1

Postkolonialism, makt och mikroarkeologiska berättelser - Exemplet norra Fennoskandien -

Erland Bjarne och Linus Hammarstrand

Abstract

Vi vill försöka visa hur besvärligt begreppet etnicitet är då man inom arkeologin oftast utgår från statiska modeller. Istället vill vi presentera ett alternativ i ett mikroarkeologiskt arbetssätt där man utgår från de mönster i tid och rum man kan finna genom att studera den materiella kulturen på lokalnivå. Detta skulle kunna visa på sammanhang som annars förbises och möjliggöra identitetsskapande berättelser som inte tyngs av tidigare maktrelationer. Our aim is to illuminate the difficulties inherent in the concept of ethnicity which in archaeology is often based on static models. Instead we would like to present an alternative in a microarchaeological approach. The point of departure is the discernable spatial and temporal patterns which can be found by studying the material culture at a local level. This might clarify circumstances otherwise overlooked and thereby make possible various identityshaping narratives, unburdened with previous political discourses.

________________________________________________________ Att tolka förhistoriska lämningar i termer av etnicitet är att försöka balansera på en kanske obefintlig lina. Den gamla definitionen identifierade etnicitet med kultur och vidare med arkeologisk kultur. Bortsett från att det innebär en statisk bild av en föränderlig verklighet kan den lätt användas i politiska syften. Idag har kopplingen mellan etnicitet och kultur problematiserats och de flesta arkeologer ifrågasätter användandet av begreppet arkeologisk kultur (Werbart 2002:47).

När det handlar om förhistorien i norra Fennoskandien är hållningen ambivalent. Man utgår oftast från nya definitioner som på olika vis tar avstamp i Fredrik Barths diskussion i Ethnic Groups and Boundaries (Barth 1969). Samtidigt är frågan om samernas etnicitet laddad av politik, fördomar och dåligt samvete. Bozena Werbart (2002:132) hävdar att svenskars attityder mot samer idag, liksom polackers attityder mot judar, präglas av skuld, förakt och mindervärdeskomplex. Ett postkolonialt perspektiv kan möjligen belysa detta.

Vi vill försöka visa hur besvärligt begreppet etnicitet är i arkeologiska sammanhang och presentera ett alternativ i ett mikroarkeologiskt arbetssätt där man

istället för att koppla likheter i materiell kultur till fördefinierade identiteter (varav etnicitet bara är en) studerar dem som serier med olika utsträckning i tid och rum. Detta skulle kunna visa på sammanhang som annars förbises.

Användandet av begrepp som myter och berättelser påtalar det konstruerade. Enligt Jean-François Lyotard har de gamla valideringsformerna för vad som är sant spelat ut sin roll. De förutsätter enligt honom i sig obevisbara fundament och regler som kan manipuleras av de som har mest makt. Lyotard kallar dem därför berättelser, om än stora sådana och förespråkar istället många små, lokala berättelser, där deltagarna alla kan vara med och påverka spelets regler (Lyotard 1984). Dessa tankar är även centrala för det postkoloniala. Lyotards beskrivning av de stora och små berättelserna är dessutom en rätt bra (om en förenklad) bild av hur norra Fennoskandiens förhistoria behandlats.

Det har skapats en stor berättelse om samerna, som formats av politik, vetenskap och olika intressegrupper. Ett arkeologiskt mikroperspektiv skulle kunna ge stoff åt flera lokala berättelser som bättre kan svara mot individens existentiella behov.

2

Berättelser om etnicitet Barth vände sig mot den tidigare kopplingen mellan kultur och etnicitet och lyfte istället fram tillskrivandet av etnicitet utifrån för de inblandade relevanta tecken, signaler och grundläggande värderingar. De inblandade är två grupper som interagerar och är i behov av att tydliggöra en gräns. Den etniska gränsen (som är social och inte territoriell) är viktigare än det kulturella innehållet inom gränsen (Barth 1969:11ff). Stabila interetniska relationer kräver enligt Barth strukturering och reglering av interaktionerna i de sfärer dessa sker medan andra sfärer skyddas från interaktion. Denna strukturering bestämmer vad som ska artikuleras som etniskt relevanta skillnader och vilka sfärer som kommer i fråga beror av vilken strategi för interaktion som valts. Utanför dessa sfärer kan det finnas stor intern variation i en etnisk grupp. Förändringar i interaktionssfärerna kan ske utan att etniciteten förändras, så länge gränsen mot de man identifierar sig utifrån är intakt (Barth 1969:13ff). En etnisk grupp kan alltså enligt Barth (1969:38) förändra sin kultur med bibehållen identitet.

Kärnpunkten i Barths resonemang är att etnicitet är en social konstruktion som formas utifrån ett utilitaristiskt behov att ordna samvaron mellan två grupper. Här finns två problem, dels att det ofta finns fler än två grupper inblandade och dels att utilitarism inte behöver vara den enda drivkraften.

Dikotomin vi/de innefattar föreställningar om normalitet. ”De” framställs som konstiga, komiska eller omänskliga (Werbart 2002:13f). Enligt Barth (1969:18f) är dock ”de” begränsade till en specifik grupp, de övriga etniska grupperna i regionen ”become a part of the natural environment.” Enligt Thomas Wallerström (1997:304) håller dock inte Barths teori för det medeltida norra Fennoskandien, där flera grupper interagerade och ”vi” och ”de” fanns i många olika konstellationer. Att notera är att det här är fråga om grupper som identifierats av andra och Wallerström lyfter här fram flera

olika möjliga identifikationsmöjligheter (se tabell 1). Ingen av dessa identifikationer behöver vara etnisk (Wallerström 1997:309ff). ”Lapp” och ”finne” syftar till exempel båda på ett rörligt liv med jakt och fiske och användes som motsats till bofast. En lapp som blev nybyggare upphörde att vara lapp. Sin etniska innebörd fick dessa namn långt senare (Kjellström 2000:292; Wallerström 1997:319ff, 329). Det etniska namnet ”same” använt av arkeologer som synonym till ”lapp”, kan alltså beteckna grupper med olika etnicitet under järnålder/tidig medeltid.

Om etnicitet överhuvudtaget ska vara relevant för arkeologer måste den vara möjlig att urskilja i det arkeologiska materialet (Werbart 2002:12). Flera arkeologer talar i detta sammanhang om etniska idiom (Forsberg 1994:168ff, Olsen & Kobyliński 1991:14f). Detta syftar på de signaler och tecken som Barth talade om. De etniska värderingarna kan enligt Bjørnar Olsen och Zbigniew Kobyliński (1991:16) ha ”materiella korrelat”. Till exempel kan förhållande till rum och skräp röja etniskt grundade värderingar. Pär Nordquist (2000:46) menar apropå relationen mellan GRK och TRB att stilen, ”dvs. den aktiva materiella gestaltningen av den egna identiteten”, kan röja även emiska aspekter av etniciteten.

Enligt Pavl Simonsen (1994:156f) har etnisk identifikation formats genom fusion av olika grupper som alla bidrar med olika etniska markörer. Språket kan komma från ett håll, härstamning från ett annat och delar av den materiella kulturen från ett tredje. Med tiden kan någon markör falla bort och nya komma till (jämför Wallerström 1997; Werbart 2002:136). Uppstår den etniska identifikationen i relation till andra bör den också förändras om den relationen förändras (jämför Baudou 1987:21, Werbart 2002:25). Eftersom det är en dynamisk process och inte ett ting föredrar Thomas Hylland Eriksen att tala om identifikation istället för identitet. Man har alltså inte en identitet utan identifierar sig ständigt i relation till andra och till situationen (Eriksen 1996:51f).

3

Dessutom är etniciteten bara en av många tänkbara identifikationer. Ett samhälle är ett dynamiskt system av överlappande gemenskaper som kan grundas på många olika egenskaper. Vilken av dessa gemenskaper som är relevant och vilken identifikation man således iklär sig beror av situationen. Stil signalerar alltså inte självklart etnicitet, utan kan även signalera annat (se tabell 1). Att urskilja den etniska identifikationen i den materiella kulturen är då närmast en omöjlig uppgift (Cornell & Fahlander 2002:13; Werbart 2002:24, 102ff).

Som tabell 1 visar finns en mängd olika identiteter som kan tillskrivas andra och en

själv utifrån olika urvalskriterier. Samtliga egna gruppidentifikationer kan troligen lämna spår i den materiella kulturen. Samtidigt är flera kriterier för dessa möjliga att dekonstruera på samma sätt som etniciteten. Att etnicitet som Barth hävdar är en övergripande identifikation verkar av en del tolkas som att ledartefakter tyder på etnicitet. Det är dock tveksamt om Barth har rätt. Dels finns det exempel där till exempel religion är överordnad etniciteten, dels motsägs det av identifikationernas relativa, situationsberoende karaktär (Werbart 2002:41f).

Tabell 1 Uppställning av urvalskriterier för gruppidentifikationer (gör inga anspråk på att vara uttömmande). Observera

att andras och den egna identifikationen av en etnisk grupp inte behöver sammanfalla, men kan påverka varandra

Kriterier för identifikation av andra grupper

Kriterier som kan ligga till grund för egen gruppidentifikation

Kriterier för etnisk identifikation

Etnicitet (same) Modus vivendi (lapp, finne) Geografiskt område (balter) Administrativa villkor (birkarlar) Religion (judar) Förakt (samojed, barbar) Politik (kommunist) (fritt efter Wallerström 1997:309ff)

Etnicitet Språk Genus Ålder Yrke Social status Allianstillhörighet Politik och religion (efter Simonsen 1994:60; Eriksen 1996:52f; Wallerström 1997:302f; Wellman 1996:29)

Andras identifikation Egen identifikation Språk (ej nödvändig) Härstamning (ej nödvändig) Territorium (ej nödvändigt) Materiell kultur (ej nödvändigt) (efter Forsberg 1994:167)

Olsen och Kobyliński (1991:18ff) påtalar att ett utilitaristiskt synsätt kan leda till att etniska grupper ses som rena intressegrupper. I kontrast till detta lyfter en del fram den existentiella, meningsskapande funktion som myten om det gemensamma förflutna har. Enligt Paul Ricœur (1984:74f) begripliggör vi vardagen genom att ordna händelser i berättelsens form. Denna primära tolkning är vår existentiella förutsättning för att kunna orientera oss i världen. Eriksen (1996) och George De Vos (1975:9f) pekar på att myter om historien och förhistorien förklarar samtiden och ger en förankring åt individen.1 Utan myterna skulle historien och förhistorien vara ”som å bare se

fargeprikkene danse over tv-skjermer, uten å kunne legge dem sammen til bilder” (Eriksen 1996:103ff).

Myterna är alltså existentiella men kan användas utilitaristiskt för att forma politiska grupperingar. De lokala, små berättelser som har ersatt eller kompletterat kolonialismens eurocentriska berättelser kan användas som politiska vapen om rätten till att definiera det förflutna vid konflikter om mark (Eriksen 1996:86; Hodder 2003:140). Enligt Eriksen blandas härkomstmytens sakrala tid med den vardagliga. Denna ”epistemologiske feilen” förenar oförenligheter mellan förnuft och känsla i människans existens (Eriksen 1996:47).

4

Här kan det vara intressant att jämföra med vad Riqœur (1984:72f) säger om att både världen och berättelsen är oharmoniska harmonier. Berättelsens funktion är inte att lösa livets paradoxer, men visa att de går att leva med. Det historiska berättandet har enligt honom både utpekande och metaforisk referens. När läsaren förstår texten kan hon tillägna sig erfarenheter av värld och tid gestaltad genom sammanflätningen av de båda referenserna och kan applicera sin förståelse i sitt eget liv (Ricœur 1984:78f).

Berättelsens meningsskapande funktion förutsätter alltså inte att bilden som presenteras är enkel och entydig. Eftersom den inte stämmer med ens egna erfarenheter av vandringar i livets snårskogar är en förenklad bild föga användbar på det individuella planet. Eriksen (1996:98) menar att vi som forskare har ett ansvar i att inte presentera sådana förenklade bilder av världen som kan missbrukas politiskt. Frågan är alltså även om inte entydigheten förfelar målet att vara förankring för individen.

Norra Fennoskandien

Arkeologi som berör detta område har i mångt och mycket präglats av dikotomierna fångstfolk/jordbrukare och samer/ickesamer. Utifrån olika tolkningar av Barth har man sökt förklara samernas etnogenes och letat efter etniska signaler i den materiella kulturen. Förändringar i fångstsamhället och jordbrukets introducering har diskuterats utifrån både diffusion och migration. Oavsett åsikt i detta talas det ofta om samer (och protosamer) som en enhetlig etnisk grupp som bebott ungefär samma område under de senaste 3000 åren.

Knut Odner (1985:8f) föreslog att ökad efterfrågan på skinn från romarriket ledde till en stressituation i Baltikum, där utbytet mellan jordbrukande finnar och jägare vid Finska viken pressade de senare att organisera sig etniskt. Bland andra Olsen och Evert Baudou menar istället att etnogenesen skedde under yngre bronsålder och förromersk järnålder och tar ananinobronser och Säräisniemi 2-keramik som tecken på

detta (Baudou 1987:12; Odner 1985:15ff; Werbart 2002:134). Istället för med finska jordbrukare skulle den relevanta interaktionen ha skett med bofasta vid Volga-Kama. Lars Forsberg (1994:172ff) menar att man kan iaktta en förändring i bosättningsmönster och ekonomi runt 1500 f. Kr. då ren ersatte älg som dominerande bytesdjur och de gamla älvbosättningarna ersattes av säsongsvisa boplatser i skogsland och förfjällsregion. Samtidigt kan man se spår av ceralia i pollendiagram och indikationer på hållning av get/får och sälfångst vid kusten. Forsberg menar därför att det går att urskilja åtminstone två olika grupper i Norrland under bronsålder och förromersk järnålder. Interaktionen mellan dessa båda grupper skulle ha lett till specialisering i ekonomin. Utifrån dessa modi vivendi menar en del att man kan tala om samer och germaner/skandinaver.

Inger Zachrisson hävdar att en typiskt samisk stil inte skapades före 1200/1300-talet i Lappland och menar att äldre ”samiska” fynd och fornlämningar inte behöver skilja sig märkbart från ”nordiska” (Zachrisson 1987:27). Hon menar rentav att dagens samiska kultur speglar en nordisk vikingatida kultur närmare bestämt ”900-talets aristokratiska östskandinaviska kultur” (Zachrisson 1987:37f). Samtidigt hävdar hon att redskap av kvarts och kvartsit, asbestkeramik, insjögravar och fångstgropar indikerar samisk kultur (Zachrisson 1992:12). Man skulle kunna säga att hon utifrån att ha definierat samiskt etnicitet utifrån modus vivendi ser all materiell kultur som kan knytas till detta modus som etniska signaler. Baudou (1987:17) vänder sig mot detta och menar att även andra grupper kan ha levt på fångst, åtminstone söder om en linje som går genom norra Ångermanland och norra Jämtland.

Denna etniska gräns verkar de flesta acceptera. Zachrisson vill dock dra ner gränsen så den sammanfaller med limes norrlandicus. Hon utgår dels från gamla norska lagtexter och sagor och dels från arkeologiska fynd av fångstfolk i Mellanskandinavien (Zachrisson 1994:65;

5

1997:9; 2001:13ff). Orsaken till att man diskuterar en sådan gräns har flera orsaker. Dels talar Barth om en gräns och även om han själv betonar att gränsen är kulturell och inte territoriell så har man tolkat den materiella kulturen (i första hand Säräisniemi 2-keramik) så att den sammanfaller med en territoriell gräns. (Minns att Barths projekt var att finna en definition för etnicitet som inte blandade samman etnicitet och kultur!) Dels finns det markrättsliga orsaker. Modern rennäring och modernt jord- och skogsbruk kan kollidera och både renskötare och jordbrukare försöker få prioritet för sina näringar utifrån ”urminnes hävd”.

Det är framförallt i sammanband med de mellannorrländska insjögravarna som gränsen har problematiserats. Insjögravarna finns i ett område från Dalarna i söder till norra Ångermanland och Jämtland i norr och ligger oftast vid flikiga, grunda sjöar omgivna av plana, torra sand- och grusjordar. Klas-Göran Selinge (1982:80ff, 98) tolkar dem som fångstfolkets. Utifrån morfologiska likheter och likartad lokalisering vid vatten ser han dem i samma tradition som kuströsena, som han menar han var skapelser av mesolitiska grupper under influens av neolitiker. Utifrån materialiteter kopplade till fångst tolkar Zachrisson (1987:30f) dem som samiska. Baudou (1987:14ff) menar att gravarna signalerar ”germansk etnicitet” och pekar på att gravtyper som påminner om insjögravar både till yttre och inre konstruktion har återfunnits i Mälardalen, Gästrikland, Dalarna och sydöstra Norge. Han menar att både invandring och influens kan vara orsak. Per Ramqvist, Gert Magnusson och Lars Liedgren tror på en invandring (Liedgren 1987:94f).

Förhållandet mellan insjögravar och järnframställning kan belysa problematiken. Den folkvandringstida järnframställningen var för Mellannorrlands del helt knuten till Storsjöns stränder. De få insjögravar som ligger vid Storsjön sammanfaller dock enligt Magnusson (1986:270) helt med järnframställningsplatserna. Han föreslår till och med att det kan ha varit fångstfolket som

framställde järnet. Boplatsen RAÄ 161 vid Josvedsviken på Rödön, vars avfall är likt det man finner på fångstboplatser i Jämtland, ligger vid en järnframställningsplats. På Tjuvholmen i Rödösundet inte långt därifrån, har man återfunnit ett gravfält (RAÄ 32) med typiskt skandinaviska attribut som gravklot och sköldbuckla (Magnusson 1986:73f). Boplatsen vid Josvedsviken och gravfältet på Tjuvholmen var samtida under folkvandringstid, gravplatsen möjligen något äldre och samtida med de första spåren av jordbruk på Rödön (Magnusson 1986:133).

Insjögravar kan alltså kopplas till fångst och i vissa fall till järnframställning. Detta antyder att det att det kan ha varit intressant för insjögravarnas folk att komplettera fångst med järnframställning om förutsättningarna var de rätta. Fångstfolket var inte isolerat. Området norr om Storsjöbygden är Sveriges rikaste på fångstgropar, något som antyder att skinn kan ha varit en viktig bytesvara och att ekonomiska, men troligen också sociala, kontakter fanns med bönder från kusterna. Det kan rentav ha varit samma folk fast med olika försörjningsbaser. Liksom Selinge håller Ramqvist (1990:18) öppet för att det kan ha varit befolkningskontinuitet mellan fångstkulturen och agrarkulturen vid kusten. En antydning om detta är att asbestmagrad keramik från de äldsta långhusen vid Gene påminner kraftigt om fynd från den 400 år äldre boplatsen vid Genesmon 150 meter därifrån (Lindqvist & Ramqvist 1993:83).

Även gravfältet vid Vivallen i Härjedalen från sen vikingatid visar på svårigheten att avgöra etnisk tillhörighet utifrån arkeologiskt material. De döda låg i grunda flatmarksgravar i sandig mark, svepta i näver. Detta, liksom närheten till en näraliggande boplats med rektangulära härdar av samma typ som återfunnits på kåtatomter, skulle tyda på samisk etnicitet (Schanche 1994; Zachrisson 1987:36). Föremålen i gravarna visar dock på kontakter åt nordost, sydost och åt väster och i en grav bar den döde en klädedräkt i samma stil som högstatuskläder från Östersjökusten (Zachrisson 1997:71). Zachrisson tolkar Vivallen som en samisk gravplats. Baudou

6

instämmer, medan Kerstin Andersson lutar åt att det kan ha varit en gemensam gravplats för jordbrukare från flera dalar (Andersson 1987:80; Baudou 1987:18; Zachrisson 1997:124).

Gränsen mellan de som levde på jordbruk och på fångst är alltså inte entydig och frågan om den är etnisk är inte självklar. Ofta talar man dock om fångstfolk och jordbrukare i termer av samer och germaner/skandinaver. Det är lite intressant att samerna ofta har likställs med germaner. Är germaner verkligen ett etniskt begrepp? Om etnogenesen i enlighet med Barths tankar grundas på att två gruppers interaktioner måste organiseras borde väl i rimlighetens namn germanerna ha fått sin etnicitet i samma process. Samtidigt fanns det väldigt många folk germaner interagerade med, inte minst romarna som var de som gav dem detta namn. Varför alls blanda in etniska namn? Vi kan anta att jordbrukarna identifierade sig som jordbrukare, men om de dessutom identifierade sig som germaner vet vi faktiskt inget om. Föremål som tyder på kontakter med exempelvis Rogaland och Mälardalen kan ses som bevis för utbyte, men inte nödvändigtvis för etnisk identifikation. Skillnader i modus vivendi behöver inte ha haft etnisk relevans. Ett ensidigt fokus på dikotomin bofast/icke bofast missar både den etniska heterogenitet som kan rymmas bakom detta och den diakrona kulturella heterogenitet som en och samma etniska grupp kan rymma.

Berättelser om makten och dess mekanismer

Pierre Bourdieu (1992:25ff) talar om de intellektuella som ett socialt fält, något som kommer att tydliggöras längre fram. Han hävdar dock att de intellektuella inte konstituerar en objektiv kategori utan bindningar eller rötter till det omgivande samhället. Tvärtom menar han att de snarare konstituerar en dominerad fraktion av den dominerande samhällsklassen. De innehar ett mäktigt kulturellt kapital men är samtidigt

beroende av det ekonomiska kapitalet och sålunda har många intellektuellas ställningstagande inom exempelvis politiskt laddade frågor mycket att göra med deras ställning som dominerade dominerande och deras relation till olika ekonomiska fält. Eller som Lyotard (1997:9ff) uttryckte det: mycket av det som anses konstituera legitim kunskap bestäms i hög grad i relation till det omgivande politiska klimatet. Detta får konsekvenser för kunskapsframställningen i ett givet samhälle då kunskapen som produceras i hög grad är beroende av forskningsinriktningen, något som samtidigt reglerar och styr hur studieobjektet kan svara, ergo, vilken data man får.

Vad gäller Bourdieus diskussion om fält så avser han med dessa fält system bestående av relationer mellan olika positionerade individer eller institutioner som sinsemellan kämpar om makten över om en gemensam, förenande nämnare (Bourdieu 1992:9ff). Fälten kräver insatser, framförallt individer som är villiga att spela spelet enligt reglerna och som besitter tillräcklig kunskap om och erkännande av spelets inneboende lagar och regler (Bourdieu 1992:42). Konsensus förutsätts såtillvida att kontrahenterna är överens om att kämpa om samma sak samt att de är eniga om vad som konstituerar fältets doxa (Bourdieu 1 992:45). Lyotard liknar språkspelet med ett schackspel där varje deltagare definieras av en uppsättning regler som bestämmer hur pjäserna flyttas och vilka egenskaper varje pjäs har.

Figur 1. Ett pågående språkspel?

7

Reglerna i språkspelet kan inte legitimera sig själva utan kräver ett socialt kontrakt vare sig detta är uttalat eller ej (Lyotard 1997:10). Fältets struktur är enligt Bourdieu ett tillstånd konstituerat av fördelningen av det fältspecifika kapital som ackumulerats under loppet av tidigare strider inom det. Föremålen för dessa strider inom de olika fälten är i mångt och mycket monopolet på legitimt våld inom det, samt bevarandet eller omstörtandet av strukturerna för fördelning av fältspecifikt kapital (Bourdieu 1992:43). Härigenom blir fältets förflutna ständigt närvarande i fältets nu då det ständigt refereras till dess förflutna (Bourdieu 1992:71). Vad gäller kapital inom ett fält tenderar de som innehar mest kapital att bli konservativa medan de som har minst, oftast nykomlingarna tenderar att utveckla subversiva, heretiska strategier, ofta kopplade till kriser i fältet, något som tvingar kapitalinnehavarna att tala till ortodoxins fördel för att behålla sitt kapital (Bourdieu 1992:44). Allteftersom kommer nykomlingarna gradvis genom kritik av den etablerade ordningen att ersätta den och därmed med tiden komma att representera den nya ordningen (Bourdieu 1992:137f). Det finns dock metoder att reglera detta med, exempelvis fältspecifika belöningar och erkännanden, ting som är ogripbara för den som inte tillhör fältet men som möjliggör subtilt tvång och censur inom det (Bourdieu 1992:25f). Att vara medveten om dessa maktrelationer och de sätt på vilka de påverkar vad som sägs om ett objekt är av stor vikt då vetenskapens subjekt inte är skiljt från studieobjektet. Som Bourdieus (1992:29) skriver så handlar det inte att föreskriva sig åt relativism utan snarare om att ställa upp villkoren för kritisk kunskap och för kunskapens gränser, något som är förutsättningen för all verklig kunskap.

Vad gäller Michel Foucaults diskussioner om makt så hävdar han att makt aldrig kan innehas, bara utövas i bestämda strukturella mönster. Klassifikation av individer inom dessa mönster, bland annat genom att tilldela dem identiteter fungerar som en metod för kontroll (Cornell & Fahlander 2002:36-37).

Han hävdar vidare att makten finns överallt, inte för att den omsluter allt, utan för att den kommer överallt ifrån och den kan närmast beskrivas som en benämning för en sammansatt strategisk situation i ett givet samhälle (Foucault 1980:117-118).

Den utövas från alla håll i ett växelspel av ojämnlika och rörliga relationer. De olika maktförhållandena kan beskrivas som strängt relationella till sin karaktär och de existerar enbart genom en mångfald motståndspunkter, som bland annat spelar rollen av motpart, måltavla och stöd inom maktrelationen (Foucault 1980:119). Foucault (1980:110) hävdar att makten är uthärdlig enbart under förutsättningen att den maskerar en betydande del av sig själv och att dess framgång i hög grad står i proportion till vad den lyckas dölja av sina mekanismer (Foucault 1980:119). Där makten finns, finns dock även spänningar och motstånd (Foucault 1980:119) men först då makten och dess berättelser demaskerats.

Kunskapsframställning och makt går som påpekats ovan ofta hand i hand. Man brukar säga att kunskap är makt men det omvända är lika sant. Om man tittar på Foucaults idéer om makt och motstånd så hävdar Ian Hodder att det finns ett starkt globalt motstånd mot de koloniala berättelserna, något som tar sig uttryck i form av ökade etniska motsättningar men även av ett ökat uttryck av etnicitet på lokal nivå där flera parallella och delvis motsägande myter i mångt och

Figur 2. Chaplins ”Diktatorn” från 1940: Makt och motstånd.

8

mycket ersatt olika eurocentriska myter (Eriksen 1996:88ff; Hodder 2003:140). Detta leder oss in på ämnet postkolonial teori. Den postkoloniala teorin har ett grundläggande drag gemensamt med t.ex. feminism i att den består av oppositionella diskurser som försöker rätta till en obalans i samhället och i kulturen (Childs & Williams 1997:198). Där feminism kritiserar maktstrukturer baserade på gender, har den postkoloniala teorin adderat kulturella och etniska aspekter i denna kritik (Childs & Williams 1997:22f). Den postkoloniala teorin är dock ingen homogen kategori utan refererar istället till en konfiguration som är stadd i ständig förändring och som aldrig är konsistent med sig själv (Childs & Williams 1997:19). Ett inherent problem med den postkoloniala teorin är dock att den implicit refererar till en tidsperiod efter kolonialismen upphörande och ett initierat postkolonialt skede (Childs & Williams 1997:1), något som kompliceras av kolonialismens fortlevnad. Det finns fortfarande rena kolonier kvar där det ännu förekommer direkt kolonialt styre, något som gör onyanserat tal om postkolonial teori och särskilt det globala postkoloniala tillståndet svårt att försvara (Childs & Williams 1997:5). Att sätta etiketten post på någonting som ännu inte är helt över är märkligt men kanske är det detta paradoxala mellantillstånd som kännetecknar den postkoloniala världen (Lyon & Papadopoulos 2002:7)?

Efter en period av avkolonisering blev det snabbt uppenbart för många tidigare kolonier att trots att arméer och byråkratier dragit sig tillbaka så var kolonialmakterna fortfarande intresserade av att behålla maximal indirekt kontroll genom politiska, kulturella och framförallt ekonomiska kanaler, ett fenomen som går under beteckningen neokolonialism (Childs & Williams 1997:5; Lyon & Papadopoulos 2002:9). Under överinseende av legala, estetiska, populära och utbildningsmässiga auspicier är de koloniala imperativen sålunda inte post utan i högsta grad pågående (Magdaleno 2000:285). Ett exempel på detta är historiografin, vars fokus

nästan uteslutande har legat på kolonialmakternas agerande. Att lokala aktörer varit delaktiga i skapandet av sina egna historier var en tanke som länge inte togs upp av kolonialmakternas tänkare, troligtvis för att de uttryck dessa tog sig huvudsakligen var antikoloniala. Vanligtvis ignorerade man sålunda de lokala historierna eller så avfärdade man dem helt enkelt som oviktiga (Childs & Williams 1997:26). Detta ihjältigande av lokala aktörers försök till att skapa sig sina egna historier visar på historiografins roll i koloniseringen, jämbördig med de militära och ekonomiska diskurserna. I den postkoloniala kontexten har det sålunda kommit att bli viktigt att försöka hitta dessa förlorade historier och låta dem komma till tals och därmed återge de forna kolonierna sin historia (Childs & Williams 1997:26; Eriksen 1996:86). Dock är det inte bara genom historiografin förtryck kan uppstå och upprätthållas. Den dominerande gruppen eller grupperna i ett samhälle har makten att upprätta barriärer för de dominerade grupperna vad gäller att delta i samhällslivet på lika villkor. De primära och subtila metoder som används för att åstadkomma detta är diskrimination, segregation och stereotyper som upprätthålls av lagar och normer (Kitano 1996:117).

Vad gäller arkeologi så hävdar Rosemary Joyce att arkeologi aldrig kan bedrivas utanför den politiska sfären och att den inte heller kan undvika att involvera sig i olika diskurser gällande identitet. Arkeologin kan dock aktivt söka identifiera negligerade områden den genom de stora berättelserna i viss mån varit delaktiga i att skapa och kan på så vis återbörda en egen historia till dem som tidigare har förnekats den. Den kan även användas för att ifrågasätta koncept som ras, klass och etnicitet, något som annars tenderar att genomsyra den arkeologiska tolkningen. Därmed kan den bidra med en kritik av både de berättelser som berör assimilation och de som berör essentiell identitet (Kane 2003:7f). Då förhistorian och dess lämningar är laddade med ett starkt symboliskt kapital kan de stödja både motstånd och underkastelse samtidigt som de strukturerar föreställningen

9

om en nation genom att förse den med en aura av autencitet, samt knyta an den till jorden och territoriet (Hamilakis 2003:73). Det är sålunda missvisande att tala om att skydda förhistoriska lämningar och att nyttja ett till synes objektivt, neutralt språk när man beskriver dem. Vad det i själva verker rör sig om är ett skapande av ett arkeologiskt förflutet genom att ett litet antal föremål iklädes rollen som signifikatorer för en idealiserad bild av det förflutna (Hamilakis 2003:62). De tolkningar som görs av arkeologen i dennes sökande efter kunskap om det förflutna är just tolkningar, något som påverkas av de värderingar som kommer med den valda gruppidentiteten (Herbert 2003:111). Föreställningen om grävandet som en neutral, objektiv handling som syftar till att komma åt universella sanningar uttrycker olika koloniala diskurser och arkeologin handlar sålunda inte enbart om att gräva (Bandaranayake 1978:37; Hodder 2003:145). Allt som görs eller sägs vid en utgrävning har en potentiell effekt på olika intressegrupper och uppfattningen om att det förflutna kan studeras objektivt är kulturspecifik och kan uppfattas stötande av många då det ses som ett försök till en kulturell erövring av förhistorian. Själva det att bedriva arkeologi innefattar ett analytiskt, distanserat förhållningssätt till det förflutna, något som kan alienera vissa grupper samtidigt som det tjänar andras intressen (Hodder 2003:145). Tron på vetenskapens allmängiltighet och universella kunskapsanspråk röjer en kolonial attityd till det förflutna (Meskell 2003:154) och vetenskapens försök att definiera andras förflutna kan sålunda ses som en form av intellektuell kolonisation (Hodder 2003:140). Utöver koloniala missförhållanden inom arkeologin har även många andra grupper i regel ofta marginaliserats och de lämningar som tolkats som spår efter dessa gruppers praktiker har i regel ignorerats.

Som ett exempel på detta kan nämnas att olika ”manliga” företeelser uppmärksammats på bekostnad av andra lämningar, ofta kopplade till kvinnor och barn (Andersson 1999:27). Ett konkret exempel på detta är

jakten som ofta framhållits som en huvudsaklig försörjningsstrategi i olika jägar och samlarsamhällen. Tittar man på Norrland som ett exempel så har man påträffat närmare 30 000 fångstgropar av olika datum men dessa kopplas i huvudsak till fångst, en passiv jaktmetod som ofta tillskrivs kvinnor och barn. Dessa gropar har inte uppmärksamats eller studerats lika ingående som lämningar efter den faktiska jakten (Andersson 1999:9), något som röjer en kvarvarande manscentrering i synen på jägar/samlarsamhällen i Norrland.

Det postkoloniala Sápmi

Närmare 450 års svensk samepolitik kan kortfattat beskrivas som en historisk epok där människor utifrån påtvingat sin vilja på de grupper som vanligtvis benämns samer (Kvist 1992:74). Lagar och förordningar, framförallt skattepolitiska sådana har från 1500 talet och framåt har påverkat i stort sett alla viktiga områden inom den samiska kulturen, framförallt de olika näringarna (Kjellström 2000:275f). Enligt Rolf Kjellström (2000:88) går det faktum att rennäringen har fått en sådan framskjutande position bland samerna idag att spåra till bland annat renlagar från 1886 som gav renskötarna, som då var i majoritet andra rättigheter än ickerenskötare. Som en konsekvens härav kom fiske och jordbruk att ses som nödlösningar när rennäringen falerade och blev en andra klassens försörjningsstrategi vilket ledde till att

Figur 3. Fångstgrop i Norrland.

10

många jordbrukande samer kom att ändra sin etniska tillhörighet.

Den nuvarande renskötselakten från 1971 byggde vidare på det gamla dokumentet och Johannes Marainen (1992:92) kallar denna akt en klassakt som etablerades utan att alla samegrupper fick komma till tals. Genom det att renskötarsamer blev den dominerande samegruppen kom renen i mångt och mycket att bli en symbol för det samiska i stort med en rik vokabulär och bildvärld knuten till sig (Kjellström 2000:22). En teori har framställt att den svenska statens kraftiga skatteuttag i början av 1600 talet tvingade det samiska samhället att övergå från en ekonomi baserad på jakt och fiske till rennomadism i stor skala (Kjellström 2000:67) vilket går i linje med vad Senake Bandaranayake talar om när hon säger att människor som befinner sig i en subaltern situation mer och mer svarar mot de dominerandes önskemål, värderingar och normer (Bandaranayake 1978:52-53). Genom detta kan vissa individer komma att fungera som översättare och rollmodeller som potentiellt kan påverka andra individer inom den egna gruppen (Lyon & Papadopoulos 2002:13). Någon kan med andra ord vara subaltern i en kontext och elit i en annan (King 1999:195). I många avseenden skiljer sig samernas situation inte från andra koloniserade gruppers. Det som skiljer dem är det att det i samernas fall inte går att fastställa en initial kontakt mellan samer och skandinaver. Tvärtom levde samernas och skandinavernas förfäder i samma område i årtusenden och både den samiska och skandinaviska etnogenesen uppstod i en situation präglad av ömsesidigt kulturellt och genetiskt utbyte. Samerna var alltså inget främmande eller ”barbariskt folk” i de tidiga svenska makthavarnas ögon (Kvist 1992:74). Först på 1800 talet då socialdarwinistiska teorier fick sitt genombrott på allvar började det omgivande makthavarna att betrakta samerna som vildar dömda att dö ut och många paralleller drogs till Nordamerikas indianer. Samtidigt som samerna kognitivt kom att uppfattas som exotiska började man från centralmaktens sida gradvis att anta en paternalistisk och

segregerande politisk hållning gentemot dem (Kvist 1992:74; Kjellström 2000:275-276), något som kan beskrivas som institutionaliserad rasism och som lever kvar än idag (Kvist 1992:74f). Liksom situationen för Nordamerikas indianer idag kan beskrivas som intern kolonialism då ett stort antal indianer lever i subalternt tillstånd (Krupat 2000:73) kan samernas situation beskrivas på liknande vis. Sålunda lever de i en postkolonial värld men verkar i en kolonial kontext (Krupat 2000:90).

Metodologiska och källkritiska problem

Vad gäller tolkningen av Norrlands historia och förhistoria är den i hög grad avhängig av vilka metoder som används för att få fram data och i vilken mån det alls är möjligt att skaffa sig sådan. Exempelvis finns det från mesolitikum ont om bestämda boplatser och de som finns uppskattas i regel till att omfatta ca 50 m2, något som troligtvis i hög grad styrts av utgrävningsmetoderna och av att man inte har undersökt större, omkringliggande ytor. Sannolikt är att man i hög grad har baserat uppfattningen av vad som konstituerar en boyta på nutida erfarenheter (Andersson 1999:98) något som får konsekvenser för var man väljer att

Figur 4. Renskötare i Norrland.

11

gräva. Ett annat problem är att sten men mycket lite benmaterial har bevarats i Norrland från äldre tid, något som gör det svårt att skaffa sig en riktig bild av dåtida materiell kultur. Man måste också ta i beaktande att fångst troligen varit viktigare än jakt och att fångstredskap varit tillverkade av förgängliga material som trä och senor. Att olika grupper dessutom flyttat runt och bara använt boplatserna successivt och ibland utan att lämna spår efter sig komplicerar det hela ytterligare (Andersson 1999:75). Det man inte ser glömmer man lätt och arkeologer är inget undantag (Andersson 1999:90). Även den långa utsträckningen över tid vad gäller stenåldersbosättningar komplicerar det hela (Andersson 1999:26). Faktorer som landhöjning spelar in och i Norrland påträffas dessa boplatser främst i inlandet och saknas nästan helt i kustbandet. Efter isens försvinnande var landhöjningen betydligt kraftigare under den första perioden närmare tre meter per hundra år, vilket innebär att en kustbunden boplats inte kan ha använts särskilt länge och därmed inte lämnade särskilt mycket spår efter sig, vilket försämrar möjligheterna till att skapa sig en riktig bild av dåtida faktiska förhållanden (Andersson 1999:97).

Huvudparten av den arkeologiska forskningen rörande jakt- och fångstsamhällen grundas på analogier med upptäckningar av nu utdöda folk och/eller på antropologiska studier av nutida jakt och fångstsamhällen. För norra Fennoskandiens del brukar man dock mer använda Hodders mer uppslagsgivande etnoarkeologi istället för den burenhultska/binfordska varianten (Andersson 1999:6ff). Problemet med etnoarkeologiska analogier är att man förutsätter att dåtidens människor tänkte och reagerade som vi gör idag. När man diskuterat fångstfolk i det förhistoriska norra Fennoskandien har man i regel gjort analogier med nu levande människor i det cirkumpolära området och utgått från evolutionistiska stadier när man diskuterat samhällsorganisationen (Andersson 1999:10ff). Även kustsamhällena har tolkats utifrån analogier men fynd utmärkande för

inlandet, exempelvis Säräisniemi 2-keramik, textilkeramik och pilspetsar med tvär bas komplicerar bilden (Forsberg 1994:184).

Vad gäller skriftliga källor finns risken att man tillskriver texter en annan mening än vad de ursprungligen kan ha haft och detta är något som pågår inom alla forskningsfält men problemen tenderar att bli mer tillspetsade när samtida sociala och politiska agendor står på spel, något som i högsta grad gäller norrländsk förhistoria (Forsberg 1992:1). Dock är mycket av det tidiga skriftliga materialet när det gäller finnar eller samer i hög grad präglad av vanföreställningar då det mesta rör sig om hörsägen. Vi kan inte heller vara helt säkra på att det verkligen är samer som åsyftas i dessa källor (Kjellström 2000:25).

Arkeologi ur ett mikroperspektiv

Centrala begrepp för den mikroarkeologi som förordas av Per Cornell och Fredrik Fahlander är strukturerande praktiker, strukturerande positiviteter och social formation. En strukturerande praktik kan sägas resultera i serier av likartade handlingar. Strukturerande praktiker och positiviteter beror av varandra på så sätt att praktikerna struktureras av positiviteterna som i sin tur upprätthålls av människors handlande. Strukturerande positiviteter ger ramen för rationella beslut och handlingar och kan exemplifieras med identifikationer som gender, etnicitet och ålder. Sociala

Figur 5. Kvalmøy keramik, ofta betraktad som synonym med Säräisniemi 2-keramik.

12

formationer bestäms av vilka strukturerande praktiker och positiviteter som inverkar och är inte alls så rigida som begrepp som samhälle, kultur eller etnisk grupp (Cornell & Fahlander 2002:12ff, 62). En fördel med begreppet social formation är att det (till skillnad från kulturgeografisk arkeologi och Barths etnicitetsbegrepp) inte behöver definieras vare sig territoriellt eller socialt (Cornell & Fahlander 2002:45ff). Cornell och Fahlander liknar en social formation vid en tråd spunnen av fibrer, där fibrerna är strukturerande praktiker och positiviteter, med olika utsträckning i tiden. Att fibrerna alls håller samman beror på att de är sammantvinnade. Många trådar tillsammans kan sedan bilda rep, med större utsträckning både i tiden och rummet. (Cornell & Fahlander 2002:17f). De talar även om lokala sammangyttringar av fibrer av olika slag och längd i termer av kluster och tussar.

När de diskuterar serierna av strukturerade praktiker utgår de från Jean-Paul Sartre. Enligt honom bör många socialt konstituerade kollektiv hellre betraktas som serier än som grupper eller sociala kategorier. För att vara medlem av en grupp krävs det en intentionalitet, en medvetenhet om gruppens mål och agenda. Det mesta av vad som vanligtvis kategoriseras som grupper eller sociala kategorier är snarare serier, förenade av de individernas gemensamma situation (Fahlander 2003:32). Sartre menar att människan genom sina praktiker och relationer till materialiteter formar temporära serier och det klassiska exemplet med busskön torde belysa vad han menar på ett konkret sätt. Busskön består av en rad olika individer med olika etnisk bakgrund, olika kön, olika klasstillhörigheter med mera. Det som förenar dem är deras praktik, att de står i samma kö och väntar på samma buss, samt materialiteten, busshållplatsen (Cornell & Fahlander 2002:41). Dessa individer är inte i egentlig mening integrerade som en grupp utan de står där som solitärer förenade av ett gemensamt sätt att handla, trots att de befinner sig i en klunga med andra människor. Serien har enligt Sartre en

kortvarig identitet, exempelvis genom gemensamma åsikter om priser. Detta resulterar i att skillnaderna mellan individerna, pluraliteten, temporärt sätts ur spel (Cornell & Fahlander 2002:41). Först när något utöver det vanliga sker förvandlas serien till en social grupp där medlemmarnas egentliga mångfald döljs av gruppens intentionalitet; medlemmarna agerar enligt ett bestämt syfte (Cornell & Fahlander 2002:42). Agerandet är enligt Sartre inte enbart en social interaktion mellan olika individer utan påverkas även av materialiteter som antingen kan uppmuntra eller förbjuda ett visst beteende. Sociala relationer är sällan sålunda blott och enbart en affär mellan två sociala individer utan att materialiteter spelar in på något sätt utan dessa serier uppstår istället i relation till den materiella världen (Fahlander 2003:34).

Även Gérard Genette, en litteraturteoretiker på gränsen mellan strukturalism och poststrukturalism, talar om serier på ett sätt som skulle kunna vara givande i disussionen. Han skiljer till att börja med mellan histoire och récit, det vill säga den obearbetade berättelsen med intakt kronologi och händelseföljd och den bearbetade dito där kronologi och händelseföljd är förändrad och vinklad utifrån en intrig (Genette 1980:25ff). Upprepade händelser som att äta frukost, som i histoire händer regelbundet varje morgon, kan i récit framställas i en mening, ”jag åt frukost varje morgon”. Genette (1980:116ff) kallar detta iterativt berättande och händelsen att äta frukost bildar då en serie. Serierna kan förhålla sig olika till berättelsen (récit). De kan börja långt innan, ett tag innan eller hålla sig inom berättelsens ram. Genette (1980:118f) talar här om externa och interna iterationer.

Det som bestämmer seriens diakrona utsträckning, begränsningen, kallar Genette för determination. Determination kan vara meningslös (alla dagar) eller indefinitiv (ett antal dagar) men kan också bestämmas av att serier avlöser varandra. ”Jag åt frukost varje morgon” går alltså inte att begränsa till skillnad från ”jag åt frukost i trädgården

13

under sommaren” eller ”jag åt frukost varje morgon sedan jag slutat jobba nattskift”.

Genette talar också om specifikation och extension. Specifikationen beskriver den rytm i vilken de upprepade händelserna i serien uppträder. I ”jag åt frukost i trädgården varje lördagsmorgon” är specifikationen ”varje lördagsmorgon” (Genette 1980:127f). Den behöver inte vara knuten till tiden utan kan bero av andra omständigheter, som väder. Extensionen är den enskilda händelsens utsträckning i tiden. Händelsen kan vara så omfattande att den utvecklar sig till en egen berättelse (récit).

Genette (1980:132) talar även om intern determination som markerar underserier. Dessa kan ha egna interna specifikationer som kan innebära oåterkalleliga förändringar (Genette 1980:140ff). Ett exempel skulle kunna vara; ”jag gick alltid ut på en promenad före frukost när hunden levde, men efter att den dött väntade jag tills efter frukost”. Här har en enskild (singulativ, med Genettes terminologi) händelse påverkat serien. Den är alltjämt på ett plan möjlig att se som samma serie (”jag tar en promenad varje morgon”) men på ett annat plan är den möjlig att se som en variant, en underserie.

Genettes seriebegrepp är diakront. Det är emellertid möjligt att behålla begreppsapparaten även om man utvidgar användandet synkront. I kombination med Sartres seriebegrepp (som är synkront) kan man då få ett verktyg för att inom arkeologin urskilja mönster på olika nivåer och i förhållande till olika kontexter.

Till att börja med får vi översätta histoire med vad som de facto hände och récit med vår tolkning av detta. En serie är då arkeologiska spår av likartade händelser spridda i rummet och/eller tiden. Rumslig, synkron specifikation skulle kunna vara att spåren av en seriehändelse alltid återfinns i ett visst sammanhang, till exempel ”alltid vid härdar”. Diakron specifikation skulle till exempel kunna vara kopplad till årstid eller tider av kris.

Utifrån den kontext man utgår från kan determinationen vara både extern eller intern. Om orsaken till serien kan bestämmas

inom den valda kontexten är determinationen intern, om den orsakats av något utifrån är den extern. Extern diakron determination skulle kunna vara om serien hade sitt upphov i mesolitikum om den kontext man studerar hör till epineolitikum. Även om determinationen på sätt och vis alltid föregår serien i tiden, skulle man möjligen kunna tänka sig synkron determination. En serie i Sartres mening skulle till exempel kunna vara att man tar sig fram på skidor när det är mycket snö. Serien ”att åka skidor” är determinerad av att skidan prövades fram, men specifikationer som ”åka skidor när det är mycket snö” skapar en synkron underserie determinerad av att det snöar. Det snöar och genast sätter folk skidor på fötterna när de ska ta sig någonstans.

Determinationen talar alltså om varför serien startade och bestämmer dess utsträckning i tiden. Exemplet med snön och skidorna visar dock även på rumslig utsträckning. Det antyder även att det inte räcker med konstaterandet att folk åker skidor för att begränsa området för seden att åka skidor. Seden kan finnas även där den inte aktualiserats genom determinationen ”det snöar”. Serien, eller underserien, av järnframställningsplatser runt Storsjöns stränder under de första fem-sex seklen av vår tideräkning är kanske ett bättre exempel. Den determinerades av att kunskap, råvara och efterfrågan fanns, just där. Det säger inget om att kunskapen om järnframställning var begränsad till Storsjöbygden. Beroende på nivå av analys kan varje händelse rymma underserier med egen determination, specifikation och extension. Extensionen av seriehändelsen ”att tillverka Säräisniemi 2-keramik” kan utvidgas till en berättelse om proceduren. Underserier med skillnad i form och dekor kan då framträda där de interna determinationerna möjligen kan ge idéer om social organisation.

För att återgå till mikroarkeologi, så är principen att man utgår från det lilla för att därefter urskilja större strukturer. Hodder (1986:143) menar att man bör utgå från totaliteten av relevanta likheter och relevant omgivning. Hans definition av kontexten är

14

att den är objekts- och situationsspecifik och begränsas av frånvaron av meningsfulla skillnader och likheter. Svårigheten med en sådan definition kan belysas med diskussionen om synkrona determinationer ovan.2

Ett alternativ kunde vara lokalen, det vill säga ett i landskapet avgränsat område (Cornell & Fahlander 2002:118ff; Fahlander 2001:43ff, 104). Tanken är då att landskapet har en strukturerande funktion som är möjlig att komma på spåren. Positiv och negativ friktion orsakad av framkomlighet och sociala regler och föreställningar bör ha påverkat hur strukturerande positiviteter konkretiserats i vardagen. Cornell och Fahlander (2002:122) föreslår att man försöker återskapa landskapet genom siktilinjer och ”embodied maps”.

Man skulle kunna se lokalen som en récit, där man genom att leta mönster av likheter/skillnader kan finna både diakrona och synkrona serier. Man borde kunna urskilja serier av olika längd i både tiden och rummet med en utsträckning som är extern eller intern i förhållande till lokalen. Likaså borde man kunna urskilja kluster av korsande serier som inte nödvändigtvis har samma utsträckning som lokalen. Därifrån kan man sedan gå upp en nivå och leta likheter/skillnader mellan olika lokaler i en större kontext (Cornell & Fahlander 2002:111f). Från tråd till rep.

Det diakrona studiet borde kunna visa hur serier och kluster har formerats, brett ut sig och krympt, hur gamla serier upphört och nya kommit till och hur singulativa händelser determinerat nya underserier. Begrepp som tussar och kluster är därför kanske inte helt lyckade, eftersom de inte beskriver det föränderliga.

Förändringarna orsakas enligt resonemanget utifrån Genette av singulativa händelser som fungerar som determinationer. Detta är förenligt med Foucaults tankar på att förändring innebär brott och snabba omvälvningar snarare än en harmonisk utveckling (Foucault 2002:21). Determinationerna är inte då primärt nya observationer eller ny kunskap utan snarare

olika sociala och psykologiska mekanismer, maktutövning och rena tillfälligheter (Olsen 2003:19). Cornell och Fahlander påtalar vikten av att studera olika mönsters interna relation till varandra. De kan vara neutrala eller i konflikt (som kan vara både destruktiv och konstruktiv) eller fungera ömsesidigt förstärkande och då resultera i nya fenomen (Cornell & Fahlander 2002:45ff).

Stephen Shennan (1991:34ff) talar om överföringen av handlingsmönster, som han menar sker med olika medel och med olika förändringshastigheter beroende på om den går via auktoritära eller jämlika relationer. Som exempel på en auktoritär relation tar han överföringen från föräldrar till barn. Man skulle kunna tänka sig auktoritära relationer även i den offentliga sfären, till exempel i samband med rituellt handlande. Innebörden i Shennans resonemang är att auktoritära relationer motstår förändringar i handlingsmönster i högre grad än jämlika. Olika aspekter av den materiella kulturen skulle alltså kunna uppvisa olika grad av förändring i tiden beroende på vilka relationer som kunskapen om hantverket/handlingarna förts vidare genom. Seriers längd skulle då eventuellt kunna säga något om ifall de relationer där de förs vidare varit auktoritära eller jämlika.

Sammanfattningsvis skulle ett studium av serier i tid och rum på lokalnivå troligen visa på en mängd olika serier och kluster. Ur ett vidare perspektiv skulle dessa troligen uppvisa ett spel där trådar och kluster är hopvävda på ett sätt som gör det svårt att tala om etnicitet som en överordnad positivitet. Serierna skulle troligen visa olika identifikationer, enligt tabell 1, men också hur dessa förändrats och påverkat varandra.

I sin kritik av begrepp som ”centrum”, ”essens” och ”subjekt” påtalar Jacques Derrida (1978:278-293) frånvaron av just det dessa begrepp avser. Ett centrum som ska möjliggöra och ge koherens till förändringar och skillnader måste självt vara oföränderligt och därmed frånvarande. Centrum beskrivs i termer av närvaro medan det i själva verket är frånvarande i den struktur det ska vara centrum i och det är en funktion, som i det

15

frånvarande centrats plats intas av ett tecken, fyllt av différance och självt tomt på innehåll, bara yttre speglingar av andra teckens speglingar. Detta gäller alltså inte bara centrum i strukturer, utan även ordens centrum, deras bestämbarhet vilket innebär att ett ords betydelse är spridd i hela språket. Applicerat på subjektet så skulle man kunna säga att ett subjekts mening inbegriper alla subjekt.

Michail Bachtin och George Herbert Mead är inne på liknande spår när de diskuterar subjektet. Enligt Bachtin dödar beskrivningar eftersom det mänskliga subjektet är statt i ständig förändring och ständigt skapas och omskapas i relation till andra och sålunda inte är något beständigt och oföränderligt (Todorov 1981:96ff). Mead (1976:80) skiljer mellan ”I” och ”me”, där ”I” är den handlande aspekten av subjektet, agenten, och ”me” den aspekt som reflekterar över handlingarna utifrån ”den generaliserade andra”. Ordet ”reflektera” skall här ses bokstavligt. Enligt Mead blir vi alla sålunda individuella återspeglingar av den sociala processen, var och en ur vårt eget perspektiv (Mead 1976:149).3 Denna syn på intersubjektivitet skulle kunna överföras även till begreppet etnicitet.

Det finns ansatser till ett lokal-perspektiv inom den arkeologi som sysslar med norra Fennoskandien. Johanssons (2000:22-39) försök att tolka stilvariationer i Säräisniemi 2-keramik utifrån teorier om äktenskapsallianser kan nämnas, även om hon kanske lutar sig lite väl starkt mot etnoarkeologiska analogier och alltjämt har ett teoretiskt uppifrån-perspektiv. Teori och metod bör istället utvecklas i relation till det arkeologiska materialet och det kan vara eftersträvansvärt att använda flera olika metoder i relation till samma material (Cornell & Fahlander 2002:92). Man skulle kunna tänka sig att olika metoder kan visa på olika slags serier i olika sfärer.

Forsberg (1994:177ff) hävdar att det gamla bosättingsmönstret som utmärkte tiden då älg var bytesdjur nummer ett levde kvar parallellt med det nya till åtminstone folkvandringstid och menar att det troligen

har funnits ett flertal olika ekonomiska strategier. Han menar också att byteshandel och metallhantverk i interaktionen mellan kust och inland innebär att man måste vidga perspektivet både inåt och utåt (Forsberg 1994:175f). Intressant är även projektet ”Möten i norr” vid Umeå universitet som utifrån ett världssystem-perspektiv visat hur vattenvägarna knöt samman norra Fennoskandien österut, mot Kaspiska och Svarta havet och östra Medelhavet (Broadbent 2000:72ff).

Sammanfattande diskussion

När man talat om förhistorian i norra Fennoskandien har man utgått från en modell där etnicitet och modus vivendi har varit centrala begrepp. En förklaring till detta kan finnas i en rad koloniala och neokoloniala diskurser, något som har fått stor betydelse för vad som har ansetts vara relevant och värt mödan att studera närmare. Inom ramarna för detta har flera grupper åsidosatts och deras berättelser har i mångt och mycket kommit att definieras av andra intressen än sina egna. Ett exempel på detta är samerna vars egen berättelse till stor del grundas på de skandinaviska staternas intressen och på evolutionism och rastänkande. Detta lever alltjämt kvar och påverkar tolkningen av den förhistoriska materiella kultur man återfinner och på så vis kan de utlåtanden som fälls och de beskrivningar som görs tjäna som en metod för kontroll, handhavande och manipulation (jämför King 1999:83).

Istället för en arkeologi som utgår från statiska modeller och bevarar status quo kan en arkeologi som utgår från lokala studier i tid och rum visa på en rik mångfald. Då ges det möjlighet till individen att skapa berättelser om sin egen identitet som rymmer många handlings- och tranformeringsalternativ, något som ett identitetsskapande i en heterogen, postmodern samtid ställer krav på.

Absoluta beskrivningar har en tendens att bestämma objekten och därmed på sätt och vis döda dem då de utesluter andra möjligheter och i det ögonblick objekten

16

sorteras ur sitt sammanhang förlorar de mycket av sin identitet (Cornell & Fahlanders 2002:VII:111:3). Att välja berättelser innebär inte bara att andra möjligheter begränsas utan även att de maktrelationer som hör ihop med dem accepteras. Dock blir dessa beskrivningar och förenklingar på sätt och vis nödvändiga då kunskap inte blir möjlig utan dessa då det inte finns någon möjlighet till identifikation (Eriksen 1996:106). Någon form av jämkning måste därför ske för att kommunikation skall vara möjlig. Detta innebär inte att man är överens, snarare att man jämkar för att förstå varandra, något som krävs för att kunna ingå i ett kulturellt sammanhang (Wilber 2003:126). Att avskaffa berättelserna är alltså inget alternativ eftersom de fyller en viktig funktion och på många sätt och vis är nödvändiga för att världen ska vara meningsfull att handla i (jämför Eriksen 1996:103; Werbart 2002:138). Däremot är det tveksamt om berättelser, i det här fallet om det förflutna, måste bygga på definitioner utifrån och på tveksamma tolkningar av arkeologiskt material. Inom arkeologin skulle ett alternativ kunna vara att med ett mikroarkeologiskt perspektiv utgå från de skillnader som finns, spåra serier och se om de kan bygga trådar och kluster som kan säga något om identifikationer av olika slag. De trådar vi idag tycker oss se i en förhistorisk kontext behöver dock inte ha varit uppenbara för de som levde då. En serie är ju i viss mån omedveten. Likaså kanske vi

inte uppfattar de trådar som var uppenbara. Det kan med andra ord vara ett problem att skilja mellan serier och grupper i förhistorien.

Att varje social formation består av individer som i olika grad har skilda uppfattningar om sig själva och den sociala värld de lever i komplicerar det hela men bidrar samtidigt till att lösa upp homogeniteten i objektet (Cornell & Fahlander 2002:13). Varje idé om låsta och fasta kulturgrupper verkar menligt på arkeologisk analys och sådana generaliserande grupperingar saknar i stor utsträckning värde (Cornell & Fahlander 2002:85). De avgränsningar som är nödvändiga för att detta skall vara möjligt är alltid problematiska, även i de fall där man studerar nutida sociala formationer och att avgöra vilka faktorer som påverkar människor som bebor en given plats är mycket svårt.

Ett alternativ vore istället att i enlighet med diskussionen om intersubjektivitet ovan tala om interetnicitet. På så vis blir etniciteten bara en etikett och en överenskommen beteckning på något som i själva verket är ett kalejdoskop fyllt av prismor – ett ständigt pågående spel av différance! Ett mikroperspektiv skulle kunna visa på detta och därmed ge en rikare bild av förhistorien i norra Fennoskandien, där gränser mellan till exempel jägare och jordbrukare inte skulle behöva vara gränser för tanken om möjliga identifikationer.

Referenser

Litteratur Andersson, Berit 1999. Människan i Norrland under Mesolitikum, En bearbetning av tre boplatser med hjälp av sammanfogning av avslag och bruksskadeanalys. Umeå: Institutionen för Arkeologi och Samiska Studier, Umeå Universitet. Andersson, Kerstin 1987. Några synpunkter på bebyggelse och resursutnyttjande i södra Norrlands inland under järnålder och tidig medeltid. Samer och germaner i det förhistoriska Norrland. Bebyggelsehistorisk tidskrift 1987:14. Ed. Per Ramqvist, pp. 75-82. Bandaranayake, Senake, 1978. Arkeologi och Imperialism. Stockholm, Ordfront.

17

Barth, Fredrik 1969. Introduction. Ethnic Groups and Boundaries. The Social Organization of Culture Difference. Ed. Fredrik Barth. Bergen & Oslo: Universitets Forlaget, pp. 9-38. Baudou, Evert 1987. Samer och germaner i det förhistoriska Norrland. En kritisk översikt över tio års forskning. Samer och germaner i det förhistoriska Norrland. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 14, 1987. Ed. Per Ramqvist. Bourdieau, Pierre, 1992. Texter om de Intellektuella. Stockholm: Symposion, , förord Donald Broady Broadbent, Noel 2000. Spatial discourses, gender and archaeological understanding: A world-systems approach in Nordic archaeology. Tidsperspektiv. Tidskrift för arkeologisk samhällsanalys. 2000:2, pp. 66-76. Childs, Peter & Williams, R.J Patrick, 1997. An Introduction to Post-Colonial Theory. Hemel Hempstead: Prentice Hall. Cornell, Per & Fahlander, Fredrik 2002. Social Praktik och Stumma Monument; En Introduktion till Mikroarkeologi. Göteborg: Inst.för Arkeologi, univ. Derrida, Jacques 1978. Writing and Difference. London & Henley: Routledge. De Vos, George 1975. Ethnic Pluralism: Conflict and Accomodation. Ethnic Identity. Cultural Continuities and Change. Eds. George De Vos & Lola Romanuccio-Ross. Chicago & London: The University of Chicago Press, pp. 5-41. Eckel, Malcolm David, 1994. To See The Buddha; A Philosophers Quest For The Meaning Of Emptiness. Princeton: Princeton Univ. Press. Eriksen, Thomas Hylland 1996. Kampen om fortiden. Et essay om myter, identitet og politik. Oslo: Aschehaug & Co. Fahlander, Fredrik, 2001. Archaeology as Science fiction, a Microarchaeolgy of the Unknown. Göteborg: Inst. för Arkeologi, Univ. Fahlander, Fredrik, 2003. The Materiality of Serial Practice; A Microarchaeology of Burial. Göteborg: Inst. för Arkeologi, Univ. Forsberg, Lars 1992. Protosaami Bronze in Northern Scandinavia-A Provocative View Readings in Saami history, culture and language 3. Ed. Roger Kvist, Center for Artic Cultural research, Umeå universitet, pp 1-7 Forsberg, Lars 1994. Forskning inom tidig samisk förhistoria. Arkeologi i norr nr. 6/7, 1993/94, pp. 164-186. Foucault, Michel, 1980. Sexualitetens Historia: 1. Viljan att Veta. Stockholm: Gidlund. Foucault, Michel 2002. Vetandets Arkeologi. Lund: Arkiv förlag. Genette, Gérard 1980. Narrative Discourse. Oxford: Basil Blackwell. Hamilakis, Yannis 2003. Antiquities and National Imagination in Greece, The Politics of Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane. Boston, MA: Archaeological Institute of America, pp 51-78 Herbert, Sharon 2003. Excavating Ethnic Strata in Israel, Antiquities and National Imagination in Greece, The Politics of Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane, Boston, MA: Archaeological Institute of America, pp 101-113

Hodder, Ian 1986. Reading the Past. Current approaches to interpretation in archaeology. Cambridge: Cambridge University Press.

18

Hodder, Ian 2003. Sustainable Timetravel; Towards a Global Politics of the Past, The Politics of Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane, Boston, MA: Archaeological Institute of America, pp 139-147 Jacobsen, Knut A 2000. Buddhism. Oslo: Pax. Johansson, Kerstin 2000. Samhörighet och gränser – en studie av kulturell identitet och social organisation i norra Fennoskandien under årtusendet före Kristus och århundradena därefter. Tidsperspektiv. Tidskrift för arkeologisk samhällsanalys. Nr 1. 2000, pp. 22-39. Kane, Susan 2003. The Politics of Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane. Boston, MA: Archaeological Institute of America, pp 1-9. King, Richard 1999. Orientalism and Religion; Postcolonial theory, India and The Mystic East. New York: Routledge. Kitano, Harry 1996. A Hyphenated Identity. Names We Call Home. Eds. Becky Thompson & Sangeeta Tyali. London & New York: Routledge, pp 111-118. Kjellström, Rolf 2000. Samernas liv. Stockholm: Carlsson Bokförlag, Krupat, Arnold 2000. Postcolonialism, Ideology and native American Litterature. PostColonial theory and the United States, Race, Ethnicity and Litterature. Eds. Amritjit Singh and Peter Schmidt, Jackson: Univ.Press of Missisipi, pp 73-95 Kvist, Roger 1992. Swedish Saami Policy 1550-1990. Readings in Saami history, culture and language 3. Edit. Roger Kvist. Umeå: Center for Artic Cultural research, Umeås Universitet pp 63-77 Liedgren, Lars 1987. Synpunkter på den sedentära bebyggelsens etablering i Norrland. Samer och germaner i det förhistoriska Norrland. Bebyggelsehistorisk tidskrift 1987:14. Ed. Per Ramqvist. Lindqvist, Anna-Karin & Ramqvist, Per 1993. Gene. En stormansgård från äldre järnålder i Mellannorrland. Umeå: Prehistorica Lyon, Claire L & Papadopoulos, John K 2002. The Archaeology of Colonialism. Santa Monica: Getty Research Institute. Lyotard, Jean-Francois, 1997. The Postmodern Condition; A Report on Knowledge. Manchester: Manchester Univ.Press. Magdaleno, Jana Sequoya 2000. How(!) is an Indian? Contest of Stories, Round 2. PostColonial theory and the United States, Race, Ethnicity and Litterature. Eds. Amritjit Singh & Peter Schmidt, Jackson: Univ.Press of Missisipi, pp 279-299 Magnusson, Gert 1986. Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län. Stockholm: Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie 1986:22. Marainen, Johannes 1992. Social Stratification and Marrige among the Saami in Talma and Könkämä, 1901-1923. Readings in Saami history, culture and language 3. Ed. Roger Kvist. Umeå: Center for Artic Cultural research, Umeå Universitet, pp 91-102 Mead, Georg Herbert 1976. Medvetandet, jaget och samhället, ur ett socialbehavioristiskt perspektiv. Lund: Argos Meskell, Lynn 2003. Pharaonic Legacies; Postcolonialism, Heritage, and Hyperreality. The Politics of Archaeology and Identity in a Global Context. Ed. Susan Kane. Boston MA: Archaeological Institute of America, pp 149-171

19

Nordquist, Pär 2000. Alternativa vägar: Om stil, äktenskapsallianser och identitetsskapande i relationen mellan TRB och GRK. Tidsperspektiv. Tidskrift för arkeologisk samhällsanalys 2000:1. Umeå universitet. Institutionen för arkeologi och samiska studier, pp.46-57. Odner, Knut 1985. Saamis (Lapps), Finns and Scandinavians in History and Prehistory. Ethnic Origins and Ethnic Processes in Fenno-Scandinavia. Norwegian Archaeological Review, 1985:18. Olsen, Bjørnar & Kobyliński, Zbigniew 1991. Ethnicity in anthropological and archaeological research: a Norwegian-Polish perspective. Archaeologia Polona 1991:29, pp. 5-27. Olsen, Bjørnar 2003. Från Ting till Text; Teoretiska Perspektiv i Arkeologisk Forskning. Lund: Studentlitteratur. Ramqvist, Per 1990. Högom. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Ricœur, Paul 1984. Time and Narrative Vol. 1. Chicago: University of Chicago Press. Schanche, Audhild 1994. Samiske urbegravelser. Festskrift til Ørnulv Vorren. Tromsø museums skrifter XXV. Tromsø: Tromsø museum & Universitetet i Tromsø, pp. 75-89. Selinge, Klas-Göran 1982. Modeller för landskapsutnyttjande inom fångstkultur och tidig agrar kultur. Exempel från mellersta Norrland. Folk og resurser i Nord. Foredrag fra Trodheims-symposiet om midt- og nordskandinavisk kultur ved Universitetet i Trondheim, Norges Laererhøgskole 21-23 juni 1982. Eds. Jørn Sandnes et al. Trondheim:Tapir, pp. 73-106. Shennan, Stephan J. 1991. Some current issues in the archaeological identification of past peoples. Archaeologia Polona vol 29:1991, pp. 29-37. Simonsen, Pavl 1994. Etnisitet og arkeologi. Festskrift til Ørnulv Vorren. Tromsø museums skrifter XXV. Tromsø:Tromsø museum & Universitetet i Tromsø, pp. 55-61. Todorov, Tzvetan 1984. The Dialogical Principle. Manchester: Manchester University Press. Tyagi, Sangeeta 1996. Writing in Search of a home, Names We Call Home. Eds. Sangeeta Tyagi & Becky Thompson. London & New York: Routledge, pp 43-51. Wallerström, Thomas 1997. On Ethnicity as a Methodological Problem in Historical Archaeology. A Norhtern Fennoscandian Perspective. Visions of the Past. Trends and Traditions in Swedish Medieval Archaeology. Eds Hans Andersson et al. Stockholm: Riksantikvarieämbetet (Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 24) pp. 299-352. Wellman, David 1996. Red and Black in White America. Names we call home. Eds. Sangeeta Tyagi & Becky Thompson. London & New York: Routledge, pp 29-41. Werbart, Bozena 2002. De osynliga identiteterna. Kulturell identitet och arkeologi. Studia archaeologica universitatis umensis 16. Umeå: Umeå universitet. Wilber, Ken 2003. En Kortfattad Historia om Allting. Smedjebacken: Caduceus förlag AB Zachrisson, Inger 1987. Samisk kultur i mellersta Sverige ca 1 – 1500 e Kr. Samer och germaner i det förhistoriska Norrland. Bebyggelsehistorisk tidskrift 1987:14. Ed. Per Ramqvist.Archaeologia Polona 1991:29, pp. 29-37. Zachrisson, Inger 1992. Saami Prehistory in the South Saami Area. Readings in Saami history, culture and language 3. Ed. Roger Kvist. Umeå: Center for Artic Cultural research, pp 9-23

20

Zachrisson, Inger 1994. Den s.k. Norrlandsgränsen och den ”arktiska” kulturen. Festskrift til Ørnulv Vorren. Tromsø museums skrifter XXV. Tromsø: Tromsø museum & Universitetet i Tromsø, pp. 62-74. Zachrisson, Inger 1997. Möten i Gränsland; Samer och Germaner i Mellanskandinavien. Ed. Ingrid Zachrisson. Stockholm: Statens Historiska Museum. Zachrisson, Inger 2001. Encounters in Border Country. Saami and Germanic peoples in central Scandinavia Kingdoms and Regionality. Transactions from the 49th Sachsensymposium 1998 in Uppsala. Eds Birgit Arrhenius & Lena Lundberg. Stockholm: The Archaeological Research laboratory Stockholm University.

Bilder Figur 1: http://www.celtoslavica.de/chiaroscuro/films/sjundeinseglet/inseglet Figur 2: http://www.rauthing.se/frideborg/festival03/dikt.jpg Figur 3: http://www.fjallen.nu/fakta/spar.htm Figur 4: http://fu.nytud.hu/nepek/neplps1.htm Figur 5: http://www.csc.fi/arctinet/pronssikausi/106.phtml 1 Man kan jämföra med ”hemmet”, definierat som den plats där man känner sig trygg och som man vill försvara (Tyagi 1996:51). 2 Vad som är relevant eller inte beror av rationalitet. Jorge Luis Borges fiktiva kinesiska encyklopedi kan belysa problemet. Där delas djur in i a) tillhörande kejsaren b) mumifierade c) tama d) griskultingar e) sirener f) fantastiska g) herrelösa hundar h) inkluderade i den nuvarande klassifikationen i) rasande j) otaliga k) ritade med en väldigt fin kamelshårspensel l) et cetera m) just ha krossat vattenkärlet n) saker som på långt håll ser ut som flugor (Eckel 1992:63). Att den uppfattas som irrationell beror av att flera möjliga klassifikationer utifrån olika parametrar har ryckts ur sitt sammanhang och satts samman. I rätt sammanhang är de dock fullt rationella. 3 Jämför buddhismens tal om Indras nät, där varje subjekt är tomt på separat, beständig natur och istället fungerar som en prisma i ett väldigt nät där varje prisma reflekterar alla andra prismor (Jacobsen 2000:218f).