1

Kontakta oss gärna vid frågor eller synpunkter!

Mattias Löfstrand / ccmmatte@hotmail.com

Jimmy Ryström / j.rystrom@hotmail.com

http://caputmundi.blogg.se

CoP3A Thoren Business School

2

Innehållsförteckning

Förord .................................................................................................. 3

Inledning .............................................................................................. 4

Kortfakta om Rom ................................................................................ 5

Parlör ................................................................................................... 7

Slitet men ack så vackert ...................................................................... 8

Piazza Vescovio – Ett torg präglat av frustration .................................. 9

Resa från Rom ...................................................................................... 11

Vi glömmer aldrig! ................................................................................ 13

Any Given Sunday ................................................................................ 16

Parioli – En lugn oas i ett stressigt getingbo ......................................... 20

Nattlivet i Rom ..................................................................................... 23

Sverige och Italien ................................................................................ 25

Dit örnen kan flyga kan aldrig vargen nå .............................................. 27

Vill du bli romare? Åk och studera! ...................................................... 29

”Roma è fascista” ................................................................................. 31

Löffas egna tankar ................................................................................ 34

Harmonisk tid från Parioli i norr till EUR i söder ................................... 35

Tack till ................................................................................................. 37

Slutord ................................................................................................. 38

3

Förord

”Jag såg dig första gången för över tio år sedan på ett fotografi. Sedan i en tidning och slutligen på

TV. Det var kärlek vid första ögonkastet. Min beundran av dig är så kolossal att jag gått och blivit

förälskad i dig. Trots att vi aldrig har träffats. Trots att jag aldrig fått känna din doft. Trots att jag

aldrig har fått vidröra dig. Du har helt ovetandes stöttat mig i tunga stunder och fått mig att börja

drömma igen. Du har hjälpt mig att leva med hopp och lycka som jag inte trodde fanns. Du min

sköna, är det vackraste som finns.

Länge har jag betraktat dig på avstånd. Jag har lärt känna dig trots att vi aldrig har setts. Du vet inte

vem jag är och du känner inte mig. Hoppet lever om att du en dag kommer att göra det och att du vill

ha mig. Ditt utseende är så perfekt. Ditt långa kastanjebruna hår som glänser i solens sken där det

faller ned över dina axlar och rygg. Ditt leende är så förtrollande att jag skulle kunna göra vad som

helst för dig. Dina ögon är som himlen med dess vita moln och ljusblåa bakgrund. Det var just dessa

ögon som fick mig att fastna för dig första gången jag såg dig. Leendet du besitter och så ofta visar är

det mest förtjusande jag någonsin skådat. Din pittoreska röst är fullkomligt förtrollande och jag

drömmer så ofta om att få höra den på riktigt och komma med ett gensvar.

Jag har fått intrycket att du har något som ingen annan har. Du är inte den där högljudda och kaxiga

typen som så många andra trots att du är finare än dem. Du vill alla väl och är så generös att jag

knappt förstår mig på dig. Fast sanningen är den att jag gör inte det. Du är så lugn men ändå så

oberäknerlig att jag stundtals undrar om jag någonsin kommer kunna få något riktigt grepp om hur

du fungerar. Du skulle kunna lura och bedra vem som helst med ditt leende men det tror jag inte du

gör. För du är inte sådan. Jag har redan fått sett ditt yttre på alla bilder så många gånger, men

drömmarna om ditt inre tar aldrig slut. Oberäknerliga nätter har jag somnat med ett leende på

läpparna med dig i mina tankar. Drömmarna om dig vill aldrig ta slut oavsett om jag vill eller inte.

Min kärlek till dig är nu så stark att jag snart inte längre står ut, jag måste få träffa dig nu.

Men även solen har sina fläckar. Jag kan inte älska allt hos dig hur mycket jag än vill det. Dina vita

och ljusblåa ögon passar inte ihop med den förlegade och sjabbiga klänningen i färgerna rött och gult

du bär. Hur mycket jag än försöker finna någon som helst uppskattning i den så är det för mig en

omöjlighet. Jag gillar den helt enkelt inte. Det går inte ihop. Du förtjänar något mycket bättre och mer

propert än så. Varför? Vad tänkte du med min älskade?

Jag har tusentals gånger drömt om gången då tiden är inne. När jag äntligen skall få träffa dig. När vi

står mittemot varandra och jag stirrar in i dina vitblå ögon. En sån liten detalj men ändå så viktig.

Solen går snart ned och ovanför flyger en örn så stor och full med stolthet. Jag sträcker fram min

hand och smeker din kind. Böjer mig fram för att kyssa dig och samtidigt äntligen få känna den

ljuvliga doften av dig som jag dittills bara kunnat fantisera om. Du säger ingenting men ditt leende

visar vad du tycker. Jag samlar allt mitt mod och tvingar fram de vackraste orden av dem alla; Jag

älskar dig!” Men än så länge kommer det bara att förbli en dröm. En dröm och kärlek som jag håller

för mig själv. Som ingen skall få känna till förrän vi har träffats. Det är inte förrän då jag skall nämna

ditt namn och dela med mig av dig och allt det vackra du besitter till omvärlden. Jag hoppas vi ses

snart, älskling.”

4

Inledning

Rom är långt ifrån ett nytt resmål för svenskar och turister i allmänhet. Staden har en väldigt stark

och gastkramande historia som jag inte tror undgått någon egentligen. Staden målas ofta upp som

romantisk och väldigt antik, vilket stämmer rätt bra. Men börjar det inte bli lite tjatigt ändå? Alltid

samma klyschor och samma glorifiering i reklam efter reklam, broschyr efter broschyr. Det tycker vi i

alla fall, därför har vi nu valt att göra på ett litet

annorlunda sätt. Vi bortser från de klassiska

turiststråken som Colosseum, Fontana di Trevi och Foro

Romano. Här läggs fokus på små smultronställen som

inte turister får kännedom om via de traditionella

broschyrerna. Det centrala blir alltså våra personliga

smultronställen och tvärtemot de stora resegiganternas

broschyrer hamnar de klassiska målen i periferi. Vi går

vår egna och unika väg helt enkelt.

Varför kan man ju undra? Varför skriva om platser som

inte lockar turister? Varför skriva om befolkningens mentalitet när folk oftast inte stannar längre än

vecka? Ja dessa frågor skall ni få svar på. Innan vi bestämde oss för denna utformning av broschyren

så hade vi många olika idéer kring hur det skulle vara. Men en sak hade vi klart för oss. Det skall vara

unikt och sticka ut lite ur mängden. Det hade kommit oss till kännedom om att många andra

projektgrupper skulle göra samma sak fast i andra städer, skriva turistbroschyrer alltså. För att inte vi

skall bli en i mängden så har vi valt denna inriktning. Det är en av anledningarna. Den andra är våra

intressen. Det går inte och förneka att Colosseum är mäktigt, och att Fontana di Trevi är väldigt

vacker. Men detta är inte allt i Rom och speglar inte verkligheten. För den romerska verkligheten är

en annan. Vi har valt att plocka ut vissa andra platser i staden som är helt normala områden men

ändå har något speciellt. Dessutom har vi valt att berätta lite mer djupgående om Roms ena

fotbollslag S.S.Lazio, mentaliteten och det samhällssociala klimatet som råder. Därför skulle vi vilja

kalla detta för en alternativbroschyr. Den är inte anpassad för den stereotypa turisten, utan de som

vill se lite annat utöver det vanliga. Man kan säga att vi har satt

vår personliga prägel på det hela och efter en tids sökande hittat

vår egna nisch som vi sedan applicerat på arbetet och därefter

sammanställt denna färdiga produkt. En produkt som just du

kommer förhoppningsvis kommer lägga ned lite tid på och läsa

igenom. Kanske lär du dig något nytt och vem vet, kanske åker

du till och med till Rom och har just Caput Mundi med dig i

handbagaget? Det hoppas vi i alla fall. Därför önskar vi dig trevlig

läsning och hoppas du drömmer dig bort till den vackra platsen

tillika Italiens huvudstad och centrum för det gamla Romarriket.

Välkommen till Rom!

5

Kortfakta om Rom

Rom är som sagt huvudstad i Italien och var även huvudstad i det Romerska riket under antiken. Rom är huvudstad i regionen Lazio som även ett av fotbollslagen heter och huvudort i provinsen Roma som det andra fotbollslaget heter. I Rom ligger även Vatikanstaten, centrum för Romerskkatolska kyrkan. Rom är byggt på de berömda sju kullarna; Aventinen, Caelius, Capitolium, Esquilinen, Palatinen, Quirinalen och Viminalen som kan göra att det blir väldigt jobbigt att gå runt i staden om man är dåligt tränad. Genom hela staden flyter även floden Tibern, som nu mer är brun istället för blå.

Valuta: Euro Språk: Italienska Riktnummer: 06 Tidzon: 1+GMT

6

Tänk på att…

...köpa biljetter till kollektivtrafik innan du kliver på. Biljettombuden är många och säljs i butiker markerade med Tabacchi eller Lottomatica. Finns även biljettautomater i nära anslutning till större stationer.

…trafiken är väldigt kaotisk och reglerna efterföljs inte. Ett misstag man lätt gör är att bara stå och vänta på att det ska bli tomt på bilar, gör inte det. Kliv ut i gatan och markera att du skall gå över. Bilarna stannar men det kan handla om bara några få centimeter ifrån dig.

…trafikljusen inte fungerar som hemma. Gul gubbe betyder att du kan gå, den gröna gubben lyser endast ett fåtal sekunder.

…romarna är väldigt trevliga och hjälpsamma. Om du bara vågar fråga efter hjälp eller en vägbeskrivning så kommer du garanterat få svar. Pluspoäng om du försöker på italienska, du behöver inte vara orolig för att säga fel.

…Stazione Termini inte är speciellt trevligt nattetid. Prostitution, drogförsäljning och uteliggare kryllar i området när mörket intagit staden. Det är inte farligt att vistas där men kan kännas otäckt och hemskt.

…metron är helt okej att åka på nätterna. Det kryllar av vakter och säkerheten är god. Dock stänger den redan vid midnatt.

…taxin i staden är väldigt billig. Du kan åka genom hela staden och klara dig under €30. Men om du har bagage kan du räkna med att få betala för det också.

…även lokaltrafiken är billig. Du får en biljett för €1 som funkar i både metron, bussar och spårvagnar. De transportmedlen som drivs av ATAC.

…försöka ha jämna pengar på dig. Affärerna har taskigt med växel och om ni till exempel äter i grupp så kan ni räkna med att få betala totala summan och inte var för sig.

…det finns mycket olika sorters gatuförsäljare. De hoppar på dig och försöker sälja sina grejer. Dessa rör sig oftast runt turiststråk som Fontana di Trevi och Trappa di Spagna.

…kollektivtrafiken kan gå ut i strejk väldigt spontant. Helt plötsligt kan metron stängas och bussarna sluta gå. Om detta sker så lär du märka det garanterat på alla griniga romare.

7

Parlör

För att underlätta lite vid en eventuell resa och vid läsandet av Caput

Mundi så har vi valt att sätta ihop en liten Italienska parlör med lite

enkla fraser och ord. Dessutom en liten förklaring till några fackord inom

fotbollen som kan vara lite bökiga. Det underlättar för den som är

mindre kunnig på området. Så ta er några minuter och lär er några

fraser. För språk är roligt, eller hur? Det tycker vi iallafall, speciellt om

det gäller det vackraste av dem alla.

Ciao – Hej

Buongiorno - God dag

Buonanotte – God natt

Buona sera - God kväll

Mi chiamo - Jag heter

Come ti chiami? - Vad heter du?

Sono svedese - Jag är svensk

Noi siamo svedesi - Vi är svenskar

Non capisco – Jag förstår inte

Arrivederci - Hejdå

Grazie - Tack

Prego – Varsågod

Scusi – Ursäkta

Come stai? – Hur mår du?

Cosa desidera? - Vad vill ni ha?

Benissimo – Det är Bra

Quanto fa? – Hur mycket blir det?

Molto gentile – Mycket snällt

Avete una toilette qui? – Finns toalett här?

Uomini - Män

Donne - Damer

Vietato – Förbjudet

Parla inglese? – Talar du engelska?

Auito! – Hjälp!

Uno - Ett

Due- Två

Tre- Tre

Quattro- Fyra

Cinque- Fem

Sei- Sex

Sette- Sju

Otto- Åtta

Nove- Nio

Dieci – Tio

Cento - Hundra

Mille - Tusen

Milione- Miljon

Miliardo - Miljard

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Curva Nord – Sektionen Lazioklacken står på.

Irriducibili – Den ledande supportergruppen på Curva Nord.

Ultras – Radikalare typ av supportrar, de mest hängivna och trogna.

Avanti – Framåt

Merda – Skit

Forza – Svårt att översätta, men betyder generellt sett Heja.

Odio – Hata

Lazialità – Lazioandan

8

Slitet men ack så vackert Jimmy Ryström

När vi spatserade runt i stadens kärna så passerade vi troligtvis hundratals turistbutiker där alla hade

i stort sett samma utbud av det vi såg från vägen. Vi fick aldrig in i dessa butiker då dess innehåll

varken intresserade oss eller var speciellt häpnadsväckande. Det som däremot skulle komma att

väcka mitt intresse var något så upphetsande som vanliga Coop. Det återkommer jag till lite senare.

Inne i stadens centrum ligger de lyxiga modebutikerna på rad. Alla olika klädesmärken med sina egna

butiker, till exempel Paul & Shark precis vid Fontana di Trevi. Det vore intressant att höra vad dem

betalar i hyra varje månad. Tillbaka till ämnet, de exklusiva modebutikerna avlöser varandra och

utstrålar verkligen glitter och glamour. Här någonstans blir det väldigt stora kontrastskillnader lade

jag märke till. I de gamla stenhusen som troligtvis är minst hundra år gamla ligger just dessa

modebutiker på rad i bottenvåningen. Moderna och stilrena butiker med pampiga skyltar i gamla

stenhus. Det blir en härlig (eller kanske sorglig?) kontrast när dessa två tidsepoker möter varandra.

Självklart har inte heller Rom undkommit dagens globala kapitalism. McDonalds, Adidas och och

Burger King ligger också inspränga i dessa gamla hus. Men varför blir

man ens förvånad längre?

Nu åter till Coop jag nämnde tidigare. Trots att vi besökte ett gäng av de

ovan nämnda modebutikerna så var det Coop av alla butiker som

intresserade mig mest av två anledningar. Dels för att jag själv jobbar

inom företaget här hemma i Gävle men också för de stora skillnaderna

som råder. Nära Museo Nazionale i stadsdelen Pratis södra delar hittade

vi Coop, även den på bottenvåningen av en gammal stenbyggnad. Av

rent intresse valde vi att svänga in och kolla hur det såg ut. Egentligen hade vi väl inga större

förväntningar, men det var inte riktigt vad jag hade räknat med.

Där inne fick jag lite av en chock. Det var som att komma in i en butik från 70-talet. Nog för att jag

inte ens var påtänkt då, men man har sina aningar om hur de såg ut då. Det påminde väldigt mycket

om en svensk campingbutik eller lanthandel. Utbudet var ingen höjdare och butikslösningen var allt

annat än godkänt. Butiken var som en korridor med hyllor efter båda väggarna och en i mitten.

Någon gavelförsäljning existerade inte, några säljskepp existerade inte och någon vidare eftertanke

när de byggde sektionerna kan de inte ha haft. Men det hade sin

charm. Framme i kassan var misären total. Kassörskan hade en extremt

liten växelkassa och kunde knappt växla en €5-sedel. Om det beror på

att minska stöldrisken eller om de är av någon annan anledning kan jag

inte svara på. Man saknade också kortbetalningsmöjligheter och gamla

klassiska handscanners var fortfarande det enda man använde. Stressa

gjorde man inte heller, snarare raka motsatsen. Kassörskan stod och

pratade med en vän istället för att ta hand om den allt längre och längre kön. Något som förvånade

mig var att kunderna inte klagade heller, utan stod snällt och tyst och väntade på att det privata

samtalet skulle nå sitt slut. En annan sak som väckte min uppmärksamhet var deras kläder, de hade

sina privata kläder och någon enhetlig uppsättning av arbetskläder fanns inte. Jag gillade det trots att

det hela var så grymt opraktiskt och kändes så typiskt italienskt, effektivitet och tempo inom handeln

är nog inte italienarnas starka sida.

9

Piazza Vescovio – Ett torg präglat av frustration Jimmy Ryström

I nordöstra Rom mellan vanliga bostadshus ligger ett litet torg inklämt. Strax öster om den stora

parken Villa Ada hittar vi detta torg vid namn Piazza Vescovio. Egentligen inget speciellt att se och för

den vanliga turisten är ett besök bortkastad tid. Men inte för oss som gillar att gå mer på djupet, som

vill försöka lära känna kulturen och den vanliga befolkningen. Vi som vill försöka förstå hur det

fungerar och hur folk tänker, för oss är detta ett paradis. För mentaliteten i detta kvarter är så

annorlunda och så speciell. Jag har själv aldrig varit på en sådan plats som andas så mycket

frustration och delvis hat, men ändå ha gillat platsen så otroligt mycket.

När vi anlände till platsen med hjälp av buss så föll det ett lätt regn över staden. Man fick hoppa

mellan vattenpölarna för att undvika ett tragiskt men främst vått öde. Platsen var väldigt öde näst

intill folk tom. Kanske berodde det på skuren som svepte förbi över stadens norra delar. Målet med

resan till Vescovio var att besöka den kända Laziopuben Excalibur som är beläget i ett av torgets

hörn. Vi åt en bit mat, drack ett gäng Nastro Azzurro och snackade fotboll med den italienske ägaren

innan vi tackade för oss och begav oss till nästa mål. Redan här inne kunde man ana en viss

frustration, de Laziali som befann sig i puben såg knappast hoppfullt på framtiden. Inte uppgivet men

näst intill. Dock är alla överens om vart problemet ligger.

Vi gick ut för att ta en närmare titt på området. Området som är ett renodlat Lazialiområde men också väldigt fascistiskt något vi senare skulle få erfara. På banken Banca Monte dei Paschi di Sienas vägg finns en målning som är känd bland fotbollssupportrar världen över. Gabriele Sandris minnesplats.

Man har målat upp Gabbos ansikte med en dikt bredvid. Även här kände man av frustrationen. En känsla av hopplöshet och avsaknad av makt då man inte kunde göra annat än att stå och se på hela den tragiska händelsen kring Gabriele Sandris död. Med en äcklig smak av vemod i munnen fortsatte vi ned på en sidogata och hittade det fascistiska partiet Forza Nuovas butik. Vi gick in.

Butikens ena långsida var full med böcker. Självfallet böcker om Il Duce och fascismens historia men också modernare litteratur som behandlar ämnen som islamisering, sionism och monsterstaten EU. På andra sidan butiken stod en stor hylla fylld med alla dess möjliga t-shirtar. Trycken varierade från allt mellan våldsglorifiering till Ultras, från partiets egna tröjor till pro-katolicism. Butiken kändes väldigt modern på insidan, egentligen som vilken modebutik som helst. Det som stack ut var personalen. Två välvuxna män i kanske 30 års åldern vars armar var fyllda med intatuerade örnar, fasces och andra fascismrelaterade symboler. Vi lämnade butiken med blandade känslor. Butikens yttre gav inte ett lika modernt intryck. Bredvid dörren är ett stort keltiskt kors målat och ovanför butiken sträcker sig texten; ”Lui Vive, Lui Combatte!” med ett mycket pampigt typsnitt.

10

Husen som omringar det runda torget är täckta av klotter med hatiska budskap. Texter som ”Dö Digos”, ”Spaccarotella måste dö” och ”Romanista jävla kräk” är bara några av de hatiska budskapen som man möts av och invånarna i kvarteret går förbi dagligen på väg till sina jobb. Nu undrar ni hur jag kan uppskatta en plats som denna? Fascism, hat och sorg är ju inga trevliga saker precis? Jag tar det hela till djupet och ser på det hela med ett annat perspektiv. Till att börja med kan jag beskriva hur jag kopplar samman det hela.

Excaliburs besökares enda samtalsämne var La Lazio. En klubb i kris. En klubb som håller på att trilla ned från fotbollens finrum till det hemska och dystra Serie B. Som jag nämnde tidigare börjar hopplösheten infinna sig och man får helt enkelt försöka tillita sig på gud och ”Il maestro”. Frustrationen av att bara kunna stå på sidan och se på när ens klubb bara faller samman är så frustrerande att det inte går att beskriva med ord, man måste uppleva det själv. I

Forza Nuovas butik och dess föreståndare kände man en annan typ av frustration. En frustration som uppstår genom att ens land raseras av politiker och myndigheter man inte har någon tilltro till. Man tror på ett annat system och blir därmed frustrerad av tanken att veta att om ens egna system hade varit det rådande hade problem varit lösta. Här vill jag tillägga att jag inte sympatiserar med dessa människors åsikter eller tankar kring hur samhället skall styras. Det sista, Gabriele Sandris död kantras också av frustration. Gabbo mördades av en polis när han låg och sov i en bil. Domen för polisen blev endast 6 år medan han som mördade polismannen Filippo Raciti dömdes till 11 års fängelse. En frustration där en av oss mördas brutalt och man lägger skulden på de oskyldiga, supportrarna. En frustration som uppstår genom att det enda man kan göra är att hylla honom som en martyr och låta minnet av honom leva vidare för evigt. Gabriele du är alltid en av oss.

Anledningen till att jag kände positivt för denna plats är enkel. Jag känner till viss del själv all denna frustration. Som Laziale upplever jag klubbens kris som otroligt hemsk och hjärtekrossande, man står hjälplös inför problemet och kan inte göra något annat än att skrika ut sin avsky mot Claudio Lotito. Jag har inte heller något förtroende kvar för de styrande i vårt land och tappat all min respekt för vissa myndigheter. En frustration uppstår genom att man inte kan påverka på annat sätt än att rösta i valet, något som troligtvis inte heller löser problemen. Mordet på Gabbo tog också väldigt hårt på mig. Han var som mig, en helt vanlig Laziale och en del av den stora Laziofamiljen som bär på den kända andan; Lazialità. Frustrationen i det här fallet för min del uppstår genom att jag inte kunde vara på plats på hans begravning utan fick följa den via internet från Sverige. Men minnet av honom består inom mig och kommer alltid att göra trots all frustration. Om man tänker efter skulle det lika gärna kunna ha varit jag som blev skjuten, eller en av mina vänner. Piazza Vescovio är en plats jag aldrig kommer glömma. Platsen där frustrationen genomsyrar mentaliteten och platsen där jag på något sätt fann mig själv.

11

Resa från Rom Mattias Löfstrand

Vi väcks av väckarklockan kl.9.00 eller jag och Ryss vaknar av den, först funderar vi varför klockan

ringer så tidigt men snabbt kommer vi på att vi ska ta tåget till Frosinone för att se en Serie B match.

Men först måste vi lista ut vart vi vaknade upp då vi är i ett nytt rum fast även det går fort att komma

på eftersom vi ser Gustav och Andreas, vi bestämde oss för att sova hos Gustav då det bara är

2minuter från Termini där vårat tåg utgår ifrån.

Fast både Ryss och jag vaknar av väckarklockan bestämmer vi oss för att sova en timme till innan vi

går till Termini för att se när tåget går till Frosinone, men innan vi går kommer Gustav på att han

måste städa ur sitt rum då han ska flytta hem till Sverige igen på

söndagen. Efter en snabb städning och packning av rummet beger vi

oss till Termini och köper oss 4st tågbiljetter för €18 till Frosinone

som går 12.20.

Vi beger oss tillbaka till Gustavs rum för att hämta hans saker då han

ska ta dem till en klasskamrat då han inte ska åka hem förrän dagen

efter så han har någonstans att bo sin sista natt. Efter denna lilla

promenad på 500m så tar vi oss till Termini igen för att äta frukost

innan vi beger oss till Frosinone då ingen av oss fyra vet vad som

finns i Frosinone eftersom ingen av oss har varit där, så vi tar oss en riktig ”svennefrukost” på

Mcdonald´s. En ”svennefrukost” på Mcdonald´s innebär att man köper en Big Mac meny med en

cola.

Efter frukosten så gick vi runt på Termini för att vänta på tåget

som skulle ta oss till vårt mål, när vi väl kliver på tåget

10minuter försenat så ser det ut som vilket tåg som helst lite

slitna så säg som de gamla SJ tågen. Ju närmare Frosinone vi

kommer desto mer funderar vi på vart vi är på väg eftersom vi

åker förbi risigare och risigare stationer, när vi väl kommer

fram till Frosinone är det så risigt att vi nästan vill åka hem

igen. Det ligger sopor överallt. Men vi bestämmer oss för att

stanna ändå, vi tänker ta en taxi till arenan då vi inte har en

aning om vilket håll vi ska gå åt. Men taxichauffören vi tänkte åka med verkande en aningen borta,

nästan full och drogad så vi kliver ur taxin och går mot bussarna där Gustav frågar vilken buss vi ska

ta till arenan och får då reda på att vi ska ta 1D som stannar utanför arenan. När vi kom fram till

arenan så ser vi en stor inhägnad med stora metalläktare runt hela området. Det var en ganska skön

känsla när man går igenom ett bostadsområde och sedan ser en arena med en kapacitet på 10 000

ligga på innergården.

Nu började jakten på de ärofyllda biljetterna, för det första hade vi ingen aning om vart man skulle

köpa dem för vi visste att de är krångligt att köpa biljetter i Italien så vi frågade två poliser

(Carabinieri) och de hänvisade oss till stewards som fanns på plats utanför arenan för poliserna visste

12

inte vart vi skulle köpa och trodde inte att de gick att köpa nu heller.

Stewardsen sa att vi skulle gå till den lila ”kiosken” som låg vi

staketet till arenan, väl där säger dem att vi ska gå till Frosinone

Point som låg längre upp på vägen vi kom med bussen så vi började

traska dit. Väl där så kommer man in i en mindre shop där det sitter

en tjej bakom disken. Där gick det jättebra att köpa biljetter och

enkelt var det, bara att visa upp passet så fick man köpa biljetterna.

Vi traskade ner till arenan igen och fick vänta ett tag där utanför, fast det gjorde inte så mycket då

det fanns Frosinoneprylar att titta på. När vi väl kom in på arenan så ser det ut lite som Strömvallen i

Gävle fast större läktare på kortsidorna och även sittplats på båda långsidorna men bara tak på den

ena sidan(Gefle IF borde bygga som denna fast med tak på båda långsidor). Även att sektionerna var

mer avspärrade än på svenska arenor då de var 2m höga stängsel med taggtråd på det, sen runt hela

planen var det lika stängsel. Vi hade köpt biljetter på Curva Nord alltså kortsida med

hemmasupportrarna. Dom bjöd på en helt okej insats på matchen även bortasektionen bjöd till även

fast de bara var tiotalet tappra grabbar som hade åkt från Piacenza.

Matchen i sig var inte underhållande förutom när Bocchetti fick bollen då hela arenan skrek Nej!

Eftersom han inte var spelaren med bästa känslan då han sköt ut bollen över stängslet X antal

gånger. Sedan fick även hemmalaget se sig besegrade med 2-3 så de var bittra miner på

hemmasektionen. Efter matchen promenerade vi igenom Frosinone till stationen för att ta tåget hem

till Rom igen.

Den här resan får 4/5 Frosinonespelare, det får den för allting var bra förutom att de inte var så lätt

att ta sig till arenan om man inte har någon som kan prata italienska.

13

Vi glömmer aldrig! Jimmy Ryström

Ett par år har gått sedan mordet som skakade hela Italien. 26-årige Gabriele Sandri sov i en bil som

var på väg att åka ut från parkeringen vid en vägkrog utanför staden Arezzo när han sköts av en polis.

Polisen skulle gå in och stoppa ett bråk mellan laziali och juventini och bestämde sig för att använda

sitt vapen och avfyra ett varningsskott. Ett skott som istället för att varna fastnade i den unge DJ;ens

tillika lazialens hals. Hur kunde det få hända?

Matchen mellan Inter och Lazio ställdes in på grund av mordet och jag tycker det var ett stort misstag

av förbundet att inte ställa in alla matcher. Att protester från övriga supportrar i landet skulle bryta

ut när de fick beskedet var något jag var helt säker på och man kan fråga sig hur förbundet kunde

missa det. Atalantas supportrar började sparka sönder plexiglasen och försökte ta sig in på planen,

samtidigt som de även stod upp mot poliserna utanför arenan. Jag tycker att denna protestaktion var

en riktigt fin reaktion av Atalantasupportrarna, som visade att alla Ultras står enade tillsammans mot

polismakten. I Rom bröt också kravaller ut när Lazio och Roma Ultras enade stormade polisstationen

och såg till att den inte gick att känna igen efteråt.

När polismannen Filippo Raciti dödades i derbyt mellan

Palermo och Catania ställdes som en följd all fotboll i

Italien in under en vecka och det talades till och med

om att ställa in hela serien i ett år. Nu var det ombytta

roller och denna gång var det en oskyldig

Laziosupporter som blev mördad och vad händer då?

Jo, man ställer in EN match och skjuter fram övriga

matcher i 10 minuter. Tydligen är inte döden lika för

alla - det är sjukt och det är förjävligt men det är den

tragiska sanningen.

Domen blev sex års fängelse vilket retade upp

supportrarna igen som försökte storma rättegången

och hängde upp banderoller med texten "VERGOGNA" vilket betyder skam. Mannen som dömdes för

mordet på Raciti tror ni han fick några sex år? Knappast. Han fick nästan det dubbla, han dömdes till

11 års fängelse för mord.

Efter mordet bevakade jag noga svensk medias rapportering kring fallet och i de flesta artiklarna

anklagade man "huliganerna" för mordet. Man märker av denna vinkling ofta. När Raciti mördades

talades det om hur sviniga Ultras var som mördade en oskyldig polis. Nu när Gabbo fick sätta livet till

tack vare ett "misstag" från en polis så fortsätter man skylla på huliganerna. Denna gång var Ultras

oskyldiga, polisen begick ett misstag och om han agerat rätt hade ingen behövt bli skadad.

Folk pratar om att den Italienska fotbollen knappt hunnit resa sig från skiten med Calciopoli innan

den rasade ner i helvetet igen, de påstår att fotbollen i det vackra landet vid medelhavet är

död. Fotbollen i Italien kommer aldrig att dö. Folk lever (och dör) för sporten och älskar den.

14

Fotbollen har givetvis drabbats hårt av både Calciopoli och de båda morden, men "il calcio" kommer

alltid vara "il calcio". Utanför Italien är inte den italienska fotbollen speciellt uppskattad och jag har

själv fått försvara den flera gånger, något jag kommer att fortsätta göra trots att det blir svårare och

svårare. Det är något speciellt över den Italienska fotbollen något som vi älskare av "il calcio" oftast

inte kan beskriva för de som hyllar den engelska och spanska fotbollen.

Det är stor skillnad på efterspelen från dessa två mord. Filippo Raciti

kommer inte bli ihågkommen av den stora massan. Han kommer inte

hyllas och det kommer inte sjungas om honom. Gabriele Sandri har

blivit en martyr, inte bara för laziali utan för alla supportrar runt om i

världen. Gabbo har hedrats runt om i världen på fotbollsläktare med

budskapsbanderoller och dylikt. Matchen efter mordet spelades ett

bildspel om Gabbo på Olimpicos storbildskärmar, hemmaspelarna bar

tröjor med hans ansikte och de två Parmaspelarna Fernando Couto

och Bernardo Corradi lade blommor framför ett porträtt av Gabbo vid

Curva Nord. På läktarna ekar sånger som Gabriele en av oss och man

ropar efter rättvisa. Polismannen Spaccarotella som sköt Gabriele blir

ständigt hånad genom sånger som Spaccarotella din skithög. Man kan säga att Gabriele blivit en

symbol för hatet mellan supportrar och poliser. Ett hat som många gånger är befogat dessutom. Det

som gör att Gabriele kommer bli ihågkommen för alltid medan minnet av Raciti kommer suddas ut är

att den förstnämnde var en helt ”vanlig” person precis som dig och mig. Han hade två stora passioner

i livet, musik och La Lazio. Han var helt oskyldig men mördades brutalt av en poliskula i nacken. I

många Italienares (främst supportrars) ögon så var inte Filippo Raciti oskyldig. Han var ju polis.

Jag försvarar inte mordet på Filippo Raciti. Det

jag försöker förmedla är att hatet mot polisen är

så stort i Italien att man helt enkelt inte bryr sig.

Man kan helt enkelt koppla Racitis död till

italienares dåliga förtroende för polisen. Det går

150 år tillbaka i tiden då landet enades under

blodiga strider, då var Karabinjärkåren

(Carabineri) högt respekterad i norr, speciellt i

dess hemstad Turin. Men efter kriget 1860 visade

det sig att de hade plundrat både Vatikanen,

Neapel och Palermo. Efter det började

norditalienarna att sympatisera med de i syd,

vilket ledde till en stark nationell känsla, det

första som det enade Italien gjorde tillsammans

var att utstråla ett starkt avsky mot Polismakten. Förutom den dåliga tilltron hos Italienare i

allmänhet så är de extra avskydda i supportervärlden. De anses ställa till med mer problem än de

stoppar. De beter sig illa och brukar övervåld väldigt ofta. Något som inte direkt förbättrar deras

rykten.

15

I Lazios fall är det lätt att hävda att det blir väldigt paradoxalt med polishat. Många av Lazios

supportrar utger sig för att vara fascister vilka värnar en stark stat. Polisen fungerar som ett

fundamentalt verktyg för staten att upprätthålla ordningen i landet. Det kan alltså tolkas som väldigt

paradoxalt. Men det påståendet kan jag slå hål på direkt. Dagens fascister ser inte nuvarande staten

som den optimala, inte heller det system man tillämpar. Den stat de vill se är av en helt annan form

och en helt annan ideologi än dagens. Därför hyser man ingen större respekt för polisen trots att de

representerar just staten. Som ni kankse nu ser så är det väldigt svårt att prata Italiensk fotboll utan

att komma in på politik. Mer om det i artikeln ”Roma è fascista”.

Ett par år har gått och vi har inte glömt, vi kommer aldrig att glömma. Jag kommer aldrig att glömma

ögonblicket när jag fick reda på det, ögonblicket där tårarna var nära att falla, ögonblicket när det

kändes som att en nära vän dött. Tiden efteråt var väldigt jobbig och lusten för fotbollen var väck.

Många frågade mig hur jag kunde ta det så hårt men jag svarade aldrig. De skulle aldrig förstå.

Lazialità går inte bara att förklara.

CIAO GABBO - SEMPRE NEI NOSTRI CUORI!

16

Any Given Sunday Jimmy Ryström

Klockan ringer. Jag hoppar snabbt upp ur sängen för att hitta mobilen och ta reda på tiden. Den

digitala klockan på min slitna Nokiatelefon visar 12.00. Vi har missat frukosten men det spelar ingen

roll, ingenting skall kunna förstöra den här dagen. För att stilla den lilla hungern som existerar så

plockas Borghettiflaskan fram i sann romersk anda. Den drycken är nämligen väldigt populär i

fotbollskretsarna i Rom. Löffa föredrar Vodka Limone och tar fram den istället. Efter en snabb dusch

så inleds uppladdningen inför dagens match; Lazio-Bari hemma på Stadio Olimpico.

Nervositeten är så påtaglig. Trots att jag alltid vaknar nervös på söndagar inför Lazios matcher så går

de inte att jämföra med denna nervositet. Den är så mycket värre. Hjärtat slår snabbt, det värker i

magen och tankarna fokuseras på en enda sak. Fotbollen. Mina försök att kriga tillbaka mot denna

känsla med hjälp av Borghettin är meningslösa. Inget hjälper. Ur högtalarna strömmar låten Vola

Lazio Vola och stämningen på hotellrummet är spänd. Det verkar som att Löffa är rätt nervös också.

En timme senare är det dags för avgång mot Stadio Olimpico, två timmar innan avspark.

Ute på gatan Viale del Vignola där vårt hotell är beläget skiner solen, fåglarna kvittrar och

fruktförsäljarna är i full gång att kränga sina läckerheter. Mitt livs längsta promenad inleds. Vi går i

lugn takt ner för den långa gatan. Längs hela gatan står det bilar parkerade och i mitten står det

gröna träd som inger ett rofyllt lugn. Nervositeten blir bara värre

och värre för varje steg. Svetten börjar rinna ned för pannan.

Stadsdelen Parioli där vi bor är en av de finaste i hela Rom och

väldigt ljusblå sett till invånarna. När vi börjar närma oss slutet

av den långa gatan så märks det att någonting är på gång,

överallt runt om oss går det små grupper som alla är klädda i de

vackraste färgerna, ljusblått och vitt. Någonting stort är på gång

märker man. När vi nått slutet av Viale del Vignola och svänger

ut på den mycket stora vägen Lungotevere Flaminio är trafiken

tät och trottoarerna badar i ljusblått. Bakom ett hus och några träd skymtar vi Stadio Olimpicos

relativt nybyggda takkonstruktion. En mäktig syn som gör att hjärtat slår ännu snabbare och

nervositeten skapar kraftiga värkar i magen. Vi promenerar vidare i riktning med de ljusblå

strömmarna och lyckas efter ett par minuter korsa den tungt trafikerade Lungotevere Flaminio. Den

bro som korsar Tibern vid arenan heter Ponte Duca d’Aosta. Bron är fylld av förväntansfulla laziali

och på kanterna avlöser försäljarna varandra med sina stånd som säljer alla dess möjliga

Laziosouvenirer. Solskenet steker i ansiktet och snart måste en fin och jämn solbränna vara ett

faktum.

Vi är framme vid arenan. Utanför grindarna som ännu inte öppnat är det ett stort ljusblått hav.

Överallt sitter det grupper och avnjuter kall Peroni medan de samtalar och läser Cittàceleste som en

ung kvinna står och delar ut vid Mussolinipelaren. Stämningen är god trots den senaste tidens skrala

resultat. Förhoppningsvis vänder det idag. Från alla håll strömmar det laziali till samlingsplatsen

utanför grindarna. Ibland skymtar man också en och en annan röd Barihalsduk vars ägare snabbt

skyndar sig förbi den ljusblå massan bort till Distini Ospiti. Grindarna öppnas och det bryter ut en stor

applåd. Folk strömmar genom grindarna och in till vägen mot arenan. Vi sluter upp i massan och tar

17

oss in. Vägen där inne ramas in av statyer som troligtvis är av marmor. På marken står det ”DUCE”

med svarta plattor som omges av vita. Hela vägen och samlingsplatsen utanför grindarna känns

väldigt fascistiskt. Vi följer strömmen upp längs vägen till Piazzale del Foro Italico. Även här kryllar det

av diverse stånd som kränger halsdukar och tröjor. Vi skyndar snabbt förbi bort till biljettkontrollen.

Systemet är detsamma som hemma på Strömvallen i Gävle, en maskin scannar biljetten och

vändkorset öppnas. När vi passerat står det en carabinere och skriker åt oss att skynda förbi för att

minska trängseln. De grabbarna bråkar man inte med så det är bara att lägga på ett kol och gå vidare

mot läktaren. Våra biljetter köpte vi till Tribuna Tevere så vi hittar dit enkelt. Upp för första trappan

så är vi framme. Stegen upp för den rätt korta trappan

känns tunga och väldigt långa, vad väntar egentligen där

uppe?

Sista trappsteget var jobbigast. Hela vägen upp för

trappan stirrar jag nedåt och nervositeten är obeskrivlig.

Sista steget är avklarat och jag kollar upp. Det känns

magiskt. Arenan är långt ifrån full och det är en hel timme

till avspark men det är ändå helt underbart. Jag är

äntligen på plats. En plats jag drömt om i snart 15 år.

Platserna hittar vi rätt snabbt och slår oss ned. Vi pratar

om fotboll i allmänhet och jag drar laguppställningen för mina vänner. Baris supportrar börjar sjunga

och en hög visselkonsert bryter ut från hemmalagets supportrar. Den mindre än halvfulla Curva Nord

börjar sjunga och Bari svarar med samma sak. Hela grejen känns väldigt märklig. Jag är på en plats jag

drömt om så många gånger. Snart ska ett av mitt livs drömmar gå i uppfyllelse.

Ett stort jubel bryter ut. Laziospelarna gör entré på Stadio Olimpicos gräsmatta för att värma upp.

Sången stiger högt mot himlen; ”Alè Forza Lazio Alè”. Det är inte lika varmt längre. Det stora taket

över läktaren stänger ute solen och eftersom vi sitter så pass högt upp så blåser det mycket. Det stör

mig dock inte, jag bara njuter av varje sekund. Helt plötsligt börjar Curva Nord att skandera Mauro

Zàrate. Den argentiske anfallaren som denna match var avstängd. Jag förstår inte varför men det

skulle visa sig senare. Mauro hade valt att stå bland Lazios Ultras denna match och satt på räcket hela

matchen tillsammans med Irriducibilis höjdare. Tidningen La Stampa visade dagen efter bilder då

Mauro utförde den romerska saluten tillsammans med Ultras. På klassiskt romerskt vis så köper vi en

varsin liten burk Caffè Borghetti för €3 styck och skålar. Skålar för La Lazio.

Spelarna springer ut till Curva Nord för att hälsa och på förhand tacka för stödet de skall få under

matchen. En mycket vacker gest jag önskade vi fick se mer utav här i Sverige. Uppvärmningen fortgår

och nervositeten bara ökar och ökar. Vi är mitt uppe i en diskussion angående Napolis vara eller icke

vara när en speciell ljudslinga börjar strömma ut ur Stadio Olimpicos högtalare. Jag kan inte riktigt

koppla till en början men sen förstår jag. Det är ju Aldo Donatis kända låt ”So già du ore”. Alla reser

sig upp och för sina halsdukar ovanför sina huvuden. Jag gör detsamma och stämmer upp i sången.

Den sång som jag så många gånger suttit och sjungit med i hemma framför datorn, på bussen, under

en promenad eller bara gått och nynnat på i skolan. Rysningarna är så extrema och jag tror aldrig jag

varit med om något lika mäktigt. Hela arenan badar i ljusblått och när textraden ”Daje aquilotti nun

se po' sbaja' sù c'é er maestro che ce stà a guarda' ” skanderas ut visas en bild på Tommaso ”Il

maestro” Maestrelli på de stora tv-skärmarna bakom mål. ”Il Maestro” var den tränaren som var

18

med och vann klubbens första scudetto. Sången avslutas med en grymt hög ljudtopp och arenan

exploderar i applåder. Rysningarna är totala och nervositeten släpper för en sekund.

Grabbarna kliver av planen och går ned i Olimpicos

innandöme. Det är inte långt kvar till inmarsch och

sedan avspark. De här minuterna mellan ”So già du

ore” och inmarschen sitter alla tre tysta och bara

njuter, förutom när arenan bryter ut i någon sång för

då stämmer jag upp och sjunger med. ”Non mollare

mai” drar igång och det är dags att resa sig upp igen. De

som bär halsdukar snurrar dem i luften bland tusentals

vitblåa flaggor. Sången ekar mellan läktarna och jag

känner mig så oerhört stolt. Stolt för att äntligen vara

på plats och känna mig som en del av den stora Laziofamiljen. Jag känner mig stolt för att jag bär på

den kända Lazialitàn. Det här slår den tidigare sången med hästlängder. Den högsta och mäktigaste

ljudtoppen jag någonsin hört på en idrottsarena kommer när cirka 40.000 laziali tar i på orden ”A

Roma la Lazio, c’e’ solo la Lazio” . Det betyder ungefär ”I Rom finns Lazio, bara Lazio”. Detta är nog

mitt livs häftigaste och skönaste ögonblick.

De ljusblå gladiatorerna marscherar in på Stadio Olimpico till

publikens stora förtjusning. Matchen blåses igång och vi säger

ingenting till varandra. Alla tre är så inne i matchen att de

enda ljuden vi får fram är kopplade till matchen. Ibland

stämmer vi upp i sångerna. Fabio Firmani slår ett inlägg från

vänsterkanten som tar på handen på en Bari försvarare. Alla

på läktaren ställer sig upp och ropar ”Mano!” men domaren

blåser inte straff. Återigen en högljudd visselkonsert. Första

halvleken är riktigt tråkig men Lazio är bättre. Det står

fortfarande 0-0 på tavlan när domaren blåser av för vila.

Vi knallar ned för den stora läktaren för att kika in kioskerna och souvenirstånden. Båda två var en

riktig besvikelse och på den fronten ligger vi i Sverige långt före. Lite snopna vänder vi tillbaka upp på

läktaren och pratar igenom den första halvleken. Spelarna kliver ut på planen igen och matchen drar

igång. Hela tiden håller båda klackarna igång bra med både sång, flaggor och bengaliska eldar.

Gigantisk skillnad jämfört med Sverige. Helt plötsligt händer det som inte får hända. En frispark från

högerkanten slås in och Lazios målvakt Fernando Muslera missbedömer hela situationen och hamnar

helt fel vilket gör att Baris Almiron kan stöta in 0-1 i nästintill öppet mål. Lazio pressar på för en

kvittering och skapar några halvdana chanser men inga mål. Sen händer det igen. Lazios hårda press

gör dem sårbara bakåt. Alvarez får en bra passning och kan rätt enkelt springa ifrån Lazios mittback

Guglielmo Stendardo. Alvarez gör inga misstag och rundar uruguayanen i Lazios mål och sätter enkelt

0-2. Hemmalaget fortsätter att pressa på och man skapar en del chanser men inget lyckas rulla in.

Tillslut får man ett drömläge när man tilldöms en straff. Serben Aleksandar Kolarov med kanske Serie

As hårdaste skott kliver fram och slår straffen….nästan mitt på målvakten med en lös bredsida. Total

misär och ridå ner. Matchen var körd och hoppet om fortsatt spel i Serie A glider sakta men säkert

bort från alla lazialis huvuden. Lazio får inte in någon reducering och matchen slutar 0-2 till

bortalaget.

19

Hemmapubliken visar sitt missnöje både visuellt och audiellt. En visselkonsert mycket högre än de

andra bryter ut och man kan nästan känna frustrationen och besvikelsen i luften. På Curva Nord

börjar man tända eldar av tidningen Cittàceleste som delades ut utanför arenan tidigare. Ett tiotal

eldar på Curva Nord brinner och besvikna laziali slänger sina exemplar av den Laziorelaterade

tidningen på brasorna innan de beger sig hemåt. Även eldar på vår läktare Tribuna Tevere och den

bredvid oss Curva Sud tänds. Vi sitter stumma och iakttar det som sker, det är mäktigt även fast det

är så negativt laddat. Det är ett uttryck för avsky mot presidenten, uttryck för besvikelsen över

spelarna som inte visar något hjärta men också uttryck för den gemenskap bland supportrarna vars

ilska riktas i en stor samlad kraft. Vi knallar sakta tillbaka till hotellet i Parioli i tystnad, besvikelsen

bland oss är påtaglig. Framme i lobbyn på hotellet får vi blickar av de anställda, antagligen gillar de

inte våra halsdukar men vad gör det? Vi är få men stolta, starka och en stor familj.

Hemma på hotellet lägger jag mig på sängen och börjar fundera lite. Det som jag nyss har upplevt är

normalt för romarna. Det upplever dem varje söndag. För mig var det de största jag någonsin varit

med om, för dem var det en vanlig sketen seriematch. Dessa människor står där varje söndag och får

uppleva den totala misären helg efter helg medan jag sitter hemma och ser matchen via en hackig

japansk stream. Visst jag ser alltid samma matcher som dem, men inte på plats vilket känns jobbigt.

Det hela beskrivs rätt bra med meningen som står på min Irriducibilihalsduk; Any Given Sunday.

20

Parioli – En lugn oas i ett stressigt getingbo Jimmy Ryström

När vi anlände till hotellet Villa Glori första natten så hade mörkret smygit sig in över La Città Eterna.

Jag hade inte en tanke på vart vi hade hamnat. En nattlig promenad väckte inte heller några tankar

kring att vi bodde i en av Roms finaste stadsdelar. Förutom en samling afrikaner i en närbelägen park

så var stadsdelen helt död. Det tog oss över en timme att hitta någonstans att äta förutom

lyxrestaurangen La Frisera som är belägen på hörnet av gatan Viale del Vignola. Vi hittade ett sunkigt

men billigt pizzahak i utkanten av stadsdelen, föreståndaren bar Romatröja och sålde oss ett gäng

Peroni till ett riktigt ockerpris.

Morgondagens solsken trängde in mellan husen och genom våra persienner. När vi klev ut på Viale

del Vignola och blickade ut över Via Flaminia så var det en helt annan stadsdel vi skådade än kvällen

innan. I korsningen mellan den stora Via Flaminia och vår långa men smala Viale del Vignola var

redan handeln i full gång. En äldre dam sålde färsk frukt i sin lilla butik med en gammal skylt med

texten ”Frutta”. En man försökte frenetiskt att sälja dagens upplaga av Il Messaggero och Corriere

dello Sport. Till min stora förvåning hade han inte Gazzetta dello Sport, men efter vidare eftertanke

så kom jag på att den rosa sporttidningen är Milanobaserad. På andra sidan Via Flaminia hade

biltvätten fullt upp och i parken där det hade

samlats så mycket folk kvällen innan så hade en

stor klädesmarknad brett ut sig. Bakom macken

och biltvätten siktas Stadio Flamino där ännu en

marknad hade tagit plats skulle det visa sig.

Visst låter det idylliskt och gemytligt? Det är det

verkligen. Efter att ha varit i andra stadsdelar i

Rom och i centrum så ser man verkligen hur stora

kontrasterna är. Stadsdelen Garbatella i södra

stadens delar var helt död och centrum är

stressigt med tung trafik och mycket turister.

Parioli är en perfekt blandning mellan dessa två. Några asiater med kameror går inte att sikta, några

norska grupper som driver runt existerar inte och sevärdheterna är väldigt få. Parioli är bara sig själv,

en exklusiv och rik stadsdel med Romare.

Parioli är Roms mest exklusiva och rikaste stadsdel. Stadsdelen var från början ett övre

medelklassområde men har under åren blivit allt mer och mer välbärgat. Under fascistregimen så

bodde många partihöjdare här och idag är många utländska ambassader rotade i stadsdelen. Dagens

Parioli ser lite annorlunda ut. Idag är det ett rikemansområde vilket man märker om man rör sig i

området. Pariolini som invånarna kallas tillhör överklassen vilket är något man också märker. Fina

bilar står parkerade längs gatorna. Ungdomarna bär dyra märkeskläder och de pampiga bankerna

ligger på rad i bottenvåningarna i de gamla husen. Mentaliteten i Parioli tar de inte lång tid innan

man lär känna. Hela stadsdelen andas någon form av konservatism med en väldigt proper utsida.

Parioli är dessutom ett starkt näste för högerextremism vilket man märkte genom klotter på

väggarna, propagandaaffischer och klistermärken. Hela stadsdelen genomsyras av den rika

mentaliteten som råder. Här finns många museer och konstcentrum blandat med ambassader och

21

idrottsarenor. Många stora parker ligger kring Parioli som till exempel Villa Borghese, Villa Ada och

Villa Glori. Parioli är en färgglad och fräck stadsdel med en befolkning vars tillgångar inte sticker dem

över huvudena.

Jag hade föreställt mig Parioli mycket mer flashigt och ännu exklusivare. Men samtidigt en mycket

mer kommersialiserad stadsdel med mycket stress och rika bankmän med portföljer. Så var inte

fallet. Jämfört med andra rika stadsdelar som till exempel Veneto så finns här inga exklusiva

modebutiker. Inga stora huvudkontor, lyxhotell eller svindyra restauranger. Ett oförklarligt lugn

genomsyrar hela området, ett lugn jag inte funnit någon

annanstans inne i en stad.

Genom hela stadsdelen går den stora vägen Via Flaminia. De

gamla husens dystra kontraster bryts av med all grönska.

Träden duggar tätt mellan vägarna och parkerna är många,

denna blandning inger ett lugn som även avspeglas i dess

invånare. Blom- och fruktförsäljare blandar sig med

näringsidkare högre upp i stegen som till exempel bankkontor,

mäklare och revisionsbyråer. Tar man sig en promenad runt

hela stadsdelen hittar man också på ett gäng ambassader,

men också många andra uppseendeväckande byggnader och anläggningar. Vi hittar bland annat den

gamla fotbollsarenan Stadio Flaminio som numer används mest åt Italienska rugbylandslaget. Vi

hittar också den slitna men mycket pittoreska baskethallen Palazzetto dello Sport. Ett stort

Auditorium ligger i anslutning till dessa två idrottsanläggningar. Bland dessa stora byggnader finner

man också mindre butiker men ändå så betydelsefulla i stadsbilden.

Det är som att dessa små tobaksaffärer tillsammans med biltvätten,

de stora idrottsanläggningarna, museerna, parkerna och försäljarna

lever som i symbios med varandra för att komplettera den lugna men

exklusiva känslan i stadsdelen.

Uppe vid Piazza Mancini som är knutpunkten för all trafik i stadsdelen

ligger de små pizzerior och inhägnade fotbollsplaner och återigen så

har man lagt en park i direkt anslutning för att bryta av med lite

grönska. Det är något speciellt med den här stadsdelen som man

måste uppleva för att förstå. Trots att Parioli till stor del består av folk från överklassen så märks de

inte på mentaliteten, bara på de kosmetiska. Folk som besitter stora tillgångar brukar oftast få ett

visst storhetsvansinne och se ned på de mindre välbärgade. Så var inte fallet här. De mer välbärgade

samtalar livligt och skrattar högt tillsammans med fruktförsäljarna medan mannen i biltvätten tvättar

en fin Alfa Romeo och samtidigt samtalar med bilens ägare om morgondagens fotbollsmatch. Till

skillnad från många andra ställen där klasskillnaderna kan vara stora så råder ingen stigmatisering

här, varför? Jag tror de är för att folket insett värdet av varandra. Skulle inte revisorn existera vem

skulle då köpa de fina blommorna och ett kilo apelsiner till kontoret? Och om inte försäljaren som

förmodligen inte är bosatt i Parioli skulle stå där och sälja, vem skulle då advokaten köpa bananer av

innan jobbet? Hela området bygger på en stor symbios.

22

Jag är fast och totalt förbluffad. Parioli är det absolut finaste och bästa området jag besökt i hela mitt

liv. Visst älskar jag min hemstad Gävle och kommer alltid göra, men denna plats är så mycket bättre

just på grund av sin särart. När jag nu sitter här hemma i lägenheten i centrala Gävle och tänker

tillbaka på tiden i Rom så är det en sak mina tankar centraliserar sig kring hela tiden. Det är just

Parioli. Jag såg Colosseum och alla andra kända turistmål och sevärdheter. Men det som jag bär med

mig och den plats jag tycker är mäktigast och mest sevärd är just Parioli. Skulle jag få frågan om att

rekommendera en plats att besöka i Rom skulle jag säga just Parioli. Det finns inte så mycket

sevärdheter och antika byggnader eller skulpturer. Men det finns en mentalitet jag aldrig upplevt

förr. Parioli sticker ut i Rom, den är inte som andra stadsdelar av staden. Den är som en egen stad

inbakad i en större sådan. Parioli är en lugn oas i ett stressigt getingbo helt enkelt. Och en dag

drömmer jag om att också få vara en Pariolini.

23

Nattlivet i Rom Mattias Löfstrand

Om man ska jämföra nattlivet i Rom med Sverige så finns det bara en sak att säga, det går inte att

jämföra.

Vi kan börja med öppettiderna på klubbarna, det kändes som de öppnade lite när de kände för det

men runt 22 tiden kom vi fram till att de öppnande, men förväntar er inte att de ska vara mycket folk

där förrän runt 1 tiden eftersom de stänger inte förrän runt 5 tiden plus/minus beroende på vart man

var någonstans. Sedan kan det vara svårt att komma in på alla ställen för visa klubbar släppte bara in

folk som fanns på listorna efter midnatt, men före det så kommer man in. Det spelar ingen roll vilken

dag de är då det är öppet på dem hela veckorna.

Över till pubarna, de flesta är öppna hela dagarna och

stänger sedan runt 3 tiden på natten för att sedan

öppna på dagen igen dagen efter och så är det varje dag

precis som klubbarna de är öppna hela veckorna.

Om man vill hitta de här bättre nattklubbarna så lär man

ta sig lite utanför centrum men ändå i centrum då de är

svårt att hitta dem om man inte hittar i Rom, det du inte

ska göra om du inte vet vad ställena heter är att säga till

en taxichaufför att du vill åka till en nattklubb då du kan

bli körd till områden i centrum där det ligger många Lapdance barer fast om du blir det är det bara

att gå därifrån de säger ingenting om du bara går iväg därifrån även fast de försöker få in dig på en av

barerna. Fast när du går från ett ställe så kommer de alltid någon som försöker få in er på nästa bar

fast då säger man att man inte är intresserad eller

bara går vidare.

Över till de vanliga klubbarna och pubarna nu igen

då vi inte inte utforskade de ovan nämnda barerna.

När du är på någon pub eller klubb och känner för

att gå därifrån så är det bara att säga till i baren

eller till vakten i dörren att du vill ha en plastmugg

att hälla upp din dryck när du går för du får gå ut

med drycken men ställena vill gärna ha sina glas

kvar.

Det finns ett säkert kort i Rom att åka till om du vill

gå på nattklubb och det är området som heter Testaccio där det ligger flertalet nattklubbar och

pubar som är väldigt trevliga. När man kommer dit tror man att en hel byggnad är nattklubbar och

pubar eftersom det är ingångar till olika ställen runt hela kvarteret. Pubarna och nattklubbarna runt

kvarteret hade alla olika ”teman”, plus att vissa hade nästan bara uteservering fast det var väldigt

24

trevligt. Även vissa nattklubbar var utomhus eller som insprängt rum i huset som var väldigt trevligt

och mycket bättre än allt i Sverige nästan.

Nu vidare ner på stan, när man är i Rom så är det alltid öppet någonstans och det är alltid folk ute.

Och blir du sugen på att köpa någonting så finns det ställen där det står BAR fast det är inte som

barerna i Sverige utan det här är mer som en kiosk som man kan gå in och köpa lite allt möjligt. Det

finns även massa små stånd runt om i stan som man kan gå förbi och köpa lite vad som helst i som på

ställena som heter BAR, du kan till exempel köpa öl och cider om du är sugen på det även lättare mat

så som smörgåsar och pizza slices. Så du kan gå och köpa dig något och sedan sätta dig vid till

exempel Fontana di Trevi som är väldigt fridfullt på nätterna de är lite folk som sitter och bara

slappnar av från dagens stress när alla är ute på stan och vid alla sevärdheter.

Ett ställe man inte vill vara på om man är en mindre grupp på 2-4st är området runt Termini då det är

väldigt många prostituerade och hemlösa som håller till. Går man förbi Termini på den östra sidan så

ligger det flera hemlösa på rad och sover. Och det är ingen vacker syn så de är inte att

rekommendera att gå dit på kvällar och nätter.

Men som sagt håller man sig i centrum bland uteserveringarna så kommer man få en underbar

inblick i Roms uteliv och människor för där blandas man med människorna som bor där och andra

turister från andra länder, skulle rekommendera att åka till Rom på våren eftersom om man åker dit

mitt i sommaren när det är högsäsong så kan man inte få upplevelsen med alla som bor i Italien och

Rom på uteserveringarna då det är mestadels turister på alla uteställen. Så den bästa upplevelsen får

man på våren då de är en salig blandning av människor och man kan knyta nya kontakter från Italien

då italienarna är mycket trevliga på alla ställen.

Roms nattliv får 5 av 5 Öl kannor då nattlivet är så mycket bättre än Sverige och människorna är mer

öppna.

25

Sverige och Italien Jimmy Ryström

Det stövel liknande landet i Medelhavet Italien är ett land som många älskar – men också hatar. Repubblica Italia som sträcker sig från de kalla alperna i norr till de soliga stränderna i söder är ett helt galet land. Det ständigt rådande kaoset genomsyrar hela det italienska samhället i allt från idrott till politik, hemmen till trafiken. Några större likheter med Sverige är svårt att finna, eller är det verkligen så?

Norrland, Sveriges syditalien? Okej, jag ser iallafall en stor likhet mellan Sverige och Italien. Men det är just bara en, annars är vi inte alls lika dem. Norra Italien blomstrar, mycket privata företag och stora industrier som gör stora framgångar i städer som Turin, Bergamo, Milano, Florens och så vidare. I södra Italien är det värre, hela 20% arbetslöshet. Där får man förlita sig på jordbruk , mindre produktioner och fiske. Och inte nog med det, den stora maffian Camorran härjar fritt med sitt fäste i Neapel, Italiens mest hatade stad. Här finns likheten. I Sverige är Norrland

vad södra Italien är. Man lever på skogsbruket och järnmalmsbrytningen med en hög siffra arbetslöshet och mycket bidragstagande. Södra Sverige brukar mycket av pengarna Norrlänningarna drar in men man får inte speciellt mycket tillbaka, precis som i Italien. För om man verkligen hade brytt sig om södra Italien hade man väl lagt ner enorma summor på att spränga Camorran? Det finns till och med ett parti med extremt mycket makt som vill frigöra Norra Italien från södra just för att den sistnämnda delen ställer till med så mycket problem. Partiet jag talar om är Lega Nord.

Nationalism, Radikalism & EU 1951 var Italien med och grundade Europeiska kol- och stålunionen som sedan blev EU. Jag tror att Italien kände sig tvingade att delta i bildandet av unionen efter att man gått i allians med Hitlers nazityskland under andra världskriget. Att då ställa sig utanför ett europeiskt samarbete tror jag skulle få negativa följder och världens kritiska blickar skulle riktas mot landet. Skulle man idag rösta om ett medlemskap i EU tror jag att svaret skulle bli Nej. Varför? Italien präglas av en mycket patriotisk inställning, både på lokal, regional och nationell nivå. Till skillnad från Sverige där vi näst intill lever med en oikofobisk inställning. Nationalism brukar oftast vara kritiskt mot samarbete då man anser att det egna landet klarar sig själva utan andras hjälp.

Italien är ett väldigt radikalt land till skillnad från Sverige. Här i Sverige kan du få sparken från jobbet, bli utslängd ur facket eller trakasserad för att du erkänner att du är Sverigedemokrat. I Italien kan du vara öppen fascist utan större problem. På både på vänster- och högerflanken finns det extremradikala partier med rätt mycket inflytande i den Italienska politiken och samhället. På högern har vi partier som Forza Nuova, Lega Nord och Fiamma Tricolore. På vänsterflanken hittar vi partier som Partito dei Comunisti Italiani och Partito della Rifondazione Comunista.

26

Radikala partier som grundar sig i ideologier som fascism och kommunism lockar stora grupper människor i Italien. Något som man ganska enkelt kan slå fast är att dessa ideologier målas upp väldigt vackert genom pampiga kampsånger som kommunismens ”Bella Ciao” och fascismens ”Boia chi molla”. Även symbolerna som representerar dessa politiska inställningar är mäktiga och används flitigt av dess anhängare överallt i Italien. En plats i samhället där de används konstant är på fotbollsläktare. Politiken är mycket fast förankrad i den Italienska fotbollen. Till exempel har vi SS.Lazio som är en klubb med fascistiska supportrar medan Livorno från Toscana är landets mest kända kommunistiska klubb. På deras läktare kan man skymta flaggor på ”Il duce”, swastikor, keltiska kors och kommunistiska symboler som ”Hammaren & skäraren” och Che Guevara. Man använder sig också av kända slagord som till exempel ”Italia degli italiani” vilket går att jämföra med det den gamle socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson sa vid ett tal 1924; ” Sverige åt svenskarna - svenskarna åt Sverige!”. Skulle uttryck eller symboler som dessa komma upp på en fotbollsläktare i Sverige skulle det bli stora krigsrubriker, böter, fängelsestraff och allt möjligt. Det är bara att kolla på Örgryte IS som fick betala böter när deras ultrasgrupp Inferno Örgryte höll upp en banderoll som vädjade till Eritrea att frige Dawit Isaak. Den moralpanik som råder i Sverige går absolut inte att hitta i Italien.

Italien, ett ständigt rådande kaos? Italien är galet, ostrukturerat och liknar ett stort kaos. Trafiken i storstäderna är vidrig, man följer inte reglerna speciellt bra. Att gå ut i gatan fast det är grönt utan att se sig om är lika med livsfara. Landet är inte heller känt för sin organisation, där ligger vi svenskar ljusår före. En till negativ aspekt i det Italienska samhället är korruptionen. Landet präglas av mycket korruption rakt igenom hierarkin vilket Silvio Berlusconi, Italiens premiärminister till och med använt sig av upprepade gånger. Jag har fått den uppfattningen att folket lever ett mycket lugnare och mer avslappnat liv än oss svenskar där man inte hela tiden måste passa in i den politiska korrekthetens mönster. Man kan våga vara sig själv och ta dagen som den kommer.

Berlusconi är ett bra exempel på det kaos som råder. Oigenomtänkta kommentarer fälls av honom på löpande band utan några större efterspel medan det här i Sverige blir rubriker om en

riksdagsledamot har ett jobb på sidan om sitt politiska uppdrag. En till sak som skiljer sig extremt är punktligheten. Här i Sverige anses det vara grymt oartigt att komma en endaste minut försent, i Italien kan det uppstå en mycket pinsam situation om man kommer i tid. För att återkoppla det till vad jag tidigare skrev så tror jag det handlar om en mycket mer avslappnad livsstil. Det Italienska folket är mycket mer öppet och gärna visar starka känslor med hela kroppen. Medan här i Sverige gäller det att inte sticka ut ur mängden, det är bäst att bara var en av alla andra.

27

Dit örnen flyger kan aldrig vargen nå Jimmy Ryström

Bröderna Bigiarelli, Aloisi, Balestrieri, Grifoni, Lefevre, Massa, Mesones och Venier. Vet ni vad dessa

herrar har gemensamt? Det var dem som grundade världens vackraste klubb den 9 januari 1900 på

Piazza della Libertà i Rom. Det var nu 110 år sedan herrarna satt där på parkbänken på sin permission

från Italienska armén och grubblade. De ville testa något nytt och Luigi Bigiarelli kom då med den

eminenta idén att grunda en idrottsklubb. Man valde romarrikets symbol örnen som en del i

klubbens emblem. En stor beundran av Greklands atletiska framgångar och storhet gjorde att man

valde dess fanas färger som sin.

Ända sedan den dagen då örnen började sin resa och lyfte från Piazza della

Libertà har den överlevt. Överlevt genom hårda stormar, jägare och andra

rovdjur. Man har trots alla motgångar överlevt och resan pågår än idag,

110 år senare. En 110 årig resa präglad av kärlek, hat, gemenskap och

stolthet. En resa som aldrig tar slut och en örn som aldrig blir trött eller ger

upp. Historien om Società Sportiva Lazio är vacker och kommer aldrig

någonsin att ta slut. En resa som den 27 år yngre vargen aldrig kommer att

få uppleva. En resa vargen inte kan uppleva, för dit örnen kan flyga kan

aldrig vargen nå. Rom är örnens stad och vargen är bara en turist.

Dags att lägga metaforerna åt sidan ett tag. Den 9 januari i år firade Società Sportiva Lazio 110år. 27

år äldre än AS Roma. Dagens läge för Lazio hade kunna varit bättre, mycket bättre. En president vid

rodret som påstår sig vara en sann laziale men det är så flagrant vilket lag han egentligen håller varmt

om hjärtat. Den arrogans han ständigt visar upp inhyser en viss känsla om att han tror Ultras

kommer resignera i kampen mot honom. Men där har han fel. Precis som Irriducibili så tydligt visade

med en banderoll för några år sedan; ”Niente per Lotito – Tutto per la Lazio”.

Som sagt, situationen hade kunna varit bättre. I skrivande stund ligger vi fyra poäng från nedflyttning

och läget känns väldigt prekärt. Det ryktas om att ett företag vid namn L’Art & Finance vill köpa upp

klubben men president Lotito vill inte sälja. Klubben har överlevt trots mutskandaler i mängder,

Calciopoli, ekonomiska kriser och tvångsnedflyttningar. S.S.Lazio har varit 20 minuter(!) från att gå i

konkurs men man överlevde. Faxen på kansliet gick sönder ungefär en timme innan viktiga dokument

var tvungna att ligga på myndigheternas bord. En advokat satte sig på sin motorcykel och åkte genom

hela Rom för att överlämna dokumenten för hand. Det gick vägen, med en

marginal på 20 minuter. Det var väldigt nära ögat att örnen inte orkade mer,

men han samlade krafter och fortsatte sin färd.

Trots alla motgångar har man lyckats resa sig och vunnit en del titlar. Man har

vunnit Serie A två gånger, Coppa Italia fem gånger, Cupvinnarcupen en gång,

UEFA Super Cup en gång och Italienska supercupen tre gånger. Det vittnar om

att klubben har en gemensam vilja om att vinna trots alla motgångar. Då

undrar ni säkert varför jag anser att Lazio är så unika och Roms enda lag trots

att AS Roma vunnit fler titlar? Och det skall jag med stolthet förklara.

28

AS Roma grundades genom en sammanslagning av en handfull klubbar i Rom på order av

fascistregimen. De krävde att samtliga Romklubbar skulle slå sig samman för att bilda ett lag som

skulle representera det forna romarriket. Alla klubbar gick med på det utom en, S.S.Lazio. Vid denna

tidpunkt var Lazio redan 27år gammal. Innan denna sammanslagning så hade Lazio redan vunnit

tidernas första Romderby mot Virtus med 3-0. Man hade också skickat ut hela sin spelartrupp i första

världskriget och låtit sig skänka sin hemmaplan La Rondinella till hjälporganisationer som uppförde

fältsjukhus på gräsplanen. Allt detta innan Roma ens var påtänkt. Efter andra världskriget valde

många klubbar att byta namn eftersom S.S. förknippades med de tyska Schutzstaffeln. Lazio gjorde

det inte, dem bevara sitt namn eftersom det är en del av deras identitet.

Den sammanslagning som skedde ledde till att samtliga lags supportrar följde den nya klubben AS

Roma. Vilket gjorde att Lazio fick i stort sett hela staden emot sig. Trots detta motstånd har man

överlevt och det har ingjutet en stark gemenskap mellan de få Laziali som finns i staden. Man

beräknar att ungefär 85% av stadens befolkning är Romanisti. Laziali

har genom detta gigantiska numerära underläge blivit en liten familj

som gemensamt står upp för sin klubb och sin identitet. Den identitet

som genomsyrat Laziali sedan grundandet är lyx och överklass. Lazio

har alltid varit överklassens lag medan de mindre välbärgade,

invandrare och studenter från andra länder är Romanisti.

Allt detta motstånd tillsammans med alla motgångar man genomlidit

genom åren är det som byggt upp något som kallas Lazialità. Det är ett väldigt diffust fenomen som

är väldigt svårt att förklara. Men det är Lazioandan. Något som varje Laziale bär på. Det

fundamentala i Lazialitàn är kämparglöden att aldrig ge upp. Vilket vi aldrig heller gjort. Väl nere på

plats så fick jag verkligen känna på denna Lazialità. Det främsta exemplet på det var en taxichaufför

vi åkte med. Vi tog taxin från centrala Rom till stadsdelen Testaccio, den stadsdel där AS Roma

grundades. Jag frågade taxichauffören vilket lag han hejade på. Han ville först inte svara eftersom att

han räknade med att vi var Romanisti eftersom vi skulle till Testaccio. Jag berättade att jag var laziale.

Då sken han upp som en sol och tillsammans stämde vi upp i sången ”Tutti quanti cantano e bevono

per te”. Vi snackade fotboll och sjöng hela vägen till vårt mål. Väl där

framme så visade taxametern en kostnad på €10 och jag slängde fram

€5 i dricks just eftersom han var laziale. Han tog pengarna och tryckte

ned i min skjortficka och sa ”Du är den första lazialen jag kör den här

veckan, du och jag tillhör samma familj, jag bjuder på det här käre

bror!”. Jag rös och kände mig väldigt stolt. Stolt över att vara laziale

och en del av en stor familj. Äkta Lazialità!

För att knyta samman det hela så är Lazio något unikt, precis som sången ekar varje söndag på Curva

Nord; ”Unica Fede Unica Passione”. Man har överlevet mordförsök efter mordförsök och man har

gjort det med flaggan i topp. Likt fågel fenix har man rest sig ur askan och vunnit internationella titlar

och scudetton. Hela klubben och dess bihang med supportrar har tillsammans kämpat i motvind i

hundra år och kommer så fortsätta att göra. I dagsläget går det väldigt tungt men ändå kommer det

över 50 000 till matcherna för att protestera mot Claudio Lotitos maktmissbruk och stötta de

himmelsblå gladiatorerna. De bästa representanterna en stad kan ha. För i Rom finns det bara ett lag

med representanter och det är stadens första och enda klubb. Società Sportiva Lazio, la squadra che

ha portato il calcio a Roma!

29

Vill du bli romare? Åk och studera!

Jimmy Ryström

Har du någonsin drömt om att leva utomlands i en storstad? Det tror jag de flesta har gjort. Kanske

inte av samma anledningar, men ändå haft den drömmen. Så även jag. För mig har alltid valet av stad

varit självklart. Därför kändes det jättebra att få möjligheten att testa på studentlivet utanför skolan

en dag. Vår käre vän Gustav bjöd med oss på en kväll i studentlivets anda, vilket skulle visa sig bli

väldigt lyckat.

Rom har så mycket mer att erbjuda än gamla byggnader,

Colosseum och pampiga fontäner. Men det är något man

oftast inte hinner uppleva på en weekendresa. Åker man

däremot ned och studerar på plats i några månader så

hinner man uppleva det äkta romerska livet. Vardagen

helt enkelt. Italienska brukar inte direkt vara det självklara

valet när det gäller studier och språkresor. Men det beror

inte på bristen på skolor eller möjligheter, snarare

okunskap och prioriteringar. Många väljer hellre engelska i

det moderna London, spanska i varma kuststäder eller franska på någon mysig ort. Eller kanske det

sofistikerade Tyskland i städer som Heidelberg? Visst beror det mycket på att italienska inte är något

man kan välja i grundskolan. En annan anledning kan vara att Italien inte är känt för sina varma

badorter, högt ansedda universitet eller exklusiva storstäder. Man kan säga att Italien ligger lite i

språkresornas periferi. När det gäller Rom specifikt så är inte det heller den största studieorten i

landet. Vid djupare efterforskningar hittade jag många sidor och forum som avrådde elever att söka

sig till huvudstaden av en anledning. Man får en grov romersk dialekt som bara används i just

huvudstaden. Jag har valt att fokusera på två språkskolor i Rom. Den ena är Dilit och den andra är

Leonardo Da Vinci.

Dilit är belägen väldigt nära knutpunkten Stazione Termini. Endast tre gator öster om stationen.

Skolan har tilldelats flera fina utmärkelser och tillhör olika organisationer. Ett par exempel är att man

har blivit utsedd till Italiens bästa skola två gånger, man är auktoriserad av Italienska skolministeriet

och erkänt av CSN vilket gör att man som svensk kan söka studiemedel och lån för att studera vid

skolan. Man är också med i diverse organisationer som EAQUALS, ELITE, ASILS, FIYTO och ALTO. Alla

dessa utmärkelser och medlemskap vittnar i att man är en erkänt bra skola av hög kvalitet. Skolan är

modern och har gratis trådlöst internet i hela byggnaden. Det finns också datorer där man kan träna

sin italienska genom att se filmer och serier. Skolan har en fin terrass och en kafeteria där man kan

avnjuta diverse drycker och tilltugg. Genom skolan kan man också få hjälp med boende och hämtning

på flygplatsen. Skolan har som jag nämnde ovan samarbete med CSN vilket ger förmånliga rabatter

för svenska studenter. De kurser man har att erbjuda är Intensive, Small group non-intensive, och

non-intensive. Mer om Dilit kan du läsa på skolans hemsida www.dilit.it

Scoula Leonardo Da Vinci ligger mer centralt än Dilit. I närheten av Piazza Navona mitt i centrala Rom

ligger skolan i en gammal aristokratisk byggnad. Man har tretton klassrum, konferensrum, datorrum

och videorum. En kafeteria med automater och ett sällskapsrum. Skolan har väldigt mycket kurser

att välja bland, inte bara språkkurser utan både vin- och matlagningskurser också. Musikkurser av

30

olika slag kan man också erbjuda. Sociala aktiviteter utanför skolan för att bättra på språket är en del

av den pedagogik man använder sig av. Även denna skola är ansluten till flera organisationer och

godkänd av CSN.

Kvällen med Gustav blev lyckad. Vi drack ett gäng öl och snackade fotboll i hans delade

studentlägenhet. Några timmar senare promenerade vi ned längs gatan några kvarter till

studentfesten vi skulle besöka. Studerande från Sverige, Tyskland och USA befann sig på festen. Vi

blev välkomnade på ett bra sätt och hade väldigt trevligt. Vi samtalade med de flesta och ett hett

samtalsämne var Sverige och dess dialekter då vi avvek från de andra dialektalt. Kvällen rundades av

med en sväng på en nattklubb som var kombinerad ute och inne. Billiga priser i baren och trevligt

sällskap. En perfekt kväll och vi alla hade fått smak på studentlivets fritid.

Jag bestämde mig för att ringa upp Gustav och genomföra en kort intervju angående hans tid i Rom

och på Scuola Leonardo Da Vinci.

Hallå där Gustav, hur är läget?

Jo det är bra, har varit hemma i Sverige nu i ungefär tre veckor. Jag saknar Rom men det känns ändå

skönt att vara hemma på Södermalm.

Vad var det som fick dig att välja språkstudier i Rom?

Jag gillar Italien som fan, alltid gjort. Varit där tidigare och ville pröva på att stanna en längre tid

utomlands.

Hur gick ansökningen till? Var det uttagning eller var det bara att anmäla sig?

Sökte via avista.se, ingen uttagning, bara pengar.

Hur var dina italienskakunskaper innan avfärd?

De var okej, jag hade väl några ord jag kunde men knappast lika bra som nu.

Under tiden i Rom fick du mycket kontakt med Italienare eller var det bara andra utländska

studenter?

Italienare är ganska slutna sålänge man inte är blond och brud, visst snackade jag med italienare men

de bästa kompisarna blev andra studenter. Man har ju mer gemensamt med de som är i samma

situation.

Hur såg studentlivet ut i övrigt? Mycket fester eller bara fokus på pluggandet?

Mycket fest måste erkännas, men där gör man sina egna val. Jag klarade dock kursen med bravur och

bra betyg.

Ångrar du någonsin att du gjorde resan?

Ångrar mig verkligen inte, haft mina tre bästa månader i livet nästan. Mött massa nytt folk, mött en

ny kultur och fått en större förståelse för Italien som land.

varför skall fler ta chansen och åka?

Just på grund av ovanstående svar, för det är en upplevelse man drar nytta av.

Slutligen, vad är det absolut bästa med Rom?

Det moderna kontra det gamla antika.

31

”Roma è fascista” Jimmy Ryström

Att göra en fördjupelse i Rom likt detta projekt Caput Mundi och lämna de politiska aspekterna

utanför anser jag nästintill omöjligt, om man vill framföra en rättvis bild av staden det vill säga.

Oavsett om man vill eller inte så kommer man att stöta på spår av gamla politiska tidsepoker när man

besöker staden, i synnerhet den fascistiska tiden. Med tanke på vår inriktning i detta projekt där vi

utelämnar det typiska och går mer på djupet så tänker jag givetvis inte utelämna detta intressanta

ämne.

För över 80år sedan tog Benito Mussolini makten i Italien.

Hans parti Partito Nazionale de Fascista erhöll hela 65,5%

av rösterna i valet 1924. Året efter förbjöds alla andra

partier utom PNF. Det enda ställningstagandet och

chansen att påverka styrandet för Italienarna var att rösta

”Ja” eller ”Nej” till partiets kandidatlista. 1945

tillfångatogs och arkebuserades ”Il Duce” av partisaner

nära Comosjön i norra Italien. Man förbjöd även

fascismen i Italien men redan ett år senare återuppstod

den genom partiet Movimento Sociale Italiano. Nu kanske ni direkt undrar vad detta har med Rom

att göra? Det har i allra högsta grad någonting med Rom att göra, förutom att staden är huvudstad i

en gammal fascsiststat.

Trots det abrupta slutet fascismregimen fick så är den totalitära ideologin långt ifrån bortjagad från

Italiens mark. Rom kan jag nästan våga säga är fascismens högborg. Till skillnad från Nazityskland så

finns det förvånandsvärt mycket minnen kvar från dess tid i Rom. Tyskarna skäms över sin bakgrund

och vill inte förknippas med den och därför har man rensat upp och sett till att gemene tysk inte

påminns om sin mörka historia i vardagen. Något sådant har man inte gjort i Rom. Utanför Stadio

Olimpico står en pelare med ”Il Duces” namn inpräglat kvar, likaså vägen fram till arenan där ”DUCE”

är inmarmorerat. Det känns som att romarna har tagit spåren av den gamla fascistiska diktaturen

som en del av vardagen. För visst kan de inte vara speciellt stolta över sin historia? Jo, fascismen är

fortfarande stor i staden och många skulle gärna se att den återuppstod i dagens morderniserade

samhälle.

Hur ser neofascismen ut i staden idag då? Märker man av den? De

frågorna är väldigt lätta att besvara efter en vecka där nere. Man

märker absolut av dess existens. Politiska partier vars agendor

präglas av fascistiska influenser existerar och är faktiskt rätt

framgångsrika. Forza Nuova med Roberto Fiore i spetsen går starkt

framåt och jobbar aktivt för att locka väljare. Man lägger mycket

fokus på att peka ut muslimerna som ett problem i dagens Italien.

Just utpekandet av en syndabock var inte något postfascismen höll

på med, så jag anser att man bör betrakta detta drag som en del av neofascismens koncept. Vid vårt

besök så var det inte alls för många veckor kvar innan regionsvalet i Lazio, vilket innebar att stadens

gator färgades starkt av olika partiers propagandaaffischer. De som absolut syntes mest var Silvio

32

Berlusconis parti Il Popolo della Libertàs ljusblå affischer med den regionala frontfiguren Renata

Polverini. PdL och Silvio Berlusconi går rätt bra hem hos dagens fascister även fast de inte är uttalade

sådana eller på den yttersta högerflanken.

För att besvara tidigare frågor bör Forza Nuova och de andra radikala partierna nämnas igen. De

förstnämnda är kanske det mest kända extremhöger partiet som skördat stora framgångar. I staden

märker man av dess närvaro genom både klistermärken med skarpa och radikala budskap. Dessutom

en hel del klotter, något som inte skulle komma på tanken

hos ett seriöst parti här i Sverige. Fiamma Tricolore är ett

annat parti med en liknande agenda som huserar i Italien.

De marknadsför sig också på de tidigarenämnda visen men

med mer diskreta budskap. Staden är fylld av dess gula

klistermärken med texten Lotta con noi Slåss med oss.

Jag tänkte först försöka mig på ett försök att utelämna

fotbollen i denna artikel. Men insåg ungefär lika snabbt som

tanken slog mig att det skulle inte vara genomförbart av

anledningen att de är så starkt sammankopplade. Fotbollsläktarna i Italien fungerar ungefär som en

spegel av dess samhälle. Politisk tillhörighet, social status och annat som tillhör folkets idenitet

brukar man låta göra uttryck på läktarna för. Vilket har medfört att Lazio vars hemvist är Rom har fått

stämpeln som en fascistisk klubb. Vilket också är befogat. Klubbens supportrar har byggt upp en

identitet med fascistiska symboler och sånger på läktarna, de har tagit med sitt ”privata jag” till

arenan helt enkelt. Något som är något normalt i Italien. I skrivande stund är det den 8 maj och

imorgon spelar Lazio borta på Armando Picchi mot Livorno. Klubben är känd som Italiens största

kommunistklubb. Där är det likadant som hos Lazio, samhället avspeglar sig på läktarna. Livorno är en

hamnstad med mycket industrier och därmed utgörs stadens befolkning av en majoritet av arbetare.

Hamnstäder brukar också vara mer öppna för att ta del av främmande kulturer då de dagligen

anländer båtar från alla världens hörn med varor, och så har det varit i hundratals år. Som hamnstad

och en befolkning som är utpräglade arbetare leder oftast till en allmän vänstervridning hos folket.

Varför just Livorno blivit ett kommunistiskt centrum inom fotbollen vågar jag inte spekulera i.

Matchen imorgon är alltså inte bara en fotbollsmatch mellan Livorno och Lazio. Det är en kamp

mellan fattigdom och rikedom, kommunism mot fascism. Fotbollen har blivit ett forum för andra

stridigheter än matchen som spelas på planen. Därför lär vi få höra mer än de klassiska

fotbollsångerna imorgon. Från hemmasektionen kommer sånger som Bandiera Rossa och Bella Ciao

eka friskt mellan kubaflaggor och porträtt på Che Guevara. På motsatta sidan kommer man att vifta

med fascistiska symboler som keltiska kors och örnar samtidigt som man endast klär sig i svart och

inte klubbens ljusblå färger. Allt detta ackompanjerat till traditionella fascistiska kampsånger som

Facceta Nera och Boia chi molla. Ett praktexempel på det politiska ställningstagandet hos vissa

klubbar är den banderoll som dök upp på Curva Nord en match mellan dessa två klubbar. Ett mycket

kort och koncist budskap Roma è Fascista Rom är fascistiskt. Vare sig man gillar det eller ej, att

fotboll och politik hör ihop i Italien så är det faktum man inte kan blunda för. Frågan man bör ställa

sig är om detta endast är negativt? Här i Sverige skulle nog majoriteten påstå precis det, att det inte

finns något positivt i det hela. Det beror säkerligen på att man här inte ”får” sticka ut ur den svenska

normen och får inte vara allt för radikal. Inte göra uttryck för det i alla fall. Politiska

ställningstaganden på idrottsläktare i Sverige är väldigt sällsynta. Därför ställer man sig kritisk till det.

33

Jag ser inte negativt på det hela. Fotbollen i sig bygger mycket på gemenskap och identitet, man

älskar den stad sitt lag kommer i från. Man anser sig vara en del av staden och laget. Varför skulle då

inte ens samhällssociala status och politiska tillhörighet också kunna föras fram precis som kärleken

till staden och andra saker man anser tillhöra ens identitet? Och givetvis kommer då hat att blossa

upp mot andra som inte delar ens åsikter, som inte tillhör samma status och inte bor i samma stad.

Men gör det verkligen något? Är det verkligen så farligt om fotbollen innehåller hat också och inte

bara kärlek? Man brukar säga att hat föder hat, men jag anser att kärlek föder hat också. Inte i alla

former av kärlek kanske men här gör den det. Nu stack jag precis ut ur den norm jag tidigare

nämnde, jag förbisåg den dogmatiska inställningen många svenskar bär på om att idrott skall vara

kärlek och gemenskap, fritt från hat och annat ”farligt”. Rom är fascistiskt, Livorno är kommunistiskt,

Italien är radikalt. Frågan är vad Sverige egentligen är?

34

Löffas egna tankar Mattias Löfstrand

Vad kan man säga om Rom? Jo man kan säga att Rom är alldels underbart och levande med alla

människor och gamla byggnader och fotbollen så klart. Hela staden andas rivalitet mellan de båda

storklubbarna SS Lazio och AS Roma, vad mer kan man begära av en storstad som Rom eller

världsstad. Den har verkligen allt kommer åka dit fler gånger

det lovar jag.

Rom staden som har allt! Allt från rika överklass människor

ner till människorna som bor runt Termini som sover på sina

tältsängar på nätterna, och blir bortjagade av polisen på

morgonen innan alla kommer till Rom från de andra städerna

och länderna som inte ska få se den misär som vissa lever i.

Det är nästan som att Rom det upplever man bara på nätterna

om man verkligen vill uppleva Rom från invånarnas syn på

Rom, allt från de vackra byggnaderna och fontänerna till de

dystra och utsatta människorna som finns i staden.

Men som sagt alla platsar i världens huvudstad Rom, det finns något för alla människor där. Det finns

vackra parker att gå i, det finns fik och uteserveringar och på nätterna förvandlas staden till en stor

fest på vissa håll i staden. Man kan göra allt på impuls i staden förutom att gå på sportevenemang då

man måste lämna in en förfrågan dagen före för att de ska kolla upp människorna som ska gå så de

inte är avstängda eller liknande.

Man kan känna sig lite vilsen i staden när man går

omkring där och inte hittar någonstans alls men då är

det bara att fråga vem som helst om vilket håll man ska

gå eller vilken buss man ska hoppa på, de är väldigt

trevliga människor så. Men har du otur så kan man

stöta på fel människor speciellt om du frågar fotbolls

relaterade frågor i staden då de är stor rivalitet mellan

klubbarna.

Hur ska man kunna sammanfatta en sådan här

underbar stad, det är verkligen inte det lättaste att göra

för de finns så mycket att skriva om den. Jag skulle nog

säga att man måste åka dit för att uppleva staden för

att veta hur den är. Inga bilder eller berättelser kan göra

så du kan tänka dig hur det är i Rom men i det här

projektet har vi försökt att göra det så gott som möjligt.

Så hoppas ni har fått en bra inlevelse om vad man kan

uppleva när man åker dit så gör det, jag kommer

definitivt åka dit mer än bara en gång.

35

Harmonisk tid från Parioli i norr till EUR i söder Jimmy Ryström

Tiden i Rom var obeskrivlig. Trots att jag spenderat hundratals timmar med att studera staden via

bilder och annan media så var det inte som jag tänkt mig. Visst, jag kände igen många platser men

det var inte alls som jag förväntat mig, det var bättre upp. Högen med frågor som jag trodde jag

skulle få svar på genom besöket har inte minskat ett dugg utan bara växt. Trots faktumet att jag

kommit hem som ett större frågetecken än innan resan så ser jag resan som väldigt lyckad. Staden

har vuxit i mina ögon och jag kan säga att de inte är som på bilderna, inte ens i närheten.

Jag trodde innan resan att vissa platser och grejer som planerades

på förhand skulle vara de starka minnena jag skulle komma hem

med i bagaget. Så inföll sig inte verkligheten. Det jag minns bäst av

Rom förutom matchen så klart är småsaker. Saker som man

egentligen tar för givet och man inte ens reagerar på . Men det

gjorde jag. Jag lade märke till väldigt mycket detaljer och påminns

om dem dagligen liksom hela staden. Vi besökte så många olika

delar av staden och såg alla de kända turistmålen, men trots detta är

det små detaljer jag bär med mig.

Från de gröna och lugna Parioli i norr till de gråa och arkitektoniskt

stela EUR i söder. Från den folkfyllda Vatikanstaten i väst till det rika

och exklusiva Veneto i öst. Och mitt upp allt i detta finner vi det

pittoreska centrala Rom. Allt detta i ett harmoniskt samspel som jag ser som väldigt tillfredsställande.

Men inte som jag hade förväntat mig. För att sammanfatta det hela

med en lite filosofisk böjning så vill jag passa på att citera min

klasskamrat Madeleine Flodin; ”Bara total villkorslös existens i ett

paradis”. Jag ser det som en utomordentlig beskrivning av den

alldeles för korta veckan i den eviga staden.

Jag minns blomförsäljaren i Parioli som fortfarande hade öppet när

vi vinglade hem vid femtiden på morgonen. Jag minns

bankomaterna där man var tvungen att slå in sitt personnummer i

för att kunna ta ut pengarna. Jag minns de två avkopplande

timmarna jag och Löffa hade på Stadio dei Marmi under den stekande solen. Jag minns det äckliga

kaffet som serverades på hotellet. Jag minns den panik jag fick när jag blev utelåst från hotellet. Jag

minns den vemodiga känslan som infann sig vid mötet med Gabriele Sandris minnesplats. Jag minns

hur tunnelbanans högtalare ropade ut Prossima fermata, La Repubblica. Jag minns reklamen som

spelades inne på Stazione Termini som innehöll den Italienska

nationalsången. Jag minns kartongerna på McDonalds med texten C’è

solo un BigMac. Jag minns det vackra ljuset som speglade sig i Fontana

di Trevis vatten på natten. Jag minns hur Guardia di Finanzas bilar

rusade igenom staden. Jag minns alla skyltar på olika platser med

texten Vietato fumare. Jag minns lukten av diverse narkotikaklassade

rökelser inne på Stadio Olimpico. Jag minns besvikelsen vid ankomsten

36

till Frosinone. Jag minns ABBA som spelades på alla nattklubbar och fotbollsarenorna. Jag minns det

eufori jag befann mig i när vi såg Bollnäs gå till final på hotellrummet. Jag minns de urusla Italienska

fotbollsprogrammen på TV. Men framför allt har jag ett stort minne som etsat sig fast starkare än alla

andra. Och det är den väldigt korta promenad till Stadio Olimpico på matchdagen som kändes som

flera mil och timtals gång.

Jag har en förkärlek till metaforer och tänkte avsluta denna personliga krönika med en sådan. Det

var som den perfekta kyssen med någon du gillar. Allt känns underbart och vid det där tillfället då du

känner att personen ler, den stunden var som matchen på Olimpico. Det vill säga helt obeskrivlig!

37

Tack till

Genom projektet har vi stött på både med- och motgångar. Vissa problem som dykt upp har vi löst

själva, men vi har också fått en del hjälp. Vi har haft ivriga påhejare som höjt motivationen och gett

oss synpunkter som förbättrat projektet. Vi har diskuterat innehållet med vänner och andra som visat

sitt intresse. Vi har många att tacka som varit till stor hjälp genom detta projekt. Utan denna hjälp

hade troligtvis inte projektet varit genomförbart. Så tack alla som på något sätt varit delaktiga i

hjälpandet av detta dokument.

VI vill börja med att tacka vår Education Manager Henrik Reibom som hjälpte oss med bokning av flyg

och hotell. Vi är honom tacksamma för att han placerade oss lite utanför staden på ett exklusivt

hotell i Parioli. Vår skola Thoren Business School är också värda att tacka för att de gav oss

möjligheten att åka på en så kallad Business Trip som vi förövrigt starkt rekommenderar andra elever

att åka på. Det är helt klart värt det att åka och göra sitt projekt på den resan, det har varit kanon för

oss.

Våra handledare Niklas ”Skvätten” Hedqvist och Daniel ”Stekaren” Löfström skall också tackas för att

ha guidat oss igenom projektet och kommit med idéer & tips. Trots ett evigt tjatande om sena

loggböcker och tollgatemöten så har de bidragit och det tackar vi för.

De som varit mest hjälpsamma och intresserade av de utomstående under projektets gång har varit

Jonas ”Slangen” Larsson ” och Oskar ”Frallan” Svedlund. Jonas vill vi tacka för det visade intresset och

det ihärdiga följandet av vår blogg. Troligtvis är det han som besökt vår blogg flest gånger av alla,

dessutom varit väldigt aktiv i kommentatorsfälten. Oskar har bidragit med mycket härliga

diskussioner som lett fram till idéer och annat matnyttigt. Även en hel del historisk information har

kommit från honom som underlättat gigantiskt. Vi tackar dessa två herrar för intresset och hoppas ni

uppskattar detta dokument.

Vårt resesällskap Andreas Eriksson som följde med på sin ”fritid” och stod ut med vårt eviga

springande mellan alla platser och notoriska fotograferande skall ha ett stort tack. Dels för hans

acceptans av vår koncentration på skolarbetet men också för att aktivt ha deltagit i vår insamling av

information. Också hjälpt oss mycket med blogginläggen och diskussioner kring vissa relevanta

ämnen. Tack för en härlig resa och all hjälp du bidragit med Mr Eriksson.

Under förberedelserna av resan så byggde vi sakta men säkert upp ett litet samarbete med våra

klasskamrater i projektet ”Project London”. Genom länkar på varandras bloggar har vi lyft fram

bloggen med marknadsföring. Vi har också gett varandra tips och diskuterat saker och ting samtidigt

som vi följt varandra under projektens gång. Vi tackar så mycket för ett gott samarbete och önskar er

all lycka till med ert projekt.

Sist men absolut inte minst vill vi tacka Gustav Hanson. Han tog väl hand om oss nere i Rom och

visade oss spännande platser som underlättade väldigt mycket. Han bjöd hem oss till honom vilket

resulterade i en väldigt trevlig utekväll i Rom. Före utgången tog han med oss på en väldigt trevlig

förfest hos andra studenter som gav oss en liten inblick i det romerska studentlivet. Utöver detta

följde han även med på resan till Frosinone. Vid hemkomsten deltog han i en intervju angående

studentlivet. Vi ger Gustav ett gigantiskt tack för all hjälp och trevligt sällskap han bistod med.

38

Slutord

”Nu har jag äntligen fått träffa dig min sköna. Du var inte som jag hade förväntat mig, du var inte alls

som på bilderna. Du var mycket vackrare än så. Ditt hår som vajade lite lätt i vinden och luggen som

föll ned i panna. Jag sträckte mig fram och med lugna rörelser flyttade jag håret från ditt ansikte för

att kunna se hur fin du egentligen är. Jag rös i hela kroppen när jag nuddade din sidenlena kind, det

var ännu bättre än vad jag hade upplevt i drömmen. När du talade till mig kändes det som att jag

skulle explodera av glädje oavsett vad du sa, det räckte med att du tog dig tid att göra det.

Din doft bemästrar jag inte att förklara. En söt doft där man kan ana en lätt undertoning av vanilj och

citrus. När vinden blåste genom ditt hår och förde doften till mitt ansikte var jag i himlen. Jag

noterade varenda rörelse du gjorde, undermedvetet registrerade jag varje drag du valde att göra. Det

spelade ingen roll om det ansågs vara fult eller ej, när du gjorde det så var det obeskrivligt. Din röst

var inte precis som jag hade väntat mig, den var så len att jag närmast skulle vilja beskriva den som

musik i mina öron. Då menar jag inte någon modern radiomusik utan något mästerverk från en äkta

kompositör, säg Verdi!

Det första jag lade märke till hos dig var dina ljusblå ögon. De utstrålade en sådan självsäkerhet att

jag kände mig liten, även fast jag vet att det inte var ditt syfte. Jag kunde inte sluta att stirra,

ögonkontakten önskade jag aldrig tog slut. Dina ljusblå och vita ögon var det absolut vackraste jag

sett i hela mitt liv, det finaste man kan tänka sig. Jag kommer aldrig kunna älska någon lika mycket

som dig, även fast jag vet att du är så eftertraktad. Det som gjorde mig väldigt ledsen och gråtfärdig

var att se en sådan vacker skapelse i de där trasorna. Den röda klänningen var maläten och solblekt

och hade gula inslag runt halsen, något som absolut inte ramade in ditt vackra ansikte särskilt väl.

Den utsöndrade också en kvav doft av instängdhet precis som om den hängt bortglömd i en garderob

alldeles för länge. Tillsist var de nedre delarna ihoplappade med gula tygstumpar med taskiga

sömmar.Hade jag haft råd, makt och vågat byta ut den åt dig hade jag gjort det genast. För då hade

du varit den bästa skapelse som världen någonsin kommer skåda. Klänningen speglar verkligen inte

dig som person, varken ditt utseende eller personlighet. Vad är det som gör att du inte förmår dig att

göra dig av med den? Den hör inte hemma på din perfekta kropp. Du är värd något så mycket bättre.

Vårt möte var en dröm som gick i uppfyllelse för mig. Ett minne för livet som jag aldrig kommer

förtränga. Vi kommer nog att ses igen min älskade, men detta första möte kommer aldrig att gå ur

tiden. Jag hoppas få leva vid din sida länge för att räta ut alla mina frågetecken. Mina frågor skulle ta

åratal att besvara men jag vågar inte fråga, däremot försöker jag finna svaren genom din fysiska

närvaro. Om jag hittar dem själv eller ej får tiden utvisa men ett tappert och ärofyllt försök skall jag

göra. Icke förhastat eller förhalat, ack så vacker du är min ängel. Du kommer aldrig att bara bli min

vilket jag får finna mig i och acceptera. Förmodligen kommer jag aldrig heller att förstå mig helt på

dig för du år så mystisk och blotta närvaron av dig gör mig helt stum. Jag klarar inte av att ställa alla

mina frågor. Däremot vill jag nu dela med mig av vårt möte till hela världen. Jag vill att verkligen alla

skall veta vem jag älskar så oerhört mycket, jag vill till och med dela med mig av min älskling. Därför

berättar jag nu för er alla. Den skönheten jag så länge beundrat och värderat så högt, älskat i med-

och motgångar och kommer så göra ända till dagen då jag skall begravas är snart ingen hemlighet

längre. Jag älskar dig du vackra Rom!”