppats på. ...Denna sorg anförtrodde han under klagan sin trog-naste lärjunge, som var hans förtrogne i nästan allafrågor. Denne försökte ivrigt trösta Ansgar och fram-höll, att han inte hade fått löfte om att han skulle blidödad med svärd eller bränd på bål eller dränkt utanatt han skulle få komma till Herren med martyr-kronan. Men Ansgar lät sig inte tröstas av det.”

Stackars Ansgar! Större delen av sitt liv hadehan vistats hos de folk som levde i världens utmar-ker utan att ha blivit ihjälslagen. I stället fick hansom gammal man uppge sin ande hos sina kristnaklostervänner i Bremen på morgonen efter Marieskyrkogångsdag året 865 e.Kr. Det är också i Bre-mens domkyrka vi fortfarande kan bese hans grav-plats. En modern, vit stenplatta i golvet minner omden forna missionären. Plattan med texten ”Ansgar865” är det emellertid inte många av kyrkobesökar-na som kan se; den ligger i dag halvt skymd av enmodern kyrkobänk.

Vad kan vi lära av Angars liv? En hel del intres-santa saker framskymtar i berättelsen. När missio-närerna blev strandsatta tvingades de att landvägenta sig igenom ödemarkerna. Uppenbart var det inteden inhemska befolkningens sed att slå ihjäl vand-rare även om dessa kom från annat land, hade an-nan religion och knappast kunnat tala ett begripligtspråk. Osökt tänker man på Tacitus gamla beskriv-ning om germanernas gästfrihet även mot främling-ar. I Birka fick sedan de kristna tillåtelse att slå signer. Man har byggt en egen träkyrka och man harskapat en egen församling. Detta tyder på en stortolerans mot främlingar och deras medförda kultur-inslag. Visserligen försvann de kristna efter en tidmen vi känner inte bakgrunden till varför det blevså. Det verkar knappast ha varit någon svårare reli-gionsförföljelse, sett i ljuset av det faktum att Ans-gar tämligen lätt kunde återkalla sina trogna ett tju-gotal år senare. Intressant är att man då lät lottenavgöra om de kristna skulle få bilda en ny försam-ling. Lottkastning var nämligen den urgamla hed-niska kultseden för att lösa tvister. Ansgars storavånda i slutet av sin levnad visar också på en fana-tisk personlighet men kan man inte också skymta enkarriärlysten människa. Låt vara att karriären intelåg i guld och silver utan på ett helt annat plan.

Ansgar i all ära, men vad med alla de missionä-rer om vilka vi inget vet eller i bästa fall endast harsvårtolkade och osäkra legenders vittnesbörd om?De måste ju ha varit många, dessa helt eller delvisokända män som vågade sig in i de djupa skogarnaför att predika och indoktrinera. Tanken slog migen dag när jag och min hustru sommaren 1995 höllpå att fotografera tre avhuggna huvuden som lagts ien träbalja. Huvudena fanns i Emmislövs kyrka näraBroby i nordöstra Skåne. Nu var det inte så blodigtsom det kanske låter. Huvudena satt som kalkmål-ningar i kyrkans valv, daterade till mitten av 1400-

159

talet. Samma huvudmotiv finns på andra håll i byg-den. De sitter i Norra Strös kyrka en dryg mil bort,i Köpinge kyrka strax söder om Kristianstad och iLångaröds kyrka uppe på Linderödsåsen.

Dessa tre huvuden ska en gång ha suttit på tremissionärer vars namn var Unaman, Sunaman ochVinaman. De är nära knutna till den helige Sigfrid,en av de tidiga missionärerna. Sigfrid kom från Eng-land. Han är omtalad av Adam som den missionärsom verkade både för svear och norrmän och somlevde i början av 1000-talet. Olof Skötkonung skaha blivit döpt av denne vid Husaby i norra Väster-götland. En annan tidig källa om missionärens le-verne är den isländske munken och historieskriva-ren Gunnlaug Leifson, död år 1218. Han berättaratt Sigfrid från Norge begav sig till kung Olof somsatt i sveariket. Här ska han i staden Sigtuna hapredikat om några gudsmän som nyligen lidit mar-tyrdöden i Växjö i Småland. Se, där har vi männenbakom de avhuggna huvudena. På sin ålders höst

begav sig också Sigfrid till Växjö och Värendbygdendär han dog.

Kring Sigfrid uppstod tidigt en helgonkult ochdärför nedtecknades, eller snarare uppdiktades deten berättelse om hans märkliga liv. Det är i dennaskrift från 1200-talet som de tre martyrernas namndyker upp. Dessa skulle ha varit systersöner till Sig-frid och kommit med honom till Växjö. Sigfrid forvidare och lämnade de tre i Växjö ”där han hadebyggt en kyrka av trä, och de predikade och gjordeallmogen stor nytta. Men eftersom de inte kundetala landets tungomål, hade de tagit till sig ledandemän i landskapet, med vilka de höll rådslag.”

En natt blev missionärerna emellertid halshugg-na. Huvudena lades i en träbalja tillsammans meden tung sten och allt sänktes i sjön. Sigfrid åter-vände till Växjö och genom ett mirakel fann han detre huvudena vilka begravdes i träkyrkan. Efter dettablev attributet, dvs. kännetecknet, för S:t Sigfrid en

Gudahagen vid Näsum i nordöstra Skåne har under järnåldern varit en central kultplats för hela bygden. I dagåterstår en kulle som inhägnas av i forntiden resta stenar.

160

balja med tre uppstickande huvuden. Med tanke pånärheten till Växjö är det därför inte förvånande attSigfrid under medeltiden speciellt dyrkats i nord-östra Skåne och att det här finns åtskilliga bilder avhonom i kyrkorna. Vid Tockarp invid Glimåkra ut-pekar dessutom folktraditionen en källa som plat-sen där Vinaman ska ha döpt de första kristna iområdet. Mängder med sådan här heliga källor medfantasifulla berättelser från den äldsta kristna tidenfinns runt omkring i hela Norden.

Att den gamla hednatron varit svår för kungar,stormän och präster att få bukt med är en självklar-het. Inför vissa hedniska ritualer fick man helt en-kelt ge upp. Dessa övergick därför i stället till attbli ett grundläggande arv i den s.k. folktron. I t.ex.islänningen Grette Asmundssons saga berättas hurman lyckades ta död på den våldsamme Grette. Engammal amma rådfrågades:

”Då hon var ung och folket ännu var hedet, hadehon varit förfaren i många hemliga konster. Demtrodde man att hon glömt nu, men fastän kristendo-men rådde i landet, låg ännu mycken hedendom ochpyrde. Det hade varit lag, att det inte var förbjudetatt i lönn blota eller öva annan hedendom, men omdet blev uppenbart, medförde det landsförvisning.Nu var det med många så, att han gärna gjorde vadvant var, och det man lärt sig som ung, det kundeman som gammal.”

Detta enkla konstaterande säger egentligen alltom arvet från hedendomen. Hur det gick för Gret-te? Genom att rista runor i ett trästycke, bestrykadem med sitt eget blod och uttala galdrar, dvs. för-bannelser, fick amman död på honom.

Om vi kastar blickarna utanför Norden finns ettrikhaltigare material att ösa ur med exempel på hur

missionärerna arbetade. I kungariket Kent i Eng-land företogs år 597 en samlad aktion för kristen-domens införande. Ett antal munkar anlände dettaår under ledning av benediktinermunken Augusti-nus. Kungen lät sig döpas och år 601 blev Canter-bury landets ärkebiskopssäte. Samma år sände på-ven två förmaningsbrev till sin nye ärkebiskop. Idet ena, mera aggressivt i tonfallet, uppmanas hanatt förfölja avguderi och förstöra tempelbyggna-derna. I det andra brevet är tonen en helt annan ”näm-ligen att avgudarnas helgedomar hos detta folk påintet sätt ska förstöras, men däremot avgudabilder-na i dem; att vatten ska välsignas för att användastill bestänkning i dessa helgedomar; att altare skabyggas och reliker läggas ner i dem.” Påven påpe-kar också att genom detta förfarande vinner mansnabbare folkets omvändande.

De två breven visar att kyrkan i sina försök attkrossa hedendomen arbetat efter olika tillvägagångs-sätt, både aggressiv propaganda och en smart in-doktrinering. Påven skriver också år 601 att ”det ärutan tvivel omöjligt att ta bort allt på en gång fråntröga sinnen, då ju också den som önskar nå denhögsta punkten, lyfts upp, inte med språng, utansteg för steg.”

Den sachsiske missionären Winfred, som blevbiskopsvigd under namnet Bonifatius, verkade på700-talet i Belgien, Nederländerna och Tyskland.År 724 befann sig missionären i Hessen. Här skahan ha låtit fälla den heliga eken i Geismar vid Fritz-lar. Platsen var en central hednisk stödjepunkt ochträdet var helgat till Tor. Det ansågs med sina gre-nar bl.a. bära upp hela himlavalvet. Denna episodvisar på den aggressiva missionen som den ocksåkommer till uttryck i Adams beskrivning över denskånske biskopen Eginos framfart i Västergötlandpå 1060-talet:

161

Han ska ”ofta ha besökt kyrkan i Ska-ra och övriga trogna, därför att de intehade någon herde. Han tröstade dem somhade kommit till tro på Kristus och för-kunnade ihärdigt Guds ord för de icke tro-ende. Där högg han den vittberömda sta-tyn av Frej i stycken.” Egino planeradet.o.m. att attackera och riva hednatempleti Uppsala.

Genomgående för de bevarade källor-na om missionärernas arbeten i Nordenär att man försökt att alliera sig med den

utsände Karl den store så sina bestäm-melser över hur kyrkan med kraft skulleagera i de nyvunna hedniska områdena.Några paragrafer räcker för att ge enbild av det maktspråk som användes:

7. Dödsstraff ska drabba den som efterhedniskt bruk begravt lik genom att haprisgett kroppen till elden.9. Dö ska varje människa som offrartill djävulen och efter hednisk sed skän-ker avgudarna offer.21. Den som frambär ett heligt löfte ef-

världslige härskaren. När därför Ansgarunder sitt besök i Birka ville bygga enkyrka gick han direkt till kungen. Dennemåste emellertid kalla till ting för att be-slut skulle kunna tas. Annat var det närKarl den store började utvidga sitt rikemot norr och öster genom erövring avsachsarnas land. Då var det kristnandemed våld som gällde. År 772 ryckte Karlmed en väldig här in i sachsarnas landoch ödelade folkets viktigaste helgedom,den s.k. Irminsul. Det heligaste föremåletvar här en väldig trästam i det fria. I bygg-nader runtom fanns omätliga guld- ochsilverskatter. Enligt källor från klostret iFulda låg platsen i nuvarande Obermars-berg mellan Kassel och Paderborn. År 782

ter hednisk sed vid källor, träd eller lun-dar eller efter hedniskt bruk offrar ochanordnar en gemensam måltid till äraför avgudarna, betalar som ädling 60,som ”friling” 30, som ”late” 15 sol. Ochom han inga pengar har då ska han av-tjäna boten med tjänst i kyrka.22. Vi befaller att de kristna sachsarnaska begravas på kyrkogårdar och inte ide hedniska gravhögarna.

Amman tidigare i berättelsen för-gjorde en fiende med besvärjelse ochhokus pokus. En form för besvärjelse

Det s.k. Arenakorset; ett processionskors från Lödde-köpinge från ca 1015. Foto Bengt Almgren, LUHM.

162

var att sätta ”nid” mot någon. I Egil Skallagrimssonssaga omtalas en träta mellan Egil och kung ErikBlodyxa i Norge, vilken gjort Egil djupt orätt ochdessutom fredlös. Det hela blir till en ganska blodighistoria med många döda i bägge läger. Egil dräptet.ex. ett stort antal av Eriks fränder och följeslagarepå ön Herdla. Han lät dessutom i vredesmod sättaupp en hasselstång på toppen av ön. Överst häng-des ett avhugget hästhuvud riktat in mot land, ochpå denna stång ristade han runor med en förban-nelse över konung Erik och drottning Gunnhild. Hanframförde samtidigt denna besvärjelse:

”Här sätter jag upp nidstång, och vänder jag dettamot konung Erik och drottning Gunnhild - vänderjag detta nid mot de landvättar som i landet bo ochbygga, så att de alla far vilsna vägar, ingen händeatt han hemvist hittar, förrän de driva konung Erikoch drottning Gunnhild ur landet.”

Tron på de underjordiskas makt avspeglar sigockså ibland i det arkeologiska materialet. I Oxietidigmedeltida bykärna utanför Malmö var förfat-taren själv med om att gräva fram ett djurkraniesom lagts under ingången till ett vikingatida hus.Kraniet var täckt av rödockra, således ett offer. Vidutgrävningar i Bunkeflo by i södra Malmö påträf-fades åren 2001-2002 en vikingatida gård, före-gångaren till den medeltida gården. När man en gånggrävde stolphålen till gårdens stora långhus, place-rades en död katt i ett av hålen i samband med stolp-resningen. I den senare gårdens östra länga fann ar-keologerna dessutom fyra hästkranier som på 1600-talet nedgrävts i golvet. Detta visar att den hedniskatron varit mycket långlivad. Fram till 1800-talet finnsi t.ex. Skåne belägg för att om man lade en flintyxaunder tröskeln skyddades huset mot blixtnedslag.Alltså en mycket trolig koppling till Tor som åskansgud och till hans hammare Mjölner.

Ale stenar, Skånes ståtligaste fornminne, ligger naturskönt vid landskapets sydkust. Denna skeppssättning äruppförd under 500-600-talen, alltså strax före vikingatiden. Ytterligare två stenskepp har funnits på båda sidorom det stora skeppet.

163

Kristendomen

Ansgar i all ära men under vikingatiden tillhördevarken Bohuslän, Halland eller Skåne det Sverigesom vi känner i dag. Dessa landskaps missionshis-toria är därför en helt annan än den som t.ex. utspe-lades i Mälareområdet. Vår väg till kunskap i dettaämne ska därför i stället för att gå norrut leda ossvästerut, till Mittjylland!

Danmark äger i de s.k. ”gyllene altarna” en dyr-bar konstskatt från tidig medeltid. Många kyrko-altare, vilka var uppmurade tegel- eller stenklossar,kläddes på frontsidan av förgyllda, tunna metall-plattor med olika religiösa motiv, återgivna i effekt-full relief. Inget annat land har i dag en så stor sam-ling av dessa medeltida konstklenoder som just Dan-mark. Du finner dem på Nationalmuseet i Köpen-hamn. Bland dessa finns några plattor vilka skullekunna betecknas som de äldsta ”serieteckningarna”med händelsen förlagd till Norden.

Plattorna, sju till antalet, har ursprungligen sut-tit på ett altare i Tamdrups kyrka vid Horsens i Jyl-land. Konsthistoriskt kan de dateras till perioden ca1200-1225. Egentligen är det märkligt att dessa plat-tor alltjämt existerar. Vid reformationen på 1500-talet var de nämligen upptagna på listor över kon-fiskerbart material. Ödet ville emellertid att de skullebli räddade till eftervärlden. I starkt beskuret till-stånd uppsattes de på kyrkans predikstol. Kanskehar det varit det märkliga motivvalet som appelle-rat till 1500-talets präster och dåtida sockenbor. Desju bilderna visar nämligen kristendomens defini-tiva införande i Danmark!

I historieskrivaren Adam av Bremens versionomtalas hur kung Harald Blåtand av Danmark blevomvänd till Vite Krists lära:

”I det Herrens år 966 omvändes danerna till trongenom en viss Poppo, som i folkets åsyn, utan att taskada, bar ett vitglödgat järn, format som en hands-ke. När kung Harald såg detta, uppgav han medhela sitt folk avgudadyrkan och omvände sig till dyr-kan av den sanne Guden. Poppo upphöjdes till bi-skop.”

I en helgonskrift över kung Knut den helige, av-fattad på 1090-talet strax efter kungens död berät-tas följande:

”For at berøre noget af hvad de gamle har fortalt- fra den tid, da biskop Poppo, ærværdig ihukommel-

Poppo demonstrerar inför kung Harald Blåtand Kris-tus makt genom att låta upphetta en järnhandske utanatt handen kommer till skada.

164

se, bar det glødende hede jærn, uden at hans håndblev brændt deraf, og skred over de glohede jærnpla-der uden at brænde sine fodsåler …”

Den första bildplattan visar hur Poppo predikarför kung Harald Blåtand. På den andra plattan förmissionären sin hand med handske in i elden medanden tredje, återgiven på sidan 87, visar när Poppoinför den förvånade kungen tar av sig järnhands-ken. Handen är oskadad. Efter detta hokuspokus-nummer låter kungen döpa sig på bild fyra, effekt-fullt nog i en stor öl- eller vintunna. De efterföljan-de bilderna visar hur kungen ber, hur han skänkeren gåva till kyrkan och slutligen finns en bild av tvåbedjande personer.

Kung Harald tog alltså dopet varefter kungensundersåtar antagligen tvångskristnats. Var någon-stans den kungliga dopakten har skett vet vi inte,märkligt nog vet vi nästan inget om Poppo heller.Man skulle kunna gissa på kung Haralds kungs-gård i Jelling i Mittjylland men personligen tror jagatt det hela kan ha skett hos Haralds svärfar, obodrit-ledaren Mistivoj. Haralds maktallians med denne,dopet och hans giftermål med Mistivojs dotter börnämligen kunna höra samman i tid.

Skånska biskopar under vikingatidenÄven om tidpunkten för Haralds dop måste ha

varit i slutet av 960-talet har han långt tidigare varitvälvillig till kristna präster. Redan året 948 kundet.ex. ärkebiskopen Adaldag i Hamburg-Bremen ut-se tre missionsbiskopar för Danmark. I Helmods”Slavekrönika” från 1100-talet berättas hur delarav Danmark blev lagda under ärkebiskopen: ”SaligAdaldag var således den förste ärkebiskop som in-vigde biskopar för Danmark och från det ögonblicketbörjade Hamburgkyrkan att lägga lydkyrkor undersig”. De första biskoparna var Hored i Slesvig, Liuf-

dag i Ribe och Reginbrand i Århus. Det var alltsåendast frågan om biskopsstift i Jylland, dvs. i detområde som Harald vid tillfället härskade över. Juståret 948 vet vi att dessa tre biskopar deltog i ettbiskopsmöte i Ingelheim. Adam av Bremen skrevatt Adaldag då ”också gav dem ansvaret för de kyr-kor som finns på andra sidan havet, nämligen Fyn,på Själland, i Skåne och i sveonernas land.”

Odinkar den äldre är den näste missionsbiskopför Skåne som träder fram ur historiens töcken.”Berömd var också i Danmark vid denna tid Odin-kar den äldre, salig i åminnelse. … Han predikadepå Fyn och Själland, i Skåne och i Sverige och om-

Poppo döper Harald Blåtand i en trätunna.

165

vände många till kristen tro.” Denne Odinkar, somlevde i slutet av 900-talet, var uppenbart av högdansk ätt. Om hans brorson, prästen Odinkar denyngre, sägs nämligen att han varit en förnäm manav dansk kungasläkt. Odinkar den äldre hade sittsäte i Ribe i Jylland men han var uppenbart ocksåmissionsbiskop.

Det är inte helt lätt att klara ut de kyrkliga för-hållandena i Sydskandinavien utanför Jylland vidtiden i början av 1000-talet. Adam beskrev själv islutet av seklet svårigheterna med att bestämma deäldsta biskoparnas geografiska ämbetsområden:”Jag tror, att orsaken till detta är, att, innan kristen-domen fick fast fot, ingen biskop fick något bestämtstift sig tilldelat, utan var och en, i sin iver att ut-breda kristendomen, fortsatte längre och längre bort,varvid man gemensamt tävlade om att predika Gudsord för såväl de sina som för främlingar.”

Kung Sven Tveskägg, Harald Blåtands son, ska,efter det att han en tid återfallit till hedendomen,åter ha blivit kristen. Han insatte bl.a. biskop Gode-bald i Skåne ”för att undervisa”. Denne kom frånEngland och om honom berättas helt kort att hanpredikat även i Sverige och i Norge. Eftersom Gode-bald inte kom från Tyskland nämner Adam av Bre-men inte mer om honom. För Adam och hans vän-ner gällde nämligen kampen att motverka allt somhotade Hamburg/Bremens kyrkliga maktställning iNorden. I tyskens lista över Skånes biskopar finnssåledes inte Godebald med. Den äldsta biskopsläng-den skulle, enligt Adams egna ord, i stället ha sett utså här: ”Den förste Bernhard, den andre Henrik ochäven Egino.” I Lunds domkyrkas dödsbok, det s.k.Necrologium Lundense från 1100-talet, möter vi nogen troligtvis mera sanningsenlig version. Här stårnämligen att engelsmannen Godebald var den förs-te biskopen i Lund.

Vem var då biskop nummer två, Bernhard? Lik-som Godebald kom Bernhard från England. Det ärkung Knut den store, död 1035, som har placerathonom som biskop i Skåne. Ärkebiskopen i Ham-burg/Bremen var givetvis missnöjd med detta valmen efter det att Bernhard personligen ”hade gjortbot”, dvs. underkastat sig denne som sin andligeherre, fick han vänskapsgåvor och tillåtelse att pånytt dra ut som biskop. Dock verkar det som omhan fått överge sitt skånska stift och han kom i stäl-let att verka i Norge. De engelska biskoparna i Dan-

Ett enkolpion från Uppåkra från 1000-talet. Detta ärett litet relikskrin som innehållit ett fragment av Jesuskors eller någon annan relik. Foto Bengt Almgren,LUHM.

166

mark hade det uppenbart inte helt lätt. Om de intesjälvmant uppsökte ärkebiskopen i Bremen kundet.o.m. våld mot dem komma ifråga. Om t.ex. bis-kop Gerbrand på Själland, som kung Knut ocksåhämtat från England och placerat i Roskilde, berät-tas att han blev tillfångatagen av ärkebiskop Unwani Bremen som tvingade honom att avge trohetsedoch härigenom överge den engelske ärkebiskopenAelnoth som tidigare varit hans herre. Aelnoth varärkebiskop av Canterbury åren 1020-1038.

Om denne biskop Gerbrand och även om hansefterträdare Avoco berättas att de innehade bådeRoskilde och Skåne som gemensamma stift. Förstnär Avoco dog år 1060 förändrades situationen. Detsom nu skapades kan sägas vara början på det bli-vande skånska ärkestiftet över hela Norden. Det helahar antagligen börjat som ett nära samarbete mel-lan den danske kungen Sven Estridsen, ärkebisko-pen i Bremen Adalbert och den tyske kejsaren Hen-rik III. Redan året 1052 hade kung Sven i Slesvigsammanträffat med Adalbert. Följande år besökteSven den tyske kejsaren i Merseburg och firade därt.o.m. påsken samman med denne. Det är ingen tve-kan om att mycket nära relationer nu uppstått mel-lan dessa tre makthavare.

Troligtvis har de tre gemensamt skisserat en planför kyrkoorganisationen i norra Europa. År 1053fick nämligen Adalbert en påvebulla som gjordehonom till påvens legat och vikarie över hela Nor-den, i vilket inräknades såväl Island, Grönland somFinland. Nästa steg var att få Adalbert förklaradsom s.k. patriark samt inrättandet av en ärkebiskopi Lund. Denne skulle lyda under Adalbert, inte un-der påven. För att lyckas med detta patriarkat stad-gade emellertid den kyrkliga rätten att det under enpatriark skulle finnas tio till tolv insatta lydbiskoparsamt ett nytt, till kristendomen omvänt folk. I Tysk-

land låg endast två biskopsdömen under Bremen.Det gällde följaktligen att skapa de övriga i Dan-mark. Detta skedde också år 1060. Då inrättade SvenEstridsen, säkert i fullt samförstånd med Adalbert,ett flertal nya stift. Jylland uppdelades i stiften Sles-vig, Ribe, Århus, Vendsyssel och Viborg. På Fynblev Odense biskopssäte medan Roskilde bibehöllssom stiftsstad för Själland. I Skåne tillkom Lundoch Dalby. Med denna väldiga omorganisation hadekungen och den tyske ärkebiskopen skapat förut-sättningar för en framställning till påven om patriar-katets inrättande. För kung Sven hägrade i bakgrun-den en egen dansk ärkebiskop i Lund.

Intressant är att Dalby upphöjdes till biskopsäte.Ortens geografiska placering är egentligen i dettasammanhang omöjlig med tanke på den direkta när-heten till Lund. Om man emellertid ser på vad somgällde förutsättningarna för att upprätta ett patriar-kat i Bremen stämmer bilden. Som biskop i Dalbyplacerades nämligen Egino, vilken enligt Adam avBremen verkade som missionsbiskop. Adam beskri-ver ingående Eginos arbete med att omvända andrafolk till kristendomen. Han förde korståg mot ble-kingarna och hjälpte kyrkan i Skara i Västergötlandmot hedniska revolter. Författaren menar därför attDalby kan ha fungerat som en bas för en missions-biskop över områden som inte till fullo ingick i detdanska huvudområdet. Adalbert annekterade häri-genom sitt planerade patriarkat till även områdenoch folk utanför det egentliga Danmark som ännuinte hade kristnats. De formella kraven för ett patriar-kat verkade var mer än väl uppfyllda.

Nu gällde det att övertyga påven. Är det inte idetta sammanhang man ska se Adam av Bremensväldiga skrift om förhållandena i Norden? Adam börha varit utsänd av Adalbert till Sven Estridsen föratt av denne, ärkebiskopens vän, få nödvändiga upp-

167

gifter för sin bok. Han beskriver ingående hela detväldiga området i Skandinavien där fortfarande he-dendom härskade men också hur man med utgångs-punkt från Bremen/Hamburg systematiskt arbetademed att omvända detta område till kristendomen.Adams unika verk kan alltså vara den äldsta kända,beställda marknadsföringen av Norden i allmänhetmen för Skåne i synnerhet. Kanske var skriftensinnehåll avsett att komma under påvens ögon. Året1072 reste biskop Egino personligen ner till Rom.För första gången besökte en nordisk biskop påve-hovet. Egino hade sex år tidigare övertagit biskop-stolen i Lund. Det är inte långsökt att tänka sig attEginos Italienresa ska ses just i kampen om patriar-katets inrättande. Egino dog emellertid strax efterhemkomsten nästan samtidigt med ärkebiskop Adal-bert. Två år senare, år 1074, dog även kung Sven.Huvudpersonerna bakom en tanke på ett tyskt pat-riarkat och ett ärkestift i Skåne var plötsligt borta.

Skånska kyrkor från vikingatidenNorge har en sagolik skatt av riktigt gamla, be-

varade träkyrkor. Höga och konstnärligt fulländadestår de här än idag, fastän de flesta byggdes på 1200-talet. Med en bedövande vacker träsnideriteknik ärde prydda med allehanda figurer och ornamentik.Det är ett ödets ironi att ett land som har så mycketsten i alla de former ska ha en av världens främstahistoriska arkitekturskatter baserat på det förgäng-liga trämaterialet. Sverige, som i förhållande till sittgrannland kan sägas ha bristvara på sten men gottom träd, saknar däremot rikedomen på äldre trä-kyrkor men har ett överflöd på sten- och tegeltempel.

På en träkyrkoresa genom Norge besökte jag bl.a.Borgunds mäktiga träskapelse från 1200-talet. Visstär den vacker, denna kolossala kyrka. Men här fannsockså turistbussar i mängder och en dyr entré, enriktig turistfälla. Kontrasten var överväldigande ef-

Ornerad träplanka från 1000-talets träkyrka i Brågarp. Foto Bengt Almgren, LUHM.

168

tersom jag två dagar tidigare hade besökt en avNorges allra äldsta träkyrkor, den i Urnes. På småbranta bergsvägar och över en fjord med en litenfärja som bara gick tre gånger per dag hade jag nåttmina Norgedrömmars mål. Urnes stavkyrka är upp-förd runt år 1050, säkert i samma småskaliga stilsom många av missionskyrkorna som funnits i Skå-ne. Det hela var fullständigt osannolikt. Här stod envikingatida originalkyrka kvar. Inte en enda turist -inte ens en norrman - så långt ögat nådde. På kyr-

kans norra sidan fanns fortfarande den i djuror-namentik kraftigt profilerade träportalen kvar. Denhar suttit där i nästan tusen år. Jag lät händernasmeka de märkliga djuren - kände den anonyme trä-snidarens mejselurgröpningar och upplevelsen vartotal. Denna morgon insåg jag för första gången vil-ken enorm nordisk konstskatt som för alltid gickförlorad när man under medeltiden började ersättaträkyrkorna med stenkyrkor.

Våra äldsta träkyrkor har varit byggda i stav-teknik. Kraftiga, jordgrävda stolpar har burit upptaket. Väggar av kluvna stockar vilka ställts intillvarandra med nedre änden fast i jorden, den övrefastsatt i en horisontell bjälke som vilat på stolpar-na. S:t Clemens kyrka i Lund har varit en sådanträkyrka. Söder om denna restes runt år 1000 Tri-nitatis kyrka, kanske uppförd på order av kung SvenTveskägg. I en handskrift från 1030-talet berättasom kungens död år 1014 och vad som hände direktdärefter. Sven begravdes i engelska York men efteren tid beslöts det att flytta hem honom till Danmark.Kroppen togs upp och preparerades med välluktandeörter, sveptes och fördes på ett skepp till hemlandet.Här gravlades han ”i den kyrka, som samme ko-nung hade låtit uppföra till S:tæ Trinitatis ära i dengrav han hade inrättat åt sig”. Vilken stad det ärfrågan om framgår inte men man har ansett att detvar i Lund som kungens ben fick vila.

Runt år 1050 verkar det gått inflation i att byggaträkyrkor i just Lund. Vi talar om minst åtta kyrkor.Detta har kunnat konstateras genom s.k. årsrings-dateringar. Tidpunkten stämmer väl in med SvenEstridsens ovan omtalade försök att få Lund för-klarad som ärkebiskopsstad. Självklart måste handå ha kunnat visa upp en stiftsstad med ett antalkyrkor. Många av de nya kyrkorna restes i näraanslutning till Stortorget. Rester efter två träkyrkor

Vid utgrävning i Bremens domkyrka har gravarna efterde äldsta ärkebiskoparna påträffats med välbevaradebiskopsskrudar.

169

har t.ex. kunnat grävas fram strax söder och sydostom den äldre Trinitatiskyrkan. Vid utgrävning vi-sade sig en av dessa var mycket välbevarad. Bådede invändiga stolparna och de mäktiga plankväg-garna stod kvar till en ansenlig höjd. På andra sidantorget restes en annan träkyrka, S:ta Maria; ävenfrån denna finns välbevarade lämningar.

Det är lätt att fördjupa sig i de många träkyrkor-na i Lund men vi måste också ha i åtanke att det

under denna tid funnits en mängd kyrkor runt om-kring på landsbygden. Adam av Bremen anger självantalet till trehundra stycken. Spår efter dessa hit-tar man allt som oftast vid grävningar i golven tillde medeltida kyrkorna. Större igenfyllda gropar vitt-nar om var en gång de kraftiga trästolparna till trä-kyrkorna stått. I t.ex. Hammarlunda kyrka har mansäkrat tydliga spår efter den äldsta träkyrkan. Dennahar ersatts av ytterligare en träkyrka innan den nu-varande stenkyrkan byggdes på 1100-talet.

Grunden till S:t Trinitatis stenkyrkas kor från 1000-talet under utgrävning mitt inne i Lund .

170

Att bygga kyrkor i sten var endast förunnat desom innehade den högsta makten i riket. Om S:tClemens stenkyrka i Roskilde från ca 1030 har re-dan berättats. I Lund ersattes Trinitatis träkyrka aven stenkyrka kanske redan på 1020- eller 1030-ta-len. På platsen för den nuvarande domkyrkan upp-fördes också vid ungefär samma tid en föregångarei sten. En tredje, tidig skånsk stenkyrka var den somuppmurades i Dalby. Inga av dessa stenkyrkor stårtyvärr kvar i dag. Roskildekyrkan ersattes snart avden nuvarande stenkyrkan. Lunds domkyrkas före-gångare revs i slutet av 1000-talet och ersattes avden nuvarande domen. Vid samma tid revs ocksåden äldsta stenkyrkan i Dalby och ersattes av dennuvarande.

Hur lång tid tog det egentligen att under slutetav vikingatiden bygga en större stenkyrka? Vi harfaktiskt en uppgift som kan visa oss detta, även omexemplet inte är hämtat från Norden. Nere i Europahade man givetvis en äldre stenbyggaretradition attutgå från men hastigheten i exemplet är trots dettaimponerande. Det är Gregor av Tours som omtalar

ett bygge av en ny större stenkyrka i Clermont un-der andra hälften av 400-talet. Kyrkan beskrivs somden största som någonsin byggts i staden. Den var ilångskeppet 150 fot lång och 60 fot bred med enhöjd på murarna till 50 fot. Till långhuset fannsockså tvärskepp och absid. Den hade 40 fönster, 70pelare och 8 dörrar. Kyrkans längd på 150 fot, dvs.ca 50 meter, kan jämföras med den nuvarandeLundsdomens längd på knappt 80 meter. Hela byg-get tog endast 12 år. De ovan omtalade tre sten-kyrkorna från Roskilde, Lund och Dalby har varitbetydligt mindre.

Nog måste det ha varit en märklig syn som möttebesökarna i en senvikingatida stad med en stenkyrka.Högt över de små husen, många av usel kvalitet,reste sig kyrkobyggnaden med sina ointagliga ochdominerande murar. En markering av makt likamycket som en markering av den kristna läran. Ettpåtagligt bevis på att missionstidens ofta fanatiskamen säkert också ödmjuka präster snabbt ersatts avett högre prästerskap som visste att utnyttja den maktsom den nya religionen gett dem.

Dalby nuvarande kyrka är uppförd under slutet av 1000-talet. Den har föregåtts av en äldre stenkyrka.

171

Efter Harald Blåtand

Sven Tveskägg

Sonen Sven Tveskäggs uppror mot sin far Ha-rald Blåtand ca 985 hade lyckats. Om mordet påHarald berättar Adam: ”När jag ville utfråga hanssondotters son Sven (Estridsen) som nu regerar iDanmark, om hans död, förteg han sin förfadersbrott, men när jag kraftigt framhävde att denne mör-dat sin fader, sa han: Detta är vad vi, hans efter-kommande, nu får lida för och vad fadersmördarensjälv måste sona genom att gå i landsflykt.”

Adam av Bremens återkommer ständigt till vadhans sagesman, ättlingen på Danmarks tron, har be-rättat om sina forna släktingar. Jag menar, till skill-nad mot alla de som i sen tid starkt försökt misskre-ditera Adam, att vi här står inför ett värdefullt käll-dokument som genom sin redovisning av vem somär uppgiftslämnare är fullständigt unik för den senavikingatiden. Vad hände efter mordet. Låt oss följaAdams berättelse.

Svearnas kung Erik Segersäll samlade efter Ha-ralds död en här och anföll Danmark. ”Där utkäm-pades på bägge håll många strider till sjöss - så bru-kar nämligen detta folkslag kämpa - och danernassamtliga stridskrafter blev tillintetgjorda. Kung ErikSegersäll behöll Danmark. Sven fördrevs från sittrike.” Kungasonens lott var nu att föra ett kring-flackande liv ombord på sina krigsskepp och hanhärjade under flera år i England. ”Jag var som lam-slagen”, berättar Adam, ”när jag fick höra Sven(Estridsen) förtälja för mig om de äventyr som hansmorfar, som hade mördat sin far, fick uppleva.”

Om strider mellan danskarna och Erik Segersällredan under Harald Blåtands tid berättar kanske ettantal skånska runstenar. Eriks brorsson Styrbjörnkom till Danmark för att få hjälp att ta makten isveariket. Ett antal skånska stormän har hörsam-mat kallelsen och anslutit sig till den flotta som endag seglade norrut. I muren till Torna Hällestad kyr-ka strax öster om Dalby finns tre runstenar som be-rättar om händelsen. På en läser vi: ”Eskil satte stendenna efter Toke, Gorms son, sin hulde drotten. Hanflydde icke vid Uppsala. Satte drängar efter sin bro-der sten på berget, strödd med runor. De gick GormsToke närmast.” På nästa finns texten: ”Asgaut restesten denna efter Erra, broder sin. Men han var Tokeshirdman. Nu skall sten stånda på berget”. På densista stenen står ”Asbjörn, Tokes hirdman, satte stendenna efter Toke, sin broder.”

Ordet broder ska inte förstås som köttslig släk-ting utan åsyftar på dessa stenar i stället ordet ”va-penbroder”. Toke Gormsson har uppenbart varit enman av mycket stor betydelse. Han omtalas somdrott och herre, omgiven av en hird, dvs. av sin liv-vakt. Även om det inte på något sätt kan föras ibevis kan Toke ha varit en av Gorm den gamlessöner, alltså kan han ha varit en bror eller halvbrortill kung Harald Blåtand.

Vid Sjörup kyrka står ytterligare en runsten somberättar om slaget vid Uppsala: ”Saxe satte dennasten efter Asbjörn, sin kamrat, Tokes son. Han flyddeinte vid Uppsala men slogs medan han vapen hade”.Denna runsten har behandlats illa genom tiderna. Ibörjan av 1800-talet sprängdes den i sex bitar vilka

172

användes som byggmaterial i en bro över Skivarps-ån. Fyra av delarna togs ut och sattes ihop. Trotsatt stenen är ett unikt dokument över vår vikingatidhar den fortsatt att behandlas illa. Den antikvariskamyndigheten i Skåne har t.ex. inte bevärdigat dennasten med någon hänvisningsskylt av typen sevärd-hetskringla. Nu är detta inte så märkvärdigt efter-som sådana skyltar saknas för många av våra unikaskånska fornminnen, inte minst vad det gäller run-stenar. Att t.ex. också den vackra bildstenen vidTullstorp helt saknar information är för mig en stor,olöst gåta. Låt mig nu från denna skånska verklig-het återvända till historien.

Efter det att Sven Tveskägg var fördriven sattalltså sveakungen Erik som härskare även i Dan-mark. När han dog runt året 995 tog hans son OlofSkötkonung över som regent. Sven Tveskägg sågdå sin chans, anlände till Danmark och lät utropasig till kung. ”Olof anföll då helt oväntat, i spetsenför en här, den olycklige Sven, fördrev honom urriket och tog själv Danmark i besittning”. Kungar-na försonades dock eftersom Sven Tveskägg varitsmart nog att gifta sig med Olofs mor, änkan SigridStorråda. Vid samma tid hade emellertid Svens sys-ter flytt till kung Olav Tryggvason i Norge och eg-gade honom mot sin bror. Ridån kan nu gå upp förden väldig maktkamp till sjöss som kommit att be-skrivas på ett mästerligt sätt.

Slaget vid SvolderJag började den här boken med att bestiga en av

Skånes vackraste utsiktsplatser, den vid Karaby bac-kar. Några mil längre åt nordväst reser sig maje-stätiskt några andra höjder och härifrån har manden ljuvligaste utsikt över Öresund. Hilleshögs da-lar vid Glumslöv, ett av Skånes vackra natursce-narier! Det böljande landskapet, dälderna och i bak-grunden sundets blänkande vattenyta med Vensbranta vindpinade landsidor och bortom alltsam-mans Själland i avståndets oskarpa töcken. Den storeskånepoeten Gabriel Jönsson, bördig från trakten,har sammanfattat allt som behövs sägas när manblickar ut över dessa vidder:

”Och när det redes mig en gravdär Glumslövs källsprång gåskall det på stenen stå:Själv sjöng jag blott en liten stund,Sjung för mig evigt Öresund.”

Öresund, som det ligger här framför dina ögon,har haft i stort sett samma utseende under sex- eller

En av de tre runstenar som finns inmurade i Torna Häl-lestads kyrka.

173

sjutusen år tillbaka. För tusen år sedan, under vi-kingatiden, var landskapet inhöljt i lite mera lum-mig grönska. Redan då måste det emellertid ha fun-nits alldeles förträffliga utsiktsplatser från höjder-na upp mot den urgamla landsväg som från den vi-kingatida staden Helsingborg över Glumslövs kyrk-by letat sig söderut mot Säby, Saxtorp och den vi-kingatida handelsplatsen vid Löddeköpinge.

Från Glumslöv har man under tusen år av Skå-nes historia haft en alldeles utmärkt kontroll över

vad som hände ute på Öresunds vatten. Byn liggerendast några kilometer upp från kusten. Dels haravståndet, dels den väldiga uppförsbacken skyddatmot snabba fientliga anfall från havet. Glumslövs-borna har kunnat känna sig lugna här uppe, trotssin första parkettplats till många av de rikspolitiskahändelser som genom tiderna utspelat sig inför de-ras fötter ute på vattnet. Det var t.ex. här utanförsom det berömda slaget vid Svolder bör ha stått fördrygt tusen år sedan. Låt oss nu öppna Snorre Stur-lasons skrivna mästerverk ”Heimskringla” och se

Hilleshögs dalar med Öresund och Ven i bakgrunden.

174

vad han har att berätta om detta slag som ska hainträffat år 1000 e.Kr.

Tyra, Harald Blåtands dotter och syster till daner-kungen Sven Tveskägg hade blivit bortgift med Bu-rislef i Vendland. Som hemgift hade hon fått medsig de vendiska förläningar som kung Svens döda,första hustru Gunhild lämnat efter sig. Tyra flyddeemellertid till Olav Trygvasson i Norge och gifteom sig med honom. Nu ville hon att hennes manskulle förlikas med Burislef så att hon kunde få utsin tidigare hemgift. Olav drog då samman en väl-dig flotta, han skulle ju passera sin fiende, dansk-kungens vatten:

”Han hade sextio långskepp, när han for ur lan-det och seglade åt södern, förbi Danmark genomÖresund och så till Vendland. Han utsatte en sam-mankomst med kung Burislef; de möttes och taladedå om de egendomar, som kung Olav gjorde an-språk på. De talade i all vänskap och vad kung Olavansåg sig äga, lämnades honom utan svårighet. KungOlav dröjde där länge om sommaren; han fann därmånga av sina vänner.

Så var det då tid för uppbrott. Hos Olav hadeinsmugit sig en spion, svensken Sigvalde jarl, ochhan hade vunnit kungens förtroende. Jarlen hade el-va långskepp och kung Olav lika många. Kunga-skeppet var inget mindre än Ormen långe om vilketdet berättas:

”Det var en drake, gjord i likhet med Ormen,som kungen hade haft med sig från Hålogaland, mendetta skepp var mycket större och i alla avseendenomsorgsfullare gjort. Kungen kallade det Ormenlånge och den andre draken Ormen korte. På Or-men var trettiofyra (roddar)rum, huvud och stjärtvar guldbeslagna och borden lika höga som på havs-

skepp. I Norge har man aldrig gjort ett skepp bättreeller med större kostnader.” Skeppet har alltså haft68 roddare och det noteras speciellt att relingen låghögt över vattnet som på havsskepp. Härmed avsessäker utseende på de vikingatida s.k. ”knarrarna”vilka trafikerade Atlanten.

Samtidigt som norrmännen satte segel hade påön Svolder den svenske kungen Olof Skötkonunganslutit sig med danerkungen Sven Tveskägg. Detär här som den berömda scen ska ha utspelats närsvensk- och danskkungen siktar den norske kung-ens flotta:

”De fick se ett stort och glänsande skepp seglaoch båda kungarna sa:- Detta är ett stort och högeligen fagert skepp, detmå vara Ormen långe.

Men Erik jarl svarade och sa:- Inte är detta Ormen långe.

Det var som han sa, skeppet tillhörde Endridefrån Gimsa. Lite därefter, såg de, var ett annat skeppunder segel, mycket större än det förra. Då sa kungSven:- Rädd är nu Olav Tryggvason, eftersom han intevågar segla med huvud på sitt skepp.

Erik jarl sa:- Inte är detta kungens skepp; jag känner detta skep-pet och det randade seglet; det tillhör Erling Skälgs-son.

Då såg de tre skepp komma seglande och var ettav dem stort. Då talade kung Sven och bad dem gåtill sina skepp, ty där for Ormen långe. Erik jarl sa:- Många andra stora och glänsande skepp ha de änOrmen långe, åter må vi vänta.

När de hade talat härom en stund, såg de fyraskepp segla fram och av dem var ett en stor och riktguldsmyckad drake. Då stod kung Sven upp och sahögt:

175

- Ormen må bära mig i kväll, honom ska jag styra”,och många sa, att Ormen var ett mäkta stort ochfagert skepp och att det var stor heder att låta göraett sådant skepp.”

Striden blev hård men till slut hade fiendenkringgärdat Olavs skepp. Kungen hade under stri-den en väldig kämpe vid sin sida, Einar tambaskäl-vare. En pil splittrade Einars båge:

”Då sa kung Olav:- Vad var det som brast med sådant dån?

Einar svarade:- Norge ur dina händer, konung.- Inte var väl skadan så stor, sa kungen, tag minbåge och skjut, kastande denne till Einar, som togbågen, spände honom genast, så att träet kom utan-för pilspetsen, och sa:- För svag, för svag är härskarens båge.

Han kastade då bågen, tog sköld och svärd ochkämpade.”

Striden slutade med att Olav Tryggvason kas-tade sig i vattnet och för alltid försvann i djupet.

Var låg då Svolder? Tyvärr kan inget säkert svarges på den frågan eftersom källmaterialet inte ärentydigt men en plats verkar vara mest logisk, näm-ligen ön Ven i Öresund. Den svensk - danska flottanmåste ju ha legat på ett ställe där det var sannoliktatt den norske kungen skulle färdas förbi på sin hem-färd från kung Burislef i Venden. Platsen bör dess-utom ha legat på den danske kungens territorium.

Namnet Ven omtalas inte i de tidigmedeltida käl-lorna. Det äldsta belägget för önamnet härstammarfrån år 1231 då ön kallas ”Hwæthæn”. Eftersomden norska flottan med en sannolikhet som gränsartill visshet tagit Öresund som riktmärke för färden

hemåt, är detta också ett ypperligt ställe för ett bak-håll. Från Backafall uppe på ön ser man långt i gottväder, något som tydligen, enligt Snorre, var rådandenär slaget stod år 1000. Det är faktiskt också så attÖresund i den allra äldsta, mera pålitliga källan ut-pekas som platsen för slaget. Adam av Bremen be-rättar nämligen följande om Olav Tryggvason:

”Man berättar att Olav Tryggvason, som då härs-kade över nordmännen, döptes och blev den förstekristne i detta land. När Olav Tryggvason hade för-drivits från Norge, kom han till England och antogdär kristendomen, som han som den förste tog medsig tillbaka till sitt land. Han hämtade sin gemålfrån Danmark, den övermodiga Tora, på vars inrå-dan han började krig med danerna.

Men när nu nordmännens kung Olav Tryggva-son fick höra talas om kungarnas förbund, blev hanond på Sven och menade att denne, som liksom ha-de övergivit Gud och flera gånger fördrivits, lättkunde fördrivas även av hans trupper. Han samladealltså en flotta av tallösa skepp och angrep danernaskung. Detta skedde mellan Skåne och Själland, därkungarna brukar utkämpa sjödrabbningar. Det smalasundet i det baltiska havet vid Helsingborg, där Själ-land kan ses från Skåne, är ett omtyckt tillhåll försjörövarna. Sedan de alltså sammandrabbat där, blevnordmännen slagna och jagade på flykten av daner-na. Kung Olav, som av en händelse ensam blev kvar,kastade sig i havet och fick så ett slut som var vär-digt hans liv.”

DanagäldernaSven Tveskägg blev alltså till slut kung i Dan-

mark men under de allra sista åren fram till sin dödår 1014 även i England. Det är de stora s.k. danagäl-dernas tid. Begreppet dyker upp första gången år991 i samband med den norske kungen Olav Trygg-

176

vasons härjningar i England. Den engelske kungenEthelred den rådville fick ett förslag av ärkebisko-pen i Canterbury att betala en lösensumma och pådetta sätt bli kvitt vikingarna. 10.000 pund silverbetalades och därmed hade en ond spiral påbörjatsför engelsmännen. Landet skulle ständigt bli attac-kerat och nya lösensummor utkrävas. År 994 vardet dags igen. 16.000 pund silver lämnade detta årlandet ombord på vikingaskeppen. Under Sven Tve-skäggs ledning härjades nu landet i ett flertal år. År999 gick man upp i Themsen och ödelade hårt lan-det på båda sidor om floden. Två år senare härjades

systematiskt hela Sydvästengland. Nu utbetaladeEthelred för tredje gången danagäld, denna gång på24.000 pund silver men han skulle dessutom ocksåunderhålla hela den danska vikingahären.

Danagälderna fortsatte åren 1007 och 1012. To-talt kan vikten silver under dessa år ha uppgått tillinte mindre än 67 ton! En stor del av dessa myntvaktades nog girigt av sina ägare, dvs. de soldatersom varit med på vikingafärderna. Väl hemma haren del gömt undan sitt silver. Många vikingaskattersom påträffats nedgrävda i jorden är just sådana

En mycket liten del av den väldiga mängd silvermynt som ingår i den skånska Igelösaskatten. Foto Bengt Alm-gren, LUHM.

177

här delar av de stora danagälderna. Ta bara exemp-let med Igelösaskatten.

Igelösa ligger en mil nordväst om Lund. År 1924var Jöns Jönsson i gång med att gräva en ny grav påkyrkogården. Plötsligt slog spaden i en stor hårdklump. Genast insåg Jöns att han hittat en skatt avfastärgade silvermynt. Vad han då inte visste var attdetta är en av Skånes största påträffade skatter. Iklumpen fanns inte mindre än 2039 mynt samt endel till ett silversmycke. När mynten rengjorts kundeockså en närmare tidsbestämning göras. Mynten bären stämpel med både myntmästarens namn såvälsom myntningsorten. De flesta är slagna i England.I stort sett hela landet är representerat i fyndet, nå-got som väl stämmer med en insamlad danagäld.Även tyska mynt finns, så också arabiska. Det äldstamyntet är präglat år 865, det yngsta troligen före år1005. Ett litet silvermynt är unikt i denna skånskasamling. Det är ett norskt mynt som präglats underOlav Tryggvasons tid i perioden 995-1000. Endastfem mynt av denna typ är kända.

Knut den Store

Sven Tveskägg dog år 1014 som härskare överDanmark och en stor del av England. Hären ochflottan valde genast Svens son Knut till ny kungmen det hände sig då att en annan son, Harald, hem-ma i Danmark samtidigt fick kungsnamn. MedanKnut uppehöll sig och stärkte sin makt i Englandstyrde Harald Danmark. Runt året 1018 dog emel-lertid danskkungen och Knut blev då herre över bådarikena. I Norge hade Olof digre blivit ny kung året1015. Han byggde snart efter sitt trontillträde uppen vänskapsallians med svearna. Stödet var behöv-ligt. Knut försökte nämligen köpa över de norskastormännen på sin sida och han krävde också attOlof skulle hylla honom som sin länsherre. Svaret

blev det väntade. Olof och svearnas kung AnundJacob möttes i Kungälv för att planera ett krigstågmot Danmark. Om attacken skriver den samtidaskalden Sigvat Skald:

”Det omtalas, att desvala kölarna susadenorrifrån med kungen (Olof)till det flata Själland;men Anund drog meden annan, en svensk här,vid årtullen mot danerna.”

Attacken mot Danmark kom alltså från två håll,norrmännen sände sin stora flotta mot Själland ochsvenskarna sin flotta mot Skåne. Sveaflottan stodunder hövdingarna Ulf och Eilifs kommando medanAnund Jacob själv drog med landhären in i Skåne.Enligt historieskrivaren Saxo i slutet av 1100-taletseglade bonden Håkan i skånska Stångby till Knut iEngland och varnade honom om anfallet. Efter kri-get ska Knut som tack för bondens besvär ha belö-nat denne med två skånska egendomar.

Anfallet har säkert inte kommit överraskande förKnut. Snabbt har han kunnat samla sin väldiga häroch flotta och avsegla mot Danmark. I hans följefanns den ovan nämnde Sigvat Skald. Han beskri-ver flottans seglats över Nordsjön, ett av våra äldstanordiska krigsreportage:

”Och furstens drakarbar blå segeli rån vid medvinden.Hans seglats var ståtlig.De skepp som komseglande västerifrångled fram på böljanöver Limfjorden.”

178

På Själland ska samtidigt den norske kung Olofha försökt att vinna befolkningen för sin sak. Handeltog här på ett ting och nådde med nöd och näppeatt fly när plötsligt Knut med sin flotta anlöpte stran-den. Norrmännen höll söderut och anslöt till svear-nas flotta som låg vid Helgeå utanför östra Skåne.Knut landsteg samtidigt i Skåne och i ett slag vidStångeberg, platsen är tyvärr inte närmare känd, be-segrades den svenska armén. Samtidigt hade dendanska flottan rundat Skåne och närmade sig densvensk-norska flottan. Upptakten till det som skullekomma att bli slaget vid den heliga ån var gjord.

Slaget vid HelgeåOm detta slag finns flera olika källor vilka del-

vis berättar olika saker. Låt mig börja med danskenSaxo från slutet av 1100-talet. Han berättar så de-taljerat om platsen vid Helgeå att man kan miss-tänka att han själv väl känt till området och att hansberättelse vilar på en inhemsk skånsk version.

Svenskarna hade satt sig fast på en ö och dans-karna gick i land ”i närheten av den och slog bromitt över ån; här utvidgar sig den nämligen så attden mer liknar en stor, stillastående sjö än en å”.Under den efterföljande striden brast träbron ochdanskarna drunknade i stort antal. SvenskhövdingenUlf insåg att han var instängd med sina skepp, togdärför på natten med några mindre skepp sina sol-dater över från ön till fastlandet och undkom. KungKnut gav då order att ”sjön skulle undersökas, ochhan lät liken efter de drunknade, som blev uppfiskademed krokar och bottengarn, begrava vid byn Åsum,som ligger vid ån.”

Snorre beskriver också slaget vid Helgeå. I hansversion är svenskkungen och danskkungen tillsam-mans på flottan som ligger utanför åmynningen. Olofbeger sig upp till sjön från vilken Helgeå rinner och

bygger här en dammbarriär av trä och torv ochdämde på detta sätt upp ån. I den torrlagda ådalenplacerade de ut stora, fällda trädstammar. När nukung Knut kom fram till åmynningen såg han attfiendens flotta utrymt inloppet och han ankrade där-för här. Under natten bröt emellertid svenskarnafördämningen, åfåran fylldes snabbt med vatten ochde lösa trästammarna kom forsande mot danskar-nas skepp. Många skadades svårt och samtidigt an-föll fienden. Efter en hård strid avvek den svensk-norska flottan medan kung Knuts skepp var alltförskadade för att fortsätta striden. Knuts fiender roddesnabbt österut längst landet innan hans landhär hannförena sig med flottan.

Denna dramatiska händelse ska ha inträffat året1025, i varje fall omtalas den så i den anglosaxiskakrönikan: ”1025. Detta år for kung Knut till Dan-mark med skepp till holmen vid den heliga ån, ochdär kom emot honom Ulf och Eilif och en övermåt-tan stor här, både landhär och flotta, från Svitjod,och där blev många dräpta för Knut, både danskaroch engelsmän, och då hade svenskarna valplatsen.”

Hur ska man då tolka dessa till synes motstri-diga uppgifter? Låt mig först få visa på platsen fördramat; Helgeå i nordöstra Skåne. De båda kung-arna Olof och Anund har haft en strategi som gåttut på att svenskarna tagit sig ner i Skåne medannorrmännen attackerat den västra delen av Danmark.Det är viktigt att notera att Blekinge, som jag visattidigare i boken på sidan 34, vid denna tidpunkt san-nolikt tillhört svearna. Om man kommer seglandemed en stor flotta från sveariket i norr blir den förs-ta stora internationella handelsplatsen i Skåne denköping som legat några kilometer uppströms i Hel-geå. Några av flottans skepp kan ha seglat uppförån till handelsplatsen medan de övriga bidat sin tidvid åns mynning.

179

Invid köpingeorten bildar Helgeå den mycketstora Hammarsjön. Denna sjö av i dag har emeller-tid inte samma utseende som under vikingatiden. På1700-talet bröt sig Helgeå en ny fåra nedströms ochfick då sitt nuvarande utlopp söder om Åhus. Sam-tidigt sjönk sjöns yta kraftigt. Tar man detta i beak-tande visar det sig att strax intill kyrkan i Åsum hardet funnits ett stort näs eller ö i Hammarsjön. Bil-den svarar alltså väl till den som Saxo beskriver.

Den smått otroliga historien om trästammar ochden framrusande vattenvågen i Helgeå låter osan-nolik men topografin motsäger faktiskt inte berät-telsen. Genom att göra ett dämme uppe i Hammar-sjön kan man få vattenflödet i åfåran att radikaltminska. Ån är nämligen i sitt utlopp från Hammar-sjön relativt smal. Detta arbete har givetvis fordratveckor av slit, men tid har svearna haft gott om närde inväntat danskkungen. Det som talar mot teorinär frågan hur svearna visste att danskkungen skulleankra upp inne i åmynningen, den enda plats därarbetet med den gillrade fällan skulle kunna ge resul-tat? Kanske har ankringsplatsen varit ett logiskt valom den varit den samma som de fredliga handels-männen nyttjade när de kom till köpingeorten?

Saxo berättar att det i Hammarsjön byggts enträbro som rämnat under danskarnas attack. Kans-ke har arbetsstyrkan uppe i ån anfallits och dragitsig tillbaka efter det att dämmet öppnats. Om alltdetta kan tyvärr endast spekuleras, säkert är i varjefall att kung Knut led ett nederlag men också attden allierade flottan retirerade. Snorre skriver:

”Så snart kung Knut sett, att Norges kung ochsveakungen styrde i öster utmed landet, lät han någramän rida landevägen dag och natt, allt som kung-arna seglade fram. Han hade på så sätt alltid beskedom deras här, och när han sporde, att en stor del avfolket övergivit kungarna och seglat hem, styrde hanåter till Själland och lade sig med hela hären i Öre-sund; en del låg vid Skáni, en annan vid Själland.”

För kung Knut har det självklart varit viktigt attblockera hemvägen för den norska flottan. Att liggaoch vänta vid den skånska östkusten passade illa.Valet föll i stället på Öresund och han delade härflottan på två ankringsplatser, en på den skånskasidan och den andra på den själländska.

Runsten i Forsheda i södra Småland som kanske omta-lar slaget året 1025: ”Rolf och Eskil reste denna stenefter Livsten, sin fader, som blev död i Skåne vid Gård-stånga, och de förde honom till Finnveden.”

180

Efter flykten från Helgeå satt den norske kungenOlof instängd i Östersjön. Olof beslutade sig därföratt med sin norska här tåga hem landvägen. EndastHårek från Tjotta vägrade eftersom han ansåg sigvara för gammal för den långa fotvandringen. Hårekbeslöt sig i stället för att med ett ensamt krigsskeppförsöka ta sig igenom Öresund:

”Hårek gjorde som han hade sagt, bidde vindoch seglade sedan åt väster utanför Skåne, till desshan kom till Hölunum.” Vad som sedan hände ho-nom här, vid Höllviken, ska jag berätta lite senare.

Sammanfattningsvis kan sägas att skånska Hel-geå svarar väl till beskrivningarna av striden. Kö-pingorten, placeringen av kyrkan i Åsum, ön i sjön,det faktum att fiendehären seglade österut utmedBlekinge och att kung Knuts soldater kontrolleratflottorna ridande österut samt Håreks hemfärd väs-terut utmed den skånska sydkusten fram till Höllvi-ken – allt stämmer. Att kung Knut dessutom inteenbart haft seger till lands utan även tur framskymtarmåhända i ett bevarat brev från honom, daterat år1027, där han skriver om sina fiender: ”som, omdet var dem möjligt, ville beröva oss riket och livet;men de kunde det inte, eftersom Gud tillintetgjordederas styrka.” Det var alltså himmelska makter, intekungens trupper som avgjort striden.

Sven Estridsen

Knut den store dog hösten 1035. Han efterläm-nade sönerna Hardeknut och Harald Harefot. Densenare grep makten i England och for fram med storgrymhet mot dem som menade att Hardeknut varden rätte kungen. Han dog emellertid redan år 1040varefter brodern Hardeknut övertog kungamaktenäven i England. Redan två år senare dog även denneson av Knut den store. Nu blandade sig en annan av

Jätten Finn i Lunds domkyrkas krypta kommer från enäldre stenkyrka, troligtvis den som Sven Estridsen upp-förde i Lund. Om denne ”jätte” finns många frågetec-ken. Säkert är i varje fall att han är den ende skånska”vikingen” som är ordentligt avbildad.

181

Sven Tveskäggs ättlingar in i striden om den danskakungakronan. Hans namn var Sven Estridsen. Detnågot märkliga efternamnet visar att han var son aven kvinna vid namn Estrid. Normalt baserades juefternamnen på faderns namn. Med namnet Estridmarkerade emellertid den unge tronkandidaten sinarvsrätt till Danmarks tron genom sin moder. Estridvar nämligen dotter till Sven Tveskägg.

Svens far var Ulf Wulfsige, en engelsman somav kung Knut upphöjts till jarl. Ulf var med ochkämpade på Knuts sida i slaget vid Helgeå men up-penbart har det funnit motsättningar mellan de två.När Knut någon tid efter slaget befann sig i Roskildehände en nog så dramatisk episod. Knut spelade endag schack med svågern Ulf jarl. Kungen fuskadeoch jarlen reste sig därför för att gå.

”Löper du nu, Ulf rädde, frågade kungen. Jarlenvände sig om i dörren och sade: Längre hade dusprungit i Helgaån, om du kommit i tillfälle. Du kal-lade mig inte Ulf rädde, när jag kom till din hjälp,under det att svearna slog er som hundar.”

Kungen Knut blev inför dessa ord vred och lätdärför en av sina män mörda jarlen när han senarebefann sig i kyrkan under morgonmässan. Roskilde-krönikan berättar att Estrid lät bygga en kyrka iRoskilde till sin mördade mans minne. Vilken kyrkadet är frågan om vet vi inte med säkerhet men somnämnts tidigare är S:t Clemens stenkyrka i stadengenom myntfynd daterad till ca 1030. Estrid kandärför ha ersatt denne, sin farfader Harald Blåtandstroliga träkyrka, med en kyrka av sten. Handlingenkan ha varit ett smart drag av kvinnan. Hennes sonSven var endast minderårig men med bygget knöthon sin familj till danska kungaätten genom att upp-föra ett synligt, kristet monument. Den lille Svenskulle i framtiden komma att vara i behov av all

hjälp han kunde få. Hans väg till makten kantadesnämligen av en mängd misslyckanden.

Efter mordet på fadern flydde Estrid med Sventill sveonernas land. Här regerade kung Anund Ja-cob och i hans tjänst tillbringade Sven Estridsen denärmaste tolv åren. Det är tack var denna lands-flykt som vi i dag, genom det som Sven senare be-rättade för Adam av Bremen, bl.a. har kännedomom templet i Uppsala och andra saker från svea-riket. I unga dagar drog Sven, efter Knut den storesdöd, på vikingatåg till Flandern. Han blev emeller-tid tillfångatagen och förd till själve ärkebiskop Ale-brand i Bremen. I stället för att slå ihjäl den vildefrån norr ingick kyrkans man ett vänskapsförbund,gav Sven gåvor och släppte honom fri. Han anslötsig nu till sin släkting, kung Hardeknut i Danmark.I Norge hade samtidigt Magnus, sonen till den år1030 stupade Olof den helige, gripit makten. Mag-nus attackerade Danmark. Hardeknut lät då SvenEstridsen avsegla med en flotta från England. Dockförföljde oturen honom och han tvingades fly till-baka till landet västerut. Här möttes han av budska-pet att hans kusin Hardeknut var död. Sven åter-vände då till Danmark och Adam skriver: ”Manberättar om många strider mellan Sven och Mag-nus. När Sven hade besegrats i alla dessa sjöslag,flydde han till sveonernas land och kung Anund”.

Med svearnas hjälp och en jarl vid namn Toveåtervände Sven och jagade bort Magnus från Dan-mark. Adam säger att Magnus stupade i stridernaombord på sin flotta och att Sven nu blev kung ävenöver Norge. En annan källa berättar att den norskekungen störtat från sin häst och brutit nacken. Åretär 1047. På Viborg ting i Jylland väljs Sven Estridsentill ny kung i Danmark. Framtiden ser emellertidallt annat än ljus ut för den nye regenten. Med enmängd mäktiga fiender mot sig sökte sig därför kung

182

Sven till den tyske kejsaren Henrik III. Ett stöd fråndenne var av oskattbart värde. Här spelar säkertockså det faktum in att Sven ju tidigare skapat näravänskapsförbindelser med ärkebiskopen i Bremen.Det är därför inte speciellt överraskande att kungenoch kejsaren år 1048 möts i just Bremen. Följandeår deltog Sven Estridsen t.o.m. med den danska flot-tan i kejsarens angrepp på hertig Baldwin i Flan-dern. Vid detta tillfälle svor han också sin trohetsedtill kejsaren.

Den mäktige bundsförvanten i söder behövdes. Inorr hade norrmännen nämligen åter fått en krigiskledare. Harald Hårdråde, en bror till Olof den heli-ge, hade kommit hem från Konstantinopel efter attunder lång tid ha tjänat i den östromerske kejsarenslivgarde. Han grep nu makten i Norge ”och mellanhonom och Sven var det ständiga krig så länge debåda levde.” År 1050 kom Harald med en stor flottaseglande ner genom Öresund. Skånes kuster sköv-lades och brändes. Norrmännen fortsatte sedan väs-terut till den rika staden Hedeby i Jylland. Den gamlavikingastaden brändes ner och skulle aldrig meraåteruppbyggas.

Tolv år senare rådde fortfarande fiendskap mel-lan danskar och norrmän. Harald kom åter seglandener utmed Västkusten. Utanför ån Nissans mynningmötte han Svens samlade flotta. Danskarna hadebundit samman sina krigsskepp så att en enda långträplattform bildats. På detta sätt var det lättare attslå tillbaka en motståndare. Saxo beskriver ingåen-de slaget, speciellt hjälten Aslaks märkliga bedrift.Aslak var en av stormannen Skjalm Hvides rors-män. Rasande lät han mitt under striden ha kastatav sig all sin skyddsutrustning. Med endast en väl-dig träklubba och en sköld sprang han över på ettstort fiendeskepp. Allt som kom i vägen för honomfällde han med många och tunga slag. Till slut hade

han rensat hela skeppet, antingen genom att slå ihjälsina motståndare eller också kasta dem överbord.Om man nu ska våga tro Saxo har vi här ett exem-pel på en riktig vikingatida bärsärkargång. När kväl-len kom hade dock fortfarande inte slaget vunnitsav någondera parten. Under natten lösgjorde skå-ningarna sina skepp och flydde med dämpade årorupp i ån ”till spott och skam, så länge Danmarkbestår, ty den skamliga flykt, som de hade all rättatt blygas av, har satt ett outplånat brännmärke pådem inför deras efterkommande”.

Om Sven uppenbart varit en tämligen misslyckadkrigare har han som regent haft andra och bättreföreträden. Relationen mellan kungamakt och kyrkaverkar t.ex. ha legat honom varmt om hjärtat. Runtca 1050 ingick ju Sven ett kyrkligt samarbete medärkebiskopen i Bremen, ett arbete som säkert ocksåhade den tyske kejsarens gillande. För Svens del harmålet varit att kunna inrätta ett ärkestift i Lund.Själv skulle han dock inte få njuta resultatet av sinaansträngningar. Först år 1104 blev den skånska sta-den Nordens kyrkliga centrum.

Sven Estridsen var en kvinnokarl av stora mått.Till djup förfäran för kyrkans män avlade han barnpå löpande barn, och dessutom med olika kvinnor.Kungen ska ha varit gift med en kusin vid namnGunhild, änka efter kung Anund Jacob i Sverige.Detta var en alltför nära släktskap för att kunnagodkännas av kyrkan. Biskop Egino förebråddekungen, ärkebiskopen i Bremen likaså. T.o.m. Adamav Bremen målar här en svart bild av sitt intervju-offer ”men kungen lyssnade i alla fall inte till präs-ternas förmaningar, utan så snart han hade skiljt sigfrån sin kusin, tog han den ena hustrun efter denandra och därtill bihustrur.” Resultatet blev en väl-dig massa barn. De flesta av sönerna skulle allakomma att bli danska kungar, efter varandra!

183

Estridssönerna

Sven Estridsen, död 1074, blev gravsatt i Trefal-dighetskyrkan i Roskilde på Själland, dvs. i före-gångaren till den nuvarande domkyrkan. Nu skulleen ny dansk kung väljas. Bland Svens söner fannstvå olika falanger, en med mera fredliga och denandra av mera krigiskt sinnade arvingar. Till denförst gruppen hörde Harald, Oluf och Niels och tillde mera krigiska Knut, Benedikt, Erik och Sven.Det ting som skulle välja kung samlades på Isörevid Isefjorden i norra Själland.

Två kandidater fanns, den äldre sonen HaraldHén och hans yngre bror Knut. Medan Harald varböndernas man appellerade Knut till ledungsflottansledare och soldater. Knut drömde om att kunna åter-upprätta Englandsväldet, Harald däremot hade in-sett att vikingatågens era var förbi. Han lovade atthålla kung Harald Blåtands lag och eftersom bön-derna var i flertal blev han utropad till ny danskkung. Knut lämnade mötet som en bitter broder.

Meningarna är delade om huruvida Harald Hénvar en duglig regent. Redan under hans livstid fanns

Under högaltaret till S:t Knuts kyrka i Odense på Fyn finner du denna kista med benen efter kung Knut denhelige. Kungen blev, tack vare sin bror Erik, mycket snabbt efter sin död år 1086 förklarad som helgon.

184

olika åsikter i frågan. I t.ex. Roskildekrönikan kal-las kungen ”den härligaste man och den rättfärdi-gaste härskare”. Saxo däremot spyr sin galla ochkallar kungen slö och overksam och anklagar ho-nom dessutom för att ha gjort landet fattigt på lagoch på rätt. Det måste också vara motståndarna sommyntat kungens smeknamn. Hén kan nämligen tol-kas som ”mjuk slipsten”.

I ett brev år 1078 ber påven Gregorius den nors-ke kungen att inte stötta Haralds bröder i deras upp-ror. Uppenbart pågick det vid denna tidpunkt enmaktkamp i Danmark och givetvis har det varit lil-lebror Knut som varit hjärnan bakom denna. Kam-pen blev inte långvarig. Harald Hén dog nämligenredan år 1080, alltså efter endast sex år vid makten.Valet av kunglig gravplats är inte helt utan intresseutifrån en skånsk historiehorisont. Det var nämli-gen i koret i kyrkan till ”den berömda plats som pådanska heter Dalby, det är dalens by” som daner-kungen sänktes till den sista vilan. Harald Hén, ochkanske också hans anfader Sven Tveskägg, är deenda danska kungar som kommit att vila i skånskjord. Kanske ska detta tolkas så att det var i dettaöstliga landskap som de hade haft sitt främsta stöd.

Brodern Knut (den helige) tillträdde nu den dans-ka tronen. Han hade sedan unga år ”sjöben” efteratt ha legat ute med krigsskepp i ständiga härjnings-tåg. År 1075 försökte han t.ex. på allvar sätta sigfast i England. Som kung har han lämnat efter sigen bild av en härskare som styrde riket med järn-hand. Han tog sig rätten att själv kalla ut krigsflottani s.k. ledung, han hävdade kungens rätt till det somingen ägde, dvs. havet och de stora skogarna. Hanskapade dessutom nya skatter. I den isländska Knyt-lingasagan från 1200-talet möter oss denna bild aven sträng herre på tronen. En gång ska t.ex. kungenpå resa i Halland ha blivit vägrad reshästar varvid

han genast bestämde att böndernas svin inte fick gåi skogarna eftersom dessa marker tillhörde honom.Likaså slog han, åter enligt sagan, fast att det varhan som ägde fiskerätten i Öresund, inte bönderna,eftersom alla öde platser tillhörde kungen. Havetom något var en sådan öde plats.

Självklart har det endast varit en tidsfråga innanböndernas dolda hat mot sin kung slog ut i full flam-ma. Elden börjar pyra den dag kung Knut år 1085kallade ut ledungsflottan för ett krigståg mot Eng-land. Kungens dröm om att återuppliva det fornadanska Englandsväldet skulle nu bli till verklighet.Samlingsplatsen för flottan var Limfjorden i norraJylland. Nu inträffade något märkligt. Kungen lätnämligen hela flottan ligga sysslolös medan han självuppehöll sig i södra Jylland. I det bevarade källma-terialet kan vi inte förstå orsakerna till detta. Tillsist sändes i varje fall Knuts bror Oluf till kungenför att av denne få klartecken till avfärd. Oluf blevdå fängslad och sändes som fånge till Flandern. Avdet tilltänka krigståget blev intet och den stora flot-tan upplöstes.

Året efter är Danmark i fullt uppror. Kungen ochhans bror Benedikt besöker Odense på Fyn och blirpå platsen angripna av bönderna. Tillsammans medlivvakten tar de sin tillflykt till Albani kyrka men dedödas här framför altaret av den uppretade männis-komassan. Det märkliga inträffar emellertid nu attKnut redan år 1101 blir helgonförklarad av påvenUrban II! Danskarna fick på detta sätt en egen hel-gonkung, låt vara av tvivelaktig karaktär. Norrmän-nen med sin helige Olof var inte längre ensammaom att ha en mördad kung som rikshelgon.

Brodern Oluf frisläpptes efter mordet från sinfångenskap i Flandern och valdes till ny dansk kung.Han skulle komma att regera fram till sin död året

185

1095. Hans smeknamn Hunger visar på en eländigtid för Danmark med ständig missväxt och hung-ersnöd. Efter Olufs död stiger nummer fyra av SvenEstridssens frillosöner upp och intar den danska tro-

nen, Erik Ejegod. Kungen har tur, missväxterna upp-hör och landets innevånare börjar åter kunna se ljustpå framtiden.

Skåne är i början av 1100-talet Danmarks korn-bod. Man skrev året 1103. Kung Erik är nu en mansom närmar sig femtio år, gift med Bodil, dotter tillden norske jarlen Thrugot Fagerskinn. Det är en gud-fruktig man som i Lund detta år tar farväl av bis-kop Ascer. Fem år tidigare har han rest den långavägen ner genom Europa till Italien för att personli-gen möta påven. I Bari mötte han Urban II och ficklöfte om att hans mördade bror kung Knut skulleupphöjas till helgon. Påven lovade också att Nor-den skulle avstyckas från det tyska ärkestiftet ochfå bilda eget stift med Lund som kyrkligt centrum.Det var en glad dansk kung - Erik Ejegod, den alltidgode - som då, året 1098, drog hem över Alpernaoch genom tyska kejsarens stora rike.

Nu, året 1103, trycker kung Erik biskop Ascershand i Lund och lämnar därefter Danmark. Han ochhustrun Bodil ska som pilgrimer bege sig till denheliga graven i Jerusalem för att året efter vara hem-ma och delta i den högtidliga ceremoni när Ascer iLund invigs som Nordens första ärkebiskop. Menödet vill något helt annat. De kommer aldrig hemigen. Den 10 juli dör Erik i feber i Paphos på Cy-pern. Bodil tar sig till den heliga staden men dör påOljeberget och får sin grav i Josafats dal. Det blir istället Eriks bror Niels som får närvara när påvensutsände kardinal Alberich år 1104 i Lund ger Ascerpalliet. Detta är ärkebiskopens värdighetstecken iform av ett brett tyghalsband. På halstyget finnsinvigda, vävda kors av ullen från speciella får. Ascerär nu ärkebiskop över hela Norden, Skåne har blivitett kulturellt centrum. Året 1104 blir ett naturligtgränsår mellan vikingatiden och den framtid somkommit att kallas den nordiska medeltiden.

Lunds nuvarande domkyrka började uppföras under1080-talet. Kyrkan är, trots många restaureringar ochförändringar, Nordens främsta arkitektoniska verk närdet gäller den romanska konstperioden.

186

Karta över vikingatida företeelser i sydvästra Skåne.1. Ringvallen vid Eskilstorp.2. Järnåldersgravfältet på Lilla Hammars näs.3. Trolig vikingatida hamnbassäng.4. Platsen för Kungsgården.

5. Trolig vikingatida båtgrav.6. Kungshögen från bronsåldern.7. Snekkebjer.På kartan ses också dragrännan över näset, vallen vidKämpinge och spärren till Foteviken med djuprännan.

187

Det vikingatida Foteviken

Sagans Halör

Jag ska nu ta er med till Skånes sydvästra hörn.Detta kustområde var förr tämligen ogästvänligt,öde och platt med väldiga sandstränder. Här liggerFalsterbohalvön med sina medeltidsstäder, den äld-re Skanör och den något yngre Falsterbo. Den san-diga halvön avskiljer Öresund från Östersjön ge-nom en smal landtunga vars strand i nordväst grän-sar åt Höllviken, i sydost till Kämpingebukten. Pa-rallellt med Höllviken ligger den långsmala, grundaFoteviken.

Området kring Foteviken finns omtalat redan ien av de äldsta skrivna källorna. I den s.k. ”Färinga-sagan” – ”Færeyinga saga”, berättas hur sagans hu-vudperson Trond i sin ungdom från Färöarna drogåstad på handelsfärd. Nedan följer ett utdrag av sa-gan i Bo Almqvists översättning:

”Trond hade knappt med varor. Han seglade tillNorge, där han slog sig ned i en köpstad över vin-tern. Man fann honom för jämnan tystlåten och hem-lighetsfull. På den tiden härskade Harald gråfäll iNorge. När det led mot sommaren drog Trond mednågra handelsfarare till Danmark och kom på som-maren till Skanör. Där hade en stor skara samlats,och det sägs att medan marknaden pågår där är detingenstans i hela Norden som så mycket folk kom-mer samman. På den tiden härskade Harald Gorms-son, som kallades Blåtand, över Danmark. KonungHarald och en stor skara av hans män var i Skanördenna sommar.

Nu är att omtala två av konungens hirdmän. Denene hette Sigurd, den andre Hårek. De var bröderoch brukade gå omkring på handelsplatsen på jaktefter en så god och bred guldarmring som stod attuppbringa. De kom till en tältbod där allt var mäktapräktigt inrett.”

Hirdmännen blir bestulna och kungen beordraratt inga skepp får lämna handelsplatsen. För att han-delsmännen inte ska behöva stanna efter det attmarknaden avslutats väcker Trond förslaget att varjeman ska betala en liten summa silver. Denna täckteväl att ersätta de två hirdmännen, ge kungen ochhans övriga hird en del och dessutom fick Trondsom förslagsställare ¼ av summan. ”Omedelbartdärefter avseglade ett stort antal skepp”.

I denna moderna översättning utspelar sig hän-delsen i Skanör – men så står det faktiskt inte i ori-ginalsagan. Vi läser: ”Um sumarið eftir fór Þrándurmeð byrðingsmönnum suður til Danmerkur og komá Haleyri um sumarið.” Platsen är alltså Haleyri,dvs. Halör. Denna plats kan svårligen vara identiskmed Skanör av nedan anförda skäl.

Fiskhandelsmarknaden i Skanör var under me-deltiden en av Nordeuropas största årliga samlings-platser. Under den tidiga hösten, i slutet av augustioch under hela september, gick sillen till och det varockså vid denna årstid som handelsmännen flocka-des på sandstranden ute vid Öresund. Förutsätt-ningen för denna handelsplats var en effektiv orga-nisation när det gällde införseln av trätunnor och

188

salt. Detta skapades först genom Lübecks grundandepå 1150-talet och den samtidigt utvecklade tyskaHansaorganisationen. Det är också från denna tidsom vi har de äldsta bebyggelsespåren i Skanör iform av ett mindre kapell ute på den vindpinadeSkanörsudden. Författaren har själv vid undersök-ningen av Skanörs kyrka kunnat konstatera att inedre delen av dess nuvarande norra långhusmurdöljer sig rester efter detta kapell. Byggnaden harvarit uppförd av huggen kritsten i mindre block somvarierat i storlek. Likheterna i byggnadsteknik medden ringmur som funnits kring Absalons borg i Kö-penhamn från 1160-talet är slående.

Vi förflyttar oss nu ett steg bakåt i tiden, till året1134. Då stod ett stort slag vid Foteviken. Dettamåste ha utspelats sig på andra sidan Höllviken,inte ute på Skanörsudden. Slaget, som stod den 4juni, skedde vid ”marknadsplatsen”. Det är uppen-bart att vi talar om två olika marknadsplatser i näs-tan samma område. År 1134 saknades fortfarandeden tyska organisationen vilken var grunden för justden skånska fiskhandeln. Utan de enorma saltkvan-titeterna från Lüneburg fungerade nämligen inte fisk-handeln i stor skala. När Trond besökte marknadeni Halör skedde detta på sommaren, slaget år 1134stod också i början av sommaren – alltså vid enårstid då sillen ännu inte gått till i Öresund. Mark-naden vid Foteviken kan således inte ha varit en fis-kemarknad.

Att den stora handelsplatsen i sydvästra Skåneflyttats från Foteviken och Lilla Hammars näs överHöllviken ut till den mera ogästvänliga Skanörsud-den hänger således samman med att de säkerligentraditionella handelsvarorna helt ersatts av saltadefiskprodukter. Genom denna nya och helt domine-rande handelsvara har man också tvingats att flyttamarknadsplatsen till den för fisket mest lämpliga,

nämligen ut på Skanörsudden. Med tyskarnas nyaskeppstyp, koggen, har enorma kvantiteter av varorkunnat fraktas jämfört med hur förhållandena var ide tidigare, mindre skeppen. Koggarna var emeller-tid djupgående och klumpiga och de fordrade ettrelativt säkert ankringsläge. Höllviken upp mot Ska-nörssidan har erbjudit en sådan säker ankringsplats.Här låg man i skydd för höstvindarna som mesta-dels kommer från nordväst - sydväst.

De bevarade manuskripten till ”Färingasagan”går endast tillbaka till 1300-talet men har av fors-karna menats vara avskrifter av en handskrift från1200-talet. Sagan omspänner Trond Torbjörnssonsliv, dvs. tiden ca 950 till ca 1030. Det skulle såledesha funnits en period av runt tvåhundra år mellanhändelser och nedtecknande – ett faktum som skul-le göra sagan till just en ”saga” i mera modern defi-nition. Mycket tyder emellertid på att det äldsta, nu-mera försvunna manuskriptet i varje fall tillkommitredan på 1100-talet. Nedtecknandet bör ha skettinnan Skanör etablerats som norra Europas störstafiskhandelsplats vid en tid då Halör ännu inte över-flyglats av Skanör. Tiden mellan huvudpersonensdöd och nedtecknandet har i så fall minskats avse-värt. Sannolikheten att huvuddragen i berättelsenär riktiga har därmed också ökat.

Är då platsen Halör lika med området vid Fote-viken? Själva ortnamnet talar faktiskt för att så skaha varit fallet. Halör måste nämligen ha legat vid eni sundet klart markerad udde. Efterledet ”ör” är jutypiskt för Öresund, som t.o.m. i sitt egennamn in-rymmer detta begrepp, ”Örens sund”. Utmed sundetskuster finns dessutom flera utskjutande uddar sombär på detta namn – Helsingör, Dragör och Skanör.Det smala Lilla Hammars näs mellan Höllviken ochFoteviken faller väl in i denna lista som den fornaplatsen för Halör.

189

Området strax innanför den väldiga Falsterbo-halvön ligger också mycket strategiskt. Den storasandiga halvön skjuter ut i havet och bildar en vatten-delare mellan Östersjön och Öresund. Halvön harför sjöfarten alltid varit ett mycket besvärligt om-råde att runda. För att undgå de förrädiska sand-revlarna, vilka ständigt är i rörelse, fordras en långsjöfärd. Det har emellertid gått att avsevärt förkortadenna resa genom ett s.k. drag över näsets smalasteparti. En smal vattenränna grävdes därför redan ti-digt tvärs över näset. Med hjälp av rep har skeppenpå denna plats kunnat dras över land.

Genom arkeologin vet vi att Foteviksområdet harvarit en betydelsefull plats långt tillbaka i tiden. Idet inre av viken ligger ”Kungshögen”, en brons-åldershög som i legenderna kring slaget vid Fote-viken år 1134 menas vara den stupade prins Mag-nus grav. Detta är givetvis rent nonsens men i hö-gen återfann riksantikvarien Montelius på 1890-ta-let den berömda målade husurnan från ca 1000 f.Kr.Urnan visar på dåtida kontakter med områdena sö-der om Alperna. Nära gravhögen har det under desenaste årtiondena kunnat friläggas delar av storaforntida bebyggelsekomplex. En by med mångalånghus från tiden runt Kristi födelse har t.ex. på-träffats i området. Någon knapp kilometer längremot norr finns s.k. ett kulturlager efter ytterligareen större järnåldersbebyggelse. Ute på Lilla Ham-mars näs ligger dessutom ett av Skånes större grav-fält från den yngre järnåldern.

De flesta av våra bondbyar i sydvästra Skåneuppstod i slutet av vikingatiden. Av dessa bildar desom ligger närmast kusten alla ett likartat mönster.Själva bebyggelsen, ”bygatan”, ligger tre till fyrakilometer in från havet. Samtidigt har de alla kon-takt med Öresund genom långsmala markområden.Uppenbart var havet för tusen år sedan attraktivt

men farligt. Genom byarnas tillbakadragna lägenskyddades man mot snabba, fientliga strandhugg.

Två byar i sydvästra Skåne skiljer sig emellertidhelt från detta mönster, Lilla Hammar och Käm-pinge. Båda ligger direkt invid stranden på båda si-dor om den landtunga som förbinder Falsterbohalvönmed fastlandet. Dessa byar måste ha haft en sär-ställning som gjort att innevånarna inte har varitattraktiva mål för våldsverkande främlingar. Stor-leken på byarna är också anmärkningsvärd, ställdtill det förhållande att de odlingsbara markerna utevid havet varken varit omfattande eller gett hög av-kastning. Av Söderslätts femtio medeltida byar åter-finns i storleksordning Kämpinge på åttonde platsmed sina 17 bondgårdar. Lilla Hammar har medsina 11 bondgårdar en plats i listans mitt. Till skill-nad från Kämpinge innefattade Lilla Hammars od-lingsmarker dock helt och hållet endast den sämrestrandmarken. Lilla Hammars by är så att sägautklämd mot kusten. Hur förklara att två så storabyar placerats ute på den farliga strandmarken? Detmåste helt enkelt i anslutning till de senvikingatidabyarna Kämpinge och Lilla Hammar funnits ett spe-ciellt försvar som kunnat möta detta hot. I klartext -kungamakten bör ha haft ett speciellt intresse i justdessa byar.

Kungsgård - marknad – religion

Strax sydost om Lilla Hammars by, ner mot Fote-viken, ligger en större ensamgård. Denna existeraderedan på de äldsta bevarade kartorna från 1600-talet. Det faktum att den bildar en egen enhet utan-för den s.k. ”bygatan” gör att ägaren måste ha haftett speciellt förhållande till de övriga i byn. Gårdenägde också på 1600- och 1700-talet den mark i dennorra delen av byn där den medeltida kyrkan en gångstod. Kungen beordrade år 1584 att ”den lille Kirke

190

eller Kapell” i Lilla Hammar som länge stått ödeskulle rivas och samtidigt skänkte han rivningsteglettill hospitalet i Malmö. Kungen framstår alltså härsom en patronat, dvs. han innehar rätten till kyrkan.Detta framgår också år 1546 då kungen mottar sil-ver av Lilla Hammars kyrka, dvs. arrende på mark.

Ensamgården och sambandet med den medeltidakyrkotomten gör att det är rimligt att koppla sam-man detta med en gammal kungsgård vid Foteviken.Så sent som år 1713 omtalas faktiskt denna kungs-gård. Då genomfördes nämligen en omfattande re-kognosering av strandförhållandena mellan Ystadoch Malmö. Syftet var att finna de tänkbara platserdär danskarna skulle kunna landsätta en armé. Vi

läser om Foteviken: ”Ifrån Lilla Hammar till Kongs-gården (i) deerst. warande Wijken, samt sedermehraöfwer allt är lång och mycket steenig uthgrund ochinaccessibel allt intill Limhambn.” Kungsgården lågalltså då i det inre av Foteviken.

Det äldsta, indirekta omnämnandet av en kungs-gård i Lilla Hammar kan vi hämta från en av be-skrivningarna av slaget vid Foteviken och marknads-platsen år 1134. Den danske kungen Niels hade land-stigit med en stor del av den danska flottan. Närhan insåg att slaget var förlorat fick han en häst avsin man på platsen och kunde rädda sig ner till skep-pen. Denne person kan ha varit den kungliga fog-den på kungsgården.

Fotevikens utlopp mot Höllviken sett mot söder. Djuprännan in i viken avtecknar sig tydligt.

191

Striden år 1134 stod alltså vid marknadsplatseni början av sommaren. ”Färingasagan” berättar attsommarmarknaden vid Halör var den största i Nor-den. När huvudpersonen Trond lämnade markna-den har han av kungen erhållit ¼ av den lilla silver-betalning som varje köpman bidragit till. I en annandel av sagan berättas att ”det myckna silver somTrond hade kommit över i Halör tröt aldrig, så hanvar den rikaste av alla på Färöarna.” Sagans utsagoär således mycket tydlig. Marknaden i Halör harvarit en välbesökt och rik marknad.

Till denna plats har handelsmän från alla väder-streck sökt sig med sina skepp. Den mest logiskaankringsplatsen för östlandsfararna har varit på östra

sidan av Falsterbohalvön, så nära marknadsplatsensom möjligt, dvs. på Kämpinges strandmarker. Des-sa handelsmän från Östersjön behövde dock få sinavaror transporterade till själva marknadsplatsennågra kilometer längre mot nordväst. Detta måsteha skett via kustvägen som då, liksom nu, löpt framendast några hundra meter från stranden. Västerutnår den fram till Lilla Hammar. Transport av varormed kanske inhyrda hästar och vagnar bör såledesinte ha varit något problem.

Kungsintresset av marknaden vid Halör måstegivetvis ha baserats på möjligheter till skatteintäkter.Denna skatt har inte varit beräknad på vad och hurmycket man sålde – så fungerade inte det medeltida

Strandvallen vid Kämpinge är anlagd under sen vikingatid. Varför den uppförts vet man inte med säkerhet.

192

skattesystemet. I stället blev varje deltagare beskat-tad. Under den medeltida fiskemarknaden i Skanörfick t.ex. alla fiskebesättningar som deltog betalaen viss summa för säsongens fiske. Varje köpmanhar också fått betala för att få vara på platsen. Kont-rollen av detta kunde bäst ske i närheten av de upp-ankrade skeppen eftersom dessa var en förutsätt-ning för handeln. Samma system måste ha brukatsäven vid den årliga marknaden på Halör. I Käm-pinge har kontrollpunkten kunnat vara just lands-vägen vid stranden. Här passerade österifrån kom-mande köpmän med sina varor till och från mark-naden. Här bör kungens fogde lätt ha kunnat utövasin kontrollmakt.

Författaren menar att det är i detta sammanhangsom den märkliga vallen ska ses – vallen som i Käm-pinge går rakt upp från stranden och når fram tilllandsvägen vid Kämpinge medeltida bygata. Utgräv-ningar genom vallen har avslöjat att den är uppkas-tad i slutet av vikingatiden. En hel del teorier harunder årens lopp sett dagens ljus om vad denna re-lativt kraftiga vallkonstruktion egentligen har haftför funktion. Några har menat att den är en rest ef-ter en halvcirkelformad försvarsvall som skulle haomslutit ett bosättningsområde. Denna teori falleremellertid på det faktum att vallen – som är beva-rad på en flera hundra meter lång sträcka inte allsböjer av utan går i det närmaste helt rakt. Den kanhelt enkelt inte ha använts som försvar – vad skulleen rak vall som på detta sätt går in från stranden hakunnat försvara? Om man däremot tänker sig attkungen velat kontrollera landtrafiken på landsvä-gen blir det hela mera logiskt. Vallen skulle i så fallha hindrat t.ex. vagnar från att smita förbi mellanlandsväg och strand. Denna funktion som tullhinderkan kanske ha varit det samma i Kämpinge som förden vall man påträffat vid den vikingatida kustbo-sättningen i Löddeköpinge?

Vad var det då som gjorde att köpmän förr i stortantal flockats på ängarna vid Lilla Hammars näs?En av de mest viktigare förutsättningarna måste havarit att någon kunde garantera liv och egendom.Under medeltiden möter vi detta under begreppet”torgfrid”, dvs. kungens fogde i städerna garante-rade genom sin maktutövning att lagar och bestäm-melser hölls och att handelsmännen kunde kännasig säkra. Men hur var det med säkerheten innandet danska ”riksenandet” i slutet av 900-talet? Ävenför den tidens köpmän var det ju viktigt att rättvisaskipades. Vem garanterade detta?

Ett fenomen som skapat säkerhet och som alltidstod över all världslig makt var religionen. Vid he-liga platser har det varit en allmängiltig rättspraxissom gällt. Våldsbrott i anslutning till dessa platserhar i alla religioner straffats hårt av de närvarandesjälva. Det är i detta sammanhang mycket spännandeatt kunna konstatera att det vid det inre av Fote-viken har funnits just en sådan helig plats. Exakthur denna manifesterats, om det varit en tempel-byggnad eller en helig lund, är inte känt. Bara detfaktum att den verkligen existerat endast ett hund-ratal meter söder om Lilla Hammars bygata och inära anslutning till kungsgården. Här låg nämligenunder medeltiden en åkermark med namnet ”Vi”.

Namnet finns nedtecknat på 1560-talet i en gårds-förteckning över alla de egendomar som då tillhördeLunds stift. Av de elva bondgårdarna i Lilla Ham-mars bys var det två som under medeltiden blivitdonerade till kyrkan. En av dessa gårdar ägde enjord i byns södra vång, kallad ”lille Vies ager”. Nam-net antyder att en angränsande jord kallats för ”storeVies ager”.

Exakt var i den södra vången som åkerkomplexet”Vi” legat är inte känt. Namnet hade nämligen för-

193

svunnit när man i slutet av 1600-talet ritade denförsta kartan och skrev den äldsta bevarade beskriv-ningen av byn. Detta är förargligt men visar samti-digt att åkernamnet har ett gammalt ursprung somredan vid denna tid gått ur bruk. Den södra vångensträckte sig utmed Höllviken. Den troliga markenför denna åker ligger låglänt och ett stort parti är påkartor från 1600- och 1700-talet markerad som ängs-mark, dvs. ett fuktigare markområde.

Ett ”vi” var en hednisk kultplats med rötter till-baka till tiden före kristnandet. I Danmark har mankunnat konstatera att dessa vi-platser ofta har legatvid kusten och att de bör ha haft nära samband medkungamakten. I Foteviken stämmer detta väl medden intilliggande, troliga kungsgården. Ett vi-om-råde som legat i direkt anslutning till en kungsgårdoch till den marknadsplats som omtalas i områdetkastar ett helt nytt ljus över det vikingatida och detforntida Foteviken. En situation där det funnits enhelig offerlund eller ett mindre tempel på platsen ärsåledes inte osannolik. Var det inte i skydd av dennaheliga plats som den årliga marknaden växt upp?

Våra gamla danska ortnamn kan ge indikationerom var det i hednisk tid kan ha funnits kultplatser.Danska forskare har konstaterat att det i Danmarkfinns flera platser med ord som Odin, Thor, Tyr,Fröj och Freja som eventuellt kan visa på forntidakultplatser. Även platser med ord som Gud, helig,vi och hylle ingår i denna lista. Av femton platsermed ordet ”Odin” bär t.ex. fem i efterledet ordet”vi”. Övriga ortnamn på ”vi” har inte några guda-namn kopplade till sig. Danska religionshistorikermenar att Odin under slutet av hednatiden kan havarit en gud som främst attraherat överklassen.

Man har också konstaterat att platser med nam-net ”vi” till övervägande del ligger vid kuster i nära

anslutning till naturhamnar. Själv har jag genom årenhaft anledning att detaljstudera två sådana skånska”vi”-platser, hämtade ur det äldre skriftmaterialet.Förutom ”viet” i Lilla Hammars by gäller det också”vi”-området i Hyllie i södra Malmö. Hyllie är enkyrkby vars historia sträcker sig tillbaka till sen vi-kingatid. Själva bykärnan med kyrkan har legat trekilometer från kusten. På 1790-års karta finns halv-vägs mellan byn och Öresund ett sankmarksområdesom kallades för ”Vi-ängen” och ”Vi-ängsfallet”. Idirekt anslutning låg en trolig gravhög från brons-åldern. I just detta område har dessutom gjorts ettstort offerfynd i form av ett flertal flintyxor.

En dryg kilometer västerut ligger den gamlaangöringsplatsen Limhamnen. I nära anslutning tillLimhamnen finner vi i de äldsta källorna även nam-net ”Helietsæde bod”. Platsen är under slutet avmedeltiden också känd som ”Heligstedboo” och”Hellestebou”. Hur förklara detta namn? Någonplats som varit helig under medeltiden känner vi intei området. Den direkta närheten till ett ”vi”-områdesamt ordet ”Hyllie” öppnar emellertid intressantatolkningsmöjligheter. Efterledet i ordet ”Hyllie” kom-mer av det danska ”höje” men vad med förledets”Hyll”? Tidigare förslag har varit att finna förkla-ringen i ordet ”hylle”, som betyder fläder. Danskaforskare har emellertid i senare tid framfört teorinatt ordet åsyftar en byggnad till en helgedom. Såfinns t.ex. ordet ”hylle” i samband med Odinnamn,t.ex. Onsild i Norra Jylland som i äldre former kal-lades för Othenshylle.

Ortnamnet Hyllie har skrivits olika genom år-hundradena; på 1100-talet Hullogy, år 1303 Höllög-he och år 1350 Höllöghæ. Ordet Höll är i detta sam-manhang intressant. Det stora vattenområdet intillFoteviken och ”vi”-området bär t.ex. fortfarande påsitt gamla namn, Höllviken. Vi har alltså här vid

194

södra Öresundskusten två ”vi”-platser, båda medkoppling till ordet ”höll”. Kan namnet härledas urordet för ”hall”? Till de forna kultplatserna har jufunnits hallar för själva offermåltiderna. BetyderHöllviken viken vid viet med den stora hallen?

År 2001 gjordes en märklig upptäckt strax utan-för Fotevikens Museum.

- ”Kan du snabba dig hem. Man har hittat någotkonstigt på åkern bredvid Vikingareservatet.”

Så lät beskedet på min mobiltelefon. Nästa mor-gon var vi i full gång med att undersöka det därmärkliga som dykt upp i den skånska myllan straxsöder om Lilla Hammars by. Vid schaktning för enny villa strax norr om ridhuset på Lilla Hammarsnäs hade det i den gula moränleran avtecknat sig enmed fet, sotig jord igenfylld grop. Det hela blev nå-got av en akututryckning. Fynden i gropfyllningenvar nämligen från vikingatiden. Ingen hade förvän-tat sig detta; varken markägaren eller personal hoslänsantikvarien. Vi på Fotevikens Museum fick endag på oss att dokumentera fyndet.

Merparten av den ca trettio cm tjocka matjordenvar redan avschaktad. Det var således relativt lättatt frilägga den igenfyllda gropens begränsningarmot den ljusa leran. Problemet var att påförda grus-och sandmassor till det nya huset redan täckte störredelen av fornlämningen. Med god assistans av mark-ägaren kunde emellertid en del av massorna flyttas.Från början misstänkte vi att detta var en lämningefter ett grophus, en tanke som vi snart tvingadesöverge. Gropen har inte varit speciellt djup och ut-med sidorna fanns en ansamling smärre stenar, pla-cerade som om de använts till att stötta något somen gång ställts i gropen. I fyllningen, speciellt ut-med gropens sidor, fanns dessutom både vikinga-tida kermikskärvor, djurben och lite kolfragment.Hur skulle detta tolkas?

Formen på nedgrävningen framgår av figuren.Vilka alternativa tolkningar man än kanske kan göramåste en av de bättre tolkningarna otvetydigt bli attvi här faktiskt står inför resterna efter en båtgrav.Gropen bildar en perfekt planform på ett ca 8,5 meterlångt skepp. Detta skulle i så fall ha ställts i en rela-tivt grund grop i marken. Den döde har lagts i skep-pet som sedan täckts av en uppkastad hög. Skeppethar snart ruttnat i den sandiga jorden och under år-Den förmodade båtgraven under utgrävning.

195

hundraden har även högen försvunnit. Plogen harsedan förstört alla spår utom den djupare delen avden igenfyllda gropen.

Flottan

Vikingatidens mest särpräglade attribut är justskeppet. Det var genom stor skeppsbyggarkonst ochtraditionsrikt sjömanskap som vikingatidens män-niskor kunde knyta förbindelser över haven, antingendessa var av fredlig eller av krigisk art. Med vårtyvärr allmänt krigiska syn på vikingatiden ser manofta vikingaskeppen i egenskap av krigsskepp. Såhar det givetvis inte varit. Av alla de tiotusentalsvikingaskepp som seglat i nordiska vatten har en-dast ett fåtal varit krigsskepp. Övriga skepp har fär-dats långsamt, legat djupt och varit packade medhandelsvaror.

I den rika isländska sagolitteraturen möter vi gi-vetvis mängder med uppgifter om dåtidens skepp.

För att visa på olika dåtida skeppstyper ska jag ne-dan använda mig av bara en av huvudsagorna. Hand-lingen i Egil Skallagrimssons saga utspelar sig un-der 900-talet. Eftersom sagans huvudperson Egil isanning var en ”äkta”, kampglad viking förekom-mer i berättelsen ofta långskeppet. När t.ex. islän-ningen Arinbjörn beslutade sig för att fara i viking,rustade han tre stora långskepp som kunde bära tre-hundra man. En annan viking, Torolv, lät sjösättaett stort långskepp. Han bemannade det med mer änhundra man, allesammans präktiga och välbeväpna-de folk. Själv hade Egil ett långskepp som kunderymma hundra man eller mer.

Uppenbart har de större långskeppen kunnat bäraupp emot ett hundratal vikingar. Det fanns emeller-tid även mindre långskepp. Den ovan omtalade Tor-olv har i början av sagan ett långskepp på sextioman. På detta satt ett drakhuvud och han utstyrdedet på det präktigaste sätt. Till krigsskeppen har ock-så hört skeppstypen ”snecka”. När Torolv och Ey-

Planuppmätning av den förmodade båtgraven söder om Lilla Hammars by. Tyvärr medgav inte undersökningsti-den att fornlämningen avtäcktes i sin helhet.

196

vind lambe skulle besöka kung Harald använde desig av ett sådant skepp: ”De kom dit med en tju-gobänkad, väl bemannad snecka, som de förut hafti viking.”

Tittar vi nu på andra skepp utanför krigsskeppenså möter oss namnet ”karve”. En karve har, trots attdet varit ett mindre skepp, uppenbart medfört enhög status för sin ägare. I sagan framgår att dessaskepp varit målade på utsidan: ”De hade en karve,som roddes av tolv eller tretton man vid var relingoch de hade nära trettio man med sig. Detta skepphade de vunnit under sommarens vikingafärd. Detvar målat ovan vattnet och mycket vackert. När dekom till Tore, blev de väl mottagna och stannadedär en tid. Karven låg tältad vid stranden framför

gården.” Både skeppstypens begränsade storlek ochdess höga status framgår när sagan senare berättarom Rognvald kungasons skepp. Han hade ”en sex-årad karve, målad helt och hållet ovan vattnet. I den-na hade han med sig tio eller tolv man, som alltidföljde honom.”

Av handelsskepp omtalas både lastbåt, skuta ochknarr. En av sagans lastbåtar hade en besättning påtjugo man. En skuta var bemannad med upp till tret-tio man och var mycket snabbrodd. Knarren var detstörsta lastskepp som vikingatidens människor hadetill sitt förfogande. Den var djupgående med högaskrovsidor och var därför väl lämpad att möta Nord-sjöns och Atlantens väldiga vågor. Det var med hjälpav knarrar som vikingarna och deras familjer kunde

Fotevikens Museums kopia av det skepp från år 1023 som återfanns i spärren in till Foteviken.

197

befolka Atlantöarna, inte minst då man på skeppenkunde föra över levande boskap. När Egil Skalla-grimsson och hans kumpan Kvällsulv en gång skullesegla iväg ”utrustades två stora knarrar för färden.På vardera hade de trettio vapenföra män och där-till kvinnor och barn.”

Hölunum – en vikingatida hamn?Vår kunskap om vikingatidens skeppstyper är

således väl förankrad. Det säger sig självt att destora krigsskeppen behövde kontinuerlig tillsyn ochreparation. Det vore ologiskt att tänka sig att kung-ens eller stormännens skepp bara drogs upp på enöde strand inför vinteruppehållet. Det måste helt en-kelt ha funnits speciella hamnar eller skyddade an-göringspunkter med tillgång till dåtida varvsplatser.En sådan vinterhamn har troligtvis funnits i just Fote-viken i anslutning till Höllviken.

En av de äldsta uppgifterna som finns om Höll-viken har märkligt nog inte beaktats i större grad avtidigare forskare. Ovan omtalades slaget vid Helgeååret 1025. Efter slaget seglade kung Knut till Öre-sund där han delade upp flottan. En del ankrade vidden själländska kusten, den andra vid ”Skáni”. Denexakta ankringsplatsen för den västra flottenhetenär okänd. Då Snorre omtalar att kung Knut medstort följe efter landstigningen red till Roskilde kaneventuellt Köpenhamn ha varit en logisk ankrings-plats. Efter mordet på Ulf jarl ”drog sig kungen återner till sina skepp och låg där länge om hösten medstor här.” Detta tyder på mera ordnade bostadsför-hållanden på platsen.

Om det således råder tveksamhet var man ankratden västra flottenheten finns ingen tvekan om varflottan förlagts på den skånska sidan, i varje fallinte om man får tro Snorre. Detta framgår av föl-jande episod. Norrmännen visste att kung Knut bloc-

kerade södra Öresund. Trots detta vägrade en stor-man att lämna sitt skepp och gå landsvägen hem tillNorge. Mannen var Hårek från Tjotta. Han beslötsig i stället för att med ett ensamt krigsskepp för-söka ta sig igenom Öresund:

”Hårek gjorde som han hade sagt, bidde vindoch seglade sedan åt väster utanför Skåne, till desshan kom till ´Hölunum´. Det var afton och starkblåst. Han lät då lägga ner seglet och masterna, taner väderviten och svepa skeppet över vattnet medgrå duk. Han lät ro i några rum fram och bak, mende flesta männen satt mycket lågt i skeppet. KungKnuts väktare såg detta och talade sig emellan, vaddet kunde vara för ett skepp; de tänkte, att det varlastat med salt eller sill, ty de såg, att männen var fåoch rodden dålig, skeppet syntes dem grått ochotjärat samt utblekt av solen, de såg även, att detlåg djupt. Men när Hårek kommit fram i sundet förbihären, lät han resa masten, hissa seglet och sättaupp förgyllda vädervitar; seglet var vitt som nyfal-len snö och randat med rött och blått. När Knutsmän såg detta, sa de till konungen, att konung Oloftroligen seglat där förbi. Men Knut svarade, att Olofvore så klok att han hade inte med endast ett skeppfarit mitt igenom hans här; han trodde snarare, attdet var Hårek från Tjotta eller någon hans like.”

Platsen där kung Knut förlagt sin flotta på denskånska kusten var alltså ”Hölunum”, som Håreknådde efter att ha seglat västerut utmed skånskasydkusten. Platsen i fråga kan endast vara Höllvi-ken, som redan i källmaterial från 15-1600-talenkallas för ”Höl”. Här fanns alltså i början av 1000-talet en så stor ankringsplats att halva danska flot-tan kunde ligga säkert.

Inloppet från Höllviken till Foteviken har i dagett helt annat utseende än för tusen år sedan. Då låg

198

havsytan lite lägre och det område norr om myn-ningen som nu består av två småöar hade kontaktmed fastlandet. Mellan denna landtunga i norr ochden norra spetsen på Lilla Hammars näs i söderuppfördes en drygt tvåhundra meter lång stenbarriär.Stenarna har varit i storlek av en lätthanterlig mans-börda. Den förste som på allvar satte in denna bar-riär i ett historiskt sammanhang var flygarkeologenEsse Ericsson år 1967. Han konstaterade då att den-na ca två meter breda stenvall varit betydligt störreinnan danska ”stenfiskare” under 1900-talet demo-lerat den. Enligt folktradition kallades barriären för”bron” på vilken man kunnat köra med vagn ochhäst. Detta kan dock inte ha varit sant. I mitten fannsnämligen en mindre öppning så att skepp kunnatpassera in och ut från Foteviken.

Åren 1981-1983 genomfördes en noggrann un-dersökning av spärren. Det avslöjades då att den

äldsta byggfasen består av ett pålverk med relativtglest nedbankade ek- och bokpålar medan den and-ra fasen utgjordes av utläggandet av stenbarriären.Fem skepp påträffades vilka tolkades ha använtsatt föra ut stenar med. Av dessa låg fyra delvis un-der stenpackningen medan det femte, ”vrak 1”, lågstrax invid. Då detta skepp haft en last av störrestenar har det använts under byggnadsarbetet. Skep-pet är enligt dendrodatering byggt året 1023.

På kartor från 1600-talet går inloppet till Fote-viken under namnet ”Stijgegapet”. Förledet antyderförekomsten av ett pålverk, stickor. Undervattens-spärrar av trä med detta namn känns från flera plat-ser i Danmark. I Sverige är motsvarande ord ”stäk”.Hur tog sig då vikingatidens skeppare in i Foteviken?

Själva inseglingen från Höllviken måste ha skettgenom orientering i förhållande till befintliga land-

Mitt ute i Fotevikens inre vattenbassäng ligger denna lilla holme. Har den en gång anlagts för den vikingatidahamnens försvar?

199

märken. Området är emellertid flackt och någranaturliga riktpunkter har inte funnits. Direkt invidinseglingsrännan ligger emellertid ringvallen vidEskilstorp, eller snarare vattengraven vid Eskilstorp.Detta dike bildar en 50 gånger 37 meter stor oval.Diket är inte helt slutet utan lämnar en fri passagepå ena långsidan. Vattengravens bredd är på mellan3-4 meter. Vad har denna grav en gång tjänat förfunktion? Efter det att Esse Ericsson från luften fun-nit vattengraven visade han flygfotot för professorn

i arkeologi Holger Arbman. Denne erinrade sig dåatt ”den såg ut som de mellansvenska hingsthets-ningshagar av sten, där vikingarna roade sig medhästtävlingar och där man kunde samla en talrikpublik.” Denna något fantasifulla tanke har sedanpå något märkligt sätt blivit till sanning.

Författaren menar däremot i stället att det påplatsen uppkastats en hög kulle, omgiven av en bredvattengrav. På kullen har stått ett mindre trätorn el-

Denna medeltida danska kalkmålning visar ett vikingatida krigsskepp under segel.

200

ler ett sjömärke. Sandmaterialet och det ständigahögvattnet har sedan under århundradens lopp åter-fört materialet från högen ner i vattendiket. Under1000-talet kan emellertid landmärket ha fungerat förskepp som skulle in i naturhamnen i Foteviken. Detkan noteras att det dessutom tjänat som kustmärkeför gränsen mellan Oxie och Skytts härader.

Innanför spärren går djuprännan i själva Fote-viken utmed dess västra strand nästan invid land.Rännan är så smal att skeppen inte har kunnat gå ibredd. Man har också varit tvungen att ro närmareen kilometer söderut för att nå det inre av Foteviken.Här öppnar sig området till en större hamnbassängmen för att komma dit måste man följa djuprännanrunt en holme som ligger mitt ute i viken. En natur-lig holme på denna plats är närmast en omöjligheteftersom botten endast består av lättrörlig sand. Döl-jer sig inte här rester efter en medveten uppbyggnadav stenar eller träpålar?

Den mäktiga sten- och träbarriären i Fotevikensmynning avslöjar att vi står inför en betydelsefull,vikingatida hamn. Svårigheterna att från barriärenta sig in till själva hamnen har också varit perfektaom man tänker på försvaret av de ankrade skeppen.Dateringen av det sänkta skeppet visar att vi förhamnens tillkomst i varje fall ska söka oss ner i dettidiga 1000-talet. Antingen står vi här åter inför enanläggning från kung Haralds Blåtands tid eller ock-så har hamnen tjänat som vinterhamn för den skån-ska ledungsflottan under 1000-talet. I sammanhangetkan noteras att det på landsidan av Foteviken finnsen höjd med namnet ”snekkebjer”. Ordet snecka ärsom omtalats ovan den vikingatida benämningen förjust krigsskepp.

Den danska vikingaskeppskopian Roar Ege av Roskilde.

201

Allmänna översikterAdam av Bremen. Historien om Hamburgstiftet ochdess biskopar. Proprius förlag. Stockholm 1984.Rimbert: Boken om Ansgar. Proprius förlag. Stock-holm 1986.Snorre Sturleson: Konungaboken eller Sagor omYnglingarne och Norges Konungar intill år 1177.Örebro 1869.Saxo Grammaticus: Danmarks Krønike. København1985.

Norden under vikingatidenChristensen, Arne Emil & Ingstad, Anne Stine &Myhre, Bjørn: Osebergdronningens grav. Vår nasjo-nalskatt i nytt lys. Oslo 1992.Collinder Björn: Beowulf. Eslöv 1988.Danmarks historie. Bind 2. Politikens forlag 1976.Destination Viking. Western Viking Route. Väster-vik 2001.Guidebook. Avaldsnes. Norways oldest throne. Kar-møy kommune.Jansson Sven B. F.: Ett överraskande runstensfynd.Om Elleköpingestenen. Ale 1965:3.Lund Niels: Ottar og Wulfstan - to rejsebeskrivelserfra vikingatiden. Roskilde 1983.Myhre Björn & Gansum Terje: Skipshaugen 990e.Kr. Borrefunnet 1852 – 2002. Skien 2003.Rosborn Sven: För tusen år sedan. Vikingarna. Mal-mö 1989.Sawyer Peter: När Sverige blev Sverige. Alingsås1991.Svanberg Fredrik: Cultural Diversity in Present-dayScania and Blekinge ca. AD 800-1000. Lund Arc-haeological Review 1997.

Litteraturförteckning

Thomasson Ragnar: Vitasten. Blekingeboken 1953.Vikings. The north atlantic saga. Smithsonian In-stitution 2000.

Skåne under vikingatidenAndrén Anders: Städer och kungamakt – en studie i Danmarks politiska geografi före 1230. Scandia1983.Birkebæk Frank A.: Fra handelsplads til metropol950-1080. Roskilde byes historie – tiden indtil 1536.København 1992.Blomqvist Ragnar & Mårtensson Anders W.: Fyndfrån Ultima Thule. Lund1963.Cinthio Erik: Lunds domkyrkas förhistoria, S:t Lau-rentiuspatrociniet och Knut den Heliges kyrka änen gång. Ale 1990:2.Cinthio Hampus & Boldsen Jesper: Patterns of Dist-ribution in the Early Medieval Cemetery at Lödde-köpinge. Meddelanden från LUHM 1983-1984.Cinthio Hampus: The Löddeköpinge InvestigationIII. Meddelanden från LUHM 1979-1980.Cinthio Maria: De första stadsborna. Medeltida gra-var och människor i Lund. Stockholm 2002.Cinthio Maria: Livet i vikingastaden. Vikingarna.Malmö 1989.Grieg Sigurd: Hemmelighet. Maihaugen 1953-56.Utgitt av de Sandvigske samlinger. Lillehammer1957.Gåvobrevet 1085. Lund 1988.Holmberg Rikard: Om Lunds murar och vallar. Ale1970:1.Holmberg Rikard: Öresundskustens medeltid. Lund1977.

202

Malmer Brita: Hur gammalt är Lund? Ale1972:2.Medeltidens ABC. Stockholm 2001.Middelaldergården i Tröndelag. Foredrag fra to se-minar. Verdal 2003.Mårtensson Anders W.: Gravar och kyrkor. Upp-grävt förflutet. Lund för PKbanken i Lund. Lund1976.Ohlsson Tom: The Löddeköpinge Investigation I.Meddelanden från LUHM 1975-1976.Ohlsson Tom: Vikingatid och medeltid i Löddekö-pinge. Ale 1973:1.Olrik Hans: Danske helgeners levned. København1893-94.Persson Jan: Kammar. Uppgrävt förflutet för PK-banken i Lund. Malmö 1976.Persson Ove: Undersökning av människoskelett.Uppgrävt förflutet för PKbanken i Lund. Lund 1976.Redin Lars: Tomarp. Medeltidsstaden nr 70.Rönnby Johan: Bålverket. Om samhällsförändringoch motstånd med utgångspunkt från det tidig-medeltida Bulverket i Tingstäde träsk på Gotland.Stockholm 1994.Silvegren Ulla W: Skånelands mynthistoria. Numis-matiska meddelanden XL. Stockholm 1995.Skansjö Sten: Lomma – Malmös tidigmedeltida fö-regångare? Ale 1980:2.Skansjö Sten: Söderslätt genom 600 år. Skånsk sen-medeltid och renässans. Lund 1983.Sköld Per Edvin: Söderslätts förhistoria. Lund 1968.Svanberg Fredrik & Söderberg Bengt: Porten tillSkåne. Löddeköpinge under järnålder och medeltid.Malmö 2000.Sveinbjarnardòttir Gudrún & Backland Paul G.:Nordbolus. Skalk 1982:4.Thun Egon & Anglert Mats: Vä. Medeltidsstaden57. Göteborg 1984.Wasén Karl Fredrik: Översättning av brevet från år1124 från latin. Fotevikens Museum.Vikingatidens ABC. Borås 1995.

Harald Blåtands tidAndersen H. Hellmuth: Jyllands vold. Århus 1977.Andersen Steen Wulff: Vikingeborgen Trelleborg.Slagelse 1998.Andrén Anders: Lund. Medeltidsstaden 56. Göte-borg 1984.Birkebæk Frank A.: Fra handelsplads til metropol950-1080. Roskilde byes historie – tiden indtil 1536.København 1992.Brate Erik: Östergötlands runinskrifter. Sverigesruninskrifter 2. Stockholm 1911.Brönsted Johannes: The Vikings. Harmondsworth,Middlesex 1960.Carelli Peter: En kapitalistisk anda. Kulturella för-ändringar i 1100-talets Danmark. Lund 2001.Chropovský Bohuslav: The Slavs. Their Signi-ficance Political and Cultural History. Prague 1989.Cinthio Erik: The Churches of St. Clemens in Scan-dinavia. Res Medievales. Lund 1968.Clarke Helene & Ambrosiani Björn: Vikingastäder.Höganäs 1993.Fabricius Hanne: Københavns topografiske ud-vikling indtill 1300. Aarbøger for nordisk Oldkyn-dighed og Historie. København 1998.From runestone to runestone in Central Jutland.Viborg Stiftmuseum 2000.Holmberg Rikard: Om Lunds murar och vallar. Ale1970:1.Holmberg Rikard: Öresundskustens medeltid. Lund1977.Internetskrift: Michael Psellus (1018 - after 1078):Internet: Chronographia. http://www.fordham.edu/halsall/basis/psellus-chronographia.html.Internetskrift: The Byzantine navy. Internet: http://cma.soton.ac.uk/HistShip/shlect29.htm#SL562.Internetskrift: Schia Erik: Den første urbaniseringeni Oslofjord-regionen. Föredrag på Bryggens Mu-seum 1992. http://www.uib.no/bmu/publ/onsdags-kvelder/bind7.

203

Jacobsen, Lis & Moltke, Erik: Danmarks rune-indskrifter. København 1942.Jacobsson B. & Arén E. & Blom K.A.: Trellebor-gen. En av Harald Blåtands danska ringborgar. Lund1995.Jacobsson Bengt: En skånsk ringborg. Fornvännen85. 1990.Jacobsson Bengt: En skånsk trelleborg. Trelleborgen.Föreningen Trelleborgen i Trelleborg. Hässleholm2002.Jomsvikingernes saga. Oversættelse, indledning ognoter ved Helle Degnbol og Helle Jensen. København1978.Jørgensen Bent: Et gensyn med navnet Træl-leborg.Fjortende tværfaglige Vikingesymposium1995. Københavns Universitet 1995.Lager, Linn: Den synliga tron. Runstenskors somen spegling av kristnandet i Sverige. Uppsala 2002.Lindquist, Ivar: Runstenen från Skårby. Kulturen1961. Lund 1962.Nonnebakken. Odenses forsvundne vikingeborg.Fyns Oldtids arkæologiske vejvisere nr 2 1991.Ramskou, Thorkild: Om vikingetidens masker medmere. Hikuin nr 2. Alborg 1975.Randsborg, Klavs: The Viking age in Denmark. Lon-don 1980.Redin Lars: Laholm. Medeltidstaden 39. Stockholm1982.Rydbeck Monica: Skånes stenmästare före 1200.Lund 1936.Sawyer, Birgit: Kvinnor och familj i det forn- ochmedeltida Skandinavien. Skara 1992.Skaarup Bi: Møllerende eller voldgrav. Hikuin 14.1988.Ulriksen Jens: Aggersborgs forsvarsværker. Aar-bøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1993.Weidhagen-Hallerdt Margareta: S:t Clemens kyrkai Helsingborg. Medeltiden och arkeologin. Lund1986.

Wihlborg Anders: Helsingborg. Medeltidsstaden 32.Göteborg 1981.Wrangel Ewert: ”Två praktskrin från Skåne”. His-torisk tidskrift för Skåneland 1921. Band 7.Wranning P.: Laholmstrakten under vikingatid ochtidig medeltid. Bilder av halländsk arkeologi – enbok tillägnad Lennart Lundborg. 1996.Zilliacus Henrik: Arvet från Bysans. Helsingfors1989.

Två religionerArup Erik: Danmarks historie. København 1925.Bæksted, Anders: Nordiska gudar och hjältar. Oslo1985.Bergqvist Johanna: Spår av religion i Uppåkra un-der 1000 år. Fynden i centrum. Keramik, glas ochmetall från Uppåkra. Lund 1999.Birkebæk Frank A.: Fra handelsplads til metropol950-1080. Roskilde byes historie – tiden indtil 1536.København 1992.Christensen A.E. & Ingstad A.S. & Myhre B.: Ose-bergdronningens grav. Vår arkeologiske nasjonal-skatt i nytt lys. Oslo 1992.Christensen Tom: Sagntidens kongsgård (Lejre).Skalk 1996:5.Cinthio Erik: Lunds domkyrkas förhistoria, S:tLaurentiuspatrociniet och Knut den Heliges kyrkaän en gång. Ale 1990:2.Davidson H.R. Ellis: Nordens gudar och myter.Stockholm 1988.Gansum Terje: Fra jord til handling. Plats och praxis– studier av nordisk förkristen ritual. Falun 2002.Ingers Ingemar: Ortnamn i Malmö III. Malmö forn-minnesförenings årsbok 1959.Kling Jörgen: Ett vikingatida långhus i Tygelsjö.Arkeologi i Malmö. Arlöv 1992.Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya pers-pektiv. Redaktion: Bertil Nilsson. Uppsala 1996.Larsson Lars: Det gådefulde hus. Skalk 2004:1.

204

Larsson Lars: Resultat från 2001 och 2002 års ut-grävningar i Uppåkra. Ale 2002:3.Nilsson Bertil: Sveriges kyrkohistoria. Missionstidoch tidig medeltid. Arlöv 1998.Olsen Olaf: Hørg, hov og kirke. Aarbøger for nor-disk oldkyndighed og historie 1965. København1966.Rosborn Sven: Den sydsvenska sandkusten. En ma-ritim utredning. Rapport från Fotevikens Museum2000.Watt Margrethe: Hedendom, kristendom och döds-kult. Vikingarna. Utställningskatalog till Vikinga-utställningen i Florens 1989.Weibull Lauritz: Skånes kyrka. Från äldsta tid tillJacob Erlandsens död 1274. Köpenhamn 1946.

Efter Harald BlåtandGertz M. Cl.: Kong Knuts liv og gerninger elleræreskrift for dronning Emma. København 1896.Hvornår skete det? Politikens Danmarkshistorie.København 1955.Kongemagt og kirke 1060-1241. Politikens Dan-marks historie. København 1976.

Lund Niels: Lid, leding og landeværn. Roskilde1996.Moberg Ove: Trekungaslaget vid Helgeå. Tidskrif-ten Ale 1995:4.Olrik Hans: Danske Helgeners levned. København1893-1894.Svanberg Fredrik: Vikingatiden i Skåne. Lund 2000.Weibull Lauritz: Skånes kyrka. Från äldsta tid tillJacob Erlandsens död 1274. Köpenhavn 1946.

Det vikingatida FotevikenAlmqvist Bo (översättning): Färingasagan. Söder-tälje 1992.Andersen Harald: Vier og lunde. Skalk 1998:1.Andersson, Helge: Strandrekognosceringen i Öre-sund 1713 och 1714. Skånes natur Skånes natur-skyddsförenings årskrift 1962.Ericsson Esse: Flygspaning efter sagans Halör.Limhamniana 1967.Rosborn Sven: Studier i Hyllies äldre historia. Lim-hamniana 1982.