EXAMENSARBETE

Upplevelser av att bryta ett tvångsmässigtätbeteende

En intervjustudie bland medlemmar i Overeaters Anonymous (OA)

Monica Höchtl

SpecialistsjuksköterskeexamenDistriktsvård

Luleå tekniska universitetInstitutionen för hälsovetenskap

Luleå tekniska universitet

Institutionen för hälsovetenskap

Avdelningen för omvårdnad

Upplevelser av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende

- en intervjustudie bland medlemmar i Overeaters Anonymous (OA)

Experiences of stopping a compulsive eating behaviour

– an interview study among members of Overeaters Anonymous (OA)

Monica Höchtl

Specialistsjuksköterska med inriktning mot distriktsvård, 75 hp

Omvårdnad D, Examensarbete 15 hp

Vårterminen 2010

Handledare: Stefan Sävenstedt

2

Upplevelser av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende

- en intervjustudie bland medlemmar i OA, Overeaters Anonymous

Monica Höchtl

Luleå tekniska universitet

Institutionen för hälsovetenskap

Avdelningen för omvårdnad

Abstrakt

Övervikt är ett snabbt växande folkhälsoproblemen och för att personer med ett tvångsmässigt ätbeteende ska återfå hälsa krävs livsstilsförändringar. Motivation är viktig vid en livsstilsförändring och vårdgivaren har en viktig funktion när det gäller att hjälpa och stötta dessa människor i sitt tillfrisknande. Syftet med denna studie var att belysa upplevelsen av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende bland medlemmar i Overeaters Anonymous (OA). Sju personer med tvångsmässigt ätande och som regelbundet gick på OA-möten intervjuades och de transkriberade texterna analyserades utifrån en tematisk innehållsanalys. Resultatet beskriver hur motivationen till att bryta ett tvångsmässigt ätande väcks och stimuleras, men även hur den bibehålls eller bryts i en ständig föränderlig process i samspel med omgivningen. Ångest, en känsla av maktlöshet, stöd, kunskaper, insikter och en känsla av tillförsikt verkade vara nödvändiga faktorer för att viljan och motivationen till förändring skulle växa sig starkare. Prövningar i vardagen verkade begränsa motivationen där välfungerande stödstrukturer och rutiner blev en oumbärlig resurs för personerna för att klara av livets utmaningar och för att inte gå in i ett återfall. Återfall beskrevs som flykt från obehagliga känslor och verkligheten och ledde till att motivationsprocessen avstannade. Resultatet ger en fördjupad förståelse för motivationsprocessen till livsstilsförändring som ökar möjlighet att ge personer med matmissbruk ett bra stöd till livsstilsförändring.

Nyckelord; övervikt, tvångsmässigt ätbeteende, livsstilsförändring, motivation, kvalitativ

metod, innehållsanalys

3

Övervikt är ett av de snabbast växande folkhälsoproblemen i befolkningen, både nationellt

och internationellt. Befolkningen i Sverige har under de senaste 20 åren blivit allt tyngre och

övervikt klassas idag som en av vanligaste folksjukdomarna. Enligt

Världshälsoorganisationen tillhör fetma den nya globala epidemin och man befarar att lika

många liv kommer att skördas såsom infektionssjukdomarna en gång gjorde på sin tid (Orth-

Gomér & Perski, 2008, s.197-200; SOS, 2009).

Matmissbruk kan enligt Katherine (1994, s. 23-24) definieras som ett beroende av en substans

eller en aktivitet så till den grad att det inte går att upprätthålla ett normalt fungerande liv. Det

destruktiva matberoendet karakteriseras av förlorad kontroll över ätandet, fysiologiskt

beroende över vissa födoämnen, men även av negativa konsekvenser på alla viktiga

livsområden. Tvångsmässigt överätande, upprepat bantande, viktproblem och bulimi, vilket

innebär att äta för att sedan kräkas eller fasta och tvångsträna är exempel för olika utlopp för

matmissbruk. Anonyma alkoholisters tolvstegprogram har hjälpt miljontals människor att

sluta dricka och att genomföra verkliga och varaktiga livsstilsförändringar. Detta program kan

också användas vid matmissbruk och Overeaters Anonymous-grupper (OA) har etablerat sig i

hela världen sedan 1960. OA är ett tolvstegsprogram för personer med tvångsmässig över-

och underätarproblematik. De använder AAs tolv steg och tolv traditioner, men har bytt ut

orden alkohol och alkoholist till mat och tvångsmässig ätare. Stegen är endast förslag till att

komma ur sitt beroende och fungerar som personlig vägledning till ett sunt liv och

traditionerna fungerar som vägledande principer för OA som helhet. OA handlar inte bara om

att gå upp, ned eller bibehålla sin vikt, inte heller om fetma eller dieter. Det koncentrerar sig

på fysiskt, känslomässigt och andligt välmående. Med hjälp av olika verktyg och genom att

regelbundet gå på möten där medlemmarna delar sina erfarenheter, sin styrka och sitt hopp

med varandra tillfrisknar de från sitt tvångsmässiga ätbeteende. OA är en organisation som

inte tillhör någon religiös lära eller politisk rörelse utan försörjer sig själv genom

medlemmarnas egna, frivilliga bidrag.

Tvångsmässigt ätande blir allt mer ett vanligt hälsoproblem och sjuksköterskan har här en

viktig funktion när det gäller att hjälpa och stödja dessa människor i sitt tillfrisknande. Enligt

Melin, Karlström, Berglund, Zamfir och Rössner (2005) upplever få distriktssköterskor att

överviktiga personer har motivation till att vilja förändra sin livsstil. Många av dagens

sjukdomar går att påverka med livsstilsförändringar och utmaningen personalen inom hälso-

och sjukvården står inför är att få patienten att ta till sig ny kunskap och att känna motivation

4

till att göra en förändring. Motivation har en betydande roll vid genomförandet av en

livsstilsförändring och mycket forskning ägnas åt förståelsen av fenomenet motivation och

hur det leder till en livsstilsförändring (Anstiss, 2009).

Det finns tre huvudfrågor när det gäller motivationsteorierna enligt Granbom (1998, s. 9),

nämligen vad det är som sätter igång beteendet, vad det är som anger riktningen och vad det

är som upprätthåller det hela. Prochaska, DiClemente, och Norcross (1992) observerade hur

människor går tillväga när de förändrar sina livsstilsvanor. De upptäckte att framgångsrik

förändring av oönskad beteende innebär successiv förflyttning genom olika stadier och faser.

Detta ledde fram till den så kallade transteoretiska modellen som delas upp i fem stadier. Här

går individen från att överhuvudtaget inte se sitt problem till att ambivalent börja överväga en

förändring till att förbereda sig mentalt på en förändring. Därefter följer genomförandet av en

förändring och slutligen vidmakthållandet av denna (Prochaska m.fl., 1992). Ursprungligen

ansågs detta vara en statisk modell med slutna stadier, dock numera ses det sällan som en rak

process utan mer som en flexibel modell, där individen kan komma att röra sig fram och

tillbaka beroende på graden av motivation. Tanken med modellen är att hälsovägledaren

möter individen i just det stadium som individen befinner sig (Barth & Näsholm, 2008, s. 77-

79).

En annan teori till motivationsförändring är den så kallade självbestämmande teorin.

Människan har medfödda behov av självbestämmande, kompetens och samhörighet (Deci &

Ryan, 2000). I denna teori tillskrivs vissa faktorer ha betydelse för den enskildes motivation

till att göra en förändring; motivationsfaktorer delas in i inre samt i yttre (Gard, 2002). De inre

har störst inverkan på att frammana bestående beteendeförändringar och har att göra med ens

persons intresse, vilket härrör från känslolivet, vidare om våra attityder, vilken attityd

personer har till sig själv, tycker personen om, accepterar personen sig själv, olika behov,

upplevd tilltro till den egna förmågan, self-efficacy, samt viss grad av självförtroende. En

person som har ett stort behov av att få sina behov tillfredsställda har, enligt denna teori, mer

motivation till att göra en förändring. När det gäller faktorn ”intresse” är det viktigt att förstå

sina egna känslor, hantera sina känslor på ett adekvat sätt och kunna motivera sig själv.

Tillfredsställandet av de medfödda behoven autonomi, kompetens och samhörighet är en

förutsättning till att inre motivation ska kunna uppstå (Deci & Ryan, 2000).

Inre motivation handlar om att göra saker för sin egen skull utan att få externa belöningar.

Aktiviteten upplevs som rolig, njutningsfull och eller tillfredsställande. Inre motivation

5

bygger på att individen själv känner att hon helt och hållet väljer själv vad hon gör och att hon

själv har kontroll över det, personen ”kan själv” och personen ”klarar sig själv” (Ryan &

Deci, 2008). Den yttre motivationen styrs av yttre faktorer, till exempel belöning, pengar,

prestige. Individen kan komma att göra en förändring för att göra någon annan nöjd, för att

undvika att bli bestraffad eller i ett försök att slippa känna på känslor av rädsla, skuld och

ångest. Även det sociala stödet samt allmänt att få positivt feedback tillskriver Gard (2002)

stor betydelse.

Motiverande samtal (MI) handlar framförallt om motivationsaspekterna vid förändring. MI är

ett styrande, klientcentrerad och rådgivande förhållningssätt. Det har till syfte att underlätta

beteendeförändring genom att hjälpa klienten att uttala och lösa sin ambivalens och därmed

stärka den inre motivationen och beslutsamheten (Linden, Butterworth, & Prochaska, 2010).

Genom att individen själv på ett djupare plan kommer till insikt om vikten av förändring

snarare än att någon annan argumenterar för detta kan förändringsprocessen ta sin början.

Filosofin som ligger till grund för MI betonar att motivationen att förändras enbart kan lockas

fram utifrån klientens egna värderingar och mål. Klienten vet själv vad som är bäst för

henne/honom och det är klientens, och inte samtalsledarens, uppgift att uttala och lösa

ambivalensen. Detta sker med hjälp av ett ödmjukt, utforskarvilligt och empatiskt

förhållningssätt. Relationen mellan samtalsledaren och klienten baseras på jämlikhet och

samarbete. Processen ska ske i en lugn och trygg atmosfär som befrämjar, snarare än tvingar

på förändring. Det gäller att locka fram och förstärka förändringsprat genom att reflektera,

sammanfatta, bekräfta, uppmuntra och stötta klienten. Genom empati och icke-dömande ökar

medvetenheten hos klienten om konsekvenserna av sitt ej önskvärda beteende; den sk.

diskrepansen utvecklas då (Anstiss, 2009; Feld, Woodside, Kaplan, Olmsted, & Carter, 2001;

Linden m.fl., 2010).

Tron på den egna förmågan är känslorelaterad och stress och motgångar kan lätt påverka den.

Ju starkare tro en människa har på sig själv, desto mindre avviker hon från sin plan och ger

inte lika lätt upp. Att konfrontera klienten, invända, argumentera, moralisera eller ifrågasätta

klienten kan göra så att klienten börjar bygga upp motstånd till förändring och därmed

minskar möjligheterna till förändring. Vidare är det oförenligt med MI-andan att ge råd utan

tillåtelse, komma med förslag, erbjuda lösningar eller åtgärder. Det gäller att ha respekt för

klientens autonomi och ha förståelsen för att villighet att förändras kommer och går, liksom

att ambivalens är en naturlig del i processen. Motstånd kan vara en drivkraft i

6

förändringsprocessen och det gäller för rådgivaren att rulla med motståndet då det kommer

(Anstiss, 2009; Miller & Rollnick, 2009).

Flera studier visar att många överviktiga upplevde känslor av hopplöshet och maktlöshet inför

tanken på att genomföra förändringar, ändra matvanor eller går ner i vikt. Många av dem

ansåg att matvanor och övervikten var ärftlig och anlagd redan i barndomen och därför svåra

att förändra. Känslor av uppgivenhet var därför vanliga och många deltagare upplevde att de

tappat både orken och motivation till att försöka gå ner i vikt (Hayward m.fl., 2000;

Overgaard, 2002; Sarlio-Lätheenkorva, 1998). Mat innehar hos de flesta människor en central

roll och står för näring, men även för glädje, tröst, gemenskap och belöning (Melin, 1995). I

studier gjorda av Lyons (1998) och Sarlio-Lähteenkorva (1998) beskrev deltagarna att de åt

för att minska på känslor av stress, ilska, ensamhet, oro, spänning, frustration och besvikelse.

De upplevde bristande självkontroll, skuld och skam i samband med mat. Skammen över sina

kroppar och över sin oförmåga till viktnedgång ledde till förakt inför sig själva och ofta till

isolation. Många kände sig misslyckade, karaktärslösa och allmänt dåliga på grund av sin

övervikt och för att de inte lyckas vända på sitt destruktiva beteende (Barker & Cook, 1992;

Lyons, 1998). Vissa upplevde att de kände sig tvångsmässigt beroende av mat och jämförde

sig med att vara missbrukare när det gällde konsumtionen av mat. De upplevde sig vara fast i

ett matmissbruk (Lyons, 1998; Overgaard, 2002).

Många personer med fetma och övervikt upplever sig bli dåligt bemötta inom sjukvården

enligt flera studier och de träffar på många fördomar och diskrimineringar på alla nivåer i

samhället (Bidgood & Buckroyd, 2005; Poon & Tarrant, 2009, Puhl & Heuer, 2009). 

Sjukvårdspersonal ser ofta överviktiga patienter som inaktiva, lata, oattraktiva, värdelösa och

dumma vilka brister i självkontroll och viljestyrka och gör stereotypiska uttalanden om dem

(Poon & Tarrant, 2009; Rössner, 2002). Sjuksköterskors och läkares negativa attityder kan

resultera i att många patienter avstår från viktiga medicinska behandlingar och på så sätt

ytterligare försvårar patientens vård. Många läkare upplevde inte att behandling av personer

med fetma tillhörde deras område. Några av allmänläkarna uppgav att bristande återbäring

gjorde de feta olönsamma (Rössner, 2002). Enligt Melin m.fl. (2005) anser läkare att de har

för dåliga kunskaper om just fetma och saknar stödet för att kunna ta hand om dessa patienter

på ett bra sätt. Brist på motivation att jobba med denna patientgrupp kan föreligga bland

distriktssköterskorna då dessa inte upplever att de får nödvändig tid avsatt för att kunna

planera och igångsätta nya behandlingsmetoder. Att uppleva sig bli betraktad som avvikande

7

och onormal på grund av sin övervikt samt att känna sig borträknad, mindre värd och avvisad

är hämmande (Merill & Grassley, 2008). En ökad förståelse för personer med tvångsmässigt

ätande skulle ge sjukvårdspersonal bättre förutsättningar att stödja de behov som personer

med matmissbruk har.

Problemformulering

Denna litteraturgenomgång visar att det finns få kvalitativa studier som beskriver upplevelsen

av motivationsprocessen bland tvångsmässiga ätare som är medlemmar i OA. Dessutom

påvisar litteraturgranskningen stora brister inom sjukvården både när det gäller själva

bemötandet och omhändertagandet av överviktiga patienter, samt när det gäller förståelsen för

och kunskapen om problematiken matmissbruk. Det framkommer vidare att vårdpersonalens

värderingar och attityder gentemot överviktiga personer motsätter sig grundtankarna som

ligger till grund för MI. Sammantaget visar detta att personalen har värderingar om

matmissbruk och brister i kunskapen om hur beteendet kan brytas. Det finns därför ett behov

av att fördjupa kunskapen om hur personer med denna problematik själva upplever sin

situation och arbetet med att bryta beteendet.

Syfte

Syftet var att beskriva upplevelsen av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende bland medlemmar

i OA, Overeaters Anonymous.

Metod

Problemställningen belystes med hjälp av en metod för intervjustudier med en kvalitativ

ansats. Metoden med kvalitativ ansats valdes för att få en mer djupgående beskrivning och

förståelse av individernas upplevelse av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende (jfr. Polit &

Beck, 2008, s. 64). Kvalitativ forskningsmetod utforskar personers egna upplevelser genom

deras berättelser (Polit & Beck, 2008, s.17). Förståelsen för personers upplevelser är viktigt

inom allt arbete där omvårdnad, kommunikation och samspel mellan människor ingår.

Kvalitativ forskning fokuserar på att få kunskap om hur den enskilde tolkar och skapar

mening i sina upplevelser och världen han/hon lever i (Holloway & Wheeler, 2002, s.3, 19-

20). Vidare så vill den framhäva dynamiken i mänskligt samspel, helhetssynen på människan

och individens subjektiva erfarenheter (Polit & Beck, 2008, s.17).

8

Deltagare och procedur

Deltagarna bestod av sex kvinnor och en man, jämt fördelade i åldrarna 23-64. Fördelningen

av kvinnor och män återspeglar fördelningen i de OA-grupper jag kontaktade. Sex av

deltagarna upplevde sig vara sockerberoende, två hade haft problem med bulimi. Endast två

deltagare var fortfarande överviktiga vid intervjutillfället. En deltagare var normalviktig sedan

tidigare, men hade tidigare kompenserat sitt tvångsmässiga ätande genom intensiv träning och

genom att kräkas upp intagen föda.

Deltagarna identifierades med hjälp av principen för snöbollsurval (jfr. Holloway och

Wheeler, 2002, s.124-125). Det innebar att kontaktpersoner inom OA grupper i Norrbotten

och Västerbotten identifierade en person som uppfyllde inklusionskriterierna och som i sin tur

föreslog en annan till dess att sju personer var identifierade. Detta innebar att en person som

tillhörde en OA-grupp i Västmanland också valdes ut på grund av personlig kännedom.

Inklusionskriterierna var att samtliga deltagare skulle betrakta sig själva som tvångsmässiga

ätare på ett eller annat sätt, regelbundet gå på OA-möten och ha mycket att berätta från sina

erfarenheter när det gäller strävan mot ett sundare liv. För att få en så mångsidig bredd av

erfarenheter som möjligt eftersträvades en variation när det gäller deltagarnas ålder, kön och

typ av matmissbruk (jfr. Polit & Beck, 2008, s. 354-356).

Efter att etiska gruppen vid Institutionen för hälsovetenskap, Luleå tekniska universitet, gav

sitt godkännande av studien fick kontaktpersoner OA-grupperna information om studien och

deras samtycke att medverka i rekryteringen av deltagare söktes. De tillfrågade tänkbara

deltagare och gav dem muntlig och skriftlig information om syftet med denna studie och

genomförandet (bilaga 2). De personer som valde att delta i undersökningen lämnade sitt

informerade samtycke i medsänt färdigfrankerat svarskuvert till författaren (bilaga 3).

Författaren tog sedan kontakt med varje deltagare för att bestämma tid och plats för intervju.

Datainsamling

Målet med intervjuerna var att få nyanserade och innehållsrika beskrivningar av de

intervjuades upplevelser av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende. Intervjuerna genomfördes

med en semistrukturerad intervjumetod med öppna frågor för att belysa motivationsprocessen

ur en person med tvångsmässigt ätande perspektiv (jfr. Polit & Beck, 2008, s. 394). Som stöd

vid intervjun användes en intervjuguide (bilaga 4) som koncentrerade sig till vissa teman och

säkerställde att alla områden blev berörda, men även följdfrågor förekom. Denna typ av

9

intervju är varken ett öppet samtal eller ett strängt strukturerad frågeformulär (Holloway &

Wheeler, 2002, s. 82). Intervjupersonerna fick själva bestämma tid och plats och intervjuerna

tog 30-75 minuter. Intervjuerna spelades in på bandspelare och nedtecknades sedan ordagrant.

En av intervjuerna genomfördes via telefon och fem av intervjuerna skedde i hemmet av

intervjupersonerna och en person valde att bli intervjuad på ett bibliotek.

Dataanalys

Vid analysen av intervjuerna användes en tematisk innehållsanalys beskriven av Graneheim

och Lundman (2004), där både manifest samt latent data redovisades. I den manifesta

innehållsanalysen återges de intervjuades reflektioner utan att lägga någon värdering i dem,

medan forskaren i den latenta delen kan tolka den underliggande meningen i intervjutexterna.

Efter att intervjuerna skrevs ner ordagrant, lästes de igenom ett antal gånger för att få en ökad

förståelse och känsla för helheten. I den efterföljande analysen av innehållet lästes all text

igen och delades in i meningsbärande textenheter som beskrev syftet. Därefter kondenserades

meningsenheterna i syfte att identifiera kärnan i dessa. De kondenserade meningsenheter

kategoriserades sedan i flera steg till dess att kategorierna uteslöt varandra. Analysprocessen

gick från att beskriva det manifesta innehållet till att successivt söka efter det latenta

innehållet i texten som beskrevs i teman och subteman. Under hela analysprocessen jämfördes

textenheterna och kategorierna kontinuerligt med studiens syfte. Data som är relaterad till

syftet ska enligt Graneheim och Lundman (2004) inte exkluderas på grund av att den inte

passar in i en befintlig kategori; istället bör forskaren konstruera om sina kategorier så att

utrymme ges. Slutligen formades två teman som övergripande beskrev upplevelserna i

samband med att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende. De två teman löpte som en röd tråd

genom subteman och gav uttryck för det latenta innehållet i texten.

Etiska överväganden

Innan studien påbörjades granskades projektet och fick sitt godkännande av den etiska

gruppen vid Institutionen för hälsovetenskap, Luleå tekniska universitet. Alla deltagare fick

ge sitt informerade samtycke till deltagande efter att de fått både muntlig och skriftlig

information om studiens syfte och hur forskaren tänkte gå tillväga. Deltagarna informerades

om att deltagandet i projektet baserades på frivillighet och att de hade möjlighet att när som

helst avbryta sitt deltagande (jfr. Kvale, 1997, s. 106-107). Information som kunde avslöja

deltagarnas identitet skulle inte redovisas och forskaren skulle inte lämna ut någon

information om dem (jfr. Forsman, 1997, s.77). Banden med intervjuerna förvarades under

10

studiens gång oåtkomligt för obehöriga och skall raderas efter att studien blivit godkänd och

publicerad.

Konsekvenserna av deltagandet i studien måste alltid uppmärksammas och tydliggöras för

deltagaren (Polit & Beck, 2008, s.176). Det fanns en risk att undersökningspersonerna under

själva intervjun öppnade sig mer än vad de egentligen var beredda att göra vilket kunde leda

till ånger och en känsla av att ha blivit exponerade för mycket. För att hantera denna situation

är det viktigt att vara sensibel till alla tecken på att frågorna var alltför påträngande och

fodrande (Kvale, 1997, s.110).

Resultat

Analysen resulterade i två huvudteman och sex subteman (tabell 1) som beskrivs med text och

styrks med citat.

Tabell 1. Översikt över teman och subteman.

Tema Subtema

Ångest o maktlöshet över att inte kunna bryta

den onda cirkeln

Stöd och kunskap ger insikt och acceptans

Från maktlöshet till tillförsikt med stöd av

en gemenskap

Hopp och tillförsikt leder till sinnesro

Återfall ger lärdomar Vikten av att integrera stegen och

traditionerna i livet

Pendla mellan insikt och utmaningar

Insikten om en livslång process

Från maktlöshet till tillförsikt med stöd av en gemenskap

Detta tema har utvecklats från kategorierna; Ångest o maktlöshet över att inte kunna bryta den

onda cirkeln, Stöd och kunskap ger insikt och acceptans, och Hopp och tillförsikt leder till

sinnesro. Temat beskriver hur motivationsprocessen att bryta ett tvångsmässigt ätande väcks

och stimuleras. I den processen verkar både ångest och insikter vara nödvändiga faktorer för

att viljan och motivationen till förändring skulle växa sig starkare i den enskilde deltagaren.

Upplevelsen av maktlöshet och insikten av förlorad kontroll över sina liv verkar vara en

nödvändighet för att få den rätta viljan till att göra en förändring medan omgivningens stöd

11

och nya insikter skapar ny kraft i motivationen att gå vidare. Hoppet och tillförsikten till att

lyckas skapar ett inre lugn och en inre förvissning om att det finns en framtid utan

matmissbruk.

Ångest och maktlöshet över att inte kunna bryta den onda cirkeln

Detta subtema beskriver hur deltagarnas destruktiva matberoende karakteriserades av förlorad

kontroll över ätandet, fysiologiskt beroende av vissa födoämnen, men även av negativa

konsekvenser på alla viktiga livsområden. Bristen på kontroll och de negativa konsekvenserna

skapade en vilja att bryta det destruktiva ätbeteendet.

Trots att deltagarna skiljde sig från varandra genom deras specifika relation till mat och vissa

födoämnen, så fanns en gemensam nämnare i att alla mer eller mindre hade nått en punkt i sitt

liv där de medvetet erkände och hade en insikt om att deras ätbeteende ledde till problem och

maktlöshet. Den insikten fick dem att reagera och börja vilja göra något åt sitt matmissbruk.

Upplevelsen av att ha förlorat kontrollen över sina liv och sitt ätande och att det kunde leda

till livshotande tillstånd, beskrevs som väldigt skrämmande. Maten hade förlorat sina positiva

effekter och användes istället för att lindra ångest och stress. Även om det gjorde gott för

stunden fungerade det inte i längden.

”…jag såg ett TV-program där folk kunde väga 240 350 kilo och nånstans i den här fasen börjar jag förstå att jag lätt skulle kunna gå upp till 340 kilo… det är ju riktig skräck för mig att inte kunna ta hand om mig så utifrån det var jag tvungen att ta ett beslut och där i det läget så börjar jag förstå att ansvaret ligger på min sida mer och mer… att det är jag som kan göra en förändring och att det är ingen som kan göra förändringen åt mig…” Enligt flertalet deltagare var en förutsättning för att kunna bli fri sitt matmissbruk att man

erkände sin maktlöshet inför sin relation med mat. Insikten om att de var maktlösa inför sitt

ätbeteende verkade vara viktig för den djupare insikten om att de var i behov av och villiga att

ta emot hjälp. Några deltagare beskrev hur nödvändigt det var att först nå sin smärttröskel

innan de kunde kan ta det första steget mot frihet och styrka; att konsekvenserna av deras

matmissbruk måste vara så kännbart och förödande innan de från djupet av sin själ kände sig

redo att göra allt som krävdes för ett liv i balans. En deltagare beskrev paradoxen att ur det

totala nederlag, då han insåg att han inte kunde sjunka längre ner i sin misär, uppstod

tillförsikt och styrka. Det var genom smärtan och att våga stanna upp i sitt liv och möta sig

själv och sina mörka sidor han kunde växa och komma i kontakt med sin inre styrka.

12

Deltagarna var överens om att det var endast genom att acceptera smärtan som en del av ens

utveckling, där smärtan var nödvändig för att överhuvudtaget kunna växa som människa, som

man kunde uppleva sann glädje. En deltagare menade att inte alla behövde nå ”sin botten” när

det gällde matmissbruket för att få en villighet att tillfriskna, utan att vissa människor

lyckades lyfta sin botten innan de hade hunnit få allt för många konsekvenser. Även om inte

alla deltagare verkade ha förlorat all kontroll över sitt liv hade de flesta ändå hunnit få så

många konsekvenser att flertalet var sjukskrivna till viss del. Trots insikten och att de sa sig

vara motiverade till att göra något åt sitt tvångsmässiga ätbeteende insåg de hur maktlösa de

var inför sitt matberoende.

”…det var så många bitar i livet som var oroligt och maten var som del av det och skapade också mer oro…jag ser bara den här bilden vid kylskåpet…jag känner mig rädd, nervös och stressad och är sjukskriven och då inser jag som att det här småätandet och stressätande har som med allting att göra…det är som då jag inser att jag har problem och att jag vill reda ut mitt liv och då blir maten en stor bit…” Många deltagare hade upplevt att det var väldigt skamfyllt att vara matmissbrukare; att vara

någon som inte alltid klarade av att hantera känslor och svackor med medvetenhet och

tillförsikt som andra ”normala” människor gjorde utan att istället försöka dämpa dem med mat

och sötsaker. Skammen ledde till att de hade svårigheter med att öppet stå för sina problem

med tvångsmässighet i samband med mat.

Flertalet deltagare uppgav sig ha vänt sig till sjukvården i sin förtvivlan och desperation att få

hjälp med sitt destruktiva ätbeteende. Förhoppningarna kom snart att grusas genom att de inte

blev tagna på allvar av sjukvårdspersonalen. Deras problem med mat förminskades av läkare

eller psykologer och de blev ordinerade antidepressiva eller läkemedel som skulle reducera

vikten vilket inte gav någon effekt. Matplanerna de fick av dietister hjälpte inte då känslor

pockade på och drev deltagarna till sin tvångsmässighet när det gäller mat. Även de som sökte

sig till psykiatrin och till ätstörningsenheten upplevde sig inte bli hjälpta. Känslor av att bli

svikna och inte tagna på allvar av sjukvården var starka och upplevelsen av att det inte fanns

någon som överhuvudtaget förstod sig på dem eller deras problem gjorde att deltagarna kände

sig än mer ensamma och deras förtvivlan bara ökade i styrka. Först kontakten med en

beroendespecialist som förstod sig på komplexiteten och problematiken av matmissbruk kom

att medföra en vändning i fem av deltagarnas liv som i sin tur rekommenderade deltagarna att

söka sig till en OA-grupp. Deltagarna kom i kontakt med beroendeterapeuten genom att de

antingen råkade läsa en artikel som denna beroendeterapeut skrivit eller så stötte de på hennes

13

utgivna bok. En av de resterande deltagarna som inte hade varit i kontakt med

beroendespecialisten fann OA via nätet, den andra deltagaren följde till OA tillsammans med

en vän som redan gick där.

”…så det landstinget hade att erbjuda det var noll för mig ett stort jävla svart hål… förhoppningen kom ju från början… kicken att oh, nu kommer det att gå så bra men det fanns inte nån mat-kunskap, inte ens från matenheten det var blaha blaha alltihopa för mig … så kunskap törstade jag efter… innan jag kom till Bitten (beroendespecialist) fanns det ingen hjälp att få för mig…” Stöd och kunskap ger insikt och acceptans

Intervjuerna visade att det var viktigt att erkänna och ta itu med sina dåligt fungerande

relationer till sig själv och andra. Detta upplevde många deltagare vara svårt från början då de

verkade ha svårt för att dels be om hjälp, men även för att uttrycka sina behov och önskningar.

De verkade vara vana vid att vilja vara andra till lags, att inte visa känslor och att rätta sig

efter andra. Här upplevde alla deltagare att tolvstegsprogrammet och OA utgör en bra

stödstruktur, en sund väg till tillfrisknande och till att hitta sin motivation.

Gemenskapen till andra OA-medlemmar var något som alla deltagare värdesatte högt. De

upplevde att de inte klarade av att bli fri sitt matmissbruk på egen hand, att det var allt för

starka krafter som var involverade för att klara det själv. Att lyssna på andra OA-medlemmar,

att själv dela med sig av sina erfarenheter och att sätta ord på sina känslor och tankar upplevde

deltagarna vara av stor vikt för att få mer distans till sig själva och sina problem, vilket i sin

tur underlättade vägen ut ur matmissbruket och minskade på känslor som ångest, oro och

skam. Gemenskapen inom OA ledde enligt deltagarna till att medlemmarna lärde känna

varandra på ett mycket speciellt sätt, som flertalet av dem uppgav sig inte få någon

annanstans. Vidare menade några deltagare att de inte ens behövde känna OA-medlemmarna

på andra orter eller i andra länder så bra eller ha träffat dem överhuvudtaget för att ändå hysa

en sorts kärlek till dem och vänskap, då de alla befann sig i liknande situationer. Det som

beskrevs vara upplyftande och befriande med OA-möten var att deltagarna upplevde sig få

stöd, förståelse och tröst genom att de aldrig behövde förklara sjukdomen för andra

medlemmar, att de blev accepterade som de var och inte upplevde sig behöva förställa sig.

Många beskrev känslan av att ”komma hem”, ”äntligen hitta hem” då de för första gången

kom i kontakt med OA.

14

”…när jag kom till OA så kändes det att jag kommit hem…och det är stort…jag hade hittat hem på något sätt…fick prata om sådant som jag inte kunde prata om annars…vänner som förstår vad jag pratar om…dom vet precis vad jag pratar om och de kan dela med sig om sitt…och jag kan förstå dom… och jag kan lätta på trycket…jag har kommit hem…det känns skönt…det känns befriande…”

Deltagarna var alla överens om att de behövde stöd i sin process för att behålla motivationen

till en sundare livsstil. Återkommande utmaningar i livet som kunde sätta deltagarnas

avhållsamhet på spel hade under resans gång lärt deltagarna hur viktigt det var att ha en

välfungerande stödstruktur i sina liv, där OA med sin gemenskap och stegen verkade utgöra

en plattform för deltagarna. Det stöd som deltagarna efterfrågade och önskade var att bli

accepterade för vilka de var och för sin sjukdom. De flesta av deltagarna var överens om att

det kunde vara svårt för någon som inte var tvångsmässig i sitt ätbeteende att till fullo förstå

vidden av problematiken med matmissbruk och deltagarna verkade även acceptera detta mer

eller mindre. Enligt deltagarna innebar insikten om att de inte kunde hantera mat och/eller

snabba kolhydrater som andra en stor sorg. De kunde få ett stort stöd av andra OA-

medlemmar med att bearbeta sorgen och känslan av förlust som uppkom. En av deltagarna

uttryckte att: ”jag behöver inte andras daltande med mig när jag har det jobbigt utan dom

som kan ha distans till problemet och se konstruktivt på problemet så att jag inte går in i

självömkan ännu mer”.

”…att höra andra och se andra i liknande situationer gör ju att dels känner jag mig inte ensam dels att man får förståelse.. att andra människor också kämpar med samma problem och man får förståelse för sin egen sjukdom…det får mig att känna mig lugnare tryggare…och just det här med att bli mindre skamfylld…jaa, lättare på något sätt…lättare för mig själv att känna mig OK och lättare också i tillfrisknande, lättare att inte fortsätta med mönstret när det gäller mitt ätbeteende…”

Deltagarna hade olika erfarenheter av att få stöd av sina närmaste. En deltagare upplevde att

hon hade en väldigt kärleksfull familj som stöttade henne så gott de förmådde. En annan

deltagares berättade att maken var positiv till inför att deltagaren åkte iväg på möten, eftersom

hon mådde bra av dem, men han var inte intresserad av att veta vad som hände på dessa

möten. De flesta menade att det kan vara svårt att dela sina problem och funderingar med

någon vän eller anhörig som inte jobbade i programmet. Att diskutera sina problem upplevde

deltagarna väckte ofta upp känslor av vanmakt och frustration hos den som inte hade jobbat

med sig själv och att de då per automatik kom med en mängd råd utan att förstå djupet av

problemet eller vad det egentligen handlade om. När de upplevde ett behov av stöd för att de

mådde dåligt eller vacklade i sin process valde de oftast att vända sig till andra OA-

15

medlemmar som jobbade i programmet. I sådana lägen hade de behov av att prata med någon

som ”talade samma språk”, dvs. förstod deras problematik utan att måsta ödsla kraft och

energi på att förklara en massa.

”…vänner som inte kan de 12 stegen kommer ofta med råden som t.ex. att ”det är bara att ta sig i kragen” och att det bara är att göra si och att göra så utan att egentligen förstå vad det handlar om…det är ofta bara skitprat vad folk, som inte kan de 12 stegen, säger eftersom dom inte kan nånting om matmissbruk; problemet är mycket djupare än vad dom kan förstå…”

Deltagarna upplevde att de genom OA lärt sig att förstå sin sjukdom och sig själva samt andra

mycket bättre. Genom att lyssna på andra tvångsmässiga ätare under OA-mötena hade de fått

kunskaper om vad de behövde för att kunna bli fri sitt matmissbruk samt genom att

kontinuerligt få stöd av sina OA-vänner och framför allt sin sponsor. Många av deltagarna

hade lärt sig att de måste vara extra vaksamma då de kände sig exempelvis trötta, arga,

hungriga eller ledsna för då var risken stor för att äta tvångsmässigt eller göra dåliga

impulsköp. Att få kunskap om sin sjukdom, sitt matmissbruk, var enligt deltagarna a och o för

att kunna bli fri från det. Vetskapen om hur t.ex. hjärnan fungerade och gick igång av snabba

kolhydrater vid kolhydratöverkänslighet gjorde det enklare och mer självklart för många av

deltagarna att avstå från sådana födoämnen. För många betydde det en otrolig befrielse och

ofta början till deras tillfrisknandeprocess att kunna läsa i Bitten Jonssons bok och artiklar om

kolhydratöverkänslighet och den tvångsmässighet som följde då man var matmissbrukare.

Deltagarna kände igen sig i det de läste och de upplevde därigenom en enorm lättnad av att till

slut få en förklaring till deras sjuka beteende. Därigenom blev det lättare för dem att inte vara

så dömande och oförstående gentemot sig själva och hoppet om tillfrisknande väcktes.

”…när jag läste den här artikeln som Bitten skrev om matmissbruk föll allt på sin plats för där skrev hon att en människa som har dom här problemen kan inte liksom bara unna sig lite sött utan att det startar igång en värre cirkel för då kommer man in i den här tvångsmässigheten…jag som har hållit på och banta sen jag var 12 och fått olika goda råd från olika människor ”men ät bara godis på helgerna…” eller ”ta bara en bit”…”man måste bara kunna lugna sig”…jag kände när jag läste Bitten´s artikel att det här är ju jag, för jag hade alltid känt innan dess att det är något fel på mig…”

Fem av deltagarna hade sökt hjälp för sitt matmissbruk inom sjukvården och ingen upplevde

att de hade fått någon egentlig hjälp därifrån trots att de hade fått träffa sjuksköterskor, läkare,

psykolog, psykiatriker, kurator och dietist. Deltagarna upplevde att det brast i kunskaper om

problematiken runt destruktivt ätbeteende inom hela sjukvården och menade att

sjukvårdspersonal först och främst måste få en adekvat utbildning inom detta område för att

16

kunna hjälpa någon. Om inte annat så borde sjukvårdspersonal enligt deltagarna kunna

remittera hjälpsökande vidare till någon beroendespecialist som hade kunskaper om

matmissbruk eller åtminstone vara informerade om att OA existerar, likväl som alla kände till

AA, så att de i sin tur kunde informera och rekommendera detta åt människor som sökte för

sitt matmissbruk. Flertalet deltagare hade mindre bra erfarenheter av att träffa en dietist.

Enligt deltagarna drog ingen av dietisterna kopplingar mellan mat och känslor vilket

förvånade dem eftersom de själva ansåg att känslor spelade en väsentlig roll i deras relation

till mat, godis och snacks. Deltagarna saknade information eller kunskap om vad deras

destruktiva ätbeteende handlade om. De upplevde inte heller att dietisterna hade någon känsla

för detta med matmissbruk och menade att det enda de hade att erbjuda var en matplan som

ingen av deltagarna i längden lyckades hålla eftersom ingen hade sett till helheten när det

gällde ätbeteendet.

”…det spelar ingen roll…om inte sjukvårdspersonalen får en riktig utbildning på det här och har viljan att utbilda sig så spelar det ingen roll hur deras bemötande gentemot mig är eftersom de då ändå inte kan hjälpa mig… det här handlar inte om en matteläxa hem utan att få en riktig utbildning på det här…så är det helt bortkastad och meningslöst …kunskap om matmissbruk saknas…precis som det har gjort för mig…där kanske dom bör ha en beroendeterapeut på vårdcentralen som kan det där med matmissbruk så att matmissbrukare får någon hjälp…” Deltagarna upplevde att de fick värdefulla insikter om sig själva och sin sjukdom på OA.

Stegarbetet hade resulterat i att deltagarna hade fått en ökad förståelse för sig själva och sin

sjukdom, de kände sig mer empatiska och icke-dömande gentemot sig själva och andra och de

hade kommit till insikt om att de måste ta hand om sig själva på ett mer kärleksfullt sätt än

vad de tidigare hade gjort. På mötena låg fokus inte så mycket på maten utan snarare på själva

känslan som drev deltagarna att äta fel. Insikten om att vikten och matmissbruket endast var

symboler för något annat, att de använde sig av maten för att dämpa sina känslor, kom

successivt. De betonade alla vikten av att lyssna på andra tvångsmässiga ätare, för att

därigenom känna att de inte var ensamma i sin situation vilket i sin tur hjälpte dem att känna

sig mindre hopplösa och förtvivlade. Genom att lyssna på en nykomling i gruppen som

kämpade med sitt illamående och sitt matmissbruk, blev de återigen påminda om sig själva

och sin sjukdom, hur det var för dem i början när även de gick igenom olika faser av tvivel

och kaos. Detta hjälpte dem att känna sig ödmjuka och tacksamma inför sin egen process och

bidrog till att åskådliggöra för dem hur långt de hade nått i sin egen utveckling, vilket lätt

glömdes bort då vardagslivet och stressen gjorde sig påmint.

17

Hopp och tillförsikt leder till sinnesro

Känslor som hopp, tillit och förtröstan inför tillfrisknandet uppkom då deltagarna för första

gången vågade tro på att ett liv utan destruktivt ätbeteende var möjligt genom att de fick möta

andra OA-medlemmar som levde ett liv i tillfrisknandets tecken. Deltagarna upplevde att de

hittade kraften och styrkan att fortsätta mot ett sundare liv genom att de såg att programmet

fungerade och att det fanns en lösning, så länge de själva var villiga att själva göra något åt

sitt liv och sina problem. De fann att de fick de nödvändiga verktygen genom programmet och

OA-gruppen för att bättre kunna hantera sitt ätbeteende och de underliggande känslorna.

Deltagarna medgav att de la mindre betydelse på vikten än vad de hade gjort tidigare och att

de hade börjat inse att ju mer kropp och själ var i samklang desto bättre mådde de. Vikten och

maten ansåg de endast vara ett symtom för underliggande orsaker; att de som en bonus kom

att nå sin idealvikt då de själva uppnådde större balans i sina liv, både när det gällde den

fysiska, psykiska och andliga delen.

”…att komma in i en gemenskap med andra matmissbrukare det har hjälpt att som avdramatisera det och att inse att det finns en väg att bli frisk från det…att genom gemenskapen i OA inse att det finns en möjlighet till att tillfriskna från mitt matmissbruk har varit den största biten, den mest värdefulla insikten…”

Deltagarna berättade om att när de fortsatte gå på möten, arbetade med stegen och kom till

den punkten då de accepterade sin sårbarhet började något att hända med dem. Allt eftersom

började de förstå att det de upplevde var sinnesro. Detta beskrevs som en känsla av välbehag

och en upplevelse av frid som de insåg uppstod som ett resultat av stegarbetet. De kunde

undan för undan komma närmare sig själva och djupet av sin själ och insåg att det fanns en

Högra Kraft än de själva. Därigenom upplevde de sig få nya krafter samt en inre förvissning

om ett liv i harmoni spred sig inom dem.

Deltagarna upplevde inte alltid att det var lätt att jobba med stegen och att tillämpa dem i sina

liv, men de erkände att sinnesron hade uppstått sedan de hade börjat arbeta med dem. Genom

att tillämpa programmets principer i sitt liv upplevde sig deltagarna öppna upp mer inför sig

själva, andra och även inför en Högre Kraft som somliga kallade Gud. Detta andliga

uppvaknande bestod i en medvetenhet om att de inte längre var ensamma och detta verkade

föra deltagarna till en ny medvetandenivå. Deltagarna beskrev det som att deras inre kaos och

vanvett successivt försvann och istället gav utrymme för hopp, kärlek och frid. Enligt några

av deltagarna berodde graden av sinnesro på vilken uppriktighet och noggrannhet de la ner i

sitt arbete med de tolv stegen.

18

Andlighet betydde för deltagarna att vara lyhörd för ”Guds vilja med dem”, såsom var och en

uppfattade honom, där de inte själva ”lekte Gud”, dvs. försökte styra och ställa med allting

runt omkring dem. Till andliga värden räknade deltagarna bl.a. villkorslös kärlek, ödmjukhet,

respekt, tålamod, godhet, glädje och självkontroll.

En av deltagarna medgav sig ha haft väldiga problem från början med att kunna ta till sig de

första tre stegen, som handlade om att på djupet inse att man har problem med sitt ätbeteende,

tron på en högre kraft samt beslutet att lägga sin vilja och sina liv i Guds händer. Tanken på

maktlöshet och på att avsäga sig kontrollen upplevde hon kännas väldigt skrämmande och

främmande och nästan vara en ren omöjlighet, eftersom hon hela sitt liv ända sedan barnsben

hade tagit på sig rollen som ”den starka” som skulle klara av allting själv och inte be om

hjälp.

”…direkt när jag kom in i programmet så tyckte jag att det var oerhört störigt det här med andlighet…jag reagerade starkt på det för jag kom ju dit med den här tanken om min egen styrka …och andligheten kolliderar med den tanken om mig själv att jag ska klara av allting själv…det blev en frontalkrock…successivt har jag kunnat erkänna det här med andlighet…att den behövs i en människas liv och att man aktivt ska söka den för att få ett större djup i sitt liv… Andlighet betyder för mig att känna att det är en högre kraft som har inflytande, det totala inflytandet egentligen över vad som händer och sker i livet…”

Många av deltagarna verkade vara vana att ta hela ansvaret för allt som hände dem i livet och

dessutom i andras liv. Eftersom många deltagare beskrev att de växte upp under mer eller

mindre besvärliga förhållanden upplevde de att det föll sig naturligt att reagera med att bli

överdrivet ansvarsfulla, medan någon av deltagarna beskrev sig därigenom snarare ha blivit

ansvarslös. Insikten som deltagarna beskrev av att känna att man inte längre behövde axla alla

problem själv, utan att de kunde få stöd bara de vågade be om hjälp och att det fanns en Högre

Kraft som fanns där vid deras sida och stöttade dem, upplevdes som befriande och som en

enorm lättnad. De fann stort stöd och tillförsikt i tron på en Högre Kraft vilket gjorde att de

själva vågade visa sig sårbara och inte behövde ha känslan av att alltid behöva prestera eller

vara perfekta.

”…stegarbetet är nånting positivt i mitt liv genom att det för in mig i den här andligheten som jag så väl behöver …stegarbetet lär mig att släppa taget, att tillfriskna från det här krampaktiga greppet om livet som jag har haft och har…tack vare stegarbetet blir det bättre…just det där krampaktiga att jag måste liksom styra upp allting själv annars faller det med det…”

19

Deltagarna trodde inte att det i längden gick att bli fri från sitt matmissbruk utan att ha

andligheten i sina liv. Det var möjligt att de genom envishet kunde tvinga sig att leva ett sunt

liv en kortare period, men för att i längden kunna leva ett i liv i harmoni upplevde deltagarna

inte vara hållbart utan den andliga aspekten i deras liv. Deltagarna beskrev hur deras liv hade

blivit mindre stressfyllt och mer balanserat sedan de började jobba med stegen, de hade funnit

ett större lugn inombords, kände sig helare som människa och rotlösheten som en deltagare

beskrev att hon hade känt hela sitt liv hade upphört att göra sig påmind. Deltagarna betonade

att OA inte var en religiös förening; att de inte var religiösa, utan att de däremot levde ett

andligt liv.

Pendla mellan insikt och utmaning

Temat handlar om arbetet med att upprätthålla motivation efter att den första processen att

etablera motivationsarbetet var över. Trots att deltagarna genom OA och 12-stegsprogrammet

fått många värdefulla insikter om sig själva och hade börjat förstå vidden av vad deras

matmissbruk handlade om så upplevde deltagarna att de kontinuerligt mötte prövningar i sin

vardag vilka utmanade dem och deras process mot ett sundare liv. Strävan att upprätthålla

motivationen till en sund livsstil verkade handla om en pendling mellan en insikt om att det

var rätt att lägga tid och energi på sitt tillfrisknande och att motstå dagliga utmaningar. En

viktig strategi för att klara de dagliga prövningarna verkade vara att integrera stegen i

tolvstegsprogrammet i sin vardag och att upprätthålla regelbundna stödkontakter.

Återfall ger lärdomar

Deltagarna beskrev sin problematik med lättillgängligheten av deras ”drog”, det vill säga

maten, snacks och godis. En skillnad med alkoholisten var att denne kunde slippa att bli

konfronterad med sin drog, alkoholen, genom att undvika miljöer där den fanns. Deltagarna

var däremot tvungna att äta, handla mat i affärer som skyltade med onyttigheter och andra

frestelser, och de måste äta minst tre gånger om dagen för att må bra. De beskrev vidare hur

de under lång tid, en del redan sedan barnsben, hade använt sig av mat som tröst när de hade

känt sig illa till mods, då de hade varit ledsna, upprörda eller glädjefyllda och därigenom hade

velat belöna sig själva med något extra gott. På så sätt hade de skapat ett destruktivt

matmissbruk.

”…jag har vuxit upp i ett sånt hem med en sån mamma där det har stuckits till godsaker när nån har varit det minsta lilla ledsen och jag tror att det har börjat från allra första början när man nästan var född, jag vet att jag fick honung på tutten när jag var liten…”

20

Deltagarna hade genom OA successivt fått lära sig hur de kunde ersätta sitt beroende med ett

välfungerande stödsystem. Stödsystemet var dock ingen garanti för att de framöver inte skulle

få ett återfall; utifrån det måste de sedan göra allt fotarbete själv. När deltagarna berättade om

de gånger de hade tagit ett återfall erkände de att de återgick till det tidigare sättet att hantera

svårigheter. De tog till det som de förut upplevde hade hjälpt dem, nämligen snabb och

lättillgänglig mat. De definierade ett återfall som något som skedde vid endast ett tillfälle,

någon dag eller att det kunde vara under en längre period. Ju längre återfallet varade desto

svårare upplevde deltagarna att det var att komma ur det. Att ta ett återfall beskrevs som en

smygande process under längre tid; att det kunde byggas upp under någon månad och att de

inte var medvetna om detta förrän efteråt när de redan hade tagit sitt återfall.

”...trots att jag kunde se att det handlar om min sjukdom när jag befann mig i återfallet och att jag egentligen inte vill det här, så kände jag mig ändå inte villig att sluta…”

Deltagarna var medvetna om att motivationen till att leva ett sunt liv var en föränderlig

process; att den aldrig gick spikrakt uppåt utan oftast upp och ner, som en av deltagarna

uttryckte det. Ena dagen kunde deltagarna känna sig väldigt motiverade till att hålla sig till

rätt sorts mat och undvika olika situationer i livet som kunde trigga igång deras matmissbruk

för att nästa dag av någon anledning ha tappat all energi och tillförsikt när det gällde deras

strävan mot ett sundare liv. Det behövdes inte alltid stora, omvälvande händelser i deltagarnas

liv för att de skulle känna tvivel och resignation. Trötthet upplevde många deltagare vara en

av de största faktorerna som kunde begränsa deras motivation till ett hälsosamt liv.

Programmet handlade i slutändan om ett arbete som aktivt borde göras genom att bl.a. gå på

möten, dela med sig, lyssna på andra och göra sina dagliga inventeringar för att fortsätta

kunna sträva mot ett sundare liv och då var trötthet ett av de största hindren i denna process.

Andra faktorer som kunde påverka motivationen negativt var stress, hunger, känslor som

ilska, otillräcklighet och nedstämdhet. En av deltagarna tog upp det här med ”duktiga flickan”

–syndromet; att hon trodde att många som tog till maten led av detta för att bättre kunna

hantera all press och alla krav i livet.

”…vikten är ett symtom på mitt psykiska mående…när jag överäter tvångsmässigt är det ju ett symtom på andra saker i mitt liv…stress, att inte sova tillräckligt, att jag är ledsen triggar igång mitt matmissbruk…mycket det här att känna sig otillräcklig…när jag är inne i ett återfall då blir fokus så mycket på mat…då blir det som en flykt…det blir som en flykt från omvärlden på nåt vis…”

21

Deltagarna berättade om den självcentrering som rådde då de befann sig i ett återfall, många

tankar handlade om att de inte tyckte om sig själva, inte upplevde att de dög som de var och

inte trodde att någon kunde tycka om dem eller älska dem. De kunde känna sig tjocka och fula

fastän de inte hade gått upp något i vikt. Någon uttryckte det som att hon upplevde sig vara

sin egen värsta fiende då hon skadade sig själv genom att ha ett destruktivt ätbeteende och en

annan deltagare reflekterade över att man inte tyckte om sig själv då man åt tvångsmässigt

och att det tog lång tid för henne att förstå.

”…alltså när jag får och har återfall…man skulle kunna kalla det för orgier för det blir ganska mycket sötsaker…då känner jag ju först en snabb tillfredsställelse…sen så blir jag väldigt trött och på ett sätt drogad …det är som en drogeffekt för det är ju verkningar även nästa dag…mitt tvångsmässiga överätande är ingenting jag skulle vilja visa utåt utan det här händer när jag är ensam…jag söker mig till ensamhet när jag får det här suget att överäta över mig…alltså jag känner ju att jag inte tycker om mig själv då jag överäter och jag tycker det är väldigt skamligt… och sen att jag på nåt sätt inte kan hantera livet…” Alla deltagare hade erfarenhet av att ha tagit ett eller flera återfall. Några berättade om hur de

trots pågående återfall och bristen på villighet att sluta äta tvångsmässigt ändå fortsatte gå på

OA-möten för att lyssna på andra för att dela sina känslor och tankar och att de fortsatte söka

kontakt med sin högre kraft.

Några deltagare beskrev att de själva upplevde det vara ett misslyckande att ta ett återfall,

många skuldkänslor var inblandade och de anklagade sig själva för att vara karaktärslösa och

dåliga. De som hade varit med i OA ett längre tag verkade ha fått en ökad känsla, större

förståelse och acceptans för sig själva och sin sjukdom och upplevde sig inte längre ha

behovet av att anklaga sig själva lika hårt då de tog ett återfall som de gjorde från början,

eftersom de betraktade sig ha en kronisk sjukdom, men för den skull inte vara dåliga

människor. De hade en tendens att kunna se det positiva med att ha tagit återfall och drog

lärdom av detta. De kände tacksamhet och vördnad inför de insikter och kunskaper om sig

själva och livet som de hade fått genom OA och genom att jobba med programmet, vilka de

inte hade fått om de inte hade haft denna sjukdom. En av deltagarna menade att andlig och

känslomässig utveckling inte berodde så mycket på framgång i livet utan på ens

misslyckanden och motgångar och hur man ställde sig inför dessa.

Vikten av att integrera stegen och traditionerna i ens liv

En av deltagarna beskrev att matmissbruk frodas i förtvivlan och lösningen till ett sunt liv var

enkel, men inte alltid lätt att genomföra. Stegarbetet som deltagarna beskrev som ett aktivt

22

handlingsprogram baserade enligt dem just på den enskildes villighet att jobba med sig själv

och att hjälpa och stötta andra matmissbrukare. Det var endast möjligt att behålla sina

nyvunna kunskaper och insikter genom att dela med sig av dem till andra tvångsmässiga ätare

och genom att finnas där som stöd för dem. Det upplevdes som enda sättet att komma bort

från den självupptagenhet, den självömkan och själviskhet som beroendepersoner ofta befann

sig i. Genom att vara själviska, oärliga, bittra eller rädda menade de att de stängde ute de

andliga värden vilket var lätt hänt om självupptagenhet och en inriktning på främst materiella

ting och värderingar tog över i ens liv. För att våga göra en förändring i sitt liv måste de,

enligt deltagarna, söka sig till miljöer där tillfrisknande pågick. Det innebar att gå på möten,

tala med andra matmissbrukare som levde i enlighet med stegen, läsa OA-litteratur som

handlade om stegen och om att finna vägen ut ur sitt matmissbruk och att arbeta med stegen.

För deltagarna betydde strävan mot ett sundare liv att de medvetet och aktivt måste engagera

sig i tolvstegsprogrammet och aktivt ta del i möten. Det handlade inte om en passiv process

utan att de själva måste agera och ta ansvar för sitt eget välbefinnande för ingen annan kunde

göra det för dem. De betonade att stegen endast var förslag och att det inte fanns några

förpliktelser inom programmet, men att de själva hade insett att ju öppnare och ärligare de

kunde vara om sig själva och även stå för det, desto snabbare skedde tillfrisknandet.

Deltagarna tog upp vikten med att fortsätta gå på möten även när de inte kände för det. Det

var på möten de blev påminda om att de hade en sjukdom, att de inte kunde hantera mat och

vissa födoämnen på ett betryggande sätt och att de behövde gemenskapen till andra

tvångsmässiga ätare för att kunna leva ett liv i abstinens. Den som var villig att helhjärtat

granska sig själv och sina karaktärsdefekter och att gå på djupet för att verkligen förstå stegen

och de principer som de tolv stegen byggde på hade enligt deltagarna också en större

möjlighet att använda dessa i sin vardag och därmed en större möjlighet till ett liv i balans och

harmoni.

”…stegarbetet och därigenom förändringsarbetet är ingenting som man kan ändra bara via hjärnan och terapi utan jag måste själv känna efter och titta efter hur livet har sett ut…stegarbetet handlar om att erkänna för mig själv hur resan har sett ut för mig själv, men även hur människorna runt omkring har blivit påverkade av mitt matmissbruk så att jag genom dessa insikter kan känna stöd i mitt tillfrisknande…stegen blir en stor del av mitt liv…jag kan alltså inte ha kvar mitt gamla liv…för då skulle jag torska dit direkt…”

Deltagarna upplevde att de växte och förändrades genom att gå på möten, läsa

tolvstegslitteratur, regelbundet diskuterade tankar och funderingar med en sponsor eller andra

23

OA-vänner mellan mötena. Att sedan själv ge tillbaka till andra matmissbrukare vad de själva

hade fått i form av kunskap och insikter under utvecklingens gång, blev en naturlig och

självklar följd för de flesta deltagare genom att de i sin tur började sponsra andra, det vill säga

där de agerade som en mentor till någon annan matmissbrukare. Deltagarna beskrev att

förutom att hjälpa den person de sponsrade så hjälpte de sig själva i slutändan genom

sponsorskapet. Genom att försöka hjälpa någon annan som hade mindre erfarenhet av de tolv

stegen än de själva, vann de nya insikter som de själva hade användning för i sin egen process

mot ett sundare liv. Det är då de insåg hur lite de själva visste och detta upplevdes vara en

stark motivationsfaktor till att vilja ta reda på och lära sig mer. De fick modet att växa och

överskrida sig själva. Att hjälpa andra ledde även till att de lättare kom ur sin

självupptagenhet eller självömkan vilket flertalet deltagare påtalade hade stor betydelse för

deras tillfrisknandeprocess då just självcentrering och att tycka synd om sig själv lätt ledde till

återfall.

Den personliga inventeringen genom programmet hade lett till att deltagarna hade lärt känna

sig själva på ett djupare plan vilket de betonade att de hade mycket användning för i sin

vardag, i sina relationer till och i möten med andra människor. I och med programmet

upplevde alla deltagare att de hade fått ett nytt liv med ett större djup och en ny innebörd än

vad de någonsin tidigare hade haft vilket de uttryckte enorm tacksamhet för.

Insikten om en livslång process

Deltagarna upplevde att stegen var uppbyggda och uttänkta för att de dels skulle kunna öppna

sig för livet, lära sig hur de kunde leva meningsfullt och ansvarsfullt och sist, men inte minst

för att de skulle kunna få den andliga aspekten i sina liv så att de kunde vidareförmedla sina

kunskaper och insikter till andra personer med matmissbruksproblematik. Deltagarna såg

tillfrisknandet som en livslång process som inte gick att påskynda där de egentligen aldrig

blev ”färdiga” eftersom tillfrisknandeprocessen för dem handlade om ständig utveckling; att

själva meningen med livet handlade om självutveckling där deras medvetenhet successivt

djupnade beroende på vad de stötte på i livet och beroende på hur de ställde sig inför olika

situationer. Villigheten att verkligen anstränga sig för att ta itu med sina problem menade

deltagarna var ytterst viktigt för att kunna dra lärdom av negativa händelser, t.ex. återfall, och

för att kunna vända dessa till någonting positivt i slutändan. Syftet med programmet var för

24

många deltagare att växa i andligt avseende, samtidigt som de såg att de kunde göra framsteg,

men att de aldrig blev ”fullkomliga”.

Initialt var fokus på maten och vikten, men allt eftersom hade allt kommit att flyttas till en

längtan och strävan att möta sig själva och sin Högre Kraft. Även de deltagare som hade nått

sin idealvikt fortsatte i programmet och gick på möten eftersom deras strävan idag var

sinnesron. Motivationen till ett sundare liv stärktes och förkovrades allteftersom de gick

igenom prövningar i livet som fick dem att uppskatta livet och sig själva.

”…tillfrisknandet går inte att påskynda tror jag, för att jag tror att det är en process och det handlar väldigt mycket om saker som ligger i min personlighet…som ligger djupt… och jag måste bli mera vän med mig själv och mina brister för att kunna hantera mat och socker och andra svårigheter i livet som också har med min personlighet att göra…så det hänger ju liksom ihop på något sätt…först måste jag ju bli medveten om dom och det tar sin tid…och sen att träna på en förändring och det kan också ta tid…det kan det gå bra, sen får man ett bakslag och så där och så lär man sig…det kanske är som att lära sig o cykla…det tar lång tid…”

Diskussion

Syftet med studien var att beskriva OA-medlemmars upplevelser av att bryta ett

tvångsmässigt ätbeteende. Studien resulterade i två huvudteman; Att gå från maktlöshet till

tillförsikt med stöd av en gemenskap och Att pendla mellan insikt och utmaningar ifrån vilka

diskussionen kommer att utgå. Det förstnämnda huvudtemat har utvecklats från subteman;

Ångest och maktlöshet över att inte kunna bryta den onda cirkeln, Stöd och kunskap ger insikt

och acceptans och Hopp och tillförsikt leder till sinnesro vilka tycktes stimulera och bygga

upp motivationsprocessen. Huvudtemat Att pendla mellan insikt och utmaningar handlade om

bibehållandet av motivationsprocessen, men även om motivationshämmande faktorer och

utvecklades från subteman Återfall ger lärdomar, Vikten av att integrera stegen och

traditionerna i sitt liv och Insikten om en livslång process.

När det gäller starten av motivationsprocessen visade resultatet att matberoendet tog överhand

och att konsekvenserna av matmissbruket blev så påtagliga att personerna kände sig villiga att

göra det som krävs för att få ett fungerande och sunt liv. Maktlösheten över att inte kunna

bryta det destruktiva ätbeteende skapade känslor av ångest, hopplöshet och skuld vilket även

beskrivs av Russel-Mayhew, van Ranson och Masson (2010). Att kunna erkänna förlorad

kontroll över ett beroende och därigenom över livet är enligt Prochaska m.fl.(1992) en

grundförutsättning för att personen ska börja genomgå en utveckling där han eller hon

försöker genomföra en avsiktlig och medveten förändring i sitt liv. Denna grundförståelse av

25

hur den personliga motivationsprocessen startar används också inom förändringsarbete i

samband med motiverande samtal (Linden m.fl., 2010). Att negativa konsekvenser av ens

missbruk ger stöd i ens förändringsprocess styrks även av andra studier där personer med

beroendeproblematik upplevde vanmakt och rädsla inför drogens konsekvenser (Jakobsson,

Hensing, & Spak, 2005; Orford m.fl., 2006).

Resultatet i denna studie belyste hur deltagarnas personliga hopp om och motivation till

förändring kunde försvagas genom att de inte upplevde sig bli tagna på allvar och kände sig

svikna av sjukvårdspersonalen. Att inte känna sig trodd på eller uppleva sig bli illa behandlad

begränsar motivationsprocessen avsevärt enligt Ryan och Deci (2000). I detta ingår känslor av

att bli kontrollerad, vilket minskar känslan av självbestämmande, kompetens och samhörig

och hämmar därmed den inre motivationen. Tron på den egna förmågan är känslorelaterad

och stress och motgångar kan lätt påverka den. Ju starkare tro en människa har på sig själv,

desto mindre avviker hon från sin plan och ger inte lika lätt upp. Att konfrontera personen,

invända, argumentera, moralisera eller ifrågasätta denne kan göra så att han eller hon börjar

bygga upp motstånd till förändring och därmed minskar möjligheterna till förändring (Ryan &

Deci, 2000; Miller & Rollnick, 2009). Av detta kan slutsatsen dras att distriktssköterskan bör

förmedla patienten en känsla av att vara värdefull genom att skapa ett klimat där denne känner

sig trygg och genom att vara lyhörd och empatisk. Vidare kan distriktssköterskan genom att

lyssna reflektivt utan vare sig fördöma eller komma med pekpinnar få patienten att känna sig

bli tagen på allvar. Hon bör försöka motivera patienten till att ta emot hjälp för sitt

matmissbruk och även konkret kunna föreslå sådan.

I denna studie framkom att deltagarna upplevde att de behövde stöd och gemenskap från

andra för att kunna bygga upp, men även för att bibehålla motivationen till en sundare livsstil

och att detta stöd i första hand handlade om att bli accepterade för vilka de var och för sin

sjukdom. Denna form av acceptans och stöd upplevde de att de hade funnit inom OA och

därmed kom gemenskapen till andra tillfrisknande personer med matmissbruk att betyda

mycket för deras motivationsprocess. Dessa erfarenheter stämmer överens med studierna,

gjorda av Carlos Poston och Foreyt (2000) samt Latner, Wilson, Stunkard och Jackson (2002)

som beskriver hur överviktiga människor som upplever sig få mycket förståelse och stöd från

andra personer i sin omgivning, i större utsträckning har framgång med att minska i vikt.

Stödet kan komma från närstående, vänner, arbetskollegor, men även från en stödgrupp där

personen får möta andra som befinner sig i liknande situationer. Även Miller och Rollnick

26

(2009) och Jakobsson m.fl. (2005) bekräftar denna uppfattning om stöd då de menar att

fördömanden, skambeläggande attityder och skuldgivande har en negativ inverkan på

motivationen till livsstilsförändringar; att dessa bemötanden snarare har en förlamande effekt

på individen vilket försvårar en förändring. Konstruktiv beteendeförändring äger istället rum i

en accepterande och trygg miljö där utrymme ges för den drabbade att i lugn och ro utforska

det möjligen smärtsamma i nuet i relation till det som värdesätts och önskas. Acceptans av

människan underlättar för henne att förändra sig genom att bland annat självkänslan stärks.

Även Eriksson och Lindström (2006) menar att en individ måste få positivt gensvar av sina

medmänniskor för att kunna känna meningsfullhet och uppleva sig motiverade till en sund

och balanserad livsstil. ”Känslan av sammanhang” (KASAM) är den väsentliga kärnpunkten

för att uppnå god hälsa och utvecklingen av en stark KASAM är beroende av olika faktorer;

bland annat den ekonomiska tryggheten, att personen har möjligheter att bilda självtillit och

en bra självkänsla, att han eller hon får stöd av sin familj, vänner och bekanta och känner

grupptillhörighet. Här menar författarna att ett gott samspel som bygger på respekt och

acceptans med andra människor är väsentlig för att få trygghet och en struktur i sitt liv.

Beroende på hur många aspekter i en människas liv som går i linje med en god KASAM,

desto större är chansen att individen kommer att se på livets händelser med en inre styrka och

med en tillit som hjälper denne att växa och mogna. Dessa resonemang bekräftar resultatet i

den här studien där många deltagare successivt kom att genomgå en förändring i positiv

riktning då de kände samhörighet och gemenskap till medlemmar i sin OA-grupp. Känslan av

att vara i ett sammanhang samt att aktivt jobba med sig själva genom programmet verkade ha

en helande effekt på deras tillfrisknande.

Av detta kan slutsatsen dras att distriktssköterskan kan stötta personer med matmissbruk i sitt

förändringsarbete genom respektfullt bemötande av denne samt att aktivt erbjuda någon form

av gruppverksamhet. Genom att informera patienten om självhjälpsgrupper som fungerar och

även genom att vidarebefordra tidpunkt och plats för var dessa grupper håller till blir det

lättare för patienten att själv söka sig dit. Vidare bör distriktssköterskan stötta patienten

genom att spegla den gemenskap som finns runt personen och därigenom förmedla en

samhörighet. Sjukgymnastik bör regelbundet erbjudas eller annan hjälp med den fysiska

aktiviteten och även då gärna i gruppform så att patienterna kan uppmuntra varandra och

finna glädje i varandras sällskap.

27

Tillfredsställelsen och glädjen av varandras sällskap var enligt deltagarna i studiens resultat en

drivande motivationsfaktor tillsammans med att de själva kunde välja om de ville gå på möten

och jobba i programmet eller inte. Enligt Ryan och Deci (2000) utgör glädjen och lusten till

en aktivitet en väsentlig faktor till att finna inre motivation, genom att personen känner att han

eller hon gör det för sin egen skull utan behovet av externa belöningar. Förutsättningen till att

inre motivation ska kunna uppstå är enligt självbestämmande teorin att de medfödda behoven

av autonomi, kompetens och samhörighet blir tillfredsställda. Individen vill känna att han/hon

agerar utifrån sitt eget handlande och har rätt till självbestämmande. Kompetens innebär att

individen strävar efter att förstå vad han/hon ska göra för att uppnå önskat resultat; han/hon

vill ha kontroll. Samhörighetsbehovet handlar om den enskildes behov av att känna

samhörighet till andra i omgivningen, att bry sig om andra, vara omtyckt och att relatera till

andra (Deci & Ryan, 2002). Här kan slutsatsen dras att distriktssköterskan bör finnas där som

stöd för matmissbrukaren genom att spegla denne på ett positivt sätt och lyfta fram de styrkor

patienten har och vad denna hittills har lyckats med. Här är det även viktigt att stärka

matmissbrukaren i dennes rätt till egna val och framför allt tron på att det patienten själv

väljer gagnar honom/henne bäst i slutändan.

Resultatet visade att lyssnandet på andra tillfrisknande matmissbrukare, men även att själv få

möjlighet att sätta ord på sina tankar och funderingar hjälpte deltagarna att finna distans till

sig själva och sitt matmissbruk. Därigenom vann de många värdefulla insikter och kunskaper

om sin missbruksproblematik och fick därmed ökad förståelse och acceptans för sig själva. Då

livet inte såg ut som deltagarna önskade igångsattes en drivkraft till förändring. Detta

benämns av Walsh, McAllister, Morgan och Thornhill (2004) som diskrepans och genom att

medvetandegöra och spegla skillnaden mellan det nuvarande beteendet och det liv och de

värderingar som efterlängtas ökar förändringsbenägenheten. Är avvikelserna för stora mellan

realiteten och det efterlängtade livet resulterar denna inre konflikt i ångest och är den kanske

viktigaste förändringskraften. Diskrepans som metod ingår i motiverande samtal som inte

handlar om att få personen i fråga att acceptera sig själv som han eller hon är och därmed

förbli sådan utan snarare om hur en obehaglig verklighet kan läggas fram på bästa möjliga sätt

så att personen vågar konfronteras med den och därigenom eftersträva en förändring. Det är

viktigt att en människa själv får sätta ord på sina tankar genom att hon ofta övertygas mer av

vad hon själv hör sig säga än av vad någon annan säger till henne (Miller & Rollnick, 2009;

Walsh m.fl., 2004). Utifrån ovannämnda resonemang kan slutsatsen dras att

distriktssköterskan bör stötta en beroendeperson med ödmjukhet och respekt så att denne

28

vågar öppna upp och bli mottaglig för information, men även för att denne ska kunna bli mer

accepterande gentemot sig själv. Genom att distriktssköterskan i ett tidigt skede fungerar som

spegel för personens situation kan han eller hon jobba med dennes diskrepans och även

ambivalens för att möjliggöra ett förändringsarbete framöver.

Resultatet i denna intervjustudie visade på olika faktorer som kunde inverka negativt på

motivationsprocessen. Deltagarna upplevde sig bland annat bli sårade och kränkta av andras

”välmenta” råd, då de hade sökt stöd och hjälp hos sina närmaste eller inom sjukvården,

eftersom de inte upplevde att andra förstod vad deras problematik egentligen handlade om.

Att vara beroende av omsorg eller rådgivning försätter individen i en beroendeställning

(Walsh m.fl., 2004). Det skapas ofta en obalans vilket inte minst märks i relationen mellan

vårdtagare och vårdgivare. Utmaningen vårdgivaren står inför blir då att hitta den rätta

balansen mellan beroendet och självbestämmandet och att inte utnyttja makten och behandla

patienten som objekt. Vårdgivaren bör förhålla sig ödmjukt och respektfullt till patienten. Det

är viktigt för interaktionen och samspelet att vårdgivarens pedagogiska ledarskap baseras på

dennes självkännedom; att denne är medveten om sina egna värderingar och obearbetade

känslor så att han eller hon inte projicerar ut dem på patienten (Miller & Rollnick, 2009).

Deltagarna i denna studie upplevde vidare kunskapsbrister inom sjukvården när det gäller

problematiken runt matmissbruk vilket ledde till att ingen av deltagarna upplevde sig få

adekvat hjälp för sitt destruktiva ätande; även detta sågs som en motivationsbegränsande

faktor. Ronel och Libman (2003) samt Russel-Mayhew (2010) tar upp i sina studier vikten av

att matmissbrukaren får en diagnos; att det tvångsmässiga ätandet benämns för vad det är,

nämligen ett missbruk. Detta medför att beroendepersonen får en förklaring för sitt

destruktiva ätbeteende som har varit mycket skuld- och skambelagt. Genom diagnos -

sättningen upplever matmissbrukaren en befrielse från den falska skuldkänslan samt skammen

som därav följde. Gorski (2008. s.33-35) betonar vikten av att se beroendet som ett primärt

tillstånd. Beroendet påverkar hela den drabbades liv, således kräver den här sjukdomen att alla

delar inbegrips i själva behandlingen. För att matmissbrukaren ska ha en möjlighet till ett

bestående sunt liv fordras en varaktig förändring fysiskt, psykiskt, beteendemässigt, andligt

och socialt. Här är individuella samtal och gruppbehandling - antingen på sjukhus, inom

primärvården eller utanför sjukvården nödvändiga i behandlingen. Det är även viktigt att

matmissbrukaren får rätt diagnos för att kunna få effektiv hjälp att gå ner i vikt utan att genast

gå upp igen. En person med tvångsmässigt ätbeteende som går med i en bantningsklubb

29

kommer förmodligen att misslyckas eftersom det inte finns några enkla lösningar för ett

patologiskt matberoende.

Humphreys m.fl. (2004) menar att beroendesjukdomar är svåra att komma ur och att en

intervention, oberoende av vilken art, sällan leder till fullständig och total frihet av denna med

en gång. Deras studieresultat visar på att självhjälpsgrupper som jobbar med de tolv stegen

minskar sjukvårdskostnaderna avsevärt och innebär ett betydelsefullt komplement till hälso-

och sjukvården. Medlemskap i AA och Narcotics Anonymous (NA), vilka är de mest

representerade föreningar inom stegrörelsen, leder långsiktigt till ökad benägenhet till

avhållsamhet, förbättrad social funktionsförmåga samt större tillit till den egna förmågan hos

den enskilda individen. Humphreys m.fl. (2004) anser inte att självhjälpsgrupper bör ses som

en instans för akuta behov, då personen kanske främst är i behov av akut vård som till

exempel avgiftning eller sjukhusvård, men som fungerar som en bra lösning för långvarigt

underhållsstöd i personens förändringsprocess. Vidare visar studien på att kombinationen av

stegmöten och professionell hjälp i vissa fall är att föredra framför enbart stegmöten.

Författarna menar även att vårdgivaren bör kunna erkänna självhjälpsgrupper som ett bra

komplement till sjukvården, att de vidare bör kunna informera och rekommendera patienten

olika självhjälpsgrupper som hjälp på vägen (Humphreys m.fl., 2004).

För att kunna stödja en person med destruktivt ätbeteende är det viktigt att se till helheten av

problematiken; att få en förklaring till sitt destruktiva ätbeteende upplevde deltagarna vara en

stark motivationsfaktor. Det forskas alltmer om olika kemiska processer i hjärnan som styr

och vidmakthåller matmissbruket. Belöningsmolekylerna endorfin, serotonin, dopamin och

opiater samverkar med kolhydrater, socker och fett i en process som slutligen blir

beroendeframkallande. De befriar från obehagskänslor och stress, verkar smärtlindrande,

uppiggande och stärker psyket. Maten och vissa födoämnen har blivit substitut för andra

behov och upplevs av många till slut vara den enda lösningen på andra problem. När

belöningen övergår till ett beroende blir belöningen tvångsmässig och därmed ett problem

(Berridge, 2009; Blumenthal & Gold, 2010; Corsica & Pelchat, 2010). Förklaringen till den

belönande effekten av socker är att de egna opiaterna frisätts vid intag. Inte enbart socker utan

även sötningsmedel ökar matlusten. Socker vidmakthåller hungerkänslan vilket leder till

okontrollerat intag. Studier visar att det finns påtagliga likheter i mekanismerna mellan ett

alkoholberoende och ett sockerberoende (Berridge, 2009). Av dessa resonemang kan

slutsatsen dras att matmissbrukaren snarast bör få information och kunskap om sin sjukdom

30

och dess symtom för att minska dennes känslor av skuld och skam vilket i sin tur underlättar

förändringsarbetet. Distriktssköterskor som träffar på denna patientkategori i sitt arbete bör få

utbildning om beroendeproblematiken runt matmissbruk med fokus på helhetssyn, så att de

vet hur de ska handla när de träffar på en patient med denna problematik eller när de

misstänker att matmissbruk föreligger. Genom att förstå det tvångsmässiga i en

beroendesjukdom ökar förståelsen om hur svårt det blir att få kontroll över detta.

Distriktssköterskan kan stötta patienten genom att inte skam- eller skuldbelägga denne

ytterligare, då denne bär på så mycket redan. Motiverande samtal utan pekpinnar bör här vara

till stor hjälp. Distriktssköterskan bör känna till OA, vad det är för något, att OA finns i

flertalet städer och att tillgång även finns till flertalet nätbaserade möten i veckan, så att de i

sin tur kan informera sina patienter om OA. Enbart faktumet att det finns en sponsor och

andra OA-vänner som dagligen finns där för den hjälpbehövande för att stötta och uppmuntra

denne är bara det en enorm resurs då distriktssköterskan inte kan göra det själv på grund av

tidsbrist och hög arbetsbelastning.

Resultatet av denna studie visade att sinnesro och andlighet var viktiga faktorer i

bibehållandet av motivationsprocessen. Den delen i stegprogrammet som handlade om

andlighet kunde upplevas som avskräckande från början för några deltagare, genom att de

första stegen handlade om att erkänna sin maktlöshet inför sin ”drog” för att sedan sakteligen

”lägga sin vilja och sitt liv i händerna på en Högre Kraft”. Ronel och Libman (2003) samt

Russel-Mayhew (2010) tar upp detta med att många personer som har ett destruktivt

ätbeteende har stort kontrollbehov till den grad att det nästan övergår till perfektionism, för att

dölja deras känslor av otillräcklighet och värdelöshet. Dessa personer har enligt författarna en

känsla av att nästan vara Gud själva och deras relationer till andra människor karakteriseras av

konkurrenstänkande och maktkamp samtidigt som de inte är kapabla till att ha någon kontroll

över sitt ätbeteende eller sina känslor. De betraktar sig själva som karaktärslösa och svaga.

Genom programmet lär sig matmissbrukaren förstå att han eller hon har en beroendesjukdom

och finner det därmed lättare att acceptera sina begränsningar och erkänna sin maktlöshet

inför sitt ätbeteende. Att erkänna ens maktlöshet är enligt Ronel och Libman (2003)

nödvändigt för att komma ur sin självcentrering. Personerna har därmed lättare för att

acceptera mänskliga fel och brister och eftertraktar inte längre total kontroll. Känslor av

värdelöshet och misslyckanden kan på så sätt lösas upp och därmed står ingenting längre i

vägen för en tro på en Högre Kraft och för att utveckla harmoniska relationer till andra som

bygger på respekt. Författarna poängterar paradoxen att så snart OA-medlemmen släpper

31

kontrollbehovet ökar dennes förmåga att ta ansvar för sitt liv, likväl när det gäller att tygla sitt

ätbeteende. Varje beroendesjukdom karaktäriseras enligt Ronel (2000) av självcentrering,

vilket kan avhjälpas genom insikten om ens begränsningar.

Här kan slutsatsen dras att distriktssköterskan, förutsatt att hon har kunskaper och är utbildad

inom matmissbruksproblematiken kan hjälpa och stötta en person som har ett destruktivt

ätbeteende genom att sätta diagnos på dennes beroendesjukdom så att denne lättare kan

acceptera sina tillkortakommanden för att kunna frigöra sig från gamla känslor av skuld och

skam. Sedan kan distriktssköterskan även påtala och jobba med patientens självfokusering

och dennes syn på självcentrering så att han eller hon får hjälpa med att få klarhet och distans

till sitt eget beteende.

Resultatet i denna studie visade på vikten av att känna tro, hopp och tillförsikt inför ett

förändringsarbete för att vidmakthålla motivationen. När deltagarna väl kom till tro på en

Högre Kraft så verkade deltagarna ledas ur deras begränsade värld vilket gav dem nytt hopp

och sinnesro. Genom tilliten till en kraft större än de själva fick deras liv mål och mening på

nytt. Ingen av deltagarna upplevde att ett långsiktigt tillfrisknande ur matmissbruket var

möjligt utan den andliga aspekten i deras liv. För att starta en förändringsprocess måste man

hysa hopp och en viss tro och en tillförsikt på att det kan lyckas, att man klarar av de

utmaningar man ställs inför samt att man innehar tillräckligt med resurser (Ryan & Deci,

2008). Denna intervjustudies resultat bekräftas även av Ronel och Libman (2003) och Russel-

Mayhew (2010) som menar att genom andligheten i sina liv ökar matmissbrukarnas tillit och

tillförsikt till ett bättre liv, den existentiella ångesten minskar drastiskt om inte helt och deras

liv får en djupare innebörd. Andlighet är en viktig och multidimensionell aspekt av en

människas liv och känslan av samhörighet, kärlek, inre styrka samt inre frid uppnås genom att

individen vågar möta sig själv. Härmed får individen bättre förutsättningar inför att möta och

handskas med utmaningarna i livet. I en studie gjord av Matusek och Knudson (2010)

framkommer att det krävs ett holistiskt angreppssätt för att långsiktigt och framgångsrikt

behandla ett destruktivt ätbeteende, där hänsyn måste tas till de mentala, psykiska, fysiska,

sociala och andliga aspekterna hos människan. Enligt författarna har den andliga dimensionen

i individens liv en avgörande roll huruvida tillfrisknandeprocessen kommer att lyckas eller

inte; att det inte räcker med enbart kostrådgivning, goda relationer och psykoterapi. Även om

vårdgivare ofta känner av och är medvetna om det andliga behovet hos sina kroniskt sjuka

patienter och ofta upplever att det tillhör deras plikt att tillgodose detta behov, så upplever de

att tidsbrist samt osäkerhet och okunskap inför hur de ska inleda ett samtal angående andliga

32

aspekter är bidragande orsaker till varför detta förbigås (Murray, Kendall, Boyd, Worth, &

Benton, 2003). Vårdgivarna upplever ofta obehagskänslor inför tanken på att behöva tala om

andliga frågor och funderingar med sina patienter; de brister i tilltron till den egna förmågan

när det gäller att klara av samtal av denna art.

Här kan slutsatsen dras att det är viktigt att distriktssköterskan själv får träna på att möta sina

egna andliga behov genom samtal av andlig karaktär i en stöttande omgivning för att få en

ökad förståelse för dem och sina egna värderingar så att det inte längre känns främmande och

skrämmande att tala om andlighet då denne möter patienten. Det är av stor vikt att

distriktssköterskan stöttar patienten genom lyhördhet och med respekt för dennes autonomi,

inte bara med att eftersträva en sund livsstil samt knyta stimulerande kontakter med andra

utan även hjälper till att väcka intresset för andra värden än bara dennes egna samt för andlig

tillväxt. Detta kan förslagsvis göras genom att tid och utrymme ges för samtal om livet, att

rekommendera 12-stegsprogram eller andra samtalsgrupper eller kontakten med en präst för

andliga samtal. Distriktssköterskan bör även stötta patienten genom att inge hopp och

förtröstan till ett sundare liv.

Återfall i problembeteendet var enligt resultatet i denna studie vanligt och ledde till att

motivationsprocessen stannade av. Det var ofta förknippat med skam- och skuldkänslor.

Successivt byggdes en insikt och kunskap upp om hur de själva fungerade i dessa situationer.

En insikt var att de behövde ha välfungerande stödstrukturer och rutiner för att klara av livets

utmaningar och bibehålla motivationen. Även Barth och Näsholm (2008, s.77-78) skriver om

att återfallsbenägenheten är vanligt i förändringsförsök. Strategin som självhjälpsgrupper

inom 12-stegsprogram använder sig av för att sträva efter ett livslångt tillfrisknande går enligt

författarna ut på att genom frekvent mötesgående påminna sig om att det är ett problem

beroendepersonen har och att känna samhörighet med andra tillfrisknande medlemmar.

Katherine (1994, s. 177-178) betonar vikten av att ha rutiner och struktur för att lyckas med

ett förändringsarbete, detta gäller särskilt för beroendepersonligheter, då dessa har ett väldigt

välutvecklat förnekande. Dessa personer har lätt för att bli stressade och har ett starkt behov

av att bli av med sina obehagskänslor, vilket lätt leder till att de tar till mat och födoämnen

som tidigare gav dem lindring och tillfredsställelse. Vid pressade situationer har

matmissbrukaren ingen kontroll om hur mycket denne konsumerar; särskilt vid intag av

snabba kolhydrater då dessa resulterar till sådana förändringar i hjärnan att personen inte

längre kan tänka riktigt klart.

33

Det finns många varningssignaler som föregår återfallet och om beroendepersonen lär sig att

känna igen dem, kan återfallet förhindras innan det inträffar (Gorski, 2008, s.72-74). Vissa

varningssignaler kan vara tankebesatthet av mat och vissa födoämnen, driften att äta fastän

personen ifråga inte är hungrig, att sluta gå på OA och sluta följa programmet. Dessa

varningssignaler kan dock uppkomma så sent så att matmissbrukaren inte känner igen dem för

att i tid stoppa återfallsprocessen. Även då beroendepersoner vill sluta med sitt destruktiva

ätbeteende, men inte klarar av att låta bli så resulterar detta i att självkänslan och

självförtroendet bryts ned och skuld och skam skapas. Att lära sig leva ett sunt liv kräver

gemenskap, hjälp, stöd och ny kunskap. Som studieresultatet visade valde många deltagare

ensamheten och isolationen för att kunna äta tvångsmässigt i lugn och ro. Skammen och

skulden bidrog till att matmissbrukaren isolerade sig än mer.

Prochaska m.fl. (1992) menar att en person i många avseenden alltid i någon grad har en

beredskap till förändring, även om den kan vara ytterst liten. Av dessa resonemang kan

slutsatsen dras att distriktssköterskan har en viktig roll under, men även efter ett återfall då

patienten är väldigt sårbar. Här är det betydelsefullt att förmedla hopp och tilltro till patientens

egen förmåga till förändring. En annan väsentlig uppgift är att ta reda på hur beredd

matmissbrukaren är just för stunden till att göra en förändring och att möta denne där han eller

hon befinner sig. Vidare är det viktigt att erbjuda patienten någon form av stödstruktur;

exempelvis enskilda motiverande samtal, grupper inom sjukvården som leds av någon som är

insatt i beroendeproblematiken och genom att informera och rekommendera befintliga OA-

grupper i närområdet eller på nätet.

Deltagarna i denna studie medgav att de för att kunna må bättre och för att inte stanna upp i

sin utveckling eller för att inte backa i sin motivation var tvungna att jobba med sina

relationer till sig själva och andra, vilka de oftast hade försummat då de missbrukade mat. De

hade kommit fram till att tillfrisknandeprocessen var en långsam och livslång process, där de

hela tiden var tvungna att ta eget ansvar för sitt välbefinnande och vara aktiva i sin egen

process i strävan efter ett hälsosamt och balanserat liv. I studien gjord av Ronel och Libman

(2003) framkommer att medlemmar i OA upplever mötena vara ett ”socialt laboratorium”, det

vill säga en plats där de får träna upp sina sociala färdigheter. Åratal av matmissbruk och

därmed följande skuld- och skamkänslor har degenererat till isolation och ytliga relationer till

medmänniskorna med konkurrenstänkande. Känslor av övergivenhet, ensamhet och

värdelöshet är vanliga då beroendepersonen befinner sig i sitt matmissbruk och den låga

självkänslan leder till att matmissbrukaren försöker vara andra till lags för att bli omtyckt.

34

Genom att gå med i OA ges en möjlighet att träffa andra människor i liknande situationer där

bland annat acceptans, respekt, ett givande och villkorslös kärlek är basen för programmet.

Genom att gruppmedlemmarna delar med sig om sina svagheter, sin sårbarhet och sina

erfarenheter och känslor uppstår en atmosfär av förståelse och kärlek till varandra där den

enskilde medlemmen känner igen sig i de andra och därmed inte längre känner sig ensam i sin

situation. Med tiden upplever medlemmarna en växande förmåga till närhet och intimitet till

sina medmänniskor genom att prata om alla aspekter i sina liv, särskilt de som har känts

jobbiga och skambelagda. De upplever att de tränar upp sin självkänsla inom OA genom att

komma ut ur sin isolation, våga möta andra OA-medlemmar såsom de är och att dela med sig

av sina tankar och erfarenheter för att sedan i sitt vardagsliv bli bättre på att relatera till sina

medmänniskor på ett harmoniskt och balanserat sätt, våga stå upp för sig själva och sluta med

att vilja behaga andra (Ronel och Libman, 2003). Slutsatsen kan dras att en individuell

behandlingsform av människor med beroendeproblematik bör kompletteras med stödgrupper

där medlemmarna erbjuder varandra gemenskap, samhörighet och en hälsosam strukturerad

vägledning samtidigt som de indirekt undervisar varandra om sjukdomen och missbruket i

och med delningarna om sig själva.

Metoddiskussion

Tillgången till och urvalet av deltagare för denna studie försvårades genom organisationens

anonymitet, genom ett begränsat antal OA-medlemmar och genom studiens tidsbegränsning

varpå snöbollsurvalsmetoden var väl användbar (jfr. Holloway & Wheeler, 2002, s. 124-125)

vilket genererade i ett lämpligt antal deltagare. Intervjuerna har varit 30 -75 min och resulterat

i innehållsrikt material. Urvalet av deltagare var variationsrikt när det gäller ålder och typ av

matmissbruk; när det gäller könsfördelningen hade det varit intressant att få ta del av fler

mäns upplevelser. Trots begränsningar i antalet deltagare gav intervjuerna tillräcklig variation

för att kunna beskriva studiens syfte.

Jag hade en tydlig förförståelse om betydelsen av OA’s verksamhet och den ideologi som

ligger bakom verksamheten, men även om de olika utlösande faktorer när det gäller

motivationsprocesser. Jag har inte bortsett från den förförståelse under studiens genomförande

utan jag har istället medvetet använt den under intervjuernas gång samt vid analys av

materialet (jfr. Lindseth & Norberg, 2004).

35

Begrepp som trovärdighet, pålitlighet och överförbarhet används för att beskriva olika

aspekter av tillförlitlighet enligt Polit och Beck (2008, s. 427-430). Trovärdigheten i denna

studie stärks av att jag varit noggrann i genomförandet av alla delar av processen att

genomföra studien och försökt beskriva alla steg på ett tydligt sätt så att andra kan följa

samtliga steg från början till slut (jfr. Holloway & Wheeler, 2002, s.262).

Att arbeta ensam kan innebära en nackdel i och med att det ges färre möjligheter att bearbeta

och diskutera texterna gemensamt med någon annan. Jag har hanterat det problemet genom att

vid upprepade tillfällen diskutera med min handledare och även vid seminarier vilket var

viktigt då trovärdigheten styrks än mer då även andra personer är insatta i temat och delaktiga

i processen (jfr. Holloway & Wheeler, 2002, s. 158-160).

En detaljerad beskrivning av sammanhang, urval och deltagare, datainsamling samt

analysprocessen underlättar att studieresultatet ska kunna överföras till andra sammanhang än

det aktuella (jfr. Polit & Beck, 2008, s.430-431). För att dessutom förbättra överförbarheten

har resultatet presenterats med lämpliga citat och i diskussionen har vetenskapliga studier

framtagits vilka visar på liknande resultat. Det finns rikligt med litteratur om

tolvstegsmetoden för att hantera olika former av missbruk. Studiens resultat stämmer väl

överens med andra studiers resultat, vilket bidrar till möjligheten att överföra den här studiens

resultat till andra liknande sammanhang.

Slutsatser

Resultatet i denna intervjustudie bekräftar att det är viktigt i arbetet med personer med

tvångsmässigt ätbeteende att ha förståelse för deras situation och kunskap om

motivationsprocesserna att bryta ett tvångsmässigt beteende. Studien visar att motivation i

hög grad påverkas av omgivningen och där kan distriktssköterskan spela en viktig roll. Det är

viktigt att distriktssköterskan och andra vårdgivare inte slutar tro på förmågan hos personen

med matmissbruk och behovet av stöd tenderar att vara särskilt viktigt efter ett återfall. En

viktig del av stödet är att stärka självbestämmande och delaktighet samt kunskap om

mekanismerna i matberoendet hos personer med matmissbruk. Distriktssköterskans uppgift är

inte att avgöra om personen med matmissbruk är motiverad eller inte, utan snarare att

tillsammans med denne utforska vad som motiverar. Resultatet i denna intervjustudie visar

också på betydelsen och vikten av att personen med matmissbruk integrerar stegen i sitt liv

och själv tar ansvar för sitt liv och levnadssätt. Tillfrisknandet från tvångsmässigt ätande

36

handlar om en livslång process som inte går att påskynda. Andligheten och en djupare kontakt

med den egna personen utgör en förutsättning för att ett långsiktigt tillfrisknande ska vara

möjligt. Detta är viktigt att betänka vid bemötandet och uppföljningen av tvångsmässiga ätare

och således bör tid och utrymme ges för samtal som utgår från de behov i vardagen som

uttrycks.

37

Referenser

Anstiss, T. (2009). Motivational Interviewing in Primary Care. Journal of Clinical

Psychological Medicine Settings; 16, 87-93.

Barker, R., & Cooke, B. (1992). Diet, obesity and being overweight: A qualitative research

study. Health Education Journal, 51, 117-121.

Barth, T., & Näsholm, C. (2008). Motiverande samtal –MI. Lund: Studentlitteratur.

Berridge, K.C. (2009). ´Liking´ and ´wanting´ food rewards: Brain substrates and roles in

eating disorders. Physiology & Behaviour, 97, 537-550.

Bidgood, J., & Buckryd, J. (2005). An exploration of obese adults´ experience of attempting

to lose weight and to maintain a reduced weight. Counselling and Psychotherapy research, 5,

221-229.

Blumenthal, D.M., & Gold, M.S. (2010). Neurobiology of food addiction. Current Opinion in

Clinical Nutrition & Metabolic Care, 13, (4), 359-365.

Carlos Poston, W.S., & Foreyt, J.P. (2000). Successful management of obese patient.

American Family Physician, 61, (12), 3615-22.

Corsica, J.A., & Pelchat, M.L. (2010). Food addiction: true or false? Current Opinion in

Gastroenterology, 26, 165-169.

Deci, E.L., & Ryan, R.M. (2000). Self-Determination Theory and the Facilitation of Intrinsic

Motivation, Social Development, and Well-Being. American Psychology Association, 55, (1),

68-78.

Eriksson, M., & Lindström, B. (2006). Antonovsy´s sense of coherence scale and the relation

with health: a systematic review. Journal of Epidemical Community Health, 60, 376-381.

38

Feld, R., Woodside, D.B., Kaplan, A.S., Olmsted, M.P., & Carter, J.C. (2001). Pretreatment

Motivational Enhancement Therapy for Eating Disorders: A Pilot Study. Journal of Eating

Disorders, 29, 393-400.

Forsman, B. (1997). Forskningsetik. En introduktion. Lund: Studentlitteratur.

Gard, G. (2002). Work motivating factors in rehabilitation: A brief review. Physical Therapy

Review, 6, 85-89.

Gorski, T.T., & Miller, M. (2008). Vid sunda vätskor. Handbok i återfallsprevention vid

kemiskt beroende. Stockholm: Instant Book AB.

Granbom, A.K. (1998). Att motivera till hälsa. Lund: Studentlitteratur.

Graneheim, U.H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research:

concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24,

105-112.

Hayward, L., Nixon, C., Jasper, M., Murphy, K., Harlan, V., Swirda, L., & Hayward, K.

(2000). The process of restructing and treatment of obesity in women. Health Care for

Women International, 21, 615-630.

Holloway, I., & Wheeler, S. (2002). Qualitative research for nurses (2nd ed.). Oxford:

Blackwell Sciences.

Humphreys, K., Wing, S., McCarty, D., Chappel, J., Gallant, L., Haberle, B., Horvath, T.,

Kaskutas, L.A., Kirk, T., Kivlahan, D., Laudet, A., McCrady, B.S., McLellan, T.,

Morgenstern, J., Townsend, M., & Weiss, R. (2004). Self-help organizations for alcohol and

drug problems: Toward evidence-based practice and policy. Journal of Substance Abuse

Treatment, 26, 151-158.

Jakobsson, A., Hensing, G., & Spak, F. (2005). Developing a willingness to change:

treatment-seeking process for people with alcohol problems. Alcohol & Alcoholism, 40, 118-

123.

39

Katherine, A. (1994). Matmissbruk. Ett självhjälpsprogram vid tvångsmässigt ätande.

Södertälje: Fingraf AB.

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Latner, J.D., Wilson, G.T., Stunkard, A.J., & Jackson, M.L. (2002). Self-help and long-term

behavior therapy for obesity. Behaviour Research and Therapy, 40, 805-812.

Linden, A., Butterworth, S.W., & Prochaska, J.O. (2010). Motivational interviewing-based

health coaching as a chronic care intervention. Journal of Evaluation in Clinical Practice, 16;

166-174.

Lindseth, A., & Norberg, A. (2004). A phenomenological hermeneutical method for

researching lived experience. Scandinavian Journal of Caring Science, 18, 145-153.

Lyons, M. A. (1998). The phenomen of compulsiv overeating in a selected group of

professional women. Journal of Advanced Nursing, 27, 1158-1164.

Matusek, J.A., & Knudson, R.M. (2010). Rethinking Recovery from Eating Disorders:

Spiritual and Political Dimensions. Qualitative Health research, 19, 697-707.

Melin, I. (1995). Obesitas. Handbok för praktisk klinisk behandling av övervikt baserad på

beteendemodifikation och konventionell behandling. Lund: Studentlitteratur.

Melin, I., Karlström, B., Berglund, L., Zamfir, M., & Rössner, S. (2005). Education and

supervision of health care professionals to initiate implement and improve management of

obesity. Patient Education and Counselling, 58, 127-136.

Merril, E. & Grassley, J. (2008). Women´s stories of their experiences as overweight

patientes. Journal of Advanced Nursing, 64, (2), 139-146.

Miller, W.R., & Rollnick, S. (2009). Ten things that motivational interviewing is not.

Behavioural and Cognitive Psychotherapy, 16, 1-12.

40

Murray, S.A., Kendall, M., Boyd, K., Worth, A., & Benton, T.F. (2003). General practitioners

and their possible role in providing spiritual care: a qualitative study. Brittish Journal of

General Practice, 53, 957-959.

Orford, J., Kerr, C., Copello, A., Hodgson, R., Alwyn, T., Black, R., Smith, M.,

Thistlethwaite, G., Westwood, A., & Slegg, G. (2006). Why people enter treatment for

alcohol problems; Findings from UK Alcohol Treatment Trial pre-treatment interviews.

Journal of Substance Use, 11, 161-176.

Orth-Gomér, K. & Perski, A. (2008). Preventiv medicin – teori och praktik. Lund:

Studentlitteratur.

Overgaard, D. (2002). Being obese is paradoxical living – an exploratory study of five

persons lived experience of being overweight. Journal of Nursing Theory, 11, (1), 3-12.

Polit, D.F., & Beck, C.T. (2008). Nursing research: generating and assessing evidence for

nursing practice (8th ed.). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins.

Poon, M-Y. & Tarrant, M. (2009). Obesity: attitudes of undergraduate student nurses and

registered nurses. Journal of Clinical Nursing, 18, 2355–2365.

Prochaska, O.J., DiClemente, C.C., & Norcross, C.J. (1992). In search how people change.

Applications to addictive behaviours. American Psychologist, 47, 1102-1114.

Puhl, R., & Heuer, C. (2009). The stigma of obesity: a review and update. Obesity, 17, 941-

964.

Ronel, N. (2000). From self-help to professional care: An enhanced application of the

Twelve-Step Program. Journal of Applied Behavioral Science, 36, (1), 108-122.

Ronel, N., & Libman, G. (2003). Eating Disorders and Recovery: Lessons from Overeaters

Anonymous. Clinical Social Work Journal, 31, (2), 155-171.

41

Russel- Mayhew, S., M. van Ranson, K., & Masson, P.C. (2010). How Does Overeaters

Anonymous Help Its Members? A Qualitative Analysis. Eating Disorders Review, 18, 33-42.

Ryan, M.R., & Deci, L.E. (2000). Self-determination theory and the facilition of intrinsic

motivation, social development and well-being. American Psychology, 55, 68-78.

Ryan, M.R., & Deci, L.E. (2008). A Self-determination theory approach to psychotherapy:

The motivational basis for effective change. Canadian Psychology, 49, 186-193.

Rössner, S (2002). Utbredd diskriminering av feta. Läkartidningen, 99, 4996-4997.

Sarlio-Lähteenkorva, S. (1998). Relapse stories in obesity. The European Journal of Public

Health, 8, (3), 203-209.

Socialstyrelsen. (2009). Folkhälsorapport 2009. Sthlm: Författaren. www.sos.

Walsh, K., McAllister, M., Morgan, A., & Thornhill, J. (2004). Motivating change: using

motivational interviewing in practice development. Practice Development in Health Care, 3,

92-100.

42

bilaga 1

Informationsbrev om en planerad studie om tvångsmässigt ätbeteende

Till kontaktperson i OA-grupp

Matmissbruk är ett vanligt och stort hälsoproblem i många länder och livsstilsförändring är en

förutsättning för att kunna tillfriskna. Den egna motivationen har en betydande roll vid

genomförandet av en livsstilsförändring och det finns ett stort behov av ökad förståelse och

kunskap bland vårdpersonal när det gäller problematiken runt osunda ätbeteenden. Denna

studie planeras som ett studentarbete i specialistutbildning för distriktssköterskor. Syftet med

studien är att belysa upplevelsen av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende bland medlemmar i

OA och jag behöver din hjälp att identifiera lämpliga personer. Jag har fått dina

kontaktuppgifter genom OA´s hemsida www.oasverige.com. Lämpliga personer för studien är

medlemmar som regelbundet går på möten, upplever sig som tvångsmässiga ätare samt har

mycket att berätta om ur sina livserfarenheter. Jag ser gärna att det finns en variation när det

gäller deltagarnas ålder, kön och typ av matmissbruk..

Studien sker i form av intervjuer som varar ca. 45-60 minuter. Intervjumaterialet behandlas

konfidentiellt och kommer att hållas inlåst och ingen, förutom författaren och handledaren till

arbetet, kommer att ha tillgång till den. Efter att studien är slutförd och publicerat som ett

studentarbete kommer allt material att förstöras. Medverkan i denna studie är frivillig och kan,

utan motivering, när som helst före, under eller efter intervjun avbrytas om du så önskar.

Varken i analysen av intervjuerna eller i arbetes resultat kommer det att vara möjligt att

identifiera någon av deltagarna. Det färdiga examensarbetet kommer att publiceras under

hösten 2010 via Luleå Tekniska Universitets hemsida (http://epubl.ltu.se) under länken

”examensarbete”.

Jag som genomför studien är studerande vid specialistutbildningen för distriktssköterskor vid

Luleå tekniska universitet. Har du frågor kontakta mig eller min handledare.

Monica Höchtl, leg. Sjuksköterska Stefan Sävenstedt Telnr: 070-2170029 Universitetslektor E-post: monhoc-0student.ltu.se Tel: 0920-49 10 00 vx

43

Om du vill hjälpa mig med den planerade studien fyll i denna svarstalong och skicka den sedan till mig. Vid positivt svar kommer jag att kontakta dig.

Jag vill hjälpa dig med denna studie.

o Ja

o Nej

Underskrift _____________________________________

Datum/Ort _____________________________________

Telnr. _____________________________________

Var god och skicka ditt svar i det färdigfrankerade svarsbrevet. Med detta informationsbrev

medföljer även skriftliga förfrågningar till eventuella deltagare för denna studie som jag ber

dig att vidarebefordra vid eventuellt intresse.

44

bilaga 2

Förfrågan om att delta i en forskningsstudie.

Till eventuell deltagare i studien

Matmissbruk är ett vanligt och stort hälsoproblem i många länder och livsstilsförändring är en

förutsättning för att kunna tillfriskna. Den egna motivationen har en betydande roll vid

genomförandet av en livsstilsförändring och det finns ett stort behov av ökad förståelse och

kunskap bland vårdpersonal när det gäller problematiken matmissbruk. Syftet med denna

studie är att belysa upplevelsen av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende bland medlemmar i

OA. Du får denna förfrågan att delta därför att du finns med som medlem i OA.

Studien sker i form av intervjuer som varar ca. 45-60 minuter. Om du väljer att delta kommer

jag att kontakta dig så snart jag har fått svar från dig om att du vill delta i studien eller önskar

mer information om denna. Intervjun kommer att ske på en av dig vald plats, intervjun spelas

in på bandspelare och skrivs sedan ner ordagrant.

Intervjumaterialet behandlas konfidentiellt, dvs. ingen deltagare kommer att kunna

identifieras vid namn eller ort. Varken i analysen av intervjuerna eller i arbetes resultat

kommer det att vara möjligt att identifiera någon av deltagarna. Intervjumaterialet kommer att

hållas inlåst och ingen, förutom författaren och handledaren till arbetet, kommer att ha

tillgång till den. Efter att studien är slutförd och publicerat som ett studentarbete kommer allt

material att förstöras. Medverkan i denna studie är frivillig och kan, utan motivering, när som

helst före, under eller efter intervjun avbrytas om du så önskar.

Det färdiga examensarbetet kommer att publiceras under hösten 2010 via Luleå Tekniska

Universitets hemsida (http://epubl.ltu.se) under länken ”examensarbete”. Om du vill delta i

studien fyll i svarstalongen nedan och skicka den till mig, senast 10-04-30. Uteblivet svar

tolkar jag som att du inte vill delta. Vid eventuella frågor kontakta mig eller min handledare

på följande telefonnummer eller e-mail adress.

Med vänlig hälsning

Monica Höchtl, leg. Sjuksköterska Stefan Sävenstedt

45

Brännagatan 17, 96131 Boden Universitetslektor Telnr: 070-2170029 Luleå tekniska universitet E-post: monhoc-0student.ltu.se Tel: 0920-49 10 00 vx

46

bilaga 3

Förfrågan om medverkan i forskningsstudie, svarstalong

Härmed ger jag mitt skriftliga samtycke till att delta i studien. Jag har fått information om

studien och att jag när som helst kan avbryta mitt deltagande utan närmare förklaring.

Jag önskar delta i studien.

Jag vill ha mer information om studien.

Underskrift___________________________________________

Datum/Ort____________________________________________

Telefon/E-post_________________________________________

Returnera denna svarstalong i bifogat färdigfrankerat kuvert före 10-04-30. Namn och adress

är förtryckt. Författaren kommer att därefter kontakta dig.

47

bilaga 4

Intervjuguide

Intervjuerna skall vara öppna och berättande och frågorna är exempel på möjliga frågor som

beskriver de viktigaste områdena för intervjun.

Intervjufrågor:

1. Vad var det som fick dig att inse att du har problem med ditt ätbeteende? - Kan du stanna vid denna händelse och beskriva hur det kändes? 2. Vad var det som fick dig att reagera och vilja göra något åt ditt matproblem när du inser att du har problem? 3. Kan du beskriva vad som hände när din motivation påverkades på ett positivt sätt? - Vad hände känslomässigt? 4. Vad upplever du har hjälpt dig i ditt tillfrisknande? - Kan du ge ett exempel på en sådan händelse? - Kan du beskriva hur det kändes att få den hjälpen/stödet/insikten? 5. Hur gör du själv för att hålla igång din inre motivation? - Hur känns det när du känner dig motiverad? - Kan du beskriva någon gång då du känt dig riktigt motiverad? 6. Var hittar du styrkan/kraften att fortsätta mot ett sundare liv? - Hur gör du när du känner dig hungrig, trött, arg eller ledsen? - Hur hanterar du situationen då du känner dig omotiverad till att vara abstinent? - Kan du beskriva någon gång då du känt dig riktigt omotiverad? - Kan du beskriva någon gång när din motivation försvunnit? - Hur känns det när du någon gång tappat tron på att du kommer att tillfriskna? - Hur ser du på dig själv när du känner dig omotiverad till att göra en livsstilsförändring? 7. Vad innebär motivation till tillfrisknande för dig? - Vilken betydelse har det i ditt liv? 8. Kan du beskriva vilket stöd du är i behov av att få från andra för att kunna tillfriskna? - Hur känns det att få detta stöd från andra? 9. Vad upplever du att sjuksköterskan bör vara medveten om och tänka på när det gäller att motivera och stötta människor som är tvångsmässiga ätare? 10. Har du något mer att tillägga innan vi avslutar?