Examensarbete - Att ingripa i nödsituationer... av Dennis von Martens

Att ingripa i nödsituationer - ett straffrättsligt ansvar eller

ett medmänskligt val

Av: Dennis von Martens

Handledare: Fredrik Zanetti

Examensarbete i straffrätt 30 hp

Stockholm vårterminen 2010

2

Innehåll

1 Inledning 4

1.1 Bakgrund 5

1.2 Syfte 5

1.3 Metod 7

2 Bakomliggande faktorer – varför ingripanden ej sker 9

2.1 Minskad benägenhet att ingripa när flera personer är närvarande 9

2.2 Rädsla och andra känslomässigt påfrestande tillstånd 11

2.3 Vittnesgruppens sammansättning 12

2.4 Vittnets kunskap 12

2.5 Risken att missuppfatta en händelse 13

3 Nuvarande reglering avseende underlåtenhetsbrott 14

3.1 Allmänt om underlåtenhetsbrott 14

3.2 Garantläran 16

3.2.1 Övervakningsgarant 17

3.2.2 Skyddsgarant 19

3.3 Lagbestämmelser avseende underlåtenhet i nödsituationer 19

3.3.1 Skyldighet att anmäla eller avslöja brott 20

3.3.2 Skyldighet för föräldrar, uppfostrare och förmyndare att förhindra brott 21

3.3.3 Skyldighet att avvärja allmänfara 22

3.3.4 Lagen om skydd mot olyckor 23

3.3.5 Ansvaret inom sjöfart och luftfart 23

3.3.6 Skyldigheter vid en trafikolycka 23

3.4 Medverkan 24

4 Utredningar kring skyldigheten att bistå nödställda 26

4.1 Historik 26

4.2 Utvidgat ansvar i enlighet med Dir. 2009:82 28

3

5 Straffets syfte och funktion 29

5.1 Vedergällning 29

5.2 Prevention 29

5.2.1 Allmänprevention 29

5.2.2 Moralbildning 30

5.2.3 Individualprevention 31

6 Diskussion 32

6.1 En straffsanktionerad skyldighet att ingripa 32

6.1.1 Effektivitet och straffvärde 32

6.1.2 Konformitetsprincipen 34

6.1.3 Underlåtenhetens klandervärdhet 34

6.1.4 Ansvaret att förebygga brottslighet 35

6.1.5 Rättvisa och humanitet 36

6.2 Möjliga vägar för att öka benägenheten att ingripa 36

6.2.1 Belöning och uppmuntran 37

6.2.2 Utbildning och information 38

6.3 Avslutning 40

Käll- och litteraturförteckning 41

4

1 Inledning

Peter, som är i 20-årsåldern, beger sig en fredag kväll in på McDonalds för att köpa

sig något att äta. Vid kassan råder stort tumult, då 5-6 killar har startat ett slagsmål.

Runtomkring står ett flertal barn och äldre som med panik i ögonen försöker hålla sig

undan, hos några finns också en viss förundran då de åser slagsmålet. Peter stegar

fram till en av killarna, knackar denne på axeln och frågar vad som pågår samt

påpekar att det inte är ett lämpligt ställe att ”göra upp på”. Det dröjer då inte mer än

10 sekunder innan hela gänget gett sig på Peter som får sig ett flertal knytnävsslag,

främst i ansiktet. Så småningom lyckas han slinka in på en toalett där han plåstras

om. Något vimmelkantig kommer Peter ut från toaletten, han är inte allvarligt skadad

men har fått en blåtira och mindre blödningar i ansiktet. Han väljer att ändra sina

planer och skippa den planerade krogrundan då han mår dåligt efter misshandeln och

är rädd att åter stöta på gänget. Peter möter strax därefter två av sina bröder och

börjar promenera hemåt. På väg hem stöter de dock på patrull, gänget från

McDonalds och ytterligare ett flertal personer kommer rusande från motsatt håll och

kastar sig över Peter. Peter blir snabbt omkullslagen och får liggande mottaga flera

sparkar. Gänget börjar sedan bära iväg den numera halvt medvetslöse Peter in i en

gränd. Peter återfår efter en stund medvetandet och lyckas slingra sig ur sin jacka.

Halvt krälande och halvt springande påkallar han sedan en dörrvakts

uppmärksamhet, får hjälp att ringa polis och blir så småningom transporterad till

akuten där han tillbringar natten för överseende. I rummet bredvid vårdas också en av

bröderna som ingripit och försökt rädda sin bror från att bli misshandlad.

Scenariot ovan är en beskrivning av en verklig händelse. I detta fall slutade det hela

förhållandevis lyckligt, utan att några bestående fysiska men uppstod. Det finns dock

flera exempel på när våld i det offentliga rummet medfört så pass allvarliga skador att

personer omkommit.

Peter, vilket är ett fingerat namn, hade under lång tid efter händelsen svårt att riktigt

förstå varför han blivit angripen och misshandlad samt såväl förvånad som besviken

att inte fler människor kom till undsättning. Vid händelsen på McDonalds, där Peter

5

själv försökte förhindra en pågående misshandel, fanns det trots ett 100-tal vittnen

inte en antydan till att människor skulle ingripa när Peter sedermera blev

misshandlad. Den därpå följande misshandeln, som inträffade när Peter var på väg

hem från restaurangen, utspelade sig på den mest trafikerade gågatan i staden där ett

flertal människor bevittnade händelsen utan att ingripa. Den person som faktiskt

ingrep, i det här fallet en bror till Peter, blev själv misshandlad och förd till sjukhus.

1.1 Bakgrund

I Sverige begås dagligen ett stort antal våldsbrott, liknande det ovan berörda, på

offentliga platser.1 Dessa brott har ofta flera vittnen, som i många situationer är

passiva och av någon anledning inte ingriper för att bistå en nödställd. Ett fall som fått

stor uppmärksamhet i Sverige är händelsen där en ung man blev misshandlad till döds

på Kungsgatan, samtidigt som ett stort antal vittnen befann sig på platsen utan att

ingripa. Dödsmisshandeln föranleddes av att mannen sagt ifrån då gärningsmännen

stod och urinerade i en port.2

Även vid olyckshändelser, t.ex. trafikolyckor, är det vanligt med passiva åskådare. I

september 2009 tillsatte Sveriges regering en utredning med uppgift att utreda behovet

av och möjligheten att införa ett straffrättsligt sanktionerat ansvar att ingripa i

nödsituationer.3

1.2 Syfte

Denna framställning har i huvudsak två syften, dels att utreda rättsläget gällande

ansvaret att ingripa vid nödsituationer, dels att utreda möjligheten att utvidga ansvaret

för att få människor att ingripa i större utsträckning än vad som sker.

1 För statistik på området se http://www.bra.se/. Som exempel kan nämnas att det i

Polismästardistrikt (Stockholm) City under år 2007 anmäldes 8885 våldsbrott i det offentliga rummet,

se ”Kameraprojektet – Ett verksamhetsutvecklingsprojekt” på ovan angivna webbsida.

2 Se, angående domen mot de tilltalade gärningsmännen, Svea hovrätt Mål nr B 6470-05.

2 Dir. 2009:82. Skyldighet att agera vid farliga situationer eller att bistå nödställda personer.

6

För att få en fullständig inblick i hur pass effektiv en lag kan tänkas vara för att få

människor att ingripa oftare studeras psykologisk forskning på området, varvid en

sammanställning ges över de faktorer som inverkar på vår benägenhet att ingripa i

nödsituationer. Vidare studeras hur den svenska lagstiftningen förhåller sig till

underlåtenhet att bistå nödställda och därvidlag besvaras frågan i vilken utsträckning

en passiv åskådare till ett brott eller en olycka kan ställas till ansvar genom en

tillämpning av gällande rätt av idag. Därefter behandlas en lags syften rent allmänt,

inbegripande vilka krav som kan ställas på lagstiftning.

Syftet är ytterst att utreda om de regler som idag finns avseende underlåtenhetsbrott är

tillräckliga. I anslutning härtill diskuteras följande frågeställningar:

• I vilka situationer är en underlåtenhet så klandervärd att den bör

bestraffas?

• Vilka åtgärder kan man kräva att en människa vidtar när ett brott begås

eller en olycka inträffar?

• Vilken betydelse kan en lag ha för att införliva ett visst beteende?

• Är det möjligt att öka graden av ingripanden genom en förändrad

strafflagstiftning?

Alternativa tillvägagångssätt tas upp i en avslutande del, där författaren diskuterar hur

människor kan påverkas att i större utsträckning ingripa för att hjälpa de som befinner

sig i nöd.

Syftet är att hos läsaren väcka intresse för det problem som diskuteras. Genom att

skapa större medvetenhet hos såväl enskilda individer som staten och dess

lagstiftningsapparat är förhoppningen att de mest effektiva metoderna kommer att

användas för att komma tillrätta med problemet avseende passivitet i nödsituationer.

7

1.3 Metod

Det material som kommer att behandlas är dels artiklar och dylikt inom psykologisk

forskning, dels juridiska rättskällor. Relevant lagstiftning kommer att sammanfattas

samt tillhörande kommentarer och förarbeten. Till viss del kommer även straffrättslig

doktrin att utredas, i de delar som dess rättsvetenskapliga inriktning har betydelse för

föreliggande framställning. Någon större genomgång av praxis är inte avsedd, i de fall

som exempel från domstolarna nämns sker detta högst summariskt utan någon större

detaljrikedom. För den intresserade som önskar att djupare sätta sig in ett visst rättsfall

hänvisas istället till domen i sin helhet.

Avseende den avslutande diskussionen så har denna de lege ferenda karaktär.

Moraliska, juridiska, politiska och psykologiska aspekter flätas här samman för att ge

läsaren en mer nyanserad bild av vad vi kan förvänta oss av våra medmänniskor,

vilken inverkan en straffsanktion kan tänkas ha på det berörda problemet samt vilka

metoder som faktiskt kan tänkas leda till resultat med avseende på underlåtenhet att

bistå nödställda. Författaren är väl medveten om att risken finns att vissa exempel och

argument som förs fram i den avslutande diskussionen innehåller rent subjektiva

åsikter, detta är dock såväl avsiktligt som oundvikligt vid en analys av föreliggande

slag. Ämnet tenderar att väcka känslor och upprördhet samt kanske också viss

uppgivenhet, hos författaren och förhoppningsvis även hos läsaren. Därmed är det

också helt naturligt att språket i vissa avseenden inte håller sig till det strikt juridiska

utan att argument och begrepp kryddas med adjektiv och andra utsmyckningar.

Förhoppningen är samtidigt att framställningen skall läsas inte bara av välutbildade

jurister, den riktar sig främst till allmänheten i stort. Av detta skäl har språket något

förenklats även vid genomgången av det juridiska stoffet, som exempel kan nämnas

att begreppen ommisivdelikt och kommissivdelikt inte begagnas vid genomgången av

brott genom handling respektive underlåtenhet.4

4 För den intresserade hänvisas till exempelvis Nils Jareborgs framställningar om brott i allmänhet och

underlåtenhetsbrott i synnerhet, se t.ex. Brotten: Första häftet, s. 118 ff.

8

Utöver de artiklar inom den psykologiska forskningen som behandlas, vilka till största

delen utgörs av experiment utförda i USA, är arbetet begränsat till svensk litteratur

och svenska rättskällor.5 Någon direkt jämförelse med regleringen i andra länder görs

inte, främst då det till stor del saknas utredningar kring vilken inverkan reglerna har på

brottslighet i allmänhet och människors benägenhet att ingripa i nödsituationer i

synnerhet.

5 En mindre del av framställningen, främst avseende avsnittet om den psykologiska forskningen i 2

kap., finns publicerad av undertecknad i tidskriften Juridisk Publikation, Nr 2/2009, s. 251-261, under

titeln ”Barmhärtig samarit eller hjärtlös brottsling?”.

9

2 Bakomliggande faktorer - varför ingripanden ej

sker

Intresset för fenomenet, att människor inte ingriper i situationer när de ser någon som

behöver hjälp, ökade under 1960-talet, bland annat med anledning av ett medialt

uppmärksammat fall – ”The Kitty Genovese Case”.6 Det rörde sig om en kvinna som

år 1964 knivhöggs till döds av en ensam gärningsman i New York, samtidigt som 38

personer bevittnade händelsen utan att ingripa. Varken vittnen eller då förefintliga

forskningsresultat kunde förklara de uteblivna ingripandena, samtidigt som

allmänheten ville ha svar på hur det kunde gå så illa trots att så många människor haft

möjlighet att komma till undsättning. Ett flertal studier har därefter genomförts med

fokus på att utreda vilka faktorer som påverkar huruvida en person ingriper i en

nödsituation.

2.1 Minskad benägenhet att ingripa när flera personer är

närvarande

De två forskarna John M. Darley och Bibb Latané insåg redan tidigt under sin

forskning att närvaron av andra passiva vittnen har en negativ inverkan på ett enskilt

vittnes benägenhet att ingripa. I en studie vilseleddes ett antal försökspersoner att tro

att en person i ett intilliggande rum fått ett epilepsiliknande anfall. De försökspersoner

som trodde att de var ensamma om att upptäcka anfallet reagerade oftare, starkare och

väsentligt snabbare än de som trodde att det fanns fler vittnen till händelsen.7

Vid genomförandet av ovanstående experiment hade försökspersonerna ingen

möjlighet att kommunicera med varandra eller uppfatta varandras reaktioner eftersom

de var utplacerade i individuella rum. I en annan studie testades huruvida motsvarande

effekt kunde påvisas även då en försöksperson befann sig tillsammans med andra

personer. Försökspersonen satt i detta fall och fyllde i ett frågeformulär i ett väntrum,

dit denne kommit för att deltaga i en intervju. Under tiden som försökspersonen

6 Se t.ex. Rosenthal, Thirty-eight witnesses: The Kitty Genovese case.

7 Darley & Latané, Bystander intervention in emergencies: Diffusion of responsibility.

10

väntade på att bli inkallad till intervjuledaren började rök att sippra ut ur en springa i

väggen och röken spred sig sedan i rummet. Experimentet avslutades om

försökspersonen inte kallat på hjälp inom sex minuter från det att röken först

uppenbarat sig. I de fall då försökspersonen satt ensam i väntrummet tillkallade denne

hjälp i 75 % av fallen, medan motsvarande siffra uppgick till 10 % då ytterligare två,

av forskningsanstalten anställda personer, var närvarande i rummet. En ensamt

väntande försöksperson agerade också mer naturligt under rökens utveckling, med en

undersökande och tvekande inledande fas, som så småningom (i medianfallet inom 2

minuter efter att de först märkt röken) övergick till att personen gick ut ur rummet för

att rapportera händelsen till en anställd. Då försökspersonen hade sällskap i

väntrummet rapporterade denne vanligtvis inte röken trots att den medförde irriterad

hals och kliande ögon. De försökspersoner som under testet hade rapporterat röken

förklarade senare att de hade upplevt rökutvecklingen som tillräckligt avvikande för

att den skulle berättiga en närmare undersökning. De som inte hade rapporterat röken

var förvisso osäkra på vad röken berott på, men de hade i ett tidigt skede avvisat

tanken på att det brann. När de såg att andra som befann sig i väntrummet var fortsatt

passiva trots rökutvecklingen bestämde de sig för att röken inte kunde vara farlig utan

försökte istället hitta alternativa orsaker till händelsen, såsom att röken var någon typ

av ånga från ventilationsanläggningen.8

Ett flertal andra studier bekräftar teorin om att människor har en större benägenhet att

ingripa när de ensamma bevittnar en händelse. I en studie iscensattes en astmaattack i

ett experiment som utförande- och resultatmässigt till stor del överensstämmer med

det av Darley och Latané utförda experimentet med epilepsianfallet.9

I ett experiment undersöktes om det möjligen kunde vara så att en vuxen person i

större utsträckning ingriper i en nödsituation när barn finns närvarande. En

försöksperson placerades i ett rum antingen ensam, tillsammans med två barn eller

tillsammans med två vuxna. Försökspersonen fick sedan antingen erfara att rök kom

8

Latané & Darley, Group inhibition of bystander intervention in emergencies.

9 Harris & Robinson, Bystander intervention: Group size and victim status.

11

in i rummet från en spricka under ett bord eller att skrik på hjälp hördes från rummet

intill. Samtliga de försökspersoner som befann sig ensamma i rummet vid

rökutvecklingen lämnade rummet när röken började sprida sig. När barnen var

närvarande lämnades rummet i hälften av fallen och slutligen, när andra vuxna fanns

på plats så lämnades rummet i endast 16 % av fallen. I stort sett identiska resultat

uppvisades när en person i rummet bredvid började skrika. Även reaktionstiden var

väsentligt kortare för de försökspersoner som var ensamma i rummet än de som hade

sällskap, särskilt då andra vuxna var närvarande.10

Det bör i detta skede noteras att merparten av de ovan berörda experimenten utförts

genom att en försöksperson placerats i ett rum antingen själv eller med ett antal

”falska” försökspersoner som varit anställda av forskningsanstalten. Det innebär att

det i dessa fall bland en grupp av vittnen faktiskt bara funnits en potentiell undsättare,

eftersom de anställda ombetts att inte ingripa. Sannolikheten att en specifik enskild

individ ingriper när andra vittnen finns närvarande måste därför skiljas från

sannolikheten att en nödställd överhuvudtaget skall få hjälp. I takt med att antalet

vittnen ökar reduceras effekten av det beskrivna fenomenet att ett ensamt vittne är

bättre än flera och när gruppen av vittnen blir tillräckligt stor ökar sannolikheten att en

nödställd skall få hjälp av åtminstone något av vittnena.11

2.2 Rädsla och andra känslomässigt påfrestande tillstånd

Flera psykologiska mekanismer, som till viss del verkar i det undermedvetna, har

betydelse för vittnens beteenden i nödsituationer.12 Ett vittne går igenom olika

emotionella stadier och kan hamna i ett känslomässigt påfrestande tillstånd som

involverar känslor av exempelvis empati, avsky, nyfikenhet och rädsla. Vittnen kan

också få olika typer av fysiologiska besvär, såsom att de upplever ett ökat hjärtslag

och får svårt att andas.13

10

Ross, Effect of increased responsibility on bystander intervention: The presence of children.

11 Stalder, Revisiting the issue of safety in numbers: The likelihood of receiving help from a group.

12 Se t.ex. Garcia m.fl., Crowded minds: The implicit bystander effect.

13 Piliavin m. fl., Costs, diffusion, and the stigmatized victim.

12

När en person ensam bevittnar en olyckshändelse är hon eller han den ende potentiellt

möjlige undsättaren, vilket innebär att om någon hjälp skall kunna bli aktuell så måste

hjälpen komma från just detta vittne. Även i dessa situationer kan olika

omständigheter och rädsla, exempelvis för att bli involverad i en utdragen process

eller för att bli fysiskt skadad, leda till att personen inte ingriper.

Darley och Latané försökte i en av sina studier beskriva de m.fl. olika stadier en

person som bevittnar en nödfallssituation går igenom. Enligt den modell de utarbetade

är det för det första en förutsättning att händelsen faktiskt blir föremål för personens

uppmärksamhet och att händelsen uppfattas som en nödfallssituation. Därefter måste

personen till någon grad känna sig ansvarig att hjälpa till. Vidare vägs olika

handlingsalternativ mot varandra och slutligen måste personen avgöra huruvida denne

faktiskt skall ingripa och skrida till verket för att hjälpa den nödställde.14

2.3 Vittnesgruppens sammansättning

När flera vittnen är närvarande ligger ansvaret på vittnena tillsammans som en grupp

och bristen på personligt ansvarskännande kan då leda till att ingen ingriper. Denna

effekt tycks dock vara något lägre i situationer där vittnena känner varandra. Det har

här påvisats en tydlig skillnad med avseende på vittnesgruppens sammansättning – är

vittnena vänner sedan tidigare ingriper de väsentligen oftare i en nödsituation än i

situationer då vittnena är obekanta för varandra.15

2.4 Vittnets kunskap

En individs faktiska kunskap om hur man hjälper till vid en nödsituation har visat sig

ha en betydande inverkan på dennes benägenhet att ingripa. I en studie iscensattes en

olycka där en person såg ut att blöda kraftigt från en pulsåder i benet. De vittnen som

tidigare fått utbildning i första hjälpen försökte i större utsträckning än de som inte

genomgått sådan utbildning hjälpa den nödställde. Här hade det inte lika stor

14

Darley & Latané, When will people help in a crisis?

15 Latané & Rodin, A lady in distress: Inhibiting effects of friends and strangers on bystander

intervention.

13

betydelse om andra icke aktiva vittnen fanns på plats, de som hade kunskap i första

hjälpen tycktes inte i samma utsträckning tveka i huruvida de skulle hjälpa till och

hade naturligt nog också större möjlighet att ge adekvat och effektiv hjälp till den

nödställde.16

2.5 Risken att missuppfatta en händelse

Även hur tydlig en olycka är, huruvida det kan ifrågasättas om det verkligen rör sig

om en olycka, har betydelse. I den nyss nämnda studien undersöktes denna faktor

genom att det i en situation enbart hördes en kraftig smäll när den olycksdrabbade

ramlade från en stege (oklar/tvetydig olycka), medan personen i en annan situation

även ropade på hjälp (klar/otvetydig olycka). Skillnaden var här påfallande hög i

samtliga grupper, på så vis att både bland de utbildade och icke-utbildade var

tendensen att ingripa signifikant högre när den olycksdrabbade även ropade på hjälp.17

16

Shotland & Heinold, Bystander response to arterial bleeding: Helping skills, the decision-making

process, and differentiating the helping response. Se även Tomruk m.fl., First aid: Level of knowledge

of relatives and bystanders in emergency situations.

17 Se även t.ex. Clark & Word, Where is the apathetic bystander? Situational characteristics of the

emergency.

14

3 Nuvarande reglering avseende underlåtenhetsbrott

De allra flesta straffstadganden är utformade såtillvida att om en viss handling utföres

så följer ett straff. Genom att inte göra sig skyldig till en viss omnämnd handling kan

då detta straff undvikas, varför dylika bestämmelser närmast kan tolkas som ett förbud

att vidta en viss åtgärd.

3.1 Allmänt om underlåtenhetsbrott

Vissa straffstadganden är istället utformade som påbud, s.k. äkta underlåtenhetsbrott.

En person straffas då för att denne inte företar en viss påbjuden handling, vilken

framgår direkt av lagtexten. Som exempel kan nämnas fyndförseelse enligt 10 kap. 8 §

i brottsbalken (1962:700) [cit. BrB] samt hemfridsbrott enligt BrB 4 kap. 6 §, som

bland annat föreskriver straffrättsligt ansvar för en person som olovligen stannar kvar i

annans bostad.

Även de bestämmelser som inte är formulerade som påbud kan medföra straffrättsligt

ansvar vid underlåtenhet, det rör sig då om s.k. oäkta underlåtenhetsbrott. En

förutsättning för att underlåtenheten skall medföra straffansvar är att det föreligger en

skyldighet att handla enligt garantläran (se nedan under 3.2). Störst betydelse har

dessa principer avseende de brott som bestraffar fysiskt orsakande av en effekt, t.ex.

mord enligt BrB 3 kap. 1 § eller misshandel enligt BrB 3 kap. 5 §.18

I flertalet av brottsbalkens bestämmelser lämnas stort utrymme för hur ett visst brott

kan begås, varvid ansvar för underlåtenhet kan bli aktuellt. De olika begrepp som

används i straffstadgandena, exempelvis ”skada”, ”framkalla”, ”sprida” och ”orsaka”,

kan ofta uppfyllas såväl genom handling som genom någon typ av underlåtenhet.

Själva brottsbeskrivningen utgör utgångspunkten för om straff för underlåtenhet kan

komma ifråga, utan att alltför höga krav kan ställas på de begrepp som begagnas

18

Principerna avseende ansvar för underlåtenhet gäller inte enbart vid brott mot liv och hälsa, dock är

dessa brott de mest relevanta med beaktande av syftet med framställningen och de används därför i

de flesta exemplifieringarna.

15

avseende de enskilda straffstadgandena.19 Viss restriktivitet är samtidigt påkallad

avseende att utsträcka ett straffbuds tillämplighet till att omfatta underlåtenhet, särskilt

med tanke på legalitetsprincipen och det därmed sammanhängande kravet på

förutsebarhet.20

Vad gäller underlåtenhetsbrott krävs ett hypotetiskt orsaksresonemang – om en person

hade utfört en viss handling hade den inträffade effekten aldrig inträffat. För att ansvar

för underlåtenhet skall inträda krävs i princip att det visas att om den påbjudna

positiva handlingen vidtagits så hade effekten med stor sannolikhet uteblivit.21

Underlåtenhet har därmed en aktiv motsvarighet, dvs. en handling som skyldighet

föreligger att utföra. En brottslig handling utgörs av ett visst beteende, medan brott

genom underlåtenhet är just underlåtenhet att bete sig på visst sätt. Den underlåtandes

beteende i andra hänseenden är oftast irrelevant.22

Det är således nödvändigt att göra en avgränsning avseende en viss grupp av personer

och även avgöra i vilket avseende vi förväntar oss att en handling skall utföras av

dessa personer. Det är inte tillräckligt att en person underlåtit att göra något visst, det

krävs dessutom att denna person borde ha agerat på detta sätt. Bakom begreppet

”borde” finns olika sociala och personliga faktorer som förmodas inverka på den

enskildes beteende och även på vad andra människor förväntar sig av denna person.23

Ansvar för underlåtenhet kan generellt anses vara mindre lämpligt och mindre

straffvärt än ansvar för direkta handlingar. Vid förbudsstadganden så hindras man med

hot om straff från att göra en viss specifik handling medan ett påbud innebär att alla

handlingsalternativ utom ett medför straffrättsligt ansvar. Det innebär således ett mer

direkt ingripande i en persons handlingsfrihet.

19

Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 291.

20 Se vidare nedan kap. 6.1.

21 Agge, Straffrättens allmänna del: Föreläsningar - Andra häftet, s. 308.

22 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 26.

23 Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 117 f.

16

Det kan inte krävas att en person skall agera om det är omöjligt att utföra en viss

handling. Några krav eller förväntningar på en enskild individ kan knappast anses

finnas i dessa situationer. Om någon dock uppsåtligen eller av oaktsamhet försatt sig i

en situation som gjort det omöjligt för honom att företa en påbjuden handling, kan

ansvar bli aktuellt.24 Bedömningen måste ske utifrån vad som rimligen kan begäras av

en underlåtande och vad hon eller han borde göra, varvid ett minimikrav uppställs på

vilket handlande som måste vidtas för att ansvar skall undvikas. Hänsyn skall härvid

tas till individuella förutsättningar, där mer kan begäras av en person med särskild

kompetens inom det aktuella området än vad som kan begäras av någon som saknar

motsvarande kunskap.25

Det är viktigt att observera att underlåtenhet i straffrättslig mening inte är uppfyllt så

snart en viss handling inte företas. Om så var fallet skulle alla människor vid varje

tidpunkt göra sig skyldig till otaliga underlåtenhetsbrott. Därmed är det nödvändigt att

göra just en avgränsning till de fall när det finns mer påtagliga skäl att förvänta sig att

en handling företas. Det kan sammanfattas med ett krav på att det finns en ”rättsligt

relevant förväntan på agerande” och vi måste således begränsa personkretsen enligt

principerna för garantläran.26

3.2 Garantläran

Personkretsen begränsas vid de oäkta underlåtenhetsbrotten till de som haft en särskild

plikt att utföra en viss handling dvs. till personer som befunnit sig i s.k.

garantställning. Endast när det finns särskild anledning för en viss person att ingripa

bör ansvar kunna utkrävas för underlåtenhet. I många situationer är det mer självklart

att en person skall hållas ansvarig, som exempel kan nämnas en banvakt som

(oaktsamt eller uppsåtligen) underlåter att lägga om en växel eller att fälla

järnvägsbommar. Att underlåtenheten i detta fall är straffvärd torde ej råda någon

tvekan om, det får anses vara lika klandervärt att underlåta att lägga om en växel som

24

Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 118.

25 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 292.

26 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 86.

17

att de facto lägga växeln fel (dvs. orsakande genom underlåtenhet respektive

handling). Utöver eventuellt ansvar för allmänfarlig vårdslöshet enligt BrB 13 kap. 6 §

(som inte kräver någon inträffad skada) skulle ansvar kunna inträda för brott enligt

BrB 3 kap., t.ex. mord enligt 3 kap. 1 § eller vållande till annans död enligt 3 kap. 7 §,

om någon avlider på grund av den underlåtna åtgärden.27

Syftet med garantläran är att begränsa kretsen av personer som kan hållas ansvariga

vid underlåtenhetsbrott. För att garantställning och därmed en plikt att handla skall

anses föreligga skall den som underlåtit att handla vara lika klandervärd som den som

orsakat motsvarande effekt genom handling och därmed underlåtenheten lika

straffvärd som en handling. Bedömningen av klandervärdheten skall inte ske utifrån

det enskilda fallet utan rent generellt för viss underlåtenhet.28

Eftersom de flesta brottsbeskrivningar, trots att de kanske huvudsakligen inriktar sig

på handlingar, även inrymmer orsakande genom underlåtenhet är det nödvändigt att

göra en avgränsning av potentiellt ansvariga. Då detta inte uttryckligen sker i de

enskilda brottsbeskrivningarna har garantläran kommit att utvecklas främst genom

praxis och doktrin.29 För att fastställa huruvida någon gjort sig skyldig till ett brott

genom underlåtenhet måste först klargöras att föreliggande orsakande ryms inom ett

visst straffbud. Om så är fallet måste dessutom fastställas att personen befunnit sig i

garantställning. När inte båda dessa förutsättningar är uppfyllda går ”den potentielle

gärningsmannen” fri från ansvar.30

3.2.1 Övervakningsgarant

Vissa personer är skyldiga att avvärja risker som finns avseende farokällor som de är

ansvariga för. Den som har en sådan ställning kallas för övervakningsgarant. I första

hand ansvarar man för orsakande genom underlåtenhet vid föregående eget beteende,

27

Se Jareborg, Brotten: Tredje häftet, s. 22 samt där omnämnt rättsfall NJA 1958 s. 90. Se även

Holmqvist m.fl., Brottsbalken Del II: Brotten mot allmänheten och staten m.m., s. 13:62.

28 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 187.

29 Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 212 f.

30 Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 214.

18

såsom att man framkallat fara genom brand och sedan underlåtit att försöka förhindra

ytterligare skada (se vidare nedan under 3.3 angående BrB 13 kap. 10 §). Dessutom

kan ansvar såsom övervakningsgarant uppkomma för annan persons beteende. Detta

gäller exempelvis avseende föräldrar gentemot barn, lärare gentemot elev samt

militära eller polisiära förmän gentemot underordnad.31 Ansvar kan således anses

förutsätta någon form av rättslig övervakningsplikt eller befälsställning. Det är även

avgörande vilken situation som är för handen, ofta är skyldigheten att ingripa

beroende av i vilket sammanhang som risk för skada (fara) uppkommer.32

Ställning som övervakningsgarant föreligger också för en person med ansvar för

exempelvis djur, maskiner, fordon eller byggnader. Ansvar kan då utkrävas om någon

underlåter att övervaka eller vidta skyddsåtgärder avseende den specifika egendomen.

Det kan här bli aktuellt med ansvar för såväl oaktsamma brott såsom vållande till

kroppsskada enligt BrB 3 kap. 8 § som uppsåtliga brott såsom misshandel enligt BrB

3 kap. 5 §. Ett exempel är ansvaret vad gäller hundar som enligt 19 § lag (2007:1150)

om tillsyn över hundar och katter i skadeståndsrättsligt hänseende är strikt och inte

förutsätter försumlighet för att ansvar skall inträda. Straffrättsligt finns förvisso ett

krav i subjektivt hänseende, det är emellertid tillräckligt att en ägare till en hund

underlåter att försöka hindra hunden från exempelvis att skada en annan person för att

straff skall kunna komma ifråga.33 Från praxis kan avseende övervakningsgaranter

nämnas NJA 2005 s. 372, där en fastighetsskötare som underlåtit att skotta taket och

avlägsna istappar på sin fastighet dömdes till ansvar för vållande till annans död när en

person träffades i huvudet av en istapp och avled. Som stöd för att bestraffa

underlåtenheten tillämpades 3 kap. 3 § i ordningslagen (1993:1617) som föreskriver

en skyldighet att från tak, rännor och liknande anordningar utan dröjsmål avlägsna snö

och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offentlig plats.

31

Angående föräldrars, uppfostrares och förmyndares ansvar, se nedan kap. 3.3.2 avseende BrB 23

kap. 6 § 2 st.

32 Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 215 ff.


19

Enligt Högsta domstolen fick föreskriften anses innebära att ”ägaren eller den som är i

ägarens ställe intar en garantställning som medför att han kan drabbas av straffrättsligt

ansvar om han underlåter att vara verksam för att förhindra snö- och isras från

hustaket.”

3.2.2 Skyddsgarant

Skyddsgarantställning innebär att en person befinner sig en situation där denne på

något sätt utgett sig för att ha ett särskilt ansvar och där andra som försatt sig i

riskfyllda situationer förlitat sig på att en viss person kommer att ingripa. Detta ansvar

kan ha sin grund i en släktrelation, såsom förälder gentemot barn och make gentemot

make. Det kan även avse ett frivilligt åtagande eller avtal, t.ex. läkarens ansvar att

försöka hjälpa en patient, badvaktens och simlärarens ansvar att försöka rädda en

person från att drunkna, livvaktens ansvar att försöka hindra att skador uppkommer på

klienten samt barnsköterskans/barnmorskans ansvar för omhändertagna barn.34 En

förutsättning för ansvar är då att avtalet grundar en vårdnads- eller tillsynsplikt samt

att avtalet kan anses innebära en skyldighet att försöka hindra en skadlig effekt av

något slag.35 Ställning som skyddsgarant kan även följa av tjänsteplikt eller offentlig

ställning. Skyldigheten bör i sådana fall vara tydligt definierad, det kan exempelvis

röra sig om en kriminalvårdares ansvar att tillse att en intagen inte skadar sig.36

Underlåtenhet kan medföra straffrättsligt ansvar, dels för tjänstefel enligt BrB 20 kap.

1 § dels för brott enligt BrB 3 kap.37

3.3 Lagbestämmelser avseende underlåtenhet i nödsituationer

Det finns i nuläget ingen generell skyldighet för en person att aktivt ingripa när någon

annan befinner sig i fara. Vissa bestämmelser föreskriver dock en viss skyldighet att

34



36 Se bl.a. lag (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

37 Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 221. Angående ansvar för tjänstefel avseende kriminalvårdare

som underlåtit att undersöka om en person fortfarande varit vid liv efter att han hängt sig i ett

sänglakan, se Göta hovrätt Mål nr B 132-10. Se även NJA 2007 s. 891, som förvisso avser frågan om

skadeståndsskyldighet för staten när en intagen hängt sig i sin livrem som kriminalvårdspersonalen av

försumlighet underlåtit att frånta den intagne.

20

agera, där det har en avgörande betydelse vilken situation man befinner sig i och

vilken ställning man intar. Dessa regler tar inte sikte på allmänhetens skyldighet att

aktivt ingripa och erbjuda sin direkta hjälp vid nödsituationer, utan är antingen

begränsade till en skyldighet att indirekt ingripa genom att tillkalla hjälp eller

avgränsade till att avse en viss kategori av människor (dvs. ett krav på att man skall ha

befunnit sig i garantställning, se ovan under 3.2). I det följande kommer några av

dessa bestämmelser att behandlas, någon uttömmande sammanfattning av rättsläget är

däremot ej avsikten.

3.3.1 Skyldighet att anmäla eller avslöja brott

I BrB 23 kap. 6 § 1 st. stadgas en skyldighet att anmäla eller avslöja brott som är å

färde. Med hjälp av denna regel kan en person som passivt åser ett brott, utan att t.ex.

tillkalla polis, straffas för sin underlåtenhet. Skyldigheten avser ett fåtal brott av mer

allvarligt slag och kräver för sin tillämpning att särskilt stadgande återfinns där

underlåtenhet att avslöja visst brott anges som straffbart. Som exempel kan nämnas

underlåtenhet att avslöja mord enligt BrB 3 kap. 1 §, mordbrand enligt BrB 13 kap. 1

§ samt våldtäkt enligt BrB 6 kap. 1 §.

En person som underlåter att anmäla eller avslöja ett brott som är å färde kan hållas

ansvarig. I första hand anges anmälan (till polis) som den adekvata åtgärden, men

även avslöjande genom att exempelvis meddela den som hotas av brottet är tillräckligt

för att undgå ansvar.38 Det aktuella brottet skall vara ”å färde”, vilket i praktiken

innebär att brott som redan är fullbordade faller utanför bestämmelsens

tillämpningsområde. Det aktuella brottet skall således utgöras av straffbar stämpling,

förberedelse eller straffbart försök. Därmed finns det ingen skyldighet att avslöja t.ex.

en pågående våldtäkt eftersom brottet redan är fullbordat, vilket alltså inte är

detsamma som att brottet är avslutat.39

38

Se Holmqvist m.fl., Brottsbalken Del II: Brotten mot allmänheten och staten m.m., s. 23:77.

39 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 420 f.

21

Ett avslöjande är främst verkningsfullt när en viss skada ännu inte uppkommit, t.ex.

när en gärningsman har satt igång ett visst händelseförlopp eller påbörjat

förberedelserna för ett visst brott utan att avsedd slutlig effekt inträffat. En

förutsättning för straffbar underlåtenhet är dock enligt BrB 23 kap. 6 § 3 st. att det

brott som ej avslöjats fortskridit så långt att straff kan följa avseende denna gärning.

Detta anses även innebära att ansvar inte skall kunna inträda för underlåtenhet i de fall

då ett avslöjande skulle ha varit helt verkningslöst.40 Några krav på ett styrkande av att

underlåtenheten varit en betingelse för att brottet kommit till stånd finns däremot inte,

vilket framgår av rättsfallet RH 1997:1. Hovrätten dömde en person för underlåtenhet

att avslöja en grov misshandel och uttalade härvidlag att även i fall där det är tveksamt

om en anmälan eller ett avslöjande skulle ha fått någon verkan eller ej bör ansvar

kunna utdömas. Endast om det är uppenbart att en anmälan eller ett avslöjande skulle

varit verkningslöst utesluts ansvar.

För att viss underlåtenhet skall vara straffbar fordras även att ett avslöjande kunnat ske

utan fara för den avslöjande själv eller någon av hans närmaste. Fara kan exempelvis

avse risk för att bli fälld till ansvar för brottslighet och risk för våld eller andra

repressalier från de inblandade gärningsmännen.41

3.3.2 Skyldighet för föräldrar, uppfostrare och förmyndare att förhindra

brott

Enligt BrB 23 kap. 6 § 2 st. åligger det en förälder, uppfostrare och förmyndare att

hindra personer som står under deras vård eller lydnad från att begå brott (se vidare

ovan under 3.2.1 angående övervakningsgaranter). Denna bestämmelse täcker i

princip in alla brott men är tillämplig på en mer begränsad krets människor. Inom

gruppen uppfostrare ryms t.ex. fosterföräldrar, adoptivföräldrar och lärare.

Det krävs att den gärning som t.ex. ett barn gör sig skyldig till är att klassa som ett

brott i egentlig mening (även om inte ansvar kan utdömas avseende barnet), dvs.

40

Se Holmqvist m.fl., Brottsbalken Del II: Brotten mot allmänheten och staten m.m., s. 23:78.

41 Se Holmqvist m.fl., Brottsbalken Del II: Brotten mot allmänheten och staten m.m., s. 23:79.

22

barnet skall ha gjort något uppsåtligen eller möjligen i vissa fall genom oaktsamhet.

Skyldigheten enligt andra stycket innebär ett mer direkt krav på aktivt ingripande, då

exempelvis en förälder skall söka hindra sitt barn från att begå brott. Som angivits

ovan under 3.1 måste det ha varit möjligt att ingripa och hindra brottet för att

underlåtenhet skall föranleda ansvar och skyldigheten att hindra någon är inte heller

hur vidsträckt som helst utan måste hållas inom rimliga gränser.42 I praktiken

tillämpas såväl 1 som 2 st. i BrB 23 kap. 6 § ytterst sällan.43

3.3.3 Skyldighet att avvärja allmänfara

Det föreligger enligt BrB 13 kap. 10 § en skyldighet att avvärja allmänfara då en

person själv bidragit till att orsaka en farlig situation, t.ex. en brand. Det som

straffbeläggs är underlåtenhet att vid uppkommen fara göra vad som skäligen kan

begäras för att avvärja faran. Skyldigheten inträder så snart den som orsakat en viss

fara kommit till insikt om faran. Som exempel kan här nämnas en person som orsakat

en allvarlig brand, utan att vare sig kravet på uppsåt i BrB 13 kap. 1 § (mordband)

eller kravet på oaktsamhet i BrB 13 kap. 6 § (allmänfarlig vårdslöshet) är uppfyllt. Så

kan vara fallet om en person utan att vara försumlig antänder en avfallshög och

branden sedan (exempelvis på grund av starkt tilltagande vind) utvecklar sig så att fara

finns för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

Sedan denne person kommit till insikt om den fara branden innebär inträder

skyldigheten att göra vad som skäligen kan begäras av honom för att släcka branden

eller på annat sätt förhindra att skador uppstår. Vad som skäligen kan begäras av en

viss person beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Alltför stora

ansträngningar kan inte begäras och avgörande är även hur stor skada som riskerar att

uppkomma. Den som brister i sin skyldighet att göra vad som skäligen kan begäras

kan hållas straffrättsligt ansvarig. Det är tillräckligt att fara för t.ex. mordbrand

förelegat, någon så allvarlig brand behöver dock inte i praktiken ha uppkommit.44

42

Se Holmqvist m.fl., Brottsbalken Del II: Brotten mot allmänheten och staten m.m., s. 23:80 f.

43 Se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 484. Se även Holmqvist m.fl., Brottsbalken Del II: Brotten

mot allmänheten och staten m.m., s. 23:77.

44 Se Holmqvist m.fl., Brottsbalken Del II: Brotten mot allmänheten och staten m.m., s. 13:63-65. Se

även Jareborg, Brotten: Tredje häftet, s. 23.

23

3.3.4 Lagen om skydd mot olyckor

Lagen om skydd mot olyckor (2003:778) [cit. LSO] föreskriver i 2 kap. 1 § en

skyldighet för den som ”får kännedom om en brand eller om en olycka som innebär

fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön” att varna den

som är i fara och att vid behov tillkalla hjälp. Skyldigheten gäller även om det

föreligger en överhängande fara för brand eller dylik olycka. Ansvaret att varna och

tillkalla hjälp gäller endast om de som är iblandade i olyckan inte på egen hand kan

lösa situationen och skyldigheten torde upphöra när ambulans, polis eller liknande

kommit till undsättning. Enligt LSO 6 kap. 1 § är en person mellan 18 och 65 år

dessutom skyldig att efter uppmaning från räddningsledare hjälpa till utifrån

personens individuella egenskaper. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

underlåter att uppfylla någon av nu nämnda skyldigheter kan enligt LSO 10 kap. 3 §

dömas till böter.45

3.3.5 Ansvaret inom sjöfart och luftfart

För befälhavare på fartyg finns en långtgående skyldighet att vid nödsituationer dels

försöka rädda den egna besättningen samt fartyget och lasten, dels att, då det kan ske

utan fara för den egna besättningen och fartyget, i möjligaste mån även hjälpa andra

som befinner sig i nöd. Detta följer av 6 kap. 6 § i sjölagen (1994:1009). Om

befälhavaren försummar sin skyldighet kan hon eller han dömas till böter eller

fängelse i högst två år enligt sjölagen 20 kap. 6-7 §§.

Vad gäller befälhavare till luftfartyg finns en liknande skyldighet enligt 5 kap. 7 §

luftfartslagen (1957:297). Straffsanktionen är här böter eller fängelse i högst sex

månader, se luftfartslagen 13 kap. 2 §.

3.3.6 Skyldigheter vid en trafikolycka

Även inom trafiken finns en del regler med avseende på olyckor. Lag (1951:649) om

straff för vissa trafikbrott föreskriver i 5 § en skyldighet för den som haft del i

uppkomsten av en trafikolycka att stanna kvar på olyckplatsen. Några direkta

45

Prop. 2002/03:119 med förslag till reformerad räddningslagstiftning, s. 103 f.

24

hjälpinsatser är inte nödvändiga, dock skall man vara behjälplig med uppgifter om

olyckan och de inblandade. En person som avviker från olycksplatsen kan straffas för

smitning.

Det finns även en icke straffsanktionerad skyldighet för en inblandad att hjälpa till vid

en trafikolycka enligt trafikförordningen (1998:1276) 2 kap. 8 §.

3.4 Medverkan

I vissa situationer kan ett vittne möjligen ställas till ansvar för medverkan enligt BrB

23 kap. 4 §, om vittnet kan anses psykiskt (eller fysiskt) ha främjat brottet. Den

medverkande skall i så fall ha styrkt gärningsmannen i dennes uppsåt att begå brottet,

vilket anses innebära ett krav på någon typ av handlande såsom att uppmuntrande ord

ropas till gärningsmannen. Från straffbarhet undantas den som enbart ställer sig och

gillande åser ett brottsligt förfarande.46

Det krävs ett främjande av brottet genom råd eller dåd. Häri ligger inget krav på att

brottet skall ha underlättats, även om så ofta torde vara fallet vid

medverkanshandlingar. För att ansvar för medverkan skall bli aktuellt krävs att man

”övat inflytande på händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning vore det så än

blott genom att styrka de andra i deras uppsåt.” 47

Reglerna om medverkan bereder endast undantagsvis någon hjälp i situationer där

någon underlåtit att bistå en nödställd, det krävs i huvudsak någon typ av handlande

för att ansvar skall bli aktuellt. Att vara helt passiv när någon exempelvis blir

misshandlad kan således knappast föranleda ansvar för medverkan, det förutsätts

oftast en aktiv handling såsom vakthållande eller att man ropar uppmuntrande ord till

en gärningsman.

46

Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 281. Se även NJA 1984 s. 922.

47 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 468 f.

25

Möjligen kan en person som befinner sig i viss ställning hållas ansvarig som

medhjälpare om denne underlåter att vidta vissa åtgärder när brott begås. En portvakt

som inte ingriper vid en inbrottsstöld eller en polisman som inte ingriper när hon eller

han ser någon göra sig skyldig till en brottslig handling kan anses uppfylla

förutsättningarna för medverkansansvar.48 HD konstaterar förtydligande i NJA 1984 s.

922 att en person som varken fysiskt eller psykiskt övat inflytande på brottets

tillkomst eller utveckling inte kan anses ha medverkat till brottet.

48

Se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 485. Författarna frågar sig om underlåtenhet i situationer

av detta slag inte skulle kunna betraktas som psykisk uppmuntran, vilket kan anses vara en korrekt

slutsats. Se även NJA 1987 s. 655 samt Holmqvist m.fl., Brottsbalken Del II: Brotten mot allmänheten

och staten m.m., s. 23:51-54.

26

4 Utredningar kring skyldigheten att bistå

nödställda

Frågan om införande av en generell skyldighet för personer att bistå nödställda och

hindra brott har under lång tid varit föremål för diskussion.

4.1 Historik

Straffrättskommittén ansåg i huvudbetänkandet Förslag till brottsbalk att det saknades

ett direkt behov av att införa en straffrättsligt sanktionerad bestämmelse och att det

t.o.m. skulle framstå som direkt olämpligt. Följden blev att något lagförslag aldrig

lades fram. Garantläran tillsammans med vissa specialbestämmelser ansågs i

tillräcklig utsträckning göra det möjligt att straffa underlåtenhet och ett praktiskt

behov av ytterligare reglering ansågs därmed saknas.49

Efter brottsbalkens införande blev frågan om straffrättsligt ansvar i nödsituationer åter

aktuell. Motioner väcktes vid riksdagen och motionärerna ansåg att det fanns en

diskrepans mellan rättsuppfattningen att det är självklart att man skall ingripa i en

nödsituation och de straffrättsliga reglernas utformning. Som exempel på en situation

som borde vara straffbar angavs när en person ser någon annan drunkna och

underlåter att ingripa trots att ett ingripande kunnat ske utan någon fara för den

underlåtande.50 Lagutskottet och ett flertal andra remissinstanser ansåg dock att

behovet av en straffrättslig sanktion på området var begränsat ur ett kriminalpolitiskt

perspektiv. Med tanke på svårigheten att formulera en lagom avgränsad regel, som

skulle komma att bli mycket generell, samt då förefintlig reglering var tillräcklig för

de mest klandervärda handlingarna ansågs övervägande skäl tala för att en ny

lagbestämmelse inte skulle införas.51

49

SOU 1953:14. Förslag till brottsbalk, s. 143 f.

50 Mot. nr 16 i Första kammaren samt Mot. nr 17 i Andra kammaren 1963.

51 1LU utl. 1963:41. Om underlåtenhet att bistå nödställd, s. 8 f.

27

Motioner med liknande argument väcktes vid riksdagen år 1971 och 1972.52 Inte

heller dessa förslag ledde till någon förändrad lagstiftning. Några av remissinstanserna

angav som skäl mot ett utvidgat ansvar att en bestämmelse inte skulle ha någon

individualpreventiv funktion samt att en skyldighet att ingripa kunde medföra risk för

att mer kunniga personer (såsom polismän och ambulanspersonal) skulle hindras från

att bereda effektiv hjälp åt nödställda.53

I efterdyningarna av det s.k. Lindome-fallet54 tillsattes en särskild utredning, där

frågan om införande av en straffrättslig bestämmelse avseende underlåtenhet att bistå

nödställd kom att behandlas mer utförligt.55 I samband härmed lades även ett konkret

lagförslag fram, innebärande ett utvidgat ansvar för vittnen att ingripa vid brott.56

Straffansvarsutredningen ansåg att en lagbestämmelse på området förvisso kunde

antas få en begränsad praktisk effekt, men att den ur moraliskt hänseende skulle ha

positiva effekter genom att ”bekräfta den allmänna moralen som säger att man är

skyldig att ingripa efter förmåga.” Regeringen ansåg dock att den föreslagna

lagbestämmelsen inte skulle införas, då bland annat svårigheten att avgränsa regeln så

att den inte fick oönskade resultat och bristande förutsebarhet medförde att

nackdelarna vägde tyngre än fördelarna. Regeringen motiverade härvidlag sitt

ställningstagande med att poängtera ”de svårigheter som det innebär att avgränsa

straffansvaret på ett tydligt sätt och på ett sätt som gör att det står klart för var och en

vad som krävs av honom eller henne för att undgå straffansvar”.57

Under de därefter följande åren har motioner kontinuerligt väckts vid riksdagen

avseende införandet av en skyldighet att bistå nödställda.58 Justitieutskottet har i stort

52

Se Mot. 1971:173 samt Mot. 1972:899.

53 Se JuU 1971:16 Om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå annan person i nödsituation.

54 RH 1991:51.

55 Ds 1993:15. Efter Lindome.

56 SOU 1996:185. Straffansvarets gränser.

57 Prop. 2000/01:85 med förslag till lag om förberedelse till brott m.m., s. 20-25.

58 Se Mot. 2000/01:Ju16, Mot. 2001/02:Ju274, Mot. 2002/03:Ju302, Mot. 2003/04:Ju206, Mot.

2005/06:Ju245, Mot. 2005/06:Ju438, Mot. 2006/07:Ju208 samt Mot. 2007/08:Ju212. Det bör tilläggas

att flertalet av motionerna väckts av samma person.

28

sett i samtliga fall avstyrkt motionerna med argument liknande de som framförts vid

frågans tidigare behandling, främst med hänvisning till att nackdelarna av ytterligare

reglering överväger fördelarna.59

4.2 Utvidgat ansvar i enlighet med Dir. 2009:82

Det tillsattes nyligen en utredning, vars uppdrag skall redovisas senast den 28 februari

2011. Utredningen har till uppgift att utförligt analysera behovet av att ändra

lagstiftningen om skyldighet att agera vid farliga situationer eller att bistå nödställda

personer.60

59

Se t.ex. Bet. 2005/06:JuU22. Straffrättsliga frågor.

60 Dir. 2009:82. Skyldighet att agera vid farliga situationer eller att bistå nödställda personer. Se även

de motioner som väcktes strax före utredningens tillsättande, Mot. 2008/09:Ju213 samt Mot.

2008/09:Ju222.

29

5 Straffets syfte och funktion

För att fullständigt kunna utreda behovet av en straffsanktion samt möjligheten att

genom strafflagstiftning utvidga ansvaret i nödsituationer skall i det följande föras en

diskussion kring de olika syften ett straff kan ha. Det finns ett flertal straffteorier,

vilka brukar klassificeras som antingen absoluta eller relativa, som alla försöker

förklara straffets och den därmed sammanhängande påföljdens syfte och funktion.

5.1 Vedergällning

Inom de absoluta straffteorierna ses straffet som ett uttryck för ett etiskt krav, en tanke

om rättvisa och härvid ställs inga krav på praktisk funktionalitet såsom att brott

förebyggs. Ett exempel är de olika vedergällningsteorierna, som hänvisar till idén om

att ett pris måste betalas för ett begånget brott. En brottslig handling är något

moraliskt förkastligt gentemot samhället och bestraffning är en rättfärdigad följd av

denna handling.61 Straffet är därför en sanktion mot något man gjort sig skyldig till,

varför dessa teorier fokuserar på det förflutna och inte inriktar sig på hur brott i

framtiden skall undvikas.62 Straffet uppfattas alltså som en rättvis vedergällning, en

konsekvens av ett visst beteende.63 Rena vedergällningsteorier anses numera inte

självständigt hållbara och har till största delen tappat aktualitet.64

5.2 Prevention

De relativa straffteorierna fokuserar på straffets praktiska funktion, närmare bestämt

att förebygga brott.

5.2.1 Allmänprevention

Allmänprevention innebär att en potentiell straffsanktion syftar till att avhålla

samhällsmedborgarna i allmänhet från att ägna sig åt kriminaliserade handlingar. Ett

straffhot skall påverka människors beteende och få dem att handla på ett visst sätt.

61

Smith & Natalier, Understanding Criminal Justice: Sociological Perspectives, s. 167 f.

62 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 45.

63 Leijonhufvud & Wennberg, Straffansvar, s. 15.

64 Se t.ex. Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 29.

30

Genom lagens straffhot påverkas människors handlande, så att vissa handlingar

förhindras och vissa andra handlingar frammanas.65 Det huvudsakliga syftet kan alltså

anses vara att avskräcka människor, vilket enligt filosofen Anselm von Feuerbach

beror på det psykologiska tvång som lagens straffhot medför.66

5.2.2 Moralbildning

Moralbildningsteorier, som utvecklades i Skandinavien under mitten av 1900-talet, är

ett annat exempel på relativa straffteorier. Förespråkare för dessa teorier framhäver

straffets norminternaliserande effekt och riktar samtidigt viss kritik mot avskräckning

som straffets huvudsyfte. Rädsla för bestraffning har nämligen ingen betydelse för

människor i situationer när risken för upptäckt är minimal, utan straffet har i dessa

situationer istället en moralförstärkande effekt som bidrar till att brottsliga handlingar

ändå underlåts.67 Då många även utan straffhot skulle underlåta ett visst beteende kan

sanktionen i sig ofta vara mer eller mindre relevant som handlingsdirigerande faktor,

eftersom lagen alltså respekteras oberoende av själva straffhotet. Samtidigt kan

straffhotet verka moralbildande, moralförstärkande och vanebildande. Ett redan

etablerat tankesätt, vissa mer eller mindre diffusa normer och handlingsmönster kan

komma att bekräftas genom lagbefästa principer.68 Genom att i lag nedteckna de

handlingar som skall anses förkastliga skapas en möjlighet för samhällsmedborgarna

att veta hur de skall bete sig samt även en möjlighet att förutse vilka konsekvenser

deras beteende, vid en överträdelse, kan komma att medföra.69 Således kan straffet

anses ha en samhällsnormerande funktion. Straffet kan dirigera människors agerande

genom att kriminalisera vissa handlingar så att dessa ej vidtas. I viss mån används

även straffet för att framtvinga aktivitet hos samhällsmedborgarna, såtillvida att

underlåtenhet att göra något visst bestraffas.70

65




68 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 49 f.



31

5.2.3 Individualprevention

Vissa anser att straffets främsta uppgift är att avhålla den enskilde brottslingen från att

åter göra sig skyldig till brottslighet. Dessa s.k. individualpreventiva straffteorier

poängterar att straffet skall ha en förbättrande eller åtminstone förhindrande effekt på

en gärningsman.71 Straffet och hot om ytterligare sanktioner skall verka avskräckande

för den enskilde gärningsmannen (individuell avskräckning). Dessutom kan själva

verkställandet av en påföljd medföra ”inkapacitering”, ett oskadliggörande av

brottslingen som kan vara mer eller mindre ingripande beroende på vilken påföljd som

väljs och som även beror på påföljdens varaktighet.72 Som individualpreventiva

metoder räknas även den eventuella möjlighet till förbättring genom vård och

utbildning som tillhandahålls en lagförd person. Individualpreventiva hänsyn kan ha

betydelse för att legitimera en straffsanktion i det enskilda fallet, men det är tveksamt

om de kan anses legitimera metoden att använda straffhotet som styrmedel för

människor i allmänhet.73

Flertalet straffrättsfilosofer menar att de ovan nämnda absoluta och relativa

straffteorierna hänger samman. Straffet har dels en moralisk grund som gör det

berättigat, dels ett praktiskt syfte att förebygga brottslighet.74

71

Leijonhufvud & Wennberg, Straffansvar, s. 16.

72 Jfr dödstraffet, som sedan 1921 är förbjudet i Sverige, vilket medför ett definitivt oskadliggörande

av en individ. Se 2 kap. 4 § i regeringsformen (1974:152) samt riksdagsbeslut 7 maj 1921 om lag

1921:288 och Kungl. Maj:ts proposition 1921:144.



32

6 Diskussion

Det råder inget tvivel om att vittnen till nödsituationer ingriper i mindre utsträckning

än vad de fysiskt sett är kapabla till. Många torde dessutom hålla med om att de skulle

vilja ingripa oftare än vad de faktiskt gör. Här uppstår dock en konflikt mellan viljan

att ingripa och rädslan för att bli involverad i en svårhanterad situation.75

För många människor kan det verka stötande att en person som underlåter att rädda

någon från att drunkna eller underlåter att hjälpa någon som blir misshandlad går fri

från ansvar, trots att ett ingripande kunnat ske utan fara för personen ifråga. En sådan

underlåtenhet kan anses motivera straffrättsligt ansvar.76

I vilken utsträckning går det då att påverka människor så att de oftare ingriper i

nödsituationer och med vilka medel uppnås detta mål?

6.1 En straffsanktionerad skyldighet att ingripa

Vid införandet av straffrättsliga regler måste beaktas att straffet är en ingripande

åtgärd och en eventuell sanktion måste ha sin grund i lagbefästa principer.

Legalitetsprincipen ställer krav på att lagen är tydlig och att det är förutsebart för den

enskilde individen i vilka situationer straff kan bli följden av ett visst handlande.

6.1.1 Effektivitet och straffvärde

Kriminalisering är närmast att betrakta som en typ av social kontroll genom straffhot.

Om ett hot om straff inte förväntas medföra någon effekt finns heller inga direkta skäl

för kriminalisering. Ett visst mått av effektivitet bör alltid krävas vid kriminalisering,

särskilt med beaktande av straffets ingripande karaktär.

Endast avseende de mest förkastliga gärningarna bör straffet tillgripas och det bör ses

som en sista utväg att komma tillrätta med samhälleliga problem. Detta upprätthålls

dock inte i alla lägen utan strafflagstiftningen kan ibland ha en rent symbolisk eller

75

Se ovan kap. 2.

76 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 120 och 138.

33

pedagogisk funktion, vilken i allmänhet knappast kan ses som en tillräcklig grund för

kriminalisering.77

I många situationer krävs för att en lag skall vara effektiv att den överensstämmer med

sedvanorna i samhället. Samtidigt anses lagen kunna ha en inverkan på människors

beteenden, den utövar viss påtryckning tillsammans med andra faktorer, såsom

psykologiska och sociala. Sociala normer anger vad människor (i en viss grupp) bör

göra och de kommer ytterst till uttryck genom kritik mot de som avviker från dessa

normer.

För att en viss handling skall vara straffvärd bör således krävas att kriminalisering av

denna handling har en effektiv inverkan på beteendet. Det kan då misstänkas att

effektiviteten av kriminalisering i stort skulle öka om de handlingar som

kriminaliserades reducerades till att avse enbart mer allvarliga kränkningar av en

person och att man i övrigt istället använde sig av andra former av social kontroll. 78

(Se vidare nedan under 6.2).

Som nämnts är kriminalisering en form av social kontroll genom straffhot vilket i viss

mån kan användas för att påverka människors beteende. Det måste då finnas behov av

att använda denna typ av kontroll, vilket kan anses innefatta ett krav på att syftet skall

vara att skydda allmänna och enskilda intressen.79 När vi diskuterar en eventuell

sanktion mot de som underlåter att bistå en nödställd torde nu nämnda krav vara

uppfyllt, eftersom syftet i praktiken är att undvika omfattande personskador och i

förlängningen att rädda människoliv. Såsom uttalas i 1958 års lagrådsremiss angående

förslaget till brottsbalk bör dock i största möjliga mån tillvaratagandet av intresset att

skydda allmänna och enskilda intressen ske ”utan att medborgarnas handlingsfrihet

inskränkes mer än nödvändigt”.80

77

Se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 56 f.

78 Se Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 35 ff.

79 Se Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 34.

80 Prop. 1962:10 med förslag till brottsbalk.

34

6.1.2 Konformitetsprincipen

En annan straffrättslig princip av relevans är konformitetsprincipen som uppställer ett

krav på att straffrättsligt ansvar endast skall kunna ådömas den som haft möjlighet att

rätta sig efter lagen. Utan detta krav skulle straffet i vissa fall kunna ses som en ren

olyckshändelse och det kan t.o.m. ses som omoraliskt i sig att hålla någon ansvarig i

dylika situationer.

Jareborg skriver träffande att ”[s]å länge människor inte ses som djur eller maskiner

finns en distinktion att göra mellan den som kan rå för att han bryter lagen och den

som inte kan det”.81 Ett införande av straffrättsligt ansvar i situationer där man inte

kunnat rätta sig efter lagen kan således anses ohållbart och godtyckligt. Som

konstaterats tidigare i detta arbete är människor egentligen villiga att ingripa i fler

nödsituationer än vad de gör, men de hindras av olika anledningar att skrida till verket.

6.1.3 Underlåtenhetens klandervärdhet

Vid bestämmande av huruvida en viss handling eller underlåtenhet kan anses oaktsam

brukar en jämförelse göras med hur andra människor i allmänhet brukar agera i

motsvarande situation. Det är alltså inte vad vi hoppas att en person (läs: en

barmhärtig samarit) skall göra som drar gränsen för oaktsamma handlingar. Principen

om Bonus Pater Familias (den gode familjefadern) skulle måhända kunna ge stöd för

att vi skall jämföra med vad en ”optimal” person skulle ha gjort, men denna princip

får numera anses vara inaktuell.

Oaktsamhet får istället anses vara ett handlande som avviker från hur de flesta andra

hade agerat i en viss situation, man utgår från ”det normala beteendet”. Som den

föreliggande utredningen visar så är det inte särskilt ovanligt att personer låter bli att

ingripa i nödsituationer, t.ex. för att de är rädda att själva bli skadade. Kan samtliga av

dessa människor anses vara oaktsamma? Är det inte i själva verket så att det finns en

diskrepans mellan vad som är moraliskt korrekt och vad vi faktiskt kan förvänta oss av

en viss individ?

81

Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 40 ff.

35

I slutändan kommer det till viss del vara slumpen som avgör vem som ådöms ansvar.

Lyckas man ha ”turen med sig” så blir man aldrig vittne till några nödsituationer och

slipper då även att drabbas av straff. Även den som lyckas ta sig samman och faktiskt

ingriper i en viss nödsituation kommer att undvika ansvar. Övriga olyckskorpar

däremot kommer att hängas ut som moraliskt förkastliga och hållas ansvariga, för att

de befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. Denna grupp (det rör sig knappast om en

minoritet) riskerar alltså att få stå till svars för sin underlåtenhet att ingripa, trots att

det bakom en uppkommen nödsituation oftast finns en direkt ansvarig person som är

vida mer klandervärd. Bör inte fokus ligga på den person som försatt någon i en

nödsituation?

Förvisso kan den nyligen förda diskussionen främst anses vara tillämplig på de

stadganden som direkt tar sikte på exempelvis ett orsakande av kroppsskada, såsom

misshandel vid uppsåt respektive vållande till kroppsskada vid oaktsamhet. Ett

straffstadgande som inriktas på underlåtenheten att ingripa kommer att tillämpas när

uppsåt föreligger inte i förhållande till den skada någon lidit utan avseende en viss

nödsituation. Närmast torde det röra sig om insiktsuppsåt, en viss person har insikt i

att det föreligger en nödsituation och underlåter att ingripa trots att möjlighet

föreligger att ingripa utan någon större risk för skada på denna person.

6.1.4 Ansvaret att förebygga brottslighet

I slutändan är det intresse som skyddas just det liv som man har en skyldighet försöka

rädda. Trots att detta intresse får anses väga tungt finns det anledning att vara

restriktiv med att ingripa med straffhot för att få individer att hjälpa andra. I praktiken

innebär detta att man lägger över ansvaret på den enskilde individen som har att

intervenera i och förebygga brottslighet, när detta ansvar i första hand bör ligga på stat

och myndigheter. Polisen har såsom främsta uppgift att förebygga brottslighet och

utreda brott när misstanke härom uppkommer.

36

Det finns en stor skillnad mellan att själv begå ett brott och att inte ingripa när någon

annan begår ett brott. En skyldighet för allmänheten att hindra brott kan anses vara

alltför omfattande och anses ställa för höga krav på samhällsmedborgarna.83

6.1.5 Rättvisa och humanitet

Vid ingripande genom straffsanktioner måste en rad olika etiska krav beaktas, såsom

rättvisa och humanitet. Rättvisa tar främst sikte på att lika fall skall behandlas lika

medan kravet på humanitet innebär att ett visst mått av barmhärtighet måste

upprätthållas. Som ovan nämnts är straffet den mest ingripande åtgärden (den ger

uttryck för statens våldsmonopol) och ett hot om straff kan anses vara moraliskt

förkastligt om det mål som försöker uppnås kan uppnås genom mindre ingripande

åtgärder. Ett straff måste dessutom vara mer effektivt än andra mildare metoder för att

uppfylla kravet på rättvisa och humanitet.84

6.2 Möjliga vägar för att öka benägenheten att ingripa

Som redogjorts ovan under kap. 5 kan en straffsanktion rättfärdigas utifrån olika

syften. Dels kan ett straffhot syfta till att få allmänheten att undvika straff genom att

inte begå vissa straffbelagda handlingar, dels ha som syfte att få den som begått ett

brott att i framtiden undvika dylika handlingar.85 Vissa handlingar anses så

klandervärda att de helt enkelt skall medföra ett myndighetsingripande. Vad gäller

underlåtenhet att ingripa vid nödsituationer så är det närmast ett ickehandlande som i

så fall skulle bestraffas.

Kriminalisering kan måhända leda till att icke önskvärda handlingar underlåts. I vissa

situationer kan kanske också en handling tvingas fram genom att underlåtenhet

kriminaliseras, särskilt då det rör sig om personer som befinner sig i garantställning

(se ovan under 3.2). En straffsanktionerad skyldighet kan således i vissa hänseenden

83

Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 484.

84 Se vidare Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 42.

85 Se för en mer utförlig genomgång Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 48 ff.

37

ha en moralförstärkande och vanebildande verkan men det finns ofta bättre metoder

att tillgripa för att ändra människors beteende.86

6.2.1 Belöning och uppmuntran

Exempel på alternativa metoder, utöver hot om sanktioner och tvångsåtgärder, som

kan användas för att utöva påtryckning gentemot individer, är löften om förmåner,

råd, uppmuntran, uppfostran, utbildning, information, terapi och andra hjälpande

åtgärder.87 I allmänhet, när syftet är att införliva ett visst beteendemönster hos

människor, torde någon typ av belöning vara mer effektivt än ett straffhot.88

För att åskadliggöra det hela kan paralleller dras till andra psykologiska och sociala

fenomen, som t.ex. förekomsten av personer som har svårt att tala inför människor.

Vad skulle konsekvensen bli om en sådan person riskerade ett straff inbegripande 30

dagsböter, om denne inte höll ett tal på nyårsafton? En rimlig följd är att personen helt

uteblev från nyårsfirandet. De psykologiska spärrar som ligger bakom ens rädsla att

tala inför en större grupp människor lär knappast gå att ändra på genom införandet av

en straffsanktion. Skulle personen istället erbjudas 5000 kronor om denne höll ett tal

på nyårsafton så är sannolikheten troligtvis större att personen tar sitt mod till fånga

och faktiskt skrider till verket. Detta i kombination med att personen bereds tillfälle att

delta i en kurs i att tala inför andra torde öka förutsättningarna för ett lyckat nyårstal.

Uppmuntran och utbildning är med stor sannolikhet mer effektivt än ett straff, för att

få en person att bete sig på ett visst sätt, särskilt i de fall då även personen ifråga ser

detta beteende som önskvärt.

Ett exempel på organisationer som fokuserar på att belöna personer som ingripit i

nödsituationer är Carnegie Hero Fund Commission. Organisationen bildades först i

86

Se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 50.

87 Se Jareborg, Brotten: Första häftet, s. 29.

88 Inom den behavioristiska psykologiska forskningen talar man om bestraffning respektive

förstärkning. Bestraffning anses härvidlag leda till att sannolikheten för ett visst beteende minskar.

Förstärkning anses istället öka sannolikheten för ett visst beteende. Exempelvis leder

(förhoppningsvis) erfarenheten av att tidigare ha blivit belönad i en viss situation till att motsvarande

handling eftersträvas. Se t.ex. Martin m.fl., Psychology, s. 277 f.

38

USA samt Kanada år 1904 och har efter det etablerats i flera länder i Europa,

däribland Sverige i form av Carnegiestiftelsen. Carnegie Hero Fund Commission delar

ut medaljer och stipendier samt erbjuder finansiell hjälp till personer som ingripit i

nödsituationer. Personer som räddat andra människor från exempelvis bränder,

drunkningsolyckor och brottsliga övergrepp har blivit belönade.89 Dylika

belöningsprogram kan förhoppningsvis skapa ett incitament till fler människor att

ingripa också i nog så farliga situationer, samtidigt som det kan ifrågasättas om

ansvaret för problemet med passiva vittnen skall läggas över på frivilligorganisationer

istället för att problemet löses av de politiska organen.

6.2.2 Utbildning och information

De studier som genomförts avseende betydelsen av utbildning i första hjälpen visar

hur det på ett enkelt sätt går att förändra människors beteende vid nödsituationer och

få dem att ingripa i högre grad.90 Vikten av utbildning framhålls även av svenska

cardiologföreningens arbetsgrupp för hjärt- och lungräddning i dess remissyttrande

över SOU 1996:185.91 Det poängteras härvidlag att anledningen till att människor

underlåter att bistå nödställda beror på både okunskap och rädsla, samt att fokus därför

bör ligga på utökad information och utbildning.

Det är viktigt att observera att närvaron av passiva åskådare kan få stora konsekvenser

i nödsituationer, till att börja med såtillvida att allvarliga skador riskerar att

uppkomma; skador som vid ett ingripande skulle kunna ha undvikits. Den som passivt

åser ett brott kan dessutom uppfattas som delaktig av såväl offret som

gärningsmannen, med följd att gärningsmannen upplever ett stöd för sitt handlande

och att offret måhända upplever en större fysisk och psykisk kränkning.

Inte minst i situationer av fysisk och psykisk mobbning är risken påtaglig för dylika

missförstånd. Den som blir mobbad kan i dessa situationer uppleva att samtliga

89

http://www.carnegiehero.org/herofund.php.

90 Se ovan kap 2.4.

91 SOU 1996:185. Straffansvarets gränser, sammanställning av remissyttranden, Ju1997/377.

39

personer som bevittnar händelsen är delaktiga och stödjer mobbningsförfarandet.

Genom att redan i tidiga åldrar sätta in stödåtgärder och utbildningsprogram för såväl

lärare som elever bör det gå att påverka människor så att de, istället för att omedvetet

ge sitt stöd till den som utför mobbningen, aktivt tar avstånd och ingriper.

Detta kan förhoppningsvis medföra att dessa personer även senare i livet i högre

utsträckning kommer till undsättning när andra människor befinner sig i fysisk eller

psykisk fara.

Ett forskarteam vid University of Washington genomförde en omfattande studie av

barn i klass tre till fem på sex slumpvis utvalda skolor. Studien, som pågick under

flera års tid, utgick från ett program med målet att minska mobbning på skolor genom

att (a) göra personalen mer medveten om mobbning och få dem att ingripa oftare, (b)

utveckla systematisk support för socialt ansvarstagande beteende, (c) förändra

elevernas normativa övertygelser som stödjer mobbning, samt (d) inrikta sig på

elevernas socialemotionella färdigheter att motsätta sig mobbning och utveckla

elevernas sociala kompetens. Implementerandet av programmet, som skedde genom

teoretisk och praktisk träning av både lärare och elever, fick positiva effekter såtillvida

att elevernas sociala förmåga att interagera ökade. Det gick även att utläsa ett mer

positivt beteende där fler elever ingrep i mobbningssituationer på skolgården. Vid en

jämförelse av de elever som varit delaktiga i programmet med en kontrollgrupp av

elever som inte fått motsvarande träning kunde tydliga skillnader påvisas, där

problematiska, destruktiva beteenden på skolgården var betydligt mindre

förekommande hos den förra gruppen.92

Denna studie visar hur viktigt det är att informera och utbilda människor för att skapa

större beredskap och medvetenhet, när andra personer befinner sig i olika typer av

nödsituationer. På så vis går det förhoppningsvis att få människor att i högre

utsträckning komma till undsättning och hjälpa andra i nöd, så att vårt moraliska

tänkande även omsätts i handling.

92

Frey m.fl., Observed reductions in school bullying, nonbullying aggression, and destructive

bystander behavior: A longitudinal evaluation. Se även Frey m. fl., Reducing playground bullying and

supporting beliefs: An experimental trial of the steps to respect program.

40

6.3 Avslutning

Avslutningsvis kan det konstateras att problemet med vittnen som inte ingriper för att

hjälpa den som befinner sig i nöd är värt att tas på allvar. Det är helt naturligt och

kanske t.o.m. en självklarhet att också lagstiftaren uppmärksammar detta problem,

vilket får ses som ett steg i rätt riktning. Samtidigt måste beaktas att även lagen har

sina gränser, ett ingripande kan knappast tvingas fram genom en stel och allmän

lagbestämmelse utan måste i första hand bygga på frivillighet och moraliska

ställningstaganden.

Författarens förhoppning är att den av regeringen tillsatta utredningen lägger större

vikt än tidigare på psykologiska faktorer och även beaktar de krav på humanitet,

rättvisa och effektivitet som alltid bör upprätthållas vid kriminalisering. Dessa krav

gör sig ständigt gällande vid bestraffande av människors handlingar och är i ännu

högre grad viktiga att beakta vid bestraffande av människors underlåtenhet.

41

Käll- och litteraturförteckning

Författningar

Lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Luftfartslag (1957:297).

Brottsbalk (1962:700).

Regeringsformen (1974:152).

Lag (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m fl.

Ordningslag (1993:1617).

Sjölag (1994:1009).

Trafikförordning (1998:1276).

Lag (2003:778) om skydd mot olyckor.

Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter.

Offentligt tryck

Riksdagsbeslut 7 maj 1921 om lag 1921:288 och Kungl. Maj:ts proposition 1921:144.

-----------------

Prop. 1962:10 med förslag till brottsbalk.

Prop. 2000/01:85 med förslag till lag om förberedelse till brott m.m.

Prop. 2002/03:119 med förslag till reformerad räddningslagstiftning.

-----------------

1LU utl. 1963:41. Om underlåtenhet att bistå nödställd.

-----------------

JuU 1971:16. Om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå annan person i

nödsituation.

-----------------

Bet. 2005/06:JuU22. Straffrättsliga frågor.

42

-----------------

Ds 1993:15. Efter Lindome.

-----------------

SOU 1953:14. Förslag till brottsbalk.

SOU 1996:185. Straffansvarets gränser.

SOU 1996:185. Straffansvarets gränser, sammanställning av remissyttranden,

Ju1997/377.

-----------------

Dir. 2009:82. Skyldighet att agera vid farliga situationer eller att bistå nödställda

personer.

-----------------

Mot. nr 16. Om underlåtenhet att bistå nödställd, Första kammaren, 1963.

Mot. nr 17. Om underlåtenhet att bistå nödställd, Andra kammaren, 1963.

Mot. 1971:173. Om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå annan person i

nödsituation.

Mot. 1972:899. Om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå annan i

nödsituation.

Mot. 2000/01:Ju16. Med anledning av prop. 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m.

Mot. 2001/02:Ju274. Skyldighet att bistå nödställd.



Mot. 2005/06:Ju245. Bistående av nödställd.

Mot. 2005/06:Ju438. Lag om ett utvidgat krav på ingripande vid brott m.m., en s.k.

civilkuragelag.

Mot. 2006/07:Ju208. Bistående av nödställd.


43


Mot.2008/09:Ju222. Bistå nödställd.

Litteratur

Agge, I. (1961). Straffrättens allmänna del: Föreläsningar - Andra häftet. P.A.

Norstedt & Söners Förlag, Stockholm.

Asp, P., Ulväng, M. & Jareborg, N. (2009). Kriminalrättens grunder, Författarna och

Iustus Förlag AB, Uppsala.

Clark, R. D. & Word, L. E. (1974). Where is the apathetic bystander? Situational

characteristics of the emergency. Journal of Personality and Social Psychology, Vol.

29, s. 279-287.

Darley, J. M. & Latané, B. (1968). Bystander intervention in emergencies: Diffusion

of responsibility. Journal of Personality and Social Psychology, Vol. 8, s. 377-383.

Darley, J. M. & Latané, B. (1968). When will people help in a crisis? Psychology

Today, Vol. 2, s. 54-57 & 70-71.

Frey, K. S., Hirschstein, M. K., Snell, J. L., Van Schoiack Edstrom, L., MacKenzie, E.

P. & Broderick, C. J. (2005). Reducing playground bullying and supporting beliefs:

An experimental trial of the steps to respect program. Developmental Psychology,

Vol. 41, s. 479-491.

Frey, K. S., Hirschstein, M. K., Van Schoiack Edstrom, L. & Snell, J. L. (2009).

Observed reductions in school bullying, nonbullying aggression, and destructive

bystander behavior: A longitudinal evaluation. Journal of Educational Psychology,

Vol. 101, s. 466-481.

Garcia, S. M., Weaver, K., Moskowitz, G. B. & Darley, J. M. (2002). Crowded minds:

The implicit bystander effect. Journal of Personality and Social Psychology, Vol. 83,

s. 843-853.

Harris, V. A. & Robinson, C. A. (1973). Bystander intervention: Group size and

victim status. Bulletin of the Psychonomic Society, Vol. 2, s. 8-10.

44

Holmqvist, L., Leijonhufvud, M., Träskman, P. O. & Wennberg, S. (2007).

Brottsbalken Del II: Brotten mot allmänheten och staten m.m. Författarna och

Norstedts Juridik AB, Studentutgåva 5, Stockholm.

Jareborg, N. (1982). Brotten: Tredje häftet, Brotten mot allmänheten och staten. P A

Norstedt och Söners förlag, Stockholm.

Jareborg, N. (1984). Brotten: Första häftet, Grundbegrepp, Brotten mot person. P A

Norstedt och Söners förlag, 2 u, Stockholm.

Jareborg, N. (2001). Allmän kriminalrätt. Iustus Förlag AB, Uppsala.

Latané, B. & Darley, J. M. (1968). Group inhibition of bystander intervention in

emergencies. Journal of Personality and Social Psychology, Vol. 10, s. 215-221.

Latané, B. & Rodin, J. (1969). A lady in distress: Inhibiting effects of friends and

strangers on bystander intervention. Journal of Experimental Social Psychology, Vol.

5, s. 189-202.

Leijonhufvud, M. & Wennberg, S. (2005). Straffansvar. Norstedts Juridik AB, 7 u,

Stockholm.

Martens von, D. (2009). Barmhärtig samarit eller hjärtlös brottsling? Juridisk

Publikation, Vol. 2, s. 251-261.

Martin, G. N., Carlson, N. R. & Buskist, W. (2007). Psychology. Pearson Education, 3

u, Edinburgh.

Piliavin, I. M., Piliavin, J. A. & Rodin, J. (1975). Costs, diffusion, and the stigmatized

victim. Journal of Personality and Social Psychology, Vol. 32, s. 429-438.

Rosenthal, A. M. (1999). Thirty-eight witnesses: The Kitty Genovese case. Melville

House Publishing, New York.

Ross, A. S. (1971). Effect of increased responsibility on bystander intervention: The

presence of children. Journal of Personality and Social Psychology, Vol. 19, s. 306-

310.

45

Shotland, R. L. & Heinold, W. D. (1985). Bystander response to arterial bleeding:

Helping skills, the decision-making process, and differentiating the helping response.

Journal of Personality and Social Psychology, Vol. 49, s. 347-356.

Smith, P. & Natalier, K. (2005). Understanding Criminal Justice: Sociological

Perspectives. SAGE Publications Ltd, London.

Stalder, D. R. (2008). Revisiting the issue of safety in numbers: The likelihood of

receiving help from a group. Social Influence, Vol. 3, s. 24-33.

Strahl, I. (1976). Allmän straffrätt i vad angår brotten. P A Norstedt och Söners förlag,

Lund.

Tomruk, O., Soysal, S., Gunay, T. & Cimrin, A. H. (2007). First aid: Level of

knowledge of relatives and bystanders in emergency situations. Advances in Therapy,

Vol. 24, s. 691-699.

Rättsfall

Högsta domstolen

NJA 1958 s. 90

NJA 1984 s. 922

NJA 1987 s. 655

NJA 2005 s. 372

NJA 2007 s. 891

Hovrätten

RH 1991:51

RH 1997:1

Svea hovrätt Mål nr B 6470-05

Göta hovrätt Mål nr B 132-10

46

Internetsidor

http://www.carnegiehero.org/herofund.php

http://www.bra.se/

Documents

Examensarbete - Att ingripa i nödsituationer... av Dennis von Martens