Fält#2

2

3Fält #1

GOLDEN/GOLDEN Delicious Retriever

4

Gardener Hannes Norr and Artist in Residence Ingela Ihrman were grafting gold onto four baby-rootstocks and one old apple tree, in the back yard of Art Lab Gnesta, April 24th, 2013. The grafting work-shop was the start-up venue of a series of temporary events within the project GOLDEN/GOLDEN Delicious Retriever, exploring and experiencing the ontology of the golden apple/dog. For further info visit www.ingelaihrman.com/goldengolden

1. Rootstocks2. Scions (pieces of last year’s growth from a Golden Delicious apple tree)3. Pot with sand-mixed soil4. Hemp strings5. Plastic branch-labels6. Pencil7. Rubber bands8. Grafting wax9. Sharp knife10. Sticks for practicing cutting11. Branch saw

Trädgårdmästaren Hannes Norr och konstnären Ingela Ihrman ympade guld på äppelträdet i Art Lab Gnestas trädgård den 24 april 2013. Ymp-workshopen var startskottet för en serie händelser inom ramen för projektet GOLDEN/GOLDEN Delicous Retriever som undersöker och erfar de båda gyllenes ontologi. För mer information, se www.ingelaihrman.com/goldengolden

1. grundstammar2. ympar3. kruka med sandblandad jord4. hampasnören5. grenetiketter i plast6. blyertspenna7. gummisnoddar8. ympvax9. vass kniv10. grenar att öva snittet på11. grensåg

5Fält #2

6

—In 2013, Art LabGnesta begins a

collaboration with the Swedish History Mu-

seum where contemporary art-

ists are invited to give new perspectives on the museum’s collec-tion. Archaeologist

Katherine Hauptman is project manager and public research

& development coordinator at the

museum.—

— 2013 inleder Art Lab Gnesta ett samarbete med Statens historiska museum där samtida

konstnärer bjuds in att undersöka och ta nya grepp kring museets samlingar. Katherine

Hauptman är arkeolog och arbetar som

projektledare samt FoU-ansvarig för

kommunikation och publik på museet.

—Historiska museet och Art Lab Gnesta träffades på Riksutställningars intensivdagari höstas. Ni är en statlig institution med uppdraget att förvalta föremål och

Contamination of Evidence

7Fält #2

Mosjömadonnan. Tidig medeltid.

Madonna sculpture from Mosjö Church. Early mediaeval time.

8

The Swedish History Museum and Art Lab Gnesta met at an event hosted by the Swedish Exhibition Agency last fall. You, Katherine, are part of an institution with a national mandate of collecting and pre-senting history; we’re a small art initiative within the independent cultural scene. Our collaboration is called Contamination of Evidence – to inherit culture in our time. Tell us more about the background of the project; why did you want to invite contem-porary artists to work with the museum’s exhibitions?

The project wants to fuel the discussion of how the term “identity” could be interpreted and visualized from a cultural heritage perspective through the meeting with contemporary art. I hope this collaborationwill pose new questions about identity and cultural heritage, and stir a discussion about the limits of cultural heritage. The objects must be handled within a certain limitingframework, sometimes because they are frag-ile, sensitive to climate effects or regulated by safety instructions, sometimes because the museum by tradition hasdecided that this is the right way to interact with the collection. The objects offer a certain resistance that will be challenging for the artistic production. It will be interesting to see how this interdisciplinary collaboration can affect the art production and the museum’s daily activities. I think it will generate new interpretations and unexpected experience, both for the people involved in the process and for our visitors. The idea is that our collaboration eventually will be a part of a larger exhibition at the Swedish History Museum. One could say that we together research the topic of cultural heritage and identity through contemporary art.

What challenges do you think will become especially interesting when artists approach

presentera historien, vi är ett småskaligt självorganiserat initiativ ur det fria kultur-livet. Samarbetet har vi kallat Contamina-tion of Evidence – att ärva kultur i vår tid. Berätta om bakgrunden till projektet, varför vill ni bjuda in samtida konstnärer att jobba med samlingarna?

Projektet vill ge nytt bränsle åt diskussionenom hur begreppet ”identitet” kan tolkas, synliggöras och gestaltas utifrån ett kultur-arvsperspektiv och genom mötet med samtidskonst. Jag hoppas att samarbetet ska aktualisera frågeställningar om identitetoch kulturarv ur nya vinklar, inte minst en diskussion om kulturarvets gränser. Föremålen måste hanteras enligt särskilda ramar, ibland för att de är sköra, känsliga för klimatförändringar eller omgärdas av säker-hetsbestämmelser, ibland för att museet genom sin tradition har bestämt att det är rätt sätt att interagera med samlingarna. Föremålen erbjuder ett motstånd som kommer vara en utmaning för konstskapandet. Det blir spännande att se hur detta interdisciplinära samarbete kan påverka konstproduktionen och museets dagliga verksamhet. Jag tror att det genere-rar nya tolkningar och oväntade upplevelser, både för alla som deltar i processen och för museibesökarna. Tanken är att vårt samarbete så småningom ska bli en del av större utställning på Historiska museet. Man kan säga att vi tillsammans researchar ämnet kulturarv och identitet gestaltat genom samtidskonst.

Vilka utmaningar tror du kan bli särskilt intressanta när konstnärer möter Historiska museet? Vilka frågeställningar är viktiga?

De största utmaningarna blir att synka behov och förväntningar i våra olika organisationer och med konstnärerna. Art Lab Gnesta är snabba och engagerade

9Fält #2

10

the Swedish History Museum? What questions will be important?

The biggest challenges will be to sync the needs and expectations in our differentorganizations and with the artists. Art Lab Gnesta is flexible and diligent, while the History Museum must work with traditional structures that can be regarded as somewhat slow. Maybe we risk to be out of phase with each other? And how will the artists cope with the regulations around the objects? How will they react to rules that may limit their own free process? Will it become an obstacle for them, or will the difficulties trig-ger new creative processes? At least I’m sure that we can learn from and support each other. Together we are strong, and we cover a wide range of knowledge. If we can make use of this, we may go far! The most impor-tant matter is how the objects can provoke thoughts on our connections to ancient times and people of long ago.

The work will be based on the exhibition Sweden’s history. Which are your favorite objects or sections in this exhibition?

I like the arm shrine designed to house bone relics from Bridget of Sweden. Such relicshave had a deep significance for many people, they are enigmatic and remind us of prominent persons. The cult around human remnants kindles imagination and awakes contrarious feelings. The shrine is a valuable object, and the outstretched hand also has a remarkably beautiful shape.

medan Historiska museet måste ta hänsyn till traditionella strukturer som ibland kan upp-fattas som lite tröga. Kanske kan vi riskera att hamna i ofas? Och hur kommer konstnä-rerna förhålla sig till vad som låter sig göras med föremålen? Hur reagerar en konstnär på ramar som kan begränsa det fria skapandet? Blir det ett hinder, eller triggar svårigheterna ny kreativitet? Jag är i alla fall säker på att vi kan lära och stötta varandra. Tillsammans är vi nämligen också starka och täcker upp ett brett register av egenskaper. Kan vi nyttja det kommer vi långt! De viktigaste frågeställningarna handlar om hur föremålen provocerar tankar på gemenskap med förflutna tider och människor.

Arbetet utgår från utställningen Sveriges historia. Vilka är dina favoritföremål eller rum i utställningen?

Jag gillar heliga Birgittas armrelikvarium. Relikvarier har betytt mycket för många människor, de är gåtfulla och minner om betydelsefulla personer. Kulten kring mänsk-liga kvarlevor är fantasieggande och väcker motstridiga känslor. Det här relikvariet både dyrbart och har en sällsynt vacker form med den uppsträckta handen.

11Fält #2

Heliga Birgittas arm-relikvarium i silver. Ingår i den så kallade Linköpingsskatten, senmedeltid.

Bridget of Sweden’s arm shrine, ornate silver. Pertaining to the so-called Linköping treasure, late mediaeval time.

12

13Fält #2

14

15Fält #2

16

Nykomlingarna,de där bruna, med svart huvud. De är många nu.Fler blir de också – om vi inte håller undan. Jaghar nog dödat tusentals, sammanlagt. Min grannehåller räkning, hon är uppe i fyrsiffrigt bara i år.

Ja, jag talar om sniglar.Jag betraktar sniglarna.Vad är en snigel?

Snigeln fyller tarmen, reproducerar blint.Snigeln är trög, odifferentierad, självtillräcklig.Instinktivt hänsynslös.Skyddslös.

Det jag inte vill kännas vid; allt detär snigeln.

Jag betraktar sniglarna. Och får syn på mig själv.Vad är en människa?

Bild och text: Helena Hildur W.

17Fält #2

One day,there are newcomers in my garden.Brown bodies, black heads. Numerousand hungry. I do not want themhere. My neighbour and I discusshow to kill them best.Then we kill them.

The animal. What could it be?[Do not judge; look closer. Sense closer.]

I sense blindness. Exposure.I sense mouth; the greed within.Reckless inertia. Reminder of archaic Ego.

Being human. What could it be?

Image and text: Helena Hildur W.

18

Trappgatan

Jag vill bli glad när jag går igenom Gnesta. Man blir gladare av färg. Grått betyder ingenting.

Alla åk 8-elever i Frejaskolan i Gnesta har sedan i vintras arbetat kring ortens offentliga rum i projektet Mitt Gnesta. Arbetet har ba-serats på Art Lab Gnesta med kreativitet och inflytande i fokus. Genom stadsvandringar, diskussioner om vilka platser som inte är till-räckligt snygga och trygga, en frågestund med kommunens plan- och byggchef och eget skapande presenteras nu elevernas direkta ingripande. Trappgatani Gnesta har fr o m den 23 maj ett nytt utseende och kan ses som ett förslag till hur Gnestas offentliga rum borde utvecklas.

I want to become happy when I pass through Gnesta. You become happier with color. Gray doesn't mean anything.

All students in grade 8 in Frejaskolan in Gnesta have since this winter worked with the public space of Gnesta. The project has been based on Art Lab Gnesta, focusing on creativity and influence. By city walks, discus-sions about what spaces that are not enough welcoming or safe, a Q&A with the munici-pality’s city structure manager and artistic work we presented the students interven-tion. Trappgatan in Gnesta have a new look from May 23, 2013, and can be regarded as a proposal of how Gnesta’s pub-lic space should develop.

19Fält #2

20

Mjölksyra enkelt

DIY Fermentation Pickles

1. Hacka ekologisk vitkål och dina andra favoritgrönsaker, eller riv vitkål. Förbered de bästa kryddorna du vet, exempelvis färsk dill, vitlök, persilja, chili och rosmarin.

2. Förbered lagen genom att koka upp vat-ten med 2,5 % salt. Tillsätt en skvätt lag från en gammal burk mjölksyrat eller några skedar vassle. Gör detta när lagen svalnat. Om du lägger lite yoghurt i ett filter, blir avrinnet bra mjölksyravassle (och det som stannar i filtret blir färskost, kvarg).

3. Lägg dina grönsaker i rena glasburkar – det är viktigt att minst en bit vitkål ligger i varje burk, för det är den som innehåller mjölksyrabakterier. Täck grönsakerna med lagen och tillslut burken. Om du bara har raspad vitkål behövs ingen lag, då stampar du kålen tillsammans med salt (använd t ex en mortelstöt eller träslev) så att den vätskar sig.

4. Låt burkarna stå ganska mörkt i rums-temperatur i två till tre veckor, sedan är det bara att äta! Gott, nyttigt och fullt med C-vitamin och antioxidanter. (Förvaras kallt. Mjölksyrning är en konserveringsmetod, så hållbarheten kan vara upp till ett år – ibland mer – i oöppnad burk.)

1. Chop organic white cabbage together with your other vegetable favourites, or grate the cabbage. Prepare spices of your own choice – for instance fresh dill, garlic, parsley, chili and rosemary.

2. Prepare the pickle by boiling water together with 2,5 % salt. Add some ferment liquid from a jar of mature pickles, or a few spoonfuls of whey. You will get useful whey by filtering a small amount of yoghurt (left in the filter, you will also have cottage cheese).

3. Fill your vegetables in clean glass jars – each jar should contain at least one piece of cabbage, since it's a source of lactic acid bacteria in itself. Add enough pickle to cover the vegetables and seal the jar. If your ferment contains grated cabbage only, there is no need to add pickle. Instead, pound the cabbage together with salt until the juice comes out; use a pestle or a wooden ladle.

4. Store the jars in a dark place in room temperature for two to three weeks – then it’s time to open and taste! Savoury, nutri-tious and loaded with vitamin C and antioxi-dants. (Fermentation is a natural method for preservation. Sealed pickles will keep for a year, if stored cold.)

21Fält #2

22

23Fält #2

24

Ongoing 1–7—

Jan Matsson had his first residency at Art Lab Gnesta in

February and March 2013. Later this

spring, he finished his Bachelor’s Degree at the Royal Institute

of Art in Stockholm, Sweden. Here, one of his works is staged in a public sports ground

at Ekeby in the city of Uppsala; forming a material narrative of break-ups and

reunions in a state of constant change.

—

Pågående 1–7—

Jan Matsson gästade Art Lab

Gnesta vårvintern 2013, och tog sin

kandidatexamen från Kungl. Konsthögskolan

senare samma vår. Här presenteras

hans arbete på ett fält i Ekeby i Uppsala, former och material som berättar om ett uppbrott, ett återseende och att vara i ständig

förändring.—

25Fält #2

26

27Fält #2

28

29Fält #1

30

31Fält #2

32

Det handlar om att göra det otänkbara. Det handlar om att handla. Jag gillar när Sol Lewitt talar om att rationellt genomföra det irrationella. Jag har hört att John Lennon en gång sa till sina bandmedlemmar att de skulle spela som en apelsin. Jag eftersträvar att göra något som är orörbart, en anarkistisk form. Det intres-santa är att göra någonting som går att gripa i samtidigt som det är orörbart. Det skulle kunna vara en tredimensionell form eller en action-form av den Kandinskyska »bron emel-lan det osynliga och det synliga«. Om marken och platserna är inmutade och formulerade på ett språk som saknar fäste i tid och rum återstår att: 1. Definiera din handlingsrymd; gör handlingen till din. 2. Gör revolution. Verklig autonomi är relationell. Jag är i ständig förändring, jag är oförenliga entiteter, och ändå förväntar vi oss att jag ska vara densamme. Du frågar mig vem jag är och jag svarar: Jag är den jag är. Jag bygger ett torn genom att kasta upp stenarna på varandra och de balanserar alla varandra. Om jag ändrar något när det är färdigt rasar tornet samman och jag får börja om igen. Min styrka och min svaghet är min snabbhet.

Mikael, min barndomsvän som är religionsfilosof, sa till mig att han kunde se både omsorg och flykt i mina verk. Vad hän-der när jag byggt färdigt tornet? Står jag kvar och försvarar det eller går jag ut ur rummet så att mina luftvibrationer inte fortplantar sig? Är det sak samma om jag går eller om jag stannar? Det svåraste är att inte ändra nå-gonting. Det svåraste är att göra sig maktlös. Vad innebär det att fortsätta komma till-baks? Vilka typer av återvändande finns det? Gud knådar en lerklump till Adam och Eva och kastar sedan ut dem ur paradiset. Vad händer sedan? Tittar han spänt förväntansfullt på dem och frågar sin gudakompis vad han tycker? Adam och Eva får klara sig själva, men har Gud verkligen lämnat dem åt sitt öde? Vad säger guds tystnad? Vad innehåller tystna-den? Skulle en försvinnandeprocess vara ett sätt att inte släppa omsorgen? Jag döper denna process till ”Den Hebreiska Hälsningen”. Det är ett förhållningssätt där generationerna avlöser varandra, som solida skuggor vandrar de och uppgår i själva berget, en stafettlöpning utan fackla; jag hakar i dig, min närmaste granne, mitt avtryck försvinner, och det berättar jag för dig; jag berättar för dig och det är en del av det

33Fält #2

gemensamma avtrycket. Mina läppar formar ord som blir ord på dina läppar. Mina ord blir dina ord. Jag tryckte i mörkret, eller egentligen i skenet av en framkallningslampa, av mina, i svart tryckfärg insmetade, öron mot ett fo-topapper. Sedan tog jag ut det i ljuset och fo-topappret började sakta mörkna. Mina örons avtryck skulle komma att försvinna. Var detta bättre än ett verk där min hands expressiva gest var närvarande? Jag har länge tänkt att jag vill eftersträva att vara en autonom enhet istället för att upplösas, eftersträva att vara min egen gud istället för att tjäna herren. Jag har börjat att fundera över om det i upplösningen finns en potentiell anarkism. Att den expressiva gesten, det individuella ut-trycket också är problematiskt. Att man i sin revolutionsanda bara reproducerar historien och hugger mot en härskare som inte finns. Att försvinna är kanske möjligt först när jag inser min delaktighet och att vad som helst kan hända. Alltså, inte när jag inser mitt »samhälleliga ansvar«, men när jag inte längre säger att det finns en oskuld, förtunnas Mayas slöja. Min rörelse är en cosinuskurva, som en tvärsnitt av en elektrisk vattenyta. Men jag sluter mig inte i dalen och kullen, inte när

jag närmar mig nollpunkten. Nej, jag befinner mig i själva verket ständigt i ytan, likt två helt parallella skikt löper jag. Och när jag rör mig uppåt och neråt följer hela tiden dessa två skikt, vilkas mellanrum är osynligt, varandra, som min hud och min tanke. Att bygga torn är vara i en perfekt snapshot som inte går att upprepa. Eller tio snapshotar som förtvivlat försöker ringa in det omöjliga. Hur gör man? Hur minns jag att ljuset projiceras på ett magiskt papper som sakta mörknar, att ytan är fylld av kemi och av rörelser? Hur minns jag att jag inte vet om jag först efter eoner av vandringar i dödsriket upptas i paradiset, att jag inte lever i en snapshot, att jag inte lever i den yttersta tiden? Jag förändras, erkänner det och alla vet det; och ändå vill jag vara densamme, jag vill att du kallar mig vid namn och ni alla vill att jag ska vara densamme. För att citera Ulf Linde: ”Jag hatar Platon utom på höstarna när jag plockar karljohansvamp”.

Jan Matsson

34

It’s all about doing the unthinkable/makingthe inconceivable. It’s about action. I like it, when Sol Lewitt speaks about rationally performing the irrational. I’ve heard that John Lennon once told his band to play like an orange. My aim is to make something untouchable, an anarchistic form. What interests me, is how to make something that you can grasp with your hands, though still untouchable. It could be a three-dimensional form, or an action-form of the Kandinskyean «bridge between the visible and the invisible». If the ground and the loci are claimed and articulated in a language lacking coordinates in time and space, all that remains is: 1. to define your action space; make your self the agent. 2. To make a revolution. True autonomy is relational. I am in constant change, I am incompatible entities, and yet we expect that I be myself. You ask me who I am, and I answer: I am who I am. I throw stones to build a tower, and they all pile up to balance each other. Any altering of the result will collapse the tower and I will have to start all over again. Speed is my strength and my weakness. My friend since childhood, Mikael – who is a philosopher of religion – told me,

that in my works he could see traces both of care and of escape. What will happen when I have completed the tower? Do Istay there to defend it, or do I leave the room so as to remove the airborne ripples surrounding me? Is leaving equal to staying? The most difficult thing to do, is not to alter anything. The most difficult thing to do, is to reject power. What does it mean, to keep returning? What categories of returning are there? God kneads a lump of clay into Adam and Eve, and throws them out of Paradise. Then what? Does he watch them with expectancy, then turning to some divine buddy of his to ask what he thinks? Adam and Eve have to make it on their own, but did God ever really leave them? What speaks the silence of God? What is inside that silence? A process of disappearing, could it be a way to keep track of the care/caring? I baptize this process “The Hebrew Greeting”. It is a perspective, where generations succeed one another, wandering solid shadows dispersing into the mountain, a relay race without a torch; I hook onto you, my nearest neighbour, the dent I make will disappear, and I’m telling you this; I’m telling you, and this is part of the dent we make together. My lips form words

35Fält #2

to become words on your lips. My words will be your words. In the darkness, or rather: in the red light of a processing lamp, I pressed my ears against a photographical paper sheet. I brought it out into the daylight, and the sheet slowly began to darken. The mark of my ears would disappear. Was this superior to a work carrying the expressive gesture of my hand? Since long, I’ve been thinking that I would strive to become an autonomous entity rather than to disintegrate, strive to become a god of my own instead of serving the lord. I’m beginning to wonder whether disintegration holds a potential of anarchism. The expressive gesture, the individual articulation have something problematic to them. In the spirit of revolution, one may find oneself reproducing history, slashing at a non-existing sovereign. Maybe the disappea-rance will be attainable only when I realize my involvement, and that anything can hap-pen. Not when I realize my «social responsi-bility», that is, but when I no longer declare that innocence exists, the veil of Maya is thinning out. My movement is a cosine curve, like a cross-section of an electric water surface. But I don’t close myself in the valley or on the peak, not when I approach zero point.

No, I am always in the surface, like two parallel layers, and when I move upward and downward, these two layers – the gap bet-ween which is invisible – always follow one another, like my skin and my thoughts. Tower building is being in a perfect snapshot which cannot be reproduced. Or ten snapshots, desperately trying to close in on the impossible. How is it done? How do I recall the light projected upon a magic sheet of paper slowly darkening, a surface loaded with chemistry and movements? How do I recall that I do not know whether I am received in Paradise only after eons of wanderings in the infernal regions, that I do not live within a snapshot, that I do not live in the uttermost of times? I am subject to change, I admit it and everybody knows; and yet, I want to be the same, I want you to call me by my name and all of you to want me to me be the same. To quote Ulf Linde: “I hate Plato except in the autumn when I pick cep”

Jan Matsson

English rendering Helena Hildur W.

36

Artist John Skoog’s video Late on Earth was exhibited at Art Lab Gnesta during the first months of 2013. In close collaboration with cinematographer Ita Zbroniec-Zajt the artist has captured the moment between dusk and dawn a light summer night somewhere in southern Sweden. Silent situations are depicted; all with an existential vanishing point in the contemporary countryside. The feeling of something at stake is charged by the late, or early, hour. Here positions of time are made visible – from the modernity of rural areas to that of our time on earth.

John Skoogs videoverk Sent på jorden visades hos Art Lab Gnesta vårvintern 2013. Arbetet är ett nära samarbete med fotografen Ita Zbroniec-Zajt, fångar timmen mellan solned-gång och gryning en ljus sommarnatt någon-stans i södra Sverige. Ordlöst skildras stilla situationer; alla med existentiell botten i den samtida lands-bygden. Känslan av att allt står på spel laddas av den sena, eller tidiga, timmen. På så sätt synliggörs ett antal positioner i tid. Från den moderna landsbygden till den om vår tid på jorden.

Sent på jorden Late on Earth

37Fält #2

38

Det sägs att ni filmade Sent på jorden i timmen mellan hund och varg. Du har också berättat hur ni tittade mycket på skräckfilm inför filmandet. Berätta om arbe-tet med filmen - vad är viktigt för dig i en konstnärlig process?

Ja det stämmer, allting filmades mellan det att solen gått ner och att det blivit mörkt, en klassisk (men svår) tid på dygnet att filma i. Det är spännande hur seendet för-ändras under den ”timmen”, det blir svårare att se saker exakt, det är ju väl det som uttrycket ”Entre chien et loup”, beskriver så väl. Mörkret faller och man promenerar hem och helt plötsligt kan man inte se om det är en varg eller bara grannens hund lite längre fram på vägen. Men det är också laddat med möjligheten att hunden faktiskt bytt skepnad och blivit till en varg.

Hur uppstod samarbetet mellan dig om filmfotografen? Har ni fortsatt att arbeta tillsammans efter Sent på jorden?

Det var en slags lycklig slump, Ita var precis på väg att flytta till Sverige för att bo med sin flickvän. Jag hade sett en film hon gjort innan och tänkt att det fanns något som passade, vi träffades och pratade och det var kul men det var faktiskt först när vi började arbeta tillsammans som det blev rik-tigt bra, vi har ett liknande temperament och dedikation, samma sätt att få feeling. Det var roligt att köra runt och titta på platser som var exotiska för henne men som jag kände så bra. Vi har gjort två filmer tillsammans efter det och är åtminstone två till på gång. För mig är det omöjligt att tänka mig filmerna som de är nu utan Ita, de kommer till i ett samtal med henne.

Vad arbetar du med just nu?Tillsammans med David Gülich så arbetar jag på ljudet till en slags dokumentärfilm om den tyska karnevalen Fasnet som utspelar sig i den lilla byn Bad Buchau i södra Schwaben(se bild).

You shot Late on earth in the hour between dog an wolf, and you've told me how you watched horror movies before the produc-tion. Tell me about the work – what is important in the artistic process?

Yes, that’s correct, everything was shot between sunset and the darkest hour, a classic (but hard) moment to shoot during. It’s exciting how the vision is transformed during that “hour”, it becomes hard to see thing clearly, I guess it's like the saying “entre chien et loup” describes it. The dark falls, you walk home and all of a sudden you can’t see if it’s a wolf or just the neighbor’s dog down the road. But the moment is also charged with the possibility that the dog actually has transformed into a wolf.

How did the collaboration between you and the film photographer start? Did you continue to work together?

It was kind of a lucky coincidence, Ita was about to move to Sweden to live with her girlfriend. I had seen a film she’d made and there was something that suited me, we met and talked and it was fun but actually it was not until we started working together that the pieces fell into place. We have a similar temperament and dedication, the same way of getting to the feeling. It was fun to drive around and watch places that were exotic to her but that I knew so well. We’ve made two movies together after that and we have at least two more coming. To me it is impos-sible to think about the movies as they are now without Ita, they derive from discussions with her.

What do you work with at the moment?Together with David Gülich I work with the sound to a kind of documentary about the German carnival Fasnet, set in the small village of Bad Buchau in southern Schwaben (see image).

39Fält #2

40

— Art Lab Gnesta bjöd

in den italienska konstnären Elena

Mazzi att genomföra en performance vid

What a mess! i Fredrikstad i augusti 2012. I detta nummer av Fält presenterar vi ett av hennes tidigare arbeten. Olivolo är en artist’s book och en

receptsamlingsom publicerades i

samarbete med boende i San Pietro

di Castello 2010.—

— Art Lab Gnesta

invited Italian artist Elena Mazzi to do a performance at the What a mess! art fair in Fredrikstad,

Norway August 2012. In this issue of Fält we

present one of her earlier works. Olivolo is an artist’s book and a collection of recipes

that was published in collaboration with San Pietro di Castello inhabitants in 2010.

—

Olivolo

41Fält #1

42

San Pietro di Castello, en liten ö i östra Venedigs historiska delar, är en särskild del av staden; det finns inga butiker, och den har blivit befolkad av en lång tradition av lokala generationer. Jag började träffa män-niskorna från ”ett annat Venedig” genom att använda platsen och dess traditioner som utgångspunkt - inte bara som en distanserad betraktare utan också med en långsamt väx-ande inblick in i det dagliga livet. Med maten som utgångspunkt ville jag skapa dialog och utbyte. På så sätt fick jag idén att skapa en dokumentär bok, med en liten receptsamling. Mat var arbetets sammanlänkning; porträtt-ten och bilderna som presenteras i boken överlappar berättelserna och stunderna som delades med personerna jag mötte. Flyktiga och obeskrivliga erfarenheter återkom-mer genom bokens sidor som slumpartade dokument. Projektet är också ett försök att koppla två perspektiv: det traditionella venetianskaförhållningssättet till mat och chansen att förändra det till moderna behov. Min önskan om att länka an till en tradition som inte tillhör mig, att återtolka recepten utan attförändra originalet, är en gåva tack vare människorna som jag träffade där. De lokala invånarna infriade min önskan om att koppla an till en tradition som egentligeninte är min egen, genom att få omtolka deras klassiska recept.

Elena Mazzi

San Pietro di Castello, a small island situated in the Eastern part of Venice’s his-torical centre, is a particular territory within the Venetian setting; it has no shops, and has been inhabited by a long traditionof local generations. I begun to meet inhabitants from “a different Venice” using the territory and its traditions as my starting point, not only engaging in my usual role of external observer, but also warily gaining insight into the daily life of the people I met. For this purpose I decided to use food as a dialogue and an exchange tool with the community. This is how I got the idea to cre-ate a documentary book, containing a small recipe collection. Food was the process’ liai-son and oral source; the portraits and images presented in the book overlap the tales and the moments spent with the people I met. Elusive and indefinableexperiences come back throughout the book’s pages as documents of acquaintance. This project also represents an attempt to connect two different points of view: the traditional Venetian take on food and the chance to revise it according to modern needs. My desire to be linked to a tradition that does not belong to me, reinterpreting the recipes without removing the original ones, is a gift thanks to the people with I spent my last months with. The locals granted my wish to connect with a tradition that is not originally my own, by re-interpret-ing their classic recipes.

Elena Mazzi

43Fält #2

44

45Fält #2

46

47Fält #1

During the 55th Venice Biennale, Art Lab Gnesta initiates a collaboration with Microclima, a space for contemporary art in a greenhouse, built 1894, in Venice. We bring works by artist Ingela Ihrman, presenting her new work The Giant Corpse Flower Blooms, produced during a residency stay at Art Lab Gnesta. Late on Earth by John Skoog, earlier exhibited at Art Lab Gnesta, will be screened onto the facade of the greenhouse. We will also bring a piece of Gnesta, inviting the visitors to taste goat cheese from Sörbro gård, tomato marmalade from Norra Stene Skafferi, and pine needle jam and birch sap from Högtorp gård, all producers located around Gnesta.

Under den 55:e venedigbiennalen inleder Art Lab Gnesta ett samarbete med Microclima, en plats för samtida konst i ett växthus byggt 1894 i Vene-dig. Vi tar med oss arbeten av konstnären Ingela Ihrman, som presenterar sitt senaste arbete Jätteknölkallan blommar, producerad under en ateljévistelse hos Art Lab Gnesta. Sent på jorden av John Skoog, som vi visade tidigare i år, screenas mot växthusets fasad. Vi tar också med oss en bit av Gnesta, och bjuder besökarna på getost från Sörbro gård, tomat-marmelad från Norra Stene Skafferi, samt granbarrsylt och björksav från Högtorp gård, alla belägna runtom Gnesta.

Fält ges ut av Art Lab Gnesta/Fält is published by Art Lab Gnesta

Redaktörer/Editors: Caroline Malmström Helena Hildur W.

Grafisk form/Graphic Design: Leo Norgren

Typsnitt/Typeface: Gill Sans Schoolbook

Tryckeri/Printer: Mediaprint, Estonia/Estland

Upplaga/Copies: 500

Fotografer/Photographers: (Omslag/Cover) Gustav Almestål

(Baksida omslag/Back Cover)Elena Mazzi, från Olivolo/from Olivolo(2–5) Ingela Ihrman(7) SHM(9) SHM(11) SHM(12–13) SHM(18–19) Simon Berg(21–23) Erik Rören(25) Jan Matsson, Klas Bergkvist(26–31) Jan Matsson(36) John Skoog, stillbild ur Sent på jorden/still fromLate on Earth(39) David Gülich(41–45) Elena Mazzi(46–47) Gustav Almestål

GOLDEN/GOLDEN Delicious Retriever, 2

Contamination of Evidence, 6

Snigelspegel/Slug Reflections, 14

Trappgatan, 18

Mjölksyra enkelt/DIY Fermentation Pickles, 20

Pågående 1–7/Ongoing 1–7, 24

Sent på jorden/Late on Earth, 36

Olivolo, 40

Innehåll/Content – Fält #2