2
Skarn – www.k1q.net/skarn 2000-06-15 Den största gruvolyckan i Sverige Ras i Västerby Storgruva år 1768 med 12 dödsoffer Ingemar Johansson Redan för trettio år sedan hörde jag talas om den stora gruvolyckan vid Västerby järn- gruva, men inte förrän nu har jag fått den bekräftad. Detta bland efterlämnade hand- lingar från Verner Järnströms dödsbo, vilka BGS fick som gåva av Verners sonson, Mikael Källgren, Finspång. Där fanns bl.a. en avskrift av en bok med titeln En belgisk gruva vid norra Vättern av Joel Haugard. Boken är utgiven hos Seelig och Co, Stockholm 1944. Den största av de gruvor som lämnat malm till stålsmidet i södra Närke torde enligt Sahlin ha varit Västerby Storgruva, be- lägen mellan Ammeberg och Zinkgruvan. Att denna så sent som år 1643 ansågs vara en verkligt stor fyndighet framgå av ett brev från Carl Bonde till Axel Oxenstierna, vari med- delas att vid Västerby och Nyhytta var sådan överflöd på malm ”att därpå intet tal fanns”. I 1741 års bergmästareralationer sägs malm- gången vara 71 m lång och 7-9 m bred. Malmlagret i gruvan torde ha varit betydande, då brytningen kunnat med god malmvinst och nästan utan avbrott fortgå ända fram till 1775, då ett större avbrott inträdde. Efter 1805 omnämnes i relationerna tid efter annan intill år 1855 malmbrytningen i gruvan, men denna synes då ha lämnat mindre malm som dessutom var svåråtkomlig genom inträffade ras. Malm bröts nu i band och väggar till den gamla gruvan, varigenom denna så gott som fullständigt raserades. I Västerby gruva inträffade ett större bergras år 1768, varvid 12 personer omkom och flera skadades svårt. Om denna händelse är anteckningar gjorda i Hammars kyrk- böcker, varjämte finns en berättelse författad av prosten Olof Haggren, som var född i Västerby koministergård och som pojke bevittnade olyckan. Denna berättelse har av Carl Sahlin publicerats i Blad för Berghantering- ens vänner år 1909. Ur ovan anförda två källor kommer följande att återgivas. Denna järngruva, belägen inom södra gärdet vid bergshemmanet Västerby kappel- arisboställe i Hammars socken, bearbetades år 1768 från april månads början. Arbetarna hade under någon tid iakttagit att stenar lossnade och remnor uppkommo i gruvans östra, nästan lodräta vägg, ovanför den plats där brytning pågick. Gruvfogden varskoddes härom, men efter att ha besiktigat platsen förklarade han att det ej förelåg någon fara för ras. Malmbrytningen fortsatte därför och förbereddes till varje dag nattetid i bergets avsättningar (underhållna stockeldar). Lång- väga arbetare erhöllo ofta natthärbärge i ka- pellansbostället, vilket innehades av kommi- nister Jöns Haggren som sedermera blev kontaktprost i Hammar och avled vid 92 års ålder. Omkring 20 personer från Lerbäck, vilka skulle arbeta vid gruvan under flera dagar, fingo kvarter i Västerby natten till den 13 april. Hos dessa spordes skiljaktiga lynnen, i det somliga med nedslagenhet anade olycka, för vilken de även anförde sådana betydelse- fulla järtecken, dem lättrogenheten gärna före- finner och lättsinnet förkastar. Andra voro över måttan muntra och glättige, ibland vilka några ynglingar från Lerbäck morgonen den 13 åt ett älskat värdfolk erbjödo och för- ättade några husliga göromål så länge att de icke förrän klockan 9, således senare än tiden för arbetets början, ankommo till gruvan. Dock var deras ankomst icke var för sen till dödens möte.

Den största gruvolyckan i Sverige · PDF fileSkarn – 2000-06-15 Den största gruvolyckan i

  • Upload
    dohuong

  • View
    260

  • Download
    3

Embed Size (px)

Citation preview

Page 1: Den största gruvolyckan i Sverige · PDF fileSkarn –   2000-06-15 Den största gruvolyckan i

Skarn – www.k1q.net/skarn 2000-06-15

Den största gruvolyckan i SverigeRas i Västerby Storgruva år 1768 med 12 dödsoffer

Ingemar Johansson

Redan för trettio år sedan hörde jag talas omden stora gruvolyckan vid Västerby järn-gruva, men inte förrän nu har jag fått denbekräftad. Detta bland efterlämnade hand-lingar från Verner Järnströms dödsbo, vilkaBGS fick som gåva av Verners sonson,Mikael Källgren, Finspång. Där fanns bl.a. enavskrift av en bok med titeln En belgisk gruvavid norra Vättern av Joel Haugard. Boken ärutgiven hos Seelig och Co, Stockholm 1944.

Den största av de gruvor som lämnatmalm till stålsmidet i södra Närke tordeenligt Sahlin ha varit Västerby Storgruva, be-lägen mellan Ammeberg och Zinkgruvan. Attdenna så sent som år 1643 ansågs vara enverkligt stor fyndighet framgå av ett brev frånCarl Bonde till Axel Oxenstierna, vari med-delas att vid Västerby och Nyhytta var sådanöverflöd på malm ”att därpå intet tal fanns”.I 1741 års bergmästareralationer sägs malm-gången vara 71 m lång och 7-9 m bred.Malmlagret i gruvan torde ha varit betydande,då brytningen kunnat med god malmvinstoch nästan utan avbrott fortgå ända fram till1775, då ett större avbrott inträdde. Efter1805 omnämnes i relationerna tid efter annanintill år 1855 malmbrytningen i gruvan, mendenna synes då ha lämnat mindre malm somdessutom var svåråtkomlig genom inträffaderas. Malm bröts nu i band och väggar till dengamla gruvan, varigenom denna så gott somfullständigt raserades.

I Västerby gruva inträffade ett störrebergras år 1768, varvid 12 personer omkomoch flera skadades svårt. Om denna händelseär anteckningar gjorda i Hammars kyrk-böcker, varjämte finns en berättelse författadav prosten Olof Haggren, som var född iVästerby koministergård och som pojke

bevittnade olyckan. Denna berättelse har avCarl Sahlin publicerats i Blad för Berghantering-ens vänner år 1909. Ur ovan anförda två källorkommer följande att återgivas.

Denna järngruva, belägen inom södragärdet vid bergshemmanet Västerby kappel-arisboställe i Hammars socken, bearbetadesår 1768 från april månads början. Arbetarnahade under någon tid iakttagit att stenarlossnade och remnor uppkommo i gruvansöstra, nästan lodräta vägg, ovanför den platsdär brytning pågick. Gruvfogden varskoddeshärom, men efter att ha besiktigat platsenförklarade han att det ej förelåg någon faraför ras. Malmbrytningen fortsatte därför ochförbereddes till varje dag nattetid i bergetsavsättningar (underhållna stockeldar). Lång-väga arbetare erhöllo ofta natthärbärge i ka-pellansbostället, vilket innehades av kommi-nister Jöns Haggren som sedermera blevkontaktprost i Hammar och avled vid 92 årsålder.Omkring 20 personer från Lerbäck, vilkaskulle arbeta vid gruvan under flera dagar,fingo kvarter i Västerby natten till den 13april. Hos dessa spordes skiljaktiga lynnen, idet somliga med nedslagenhet anade olycka,för vilken de även anförde sådana betydelse-fulla järtecken, dem lättrogenheten gärna före-finner och lättsinnet förkastar. Andra voroöver måttan muntra och glättige, ibland vilkanågra ynglingar från Lerbäck morgonen den13 åt ett älskat värdfolk erbjödo och för-ättade några husliga göromål så länge att deicke förrän klockan 9, således senare än tidenför arbetets början, ankommo till gruvan.Dock var deras ankomst icke var för sen tilldödens möte.

Page 2: Den största gruvolyckan i Sverige · PDF fileSkarn –   2000-06-15 Den största gruvolyckan i

Skarn – www.k1q.net/skarn 2000-06-15

Komminister Haggren var sysselsatt pågården med sina bistockar då han fick höraett väldigt dån från gruvan. Han förstodgenast att ett ras inträffat och skyndade tillgruvan. Där voro de överlevande, till antaletungefär lika många som de i gruvan be-gravda, samlade på gruvbacken och upphovohöga klagorop. Tvenne karlar hjälptes framur en stor sten och grushög. De voro svårtskadade med armar och ben mer eller mindrekrossade. Komministerns drängar som plöjdeen närbelägen åker befalldes att frånspännaoxarna och hämta tvenne drögar, på vilka deskadade fördes till gården där de blevo för-bundna. Därefter upphämtades med mödade döda kropparna av tvenne män, som i lik-het med de båda skadade voro från Lerbäck.Ännu återstod den rysliga föreställningen avtio, med stenar och grus betäckta människo-varelser och det ännu rysligare åhörandet avdessas spridda jämmerrop; deras av smärtoroch dödsångest utpressade suckeljud.Det kunde ej utrönas huru många bland demvoro döda eller döende, och ingen mänskligåtgärd var tillräcklig att rädda något enda liv.En ung dräng från Uppsala, ett bergsmans-hemman i Hemmar, vars fader var tillika om-kommen satt inpressad emellan så storastenar så nära i dagen att man kunde igenomen liten öppning vidröra hans axlar med ettyxskaft. Han talade länge, och på tillfråganom han vore stött eller klämd svarade hannej, men att bergets hetta, mellan vilka hansatt på huk, skulle ända hans liv. Han mottogoch besvarade sin lärares dödsberedande före-ställningar och klockan 3 på eftermiddagenhördes ännu hans pustande dödssuckar.En piga ropade många gånger ”Jag heterIngrid och hemma i Björnfall, hjälpen mig”.Hon var så djupt under berget begraven attman icke kunde finna stället, dock hördeshennes jämmerrop till omkring klockan 6

eftermiddag. Flera av de slagna hördes icketala men att fleras dödskamp länge pågått,kan slutas av de utur gruset här och däruppstigande läten av hjälplösa kval, vilka helanatten i småningom avtagande fortforo ochicke förrän vid klockan 3 följande morgonalldeles upphörde.Att någon av de slagna blivit med ärtormatad är en berättelse som saknar all an-ledning.

Söndagen den 1 maj förrättades i gruvan”de kvarliggande slagnes kristliga jordfäst-ning”, varom meddelats i Hammars, Ler-bäcks och Godegårds kyrkor söndagen förutklockan 2 eftermiddag. Pastor Haggren taladepå en upphöjd plats vid gruvan, i kretsen avett större antal åhörare han någonsin sett,varefter han steg ned i gruvan och invigde deomkomnas stoft åt jorden. En rörande hög-tid sådan ingen förr övervarit.Efter denna svåra olycka lämnades Västerbygruva till ödemål, av orsak att fältets av-röjning över de slagne, vilken för åtkom-mande av duglig malm var nödig, syntesmedföra en möda som icke lovade ersättning.Tjugo år därefter, heter det i en brerättelse avett åsyna vittne, upptogs åter detta stalp,vartill nära 2 år användes. Man fann då dessamänniskohamnar och ben uti olika ställningaroch lägen av de olika verkan, som bergrasetförorsakat. En stående emot bergväggen meden böjd järnstör bredvid sig, dit han icketräffad av staplet, i avsikt att söka utsikt tillräddning tagit sin tillflykt. Andra liggande vidden bår de burit och åter andra i ett annatförhållande. Man samlade dessa ben och ladedem i en grav invid gruvan. Enligt en annanuppgift förfärdigas en kista, som uppställdes igruvsmedjan, och då alla åtkomliga kvarlevorblivit däri inlagda nedsattes den sommaren1793 på Hammars kyrkogård.