FALSIFIKATIONISM(POPPER)Anders Odenstedt

Anders.Odenstedt@ltu.se

Demarkationskriteriet enligt Popper

Det som skiljer vetenskap från filosofisk spekulation är möjligheten att falsifiera påståenden, alltså möjligheten att visa att de är falska.

En universell sats kan aldrig härledas från singulära satser och därför kan den inte verifieras, men en universell sats kan motsägas av en singulär sats (Popper, sid. 55, Chalmers, sid. 57).

En invändning Kan man inte definiera en korp som en

svart fågel och därigenom göra påståendet att alla korpar är svarta immunt mot falsifiering?

Popper accepterar inte den strategin. Man måste, säger han, i vetenskapen kunna ange under vilka omständigheter man vore beredd att erkänna att en teori falsifierats.

Forts. ”Strikt” universella satser kan inte

översättas till en konjunktion av ett ändligt antal singulära satser. ”Metaller utvidgas när de upphettas” kan inte översättas till konjunktionen av ”metallstycke 1 utvidgades vid upphettning,” ”metallstycke 2 utvidgades vid upphettning” o.s.v.

Det är omöjligt alldeles oavsett hur många instanser konjunktionen omfattar.

Forts. ”Existenssatser” av typen ”det finns vita

korpar,” d.v.s. satser som säger att något existerar, är inte falsifierbara.

Satsen uttalar sig nämligen om alla korpar som har existerat, nu existerar och kommer att existera.

Anledningen till att den inte är falsifierbar är densamma som anledningen till att universella satser inte är verifierbara, nämligen att de inte uttalar sig om bara en begränsad, rums-tidslig region, utan om alla tidpunkter och platser.

En kritisk fråga Vetenskapen är full av

existenspåståenden. Den utgörs inte bara av universella påståenden.

I fysiken och kemin sägs t.ex. att det finns ett grundämne med atomnummer 72 (Hafnium). Är det ett ovetenskapligt påstående därför att det inte kan falsifieras?

Sammanfattning Observationssatser kan verifiera ett

existenspåstående utan att kunna falsifiera det. När det gäller universella påståenden är situationen den motsatta. Observationssatser kan falsifiera dem utan att kunna verifiera dem.

Ytterligare kritiska frågor Måste man inte kunna verifiera förekomsten av

enskilda fall för att kunna falsifiera en universell sats?

Måste man inte kunna verifiera förekomsten t.ex. av metall för att kunna falsifiera påståendet att metaller utvidgas när de upphettas?

Måste man inte kunna verifiera att något faktiskt är en metall men att det i det aktuella fallet inte utvidgas trots att det upphettas? Och har man då inte logiskt sett gjort en förutsägelse om hur detta något kommer att reagera i oändligt många situationer?

Forts. Också de satser som kan tyckas allra

mest konkreta, som ”det här är ett glas vatten,” innehåller ett symboliskt element, alltså ett element som går utöver det som konkret kan observeras och som tolkar och klassificerar det. Varje påstående har karaktären av en hypotes eller teori därför att det använder universella termer som t.ex. ”glas” och ”vatten.”

Forts. Universella termer som ”glas, ”röd,” och

”vatten” refererar till dispositioner att reagera på vissa sätt i vissa bestämda situationer. Om man säger att något är rött säger man samtidigt att det har dispositionen att reflektera rött ljus.

Också skenbart rent deskriptiva termer, alltså termer som verkar beskriva fullständigt observerbara egenskaper, ”transcenderar” (överskrider) det som direkt kan observeras.

Lagpåståenden Är då påståendet att det finns naturlagar

(eller sociala eller ekonomiska eller historiska lagar) vetenskapligt? Popper menar att det varken kan falsifieras eller verifieras.

Lagars status Hur ställer sig då Popper i frågan om

naturlagar (eller historiska eller sociala lagar) är blotta ”regelbundenheter” eller nödvändiga samband i kraft av dispositioner hos typer av fenomen?

Enligt Popper är det en metafysisk fråga som inte spelar någon roll för möjligheten av falsifiering. Oavsett om lagar är blotta regelbundenheter eller nödvändigheter skulle observationen av en negativ instans falsifiera dem.

Forts. Popper påpekar själv ibland att varken

slutgiltig falsifiering eller slutgiltig verifiering är möjlig. Också i detta avseende är skillnaden mellan honom och positivisterna mindre än vad den kan tyckas vara.

Typer av falsifierbarhet Popper gör en distinktion mellan

falsifierbarhet i logisk (principiell) mening och falsifierbarhet i praktisk mening, en distinktion som påminner om positivisternas distinktion mellan verifierbarhet i praktiken och i princip.

En teori kan vara i logisk mening slutgiltigt falsifierbar utan att vara slutgiltigt falsifierbar i praktiken. Det är fallet om det finns åtminstone en möjlig bassats som är logiskt oförenlig med teorin.

Forts. Däremot är verifiering av en universell

sats inte bara praktiskt utan principiellt och logiskt omöjlig, och det gäller inte falsifiering.

Att det är omöjligt beror inte på att vi inte har ett kriterium för när en sådan sats är verifierad eller verifierbar utan på att dess logiska form (universalitet) utesluter verifiering och verifierbarhet.

Poppers kritik av Ayers ”probabilism”

Om man försöker tillskriva en sats en viss sannolikhet måste man rättfärdiga detta med en induktionsprincip.

Sannolikhetspåståenden kan inte verifieras därför att vi bara kan observera en ändlig sekvens. Men de kan inte heller falsifieras, och det av samma skäl.

Kritik av induktivismen Varje universellt påstående bekräftas av

varje faktum utom av ett falsifierande faktum. ”Alla svanar är vita” kan skrivas som ”det finns ingen icke-vit svan.”

Och det påståendet kan skrivas ”allt har egenskapen att inte vara en icke-vit svan.”

Det stöds alltså av förekomsten av vita svanar och svarta korpar och blå violer o.s.v. i all oändlighet. Det är skälet till att vetenskapen inte kan ses som en induktiv process.

Hypotetisk-deduktiv metod

Enligt Popper så formuleras först ett problem och en hypotes, t.ex. att metaller utvidgas när de upphettas och vissa satser, t.ex. att det där metallstycket skulle utvidgas om det upphettades, deduceras sedan från den.

Slutligen så testas hypotesen genom att man letar efter fall som falsifierar den. Erfarenheten är alltså inte grunden för en vetenskaplig teori (inte ens dess osäkra grund) utan det som (i vissa fall) underminerar den.

Forts. Påståendet ”en gud har skapat allt som

existerar” är visserligen djärvt men inte vetenskapligt därför att det inte utesluter några bassatser.

Forts. Men om man påstår att alla mänskliga

handlingar kan förklaras i termer av en viss sorts psykologisk drivkraft, är inte det ett falsifierbart, universellt påstående?

Adlers teori enligt Popper Om en man räddar ett barn som riskerar

att drunkna kan det förklaras genom att mannen ville övervinna en känsla av mindervärdighet. Men om han å andra sidan knuffar ett barn i vattnet för att dränka det kan det förklaras med att han ville övervinna sin känsla av mindervärdighet, och visa att han vågade begå ett brott (Chalmers, sid. 59-60).

Vetenskaplighet Så vetenskapen bör eftersträva så hög

grad av universalitet som möjligt, samtidigt som den bör utesluta så många bassatser som möjligt. Popper ger följande exempel med hjälp av dessa påståenden:

1. Alla himlakroppars banor är ellipser.2. Alla planetbanor är ellipser (för ett

liknande exempel, se Chalmers, sid. 61).

Discovery vs. Jusitification Popper är överens med de logiska

positivisterna om att det finns en viktig skillnad mellan ”upptäcktskontexten” (the context of discovery) och ”rättfärdigandekontexten” (the context of justification).

Teoriberoende Giltigheten av en observationssats av typen

”det här är ett glas vatten” är beroende av en teori som säger att vätskan i glaset kommer att reagera på vissa sätt i ett potentiellt oändligt antal situationer, och ytterst av en teori om vatten i allmänhet.

Att något är vatten är alltså inte givet i rena sinnesdata, utan utgör en tolkning av dem.

På samma sätt kan, menar Popper, bedömningen av relevansen av en observation vara beroende av vilken teori man har.

Forts. Men detta gäller tolkningen av

erfarenheten och inte dess innehåll.

Acumulationsproblemet Är vetenskapens utveckling en fråga om

ackumulation? När man ställer den frågan frågar man

om vetenskapens utveckling är en process där olika delar adderas till en och samma grundläggande teori, som därigenom blir allt bättre på att beskriva naturen (eller samhället eller historien).

Forts. Kunskapen växer inte genom induktiva

generaliseringar där en ny teori i förhållande till sin föregångare enbart utmärks av att den har ett större omfång.

Den nya teorin motsäger den gamla och falsifierar den (Popper, sid. 62), och endast i ett sådant fall har vi att göra med ett framsteg i kunskap.

Jämförelse Här har de logiska positivisterna en annan

uppfattning. Enligt dem är vetenskapshistorien ackumulativ.

Schlick: vetenskapshistorien innebär att vissa grundläggande begrepp får nya betydelser, och det gäller begrepp som rum och tid. Men det är trots allt samma begrepp som så att säga får en alltmer korrekt tolkning.

Mot detta skulle Popper (och Kuhn) invända att begreppen rum och tid i Newtons fysik inte är samma begrepp som begreppen rum och tid i Einsteins fysik utan bara samma ord.

Möjlighetspåståenden Enligt Popper är påståenden som säger

att något är möjligt, t.ex. påståenden i horoskop av typen ”tur i kärlek är möjlig idag” inte falsifierbara (Chalmers, sid. 58-59).

Men hur är det med ett teologiskt påstående av typen ”Gud skapade haven och fyllde dem med fisk” (Första Mosebok, Chalmers, sid. 95)?

Poppers svar på denna kritik

En vetenskaplig teori ska inte bara vara falsifierbar utan också inte falsifierad.

Men är det inte fallet så att de flesta vetenskapliga teorier står i strid med någon accepterad observation (Kuhn hävdar det), och därigenom är falsifierade?

En vanlig kritik av Popper säger att falsifierbarhet inte kan användas som ett ”demarkationskriterium” för att skilja mellan vetenskap, å ena sidan, och metafysik, astrologi och teologi, å andra sidan.